Sök i Ratio Lex

Skrifvelse till Konungen, i anledning af Riksdagens år 1888 församlade revisorers berättelse angående verkstäld granskning af statsverkets samt andra af allmänna medel bestående fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1887.

1889-05-13 · 15 sidor, varav 14 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 14 av 15 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Rskr. 1889:57, Skrifvelse till Konungen, i anledning af Riksdagens år 1888 församlade revisorers berättelse angående verkstäld granskning af statsverkets samt andra af allmänna medel bestående fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1887.

Dokumentets text

opaginerad Kontrollera mot PDF

Riksdagens Skrifvelse N:o 57.

N:o 57.

Uppläst och godkänd hos Första Kammaren den 13 maj 1889.

— — — — Andra Kammaren den 13 — —

Riksdagens skrifvelse till Konungen, i anledning af Riksdagens år

1888 församlade revisorers berättelse angående verkstäld

granskning af statsverkets samt andra af allmänna medel

bestående fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under

år 1887.

(Statsutskottets utlåtande n:o 29.)

Till Konungen.

Efter pröfning af hvad Riksdagens nästlidna år församlade revisorer

rörande verkstäld granskning af statsverkets samt andra af allmänna

medel bestående fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1887

uti afgifven berättelse anmält samt vederbörande förvaltande verk och

myndigheter uti deröfver afgifna förklaringar hos Eders Kongl. Maj:t

andragit, får Riksdagen i nedannämnda ärenden anföra följande:

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Riksdagens Skrifvelse N:o 57.

Fångvårdsstyrelsen.

Revisorerne, som af fångvårdsstyrelsens räkenskaper för år 1887

inhemtat, att vid ledighet för tjensteman inom fångvården den vikarierande

fått uppbära ersättning, som motsvarat hela den med vederbörande

tjenst förenade lön, hafva med anledning häraf uttalat den åsigt, att

gällande föreskrifter angående aflöningen till fångvårdstjenstemännen,

för så vidt revisorerne kunnat inhemta, icke gåfve stöd för de i berörda

hänseende gjorda utbetalningar, hvarigenom dessa vikarier erhållit

högre ersättning än den, som vikarierande tjensteman inom öfriga förvaltningsgrenar

i allmänhet bestås, och hvartill anledning så mycket

mindre syntes förefinnas, som flertalet vikarierande fångvårdstjenstemän

utöfver den kontanta aflöningen egde åtnjuta fri bostad och vedbrand

jemte sportler. Visserligen hade genom kongl. brefvet den 16 februari

1864 fångvårdsstyrelsen erhållit bemyndigande dels att af förslagsanslaget

för fångvården anvisa lämpliga arfvoden åt de vikarier, som i händelse

af laga förfall för innehafvare af tjenst inom fångvården förordnades att

samma tjenst bestrida, i den mån de, enligt gifna föreskrifter beträffande

civile tjensteman i allmänhet, uppkomna besparingar å aflöningsstaterna

icke blefve för ändamålet tillräckliga, dels ock att vid inträffande ledighet

få för tjenstens uppehållande, tills den samma blefve återbesatt,

disponera den derför i stat bestämda aflöning. Men sedan vid 1874 och

1876 årens riksdagar ny reglering af aflöningarna för fångvårdstjenstemännen,

med undantag af direktören vid centralfängelset i Göteborg,

blifvit beslutad, och samtidigt i afseende å den nya aflöningsstatens

tillämpning meddelats, bland annat, den bestämmelsen, att en fjerdedel

af innehafvande lön och arfvode jemte hela skrifvarearfvodet, der sådant

äfven vore anslaget, skulle utgöra tjenstgöringspenningar, som under

tjenstledighet icke skulle tillgodokomma löntagaren, syntes sistnämnda

kongl. bref numera icke ega tillämplighet i annat fall än möjligen beträffande

direktörstjensten vid berörda fängelse.

Då alltså i nu omförmälda hänseende större utbetalningar egt rum,

än gällande aflöningsstat och i sammanhang dermed gifna föreskrifter

syntes medgifva, hafva revisorerne anmärkt förhållandet.

I utlåtande, som fångvårdsstyrelsen den 28 januari innevarande år

afgifvit angående revisorernas uttalanden med anledning af granskningen

af fångvårdsräkenskaperna, har bemälda styrelse i afseende å förenämnda

fråga anfört, att Kongl. Maj:t redan den 29 april 1843 genom kongl.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Riksdagens Skrifvelse N:o 57. 5

bref medgifvit, att, när genom läkarebetyg styrktes, att någon vid de

under fångvårdsstyrelsens inseende stälda fångvårdsanstalter vore genom

sjukdom urståndsatt att tjensten förrätta, och ingen funnes å stället,

som kunde åläggas att göromålen under tiden öfvertaga, det skulle vara

styrelsen tillåtet att bestämma lämpligt arfvode åt den person, som förordnades

att under den ordinarie tjenstemannens sjukdom dennes åligganden

fullgöra, utan att med förfrågan derom för hvarje särskildt fall till

Kongl. Maj:t inkomma.

Då sedermera år 1863, genom då församlade ständers beslut i anledning

af till dem från Kongl. Maj:t aflåten proposition, aflöningen för

eu del af tjenstemännen vid fångvårdsinrättningarna öfverflyttades från

förslagsanslag till ordinarie stat, hade genom samma beslut åt Kongl.

Maj:t öfverlåtits att af förslagsanslaget anvisa erforderliga medel till

lämpliga arfvoden åt de vikarier, som, i händelse af förfall för ordinarie

innehafvare af tjenster vid fångvårdsinrättningarne, kunde behöfva

förordnas, i den mån de enligt gifna föreskrifter uppkomna besparingar

i aflöningsstaterna icke blefve för ändamålet tillräckliga. Enär, till följd

deraf, styrelsen icke vidare egde att i afseende å de tjenstebefattningar

vid fångvårdsinrättningarna, som å ordinarie stat blifvit uppförda, anvisa

nödiga vikariatsarfvoden, men detta, till undvikande af särskild

framställning, i hvarje förekommande fall, synts ändamålsenligt, hade

Kongl. Maj:t dertill lemnat styrelsen bemyndigande, dels, på sätt revisorerne

anfört, genom bref den 16 februari 1864, i fråga om de vid

1862—1863 årens riksdag å ordinarie stat uppförda tjenstemannabefattningarna,

dels ock genom bref den 8 december 1882, i fråga om den

bevakningspersonal, som samma år blifvit å ordinarie stat uppförd.

Häraf framginge, att berörda bemyndigande icke, såsom Riksdagens

revisorer syntes anse, hade sin grund i någon reglering af lönebeloppen,

utan i deras öfverflyttning till ordinarie stat, hvadan också åberopade

brefvet af den 16 februari 1864, oberoende af den vid 1874 och 1876

års riksdagar beslutade lönereglering, fortfarande intill dess annorlunda

loreskrefves syntes vara gällande. Den af revisorerne uttalade åsigt,

att nämnda kongl. bref skulle hafva förlorat sin tillämplighet genom

den, i sammanhang med denna reglering, meddelade bestämmelsen, att

en viss del af aflöningen skulle utgöra tjenstgöringspenningar, syntes

desto mindre ega giltig grund, som denna lönereglering icke berörde

frågan om arfvode till vikarier, men hade i så måtto minskat statens

utgift i detta hänseende, som derigenom ordinarie tjensteman förklarats

pligtig att, såsom tjenstgöringspenningar, under tjenstledighet afstå en

fjerdedel af lön, arfvode och ålderstillägg jemte hela skrifvarearfvodet,

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Riksdagens Skrifvelse N:o Öl.

och dessa tjenstgöringspenningar i första rummet tagits i anspråk för

vikariens aflöning.

På grund af hvad sålunda förekommit, och då det skäl, styrelsen i

sin skrifvelse till Kongl. Maj:t i ämnet den 2 februari 1864 anfört, att

nemligen tjenstebefattningarne vid fångvårdsanstalterna vore af den beskaffenhet,

att lämpliga vikarier för deras bestridande i allmänhet icke

kunde erhållas mot lägre aflöning, än som motsvarade den för hvarje

befattning anslagna aflöning, allt fortfarande egt giltig grund, förmenade

fångvårdsstyrelsen, att revisorernas uppfattning, det Kongl. Maj:ts beslut

den 16 februari 1864 i fråga om vikariatsarfvode skulle anses upphäfdt

genom den för ordinarie tjensteinnehafvare åren 1874—1876 skedda lönereglering,

saknade befogenhet.

Styrelsen ville i öfrigt meddela att, vid de få tillfällen, då tjensteman

vid det fängelse, der förfall för ordinarie tjensteinnehafvare uppstått,

kunnat förordnas att dennes tjenst bestrida, vikarien icke tillerkänts

högre vikariatsarfvode, än som motsvarat tjenstgöringspenningarne, hvilka

af den tjenstledige afståt.ts.

I anledning af revisorernas yttrande beträffande vikaries förmåner

af fri bostad och vedbrand, ansåge sig styrelsen slutligen böra upplysa,

att då, vid tillfälligt sjukdomsfall för ordinarie tjensteman, denne jemte

familj icke skäligen kunnat afhysas från den åt honom upplåtna bostad,

åt vikarien vanligen icke kunnat beredas annan bostad än ett tjensterum.

Ehuru Riksdagen föreställer sig, att, på sätt revisorerne anmärkt,

den vid 1874 och 1876 årens riksdagar beslutade lönereglering för fångvårdstjenstemännen

bort vid tillämpningen erhålla en så vidsträckt tolkning,

att förut gällande bestämmelser i fråga om aflöningen för så väl

desse tjensteman som deras vikarier måst anses i allmänhet genom den

nya löneregleringen upphäfda, anser sig Riksdagen dock icke böra i

detta ämne göra något bestämdt uttalande, helst Riksdagen icke förbisett,

att, såsom fångvårdsstyrelsen jemväl anfört, svårigheter kunna uppstå

att för allenast den vikariatsersättning, aflöningsstaten synes medgifva,

finna lämpliga vikarier för uppehållande af tjenstebefattning^ vid fångvårdsanstalterna;

men då emellertid olika uppfattningar gjort sig gällande

i fråga om de bestämmelser, som i detta hänseende rätteligen böra

tillämpas, får Riksdagen anhålla, att Eders Kongl. Maj:t täcktes meddela

föreskrifter till förtydligande af de bestämmelser, som skola lända till

efterrättelse i afseende å ersättning till vikarierande tjensteman vid fångvårdsanstalterna.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Riksdagens Skrifvelse N:o 57.

7

Årméförvaltningen.

Enligt § 10 af reglementet angående besörjandet af remonteringen

för värfvade kavalleriet, artilleriet och fortifikationen af den 20 februari

1885 bestämmer Eders Kongl. Maj:t, uppå förslag af remonteringskommissionen,

så väl det lägsta som det högsta inköpspris, hvilket tills vidare

får för remont erläggas.

Under det att berörda lägsta inköpspris de senare åren varit 600

kronor, hafva emellertid, efter hvad revisorerne anfört, samtidigt goda,

till dressyr färdiga remonter vid indelta kavalleriet kunnat anskaffas för

400 å 500 kronor. Vid sådant förhållande, och då revisorerne funnit,

att ett betydligt antal remonter under är 1887 af remonteringskommissionen

inköpts från hästhandlare, samt således kunde befaras, att det

med stadgatidet om bestämmande af lägsta inköpspris för remont afsedda

ändamål, eller att uppmuntra remontuppfödning inom landet, icke blifvit

i nämnvärd utsträckning förverkligad!, hafva revisorerne ifrågasatt, huruvida

icke stadgandet om bestämmande af det lägsta inköpspris, som får

för remont erläggas, borde upphäfvas.

I häröfver afgifvet utlåtande har arméförvaltningen å intendentsdepartementet

anfört, att redan uti ett år 1884 af remonteringskommissionen

afgifvet förslag till ändringar i det då gällande reglementet af

den 11 november 1881 angående besörjandet af remonteringen för värfvade

kavalleriet, artilleriet och fortifikationen ifrågasatts, att motsvarande

paragraf af detta reglemente (jemväl § 10) skulle modifieras i samma

rigtning, som revisorerne nu åsyftat.

I sådant afseende hade remonteringskommissionen yttrat, att anledningen

till föreskriften om bestämmandet af ininimi- och maximipris

samt om desaminas annonserande väl icke vore för kommissionen bekant,

men att den dock förestält sig skälen dertill vara dels att vid utlysta

möten hindra utbjudandet af sådana hästar, som i anseende till mindre

god beskaffenhet vore för kronans bruk oanvändbara, eller sådana, som

af egarne ansåges hafva högre värde och kunde betinga högre pris, än

det kommissionen egde rätt att betala, dels att tvinga kommissionen att

köpa jemna hästar och ej en del lyxhästar. Kommissionen ansåge

emellertid, efter hvad erfarenheten visat, att det med kungörandet af

prisen afsedda ändamål icke vunnits, enär dels hästar af så dålig beskaffenhet,

att de alls icke kunnat till inköp ifrågasättas, visats i stor

mängd, dels en del hästar framstälts, hvilka säljarne väl till en början

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Riksdagens Skrifvelse N:o 57.

sagt sig icke kunna afyttra till det bestämda maximipriset, men hvilka

dock slutligen erhållits till detta pris; och ansåge kommissionen på grund

häraf, att uppgifter om prisen icke borde inflyta uti kungörelserna om

remontuppköpen.

Det minirnipris, som dittills varit faststäldt, eller 600 kronor, borde

äfven, enligt kommissionens tanke, hvarje för kronans bruk användbar

remont verkligen vara värd, men å andra sidan syntes det icke böra

förmenas kommissionen att, om den tillfälligtvis kunde köpa en eller annan

häst billigare, få göra detta, då kronans fördel derigenom blefve tillgodosedd.

Kommissionen ansåge derför, att minimipriset borde borttagas,

och endast ett maximipris fastställas.

Öfver remonteringskommissionens ofvan berörda förslag till ändringar

uti 1881 års reglemente hade infordrats utlåtande från arméförvaltningen

efter inhemtande af kavalleriinspektörens, generalfälttygmästarens

och chefens för artilleriet samt chefens för fortifikationen yttranden i

ämnet.

Inspektören för kavalleriet hade i frågan yttrat, att § 10 i reglementet

vore uppstäld i full enlighet med instruktionen för de preussiska

remonteringskommissionerna. Genom att ett maximipris bestämdes, afhölles

hästuppfödarne från att till marknaden insända verkliga lyxhästar,

under förhoppning att locka kommissionen att derför betala högre pris,

än det hvartill remonter borde kunna anskaffas. Genom ett utsatt minimipris

åter lyckades man till marknaden samla ett mycket stort antal

hästar. Att många af dessa vore underhaltiga erkändes gerna, men detta

medförde dock ingen skada för kronan; att kunna välja bland ett stort

antal vore deremot säkerligen en fördel. För hästuppfödaren åter vore

det af stor vigt att veta, det för en antagen remont aldrig kunde bjudas

mindre än den utsatta minimisumman.

Med anledning af hvad sålunda och i öfrigt anförts hade inspektören

för kavalleriet hemstält, att § 10 af här ifrågavarande reglemente måtte

oförändrad bibehållas.

Generalfälttygmästaren och chefen för artilleriet hade yttrat, att de

skäl syntes vara väl grundade, som kommissionen anfört så väl för utelemnandet

af bestämmelsen angående det lägsta tillåtna inköpspriset för

remonter, som ock för uteslutande ur kommissionens kungörelser om

remontuppköp af uppgifterna om faststälda gränser för inköpsprisen.

Äfven chefen för fortifikationen hade tillstyrkt det af remonteringskommissionen

framstälda ändringsförslaget.

Uti utlåtande i frågan den 31 december 1884 hade arméförvaltningen,

med samtliga handlingarnas öfverlemnande, anfört, att, enär remon
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Riksdagens Skrifvelse Af;o 57.

teringskommissionens förslag till sådan ändring af § 10 uti berörda reglemente,

att allenast det högsta inköpspris, hvilket finge för remont erlåggas,

skulle af Eders Ivongl. Maj:t, uppå förslag af kommissionen, bestämmas,

utan att detta pris dock borde intagas i kommissionens kungörelser

om remontuppköp, vore mindre lämpligt, innan ännu större erfarenhet

hunnit i ämnet inhemtas, helst bestämmandet och kungörandet af både

maximi- och minimipris syntes medföra den förmånen, att ett stort antal

hästar utbjödes, deribland kommissionen sålunda vore i tillfälle att inom

de faststälda prisen utvälja de bästa, och hvilken förmån mer än väl

uppvägde den af kommissionen antydda olägenheten, att kommissionen

icke under för handen varande förhållanden kunde, om sådant tillfälligtvis

erbjöde sig, köpa eu eller annan häst billigare än det faststälda

rninimipriset, hvartill derjemte komme dels den af inspektören för kavalleriet

åberopade erfarenheten från utlandet, som äfven syntes jäfva hvad

kommissionen till förmån för förändringen andragit, dels ock ett annat

förhållande, hvars fortfarande främjande i viss mån kunde blifva beroende

af det stadgade förfaringssättets bibehållande, nemligen den för kavalleriet

synnerligen vigtiga omständigheten att påräkna jemna hästar, hvilka vid

hastiga marscher, anfall in. m. kunde hafva samma uthållighet och snabbhet,

och hemstälde arméförvaltningen, på dessa och de af inspektören

för kavalleriet i öfrigt anförda skäl, att detta kommissionens ändringsförslag

icke måtte bifallas, utan § 10 tills vidare bibehållas oförändrad.

Vid utfärdandet af det nu gällande reglementet af den 20 februari

1885 hade äfven Eders Kongl. Maj:t funnit skäligt låta berörda paragraf

förblifva vid den lydelse den hade uti 1881 års reglemente, deruti nu

revisorerne ifrågasatt ändring, i syfte att stadgandet om bestämmande

af det lägsta inköpspris, som finge för remont erläggas, borde upphäfvas.

Alldenstund emellertid det hufvudsakliga ändamålet med den uti

gällande reglemente rörande remonteringens ombesörjande vid värfvade

armén intagna bestämmelsen om fastställandet af det lägsta inköpspriset

för remonter icke skäligen kunde, på sätt revisorerne förmenat,

uteslutande afse att uppmuntra remontuppfödning inom landet, huru

önskvärdt detta i öfrigt vore, utan i främsta rummet att tillföra specialvapnen,

och företrädesvis kavalleriet, kraftiga och fullt fältdugliga

hästar, och då Eders Kongl. Magt för sådant ändamål, uppå förslag af

remonteringskommmissionen, funnit godt jemlikt kongl. bref den 14 april

1882 bestämma 600 kronor såsom det lägsta inköpspris, hvilket finge

för remont erläggas, och hvilket pris sålunda varit gällande under hela

den tid reinonteringskommissionen varit i verksamhet, samt i öfrigt den

af revisorerne meddelade uppgift, att goda, till dressyr färdiga remonter

Bih. till Riksd. Prof. 10 Sami. 1 Afd. 1 Band. 5 Raft.

2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Riksdagens Skrifvelse N:o 51.

kunnat samtidigt vid indelta kavalleriet anskaffas för 400 ä 500 kronor,

äfven om densamma skulle grunda sig på en tillförlitlig kännedom om

remontprisen vid detta kavalleri öfver hela landet under en längre tidsperiod,

och icke till äfventyrs åsyfta endast enstaka fall, ej kunde anses

innefatta någon säker garanti för att vid det indelta kavalleriet också

verkligen kunnat till sistnämnda pris anskaffas fullt jemngoda hästar

med dem, som samtidigt inköpts genom remonteringskommissionens försorg

för de värfvade trupperna, samt med fäst afseende å de stora

anspråk, som numera stäldes på rytteriet, så ansåge arméförvaltningen,

för sin del, då tillika i betraktande toges, dels att de garnisonerade

truppernas hästar vore i ständig tjenstgöring hela året om under det

att indelta kavalleriets hästar endast periodvis vore underkastade någon

mera ansträngande tjenstgöring, men deremellan finge tillfälle att upphvila

sig, hvadan äfven vid de förstnämnda öfver hufvud taget kräfdes

redan för fredstjenstgöringen kraftigare och uthålligare samt följaktligen

också ett högre pris betingande hästar än vid det senare, dels ock att

Eders Kongl. Maj:t helt nyligen till pröfning förehaft frågan om minimiprisets

afskaffande vid remontuppköp för de värfvade trupperna samt

dervid, efter öfvervägande af de argument, som af sakkunnige andragits

så väl för som emot det då väckta förslaget härom, icke funnit skäligt

härutinnan vidtaga ändring, fullgiltiga skäl ej vara af revisorerne anförda

för upphäfvande af stadgandet om bestämmandet af det lägsta inköpspris,

hvilket finge för remont erläggas, helst som uti detta stadgande, der

detsamma med urskilning å kronans sida begagnades, läge något synnerligen

betryggande för hästuppfödaren, hvilken genom dess befintlighet

på förhand kunde med visshet påräkna god och full valuta för de verkligt

goda unghästar han kunde föra i marknaden, medan, å andra sidan,

tillkomsten af den utmärkta hästmateriel, som numera förefunnes vid de

värfvade trupperna, utan att dock det för remonteringens ombesörjande

anvisade statsanslaget behöft på minsta sätt öfverskridas, otvifvelaktigt

på det kraftigaste främjats just genom detta stadgande, om än det på

senare tider i landet införda remontdepotsystemet jemväl kunde anses

hafva i ej ringa grad härtill bidragit.

Visserligen syntes den omständigheten, att år 1887 omkring 62

procent och år 1888 omkring 50 procent af de genom remonteringskommissionens

försorg uppköpta hästarne erhållits för minimipriset,

innebära, att någon del af dem möjligen kunnat fås för lägre pris; men

det hade just under dessa år med ovanligt låga hästpris varit en beaktansvärd

fördel för hästuppfödningens vidmagthållande att för goda hästar

kunnat påräknas ett pris, som betäckte omkostnaderna, hvarförutom det

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Riksdagens Skrifvelse N:o 51.

ej vore obilligt, att 4:de hufvudtiteln, som sedan längre tid tillbaka

genom den s. k. hingsthållningen lemnat sitt bidrag till hästkulturens

höjande inom landet, fortfarande, sedan ändrade förhållanden gjort denna

institution öfverflödig, i någon mån främjade samma mål genom ett

skäligt minimipris å de remonter, som för denna hufvudtitels medel

skulle årligen inköpas.

Såsom af hvad ofvan meddelats framgår, hafva de myndigheter,

hvilka i detta ämne afgifvit yttranden, hyst olika åsigter i fråga om

lämpligheten att bibehålla föreskriften om ett till visst belopp bestämdt

lägsta inköpspris, som får för remont erläggas. Och med skäl torde

väl kunna ifrågasättas, huruvida ej en dylik föreskrift i många fall föranleder

ökad utgift för statsverket utan fördel för hästkulturen inom

landet. Naturligast förefaller, att i dessa liksom i afseende å öfriga

anskaffningar för allmänt eller enskildt behof inköpspriset rättas efter

det pris, som vid anskaffningstiden i allmänhet är gällande, och hvilket ju

till följd af många derpå inverkande omständigheter tid efter annan vexlar;

och i samma mån priset å hästar i allmänhet inom landet sjunker eller

stiger, i samma mån måste bestämmandet af ett visst minimipris för

hästars inköpande vara för kronan mer eller mindre ofördelaktigt. Då

således den nu gällande föreskriften om lägsta inköpspris, som får för

remont vid de värfvade beridna regementena erläggas, enligt Riksdagens

förmenande länder till ökade kostnader för dessa regementens remontering,

har Riksdagen, på sätt revisorerne ifrågasatt, ansett denna föreskrift

lämpligen böra upphäfvas. På grund häraf får Riksdagen, som

saknat anledning att nu ingå i pröfning af frågan, huruvida ej äfven

stadgandet om maximipris vid förenämnda inköp lämpligen borde upphöra,

anhålla, att Eders Kongl. Maj:t täcktes taga i öfvervägande, huru

vida icke den i § 10 af reglementet angående besörjandet af remonteringen

för värfvade kavalleriet, artilleriet och fortifikationen af den 20 februari

1885 meddelade bestämmelsen om ett lägsta pris, som får för remont

erläggas, må böra upphäfvas.

Postsparbanken.

Revisorerne, som af postsparbankens räkenskaper inhemtat, att sparbankens

skulder utöfver tillgångarne till revisionsårets början utgjort

184,175 kronor 63 öre och vid dess slut 224,857 kronor 93 öre, samt

att skulderna alltså under revisionsåret ökats med 40,682 kronor 30 öre,

hafva å detta förhållande fäst Riksdagens uppmärksamhet, på det att

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

-Riksdagens Skrifvelse N:o 57.

någon åtgärd måtte vidtagas till åstadkommande af jemvigt i postsparbankens

affärsställning; i hvilket afseende revisorerne bland annat anfört

att de förestält sig, att besparing i förvaltningskostnaderna borde kunna

åstadkommas.

I sin berättelse hafva revisorerne i fråga om postsparbankens förvaltningskostnader

vidare förmält, att sparbankens styrelse, jemlikt förordningen

angående eu postsparbank för riket den 22 juni 1883, skall

utgöras af generalpostdirektören såsom ordförande samt fyra ledamöter,

nemligen den byråchef i generalpoststyrelsen, som är föredragande för

ärenden rörande postsparbanken, en af Konungen särskild förordnad

ledamot samt en af fullmägtige i riksbanken och eu af fullmägtige i riksgäldskontoret,

hvilka båda sistnämnde ledamöter bemälde fullmägtige

hvar för sig inom sig utse, samt att genom kongl. brefvet den 21 mars

1884 bestämts, att eu hvar af de tre ledamöter, som jemte ordföranden

och föredragande byråchefen utgöra postsparbankens styrelse, skulle tills

vidare årligen åtnjuta ett arfvode af 600 kronor, samt att ordföranden

hos postsparbankens styrelse skulle under det första förvaltningsåret,

räknadt från den 15 augusti 1884, få, med afseende å de särdeles trägna

göromål, bemälde ordförande derunder haft att fullgöra, uppbära ett

arfvode af 2,800 kronor, hvilka samtliga arfvoden skulle, på sätt i § 19

af förordningen angående postsparbank stadgades, utgå af den räntevinst,

som på postsparbankens rörelse uppstode; hvarefter genom kongl. brefvet

den 12 december 1884 ordföranden förklarats berättigad att fortfarande

tills vidare uppbära enahanda arfvode till belopp af 2,800 kronor.

Det generalpostdirektören sålunda tillagda arfvode, hvilket ursprungligen

afsetts såsom en tillfällig godtgörelse för särskilda bestyr, men

sedermera antagit naturen af en stadigvarande löneinkomst, hade emellertid

förefallit revisorerne vara allt för högt, helst de generalpostdirektören i

egenskap af ordförande i postsparbanken tillkommande göromål i hufvudsak

torde nära sammanfalla med de embetsåligganden, han såsom chef

för rikets postverk hade att utföra.

I det af styrelsen för postsparbanken med anledning af revisorernes

nu omförmälda framställning afgifna utlåtande har styrelsen, bland annat,

anfört, att då genom Eders Kongl. Maj:ts och Riksdagens under år 1883

fattade beslut en postsparbank för riket inrättades, afsedd att träda i

verksamhet med 1884 års ingång, hade väl knappast någon, som satt sig

in i denna vigtiga fråga, gjort sig förhoppning derom, att de kostnader,

som blefve förbundna med sparbankens förvaltning, skulle under de första

åren af bankens verksamhet kunna betäckas af bankens vinst. Om i

allmänhet hvarje nytt affärsföretag måste kräfva sin utvecklingstid, under

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Riksdagens Skrifvelse N:o 57.

hvilken dess intressenter ej sällan nödgades för företagets bestånd och

förkofran tillskjuta medel, under förhoppning att dessa skulle i sinom

tid återgäldas, så torde en dylik utvecklingstid vara ännu mera af nöden

för en institution af den beskaffenhet som postsparbanken, hvilken val

ej (inge betraktas såsom tillkommen för beredande af någon omedelbar

vinst åt staten, utan fasthellre vore afsedd för ett vida högre syfte, det

att hos folket väcka och uppmuntra hågen till sparsamhet genom att

underlätta tillfällena dertill. Också hade genom § 19 af kongl. förordningen

den 22 juni 1883 angående en postsparbank för riket stadgats,

att, så länge den räntevinst, som kunde uppkomma på postsparbankens

rörelse, ej lemnade full tillgång till bestridande af de med bankens förvaltning

förenade utgifter, af postverket skulle förskjutas hvad utöfver

räntevinsten erfordrades. Antagligt vore nemligen, att den räntevinst,

som härflöte af rörelsen vid en postsparbank, ej kunde under de första

åren, innan ännu kännedom om bankens fördelar blifvit allmännare

spridd, uppgå till något afsevärdt belopp, medan deremot, till följd af

kostnaderna för sjelfva organisationen, utgifterna för bankens skötsel

blefve under de första åren större än sedermera, i synnerhet som den

erfarenhet angående göromålens behöriga skötande, som under tiden

vunnes, åstadkomme förbättring i arbetsmetoderna med deraf härflytande

minskning i utgifterna.

Vid det förhållande, att under de sex år postsparbanken verkat,

inkomsterna alltjemt ökats och utgifterna jemförelsevis minskats, kunde

tvifvel ej uppstå derom att, derest postsparbankens verksamhet finge

ostördt fortgå såsom hittills, dess inkomster och utgifter skulle i en

nära framtid komma i jemvigt samt postsparbanken äfven snart nog

blifva satt i tillfälle att till postverket återgälda hvad derifrån förskjutits.

Erfarenheten från främmande länders postsparbanker gåfve äfven

vid handen att, om, såsom naturligt vore, de första årens inkomster ej

varit tillräckliga att betacka förvaltningsutgifterna, en jemvigt snart nog

inträdt, mellan inkomsts- och utgiftsbeloppen, hvarefter sedermera uppkommit

ej obetydliga öfverskott. Att den tidrymd, som åtginge, innan

de med svenska postsparbankens förvaltning förenade utgifter till fullo

betäcktes af dess inkomster, blefve ett eller annat år längre, än hvad

förhållandet varit inom åtskilliga utländska postsparbanker, vore tydligen

beroende på det vid vårt lands postsparbank, i jemförelse med de utländska

postsparbankerna, låga medelinsättningsbeloppet, hvilken omständighet

åter otvifvelaktigt härledde sig dels från det med postsparbankens

idé fullkomligt öfverensstämmande, men till ett mindre gynsamt ekonomiskt

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Riksdagens Skrifvelse N:o 57.

resultat ländande förhållande, att flertalet af de insättningar, som ega

rum, verkstäldes af barn, dels ock deraf att insättningsbeloppets maximum

blifvit. af 1883 års Riksdag inskränkt från föreslagna 2,000 kronor till

1,000 kronor, ett belopp, som understege maximibeloppet inom samtliga

utländska postsparbanker med undantag af finska postsparbanken.

Vidare har styrelsen fäst uppmärksamheten derå, att de göromål,

som förekomine vid en postsparbanks centralförvaltning, vore af den

beskaffenhet, att för deras skötande kräfdes en stor arbetspersonal, som

med ordning och nit fullgjorde de bestyr af mångfaldig art, som derstädes

förekomme. Skedde underlåtenhet härutinnan, blefve den allmänhet,

som betjenade sig af postsparbanken, deraf lidande och komme sådant

onekligen att leda dertill, att allmänhetens förtroende till banken blefve

rubbadt.

Slutligen har styrelsen med afseende å revisorernes framställning i

fråga om det till postsparbankens ordförande utgående arfvode erinrat,

att, medan de generalpostdirektören tillhörande postsparbanksgöromål

icke hade något gemensamt med postförvaltningen i allmänhet, likasom

äfven fallet vore med de lånerörelsen angående ärenden, som jemte flere

andra handlades gemensamt af chefen och ledamöterne i styrelsen, generalpostdirektören

icke i sammanhang med denna tillökning i göromål beredts

någon minskning i det arbete, som i öfrigt honom förut ålegat.

Då det visserligen är önskvärdt, att jemvigt mellan postsparbankens

inkomster och utgifter må i möjligaste mån och så snart ske kan åstadkommas,

lära de medel, som utan skada för anstalten kunna dertill

bidraga, icke böra åsidosättas, och rigtas i sådant hänseende uppmärksamheten

främst å förvaltningsutgifterna, hvilka måhända skulle kunna

nedbringas.

Riksdagen får derför hos Eders Kongl. Maj:t anhålla, att Eders

Kongl. Maj:t täcktes taga i öfvervägande huru vida icke, utan menlig

inverkan å postsparbankens verksamhet, åtgärd må kunna vidtagas för

åstadkommande, så vidt sådant redan nu är möjligt, af jemvigt mellan

postsparbankens inkomster och dess utgifter.

Resereglemente!;.

Under erinran, hurusom i 6 § 1 mom. af gällande resereglemente

den 11 februari 1881 vore föreskrifvet, att resekostnadsersättning skulle

utgå efter det eller de förut i reglementet angifna olika sätt att färdas,

med skjuts, på ångfartyg eller på jernväg, som för resan verkligen be
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Riksdagens Skrifvelse N:o Öl.

gagnats, samt att såsom tjenstefel skulle anses, om embets- eller tjensteman

i reseräkning upptoge godtgörelse för ett med högre kostnad förenadt

befordringssätt, än det af honom under resan använda, men att

deremot något stadgande icke vore meddeladt’ på grund hvaraf det

kunde anses vara en ovilkorlig skyldighet för embets- eller tjensteman

att vid resor i tjensteärenden begagna det med minsta kostnad förenade

befordringssätt, hafva revisorerne förklarat sig finna ett sådant stadgande

vara behöfiigt och till stöd härför anfört, att vid granskning af de särskilda

räkenskaperna exempelvis förekommit, att till en regementsintendent

under revisionsåret anordnats ersättning för dels fyra under år

1886 och dels femton under år 1887 verkstälda resor fram och åter

mellan Jönköping och Skillingaryd, beräknad efter skjuts för två hästar

jemte åkdonslega, eller 32 kronor 68 öre för hvarje gång, ehuru daglig

jernvägsförbindelse mellan dessa båda orter funnes, och begagnande af

jernvägen i dessa fäll skulle hafva medfört en ej obetydligt mindre kostnad

för statsverket. Och hafva revisorerne med anledning deraf uttalat

önskvärdheten af, att resereglementet ändrades derhän, att det icke vore

embets- eller tjensteman tillåtet att vid resa i tjensteärenden beräkna

ersättning efter skjuts, då han med mindre rese- och traktamentskostnad

kunde färdas å jernväg eller ångbåt.

Då missbruk af sådan art, som det af revisorerne i detta afseende

omförmälda, om också mindre ofta förekommande, likväl inträffat, har

statskontoret, hvars utlåtande öfver revisorernes omförmälda framställning

blifvit af Eders Kongl. Maj:t infordradt, anfört att, enligt statskontorets

åsigt, någon åtgärd till förebyggande deraf för framtiden borde

vidtagas. Nyssnämnda af revisorerne föreslagna stadgande kunde dock

vid tillämpningen lätteligen förorsaka uppehåll i resa och ådraga den

resande kostnader, som icke af staten godtgjordes. Eu embets- eller

tjensteman, som måste företaga en resa till ett på kortare afstånd från

hans bostad beläget förrättningsställe, kunde nemligen, derest han vore

skyldig att för både fram- och återresan begagna sig af befintlig jernvägs-

eller ångbåtsförbindelse, i afvaktan på afgående bantåg eller ångbåt

nödgas vara borta från sitt hemvist och der möjligen förefintliga

angelägna embetsgöromål under längre tid än som, derest han egt begagna

skjuts, hade erfordrats. Om afståndet mellan förrättningsmannens

bostad och förrättningsstället vore kortare än en mil, kunde det sålunda

icke tagas för gifvet, att han i hvarje fall skulle kunna med anlitande

af befintlig jernvägs- eller ångbåtsförbindelse på samma dag verkställa

både förrättningen samt resorna fram och åter; men förrättningsmannen

vore för sådan inom nyssnämnda afstånd från sitt hemvist verkstäld

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Riksdagens Skrifvelse N:o 57.

förrättning jemlikt § 11 mom. 1 i resereglemente! berättigad till traktamente

endast för den tid, som till förrättningen åtgått, äfven om frameller

återresan egt rum på annan dag än den för förrättningen bestämda.

Enahanda missförhållande kunde uppstå, då afståndet från förrättningsmannens

bostad till förrättningsstället vore en mil eller derutöfver men

kortare än tre mil. I sådant fall utginge enligt ofvan åberopade moment,

om resorna fram och åter eller endera af dem verkstälts å annat

dygn, än som till förrättning användts, för dessa resor tillsammans traktamente

för ett dygn. Äfven vid resor mellan olika förrättningsställen

skulle, då afståndet vore kortare än tre mil, den ifrågasatta bestämmelsen

i anseende till afgångstiderna för bantåg eller ångbåt kunna förorsaka

uppehåll med deraf följande olägenheter för förrättningsmannen.

Hvad derefter angiuge längre resor än de här ofvan nämnda, hyste

statskontoret betänkligheter mot ett ovilkorligt stadgande derom, att förrättningsman

icke skulle få beräkna ersättning efter skjuts, då han med

mindre rese- och traktamentskostnad kunnat färdas med ångbåt. Det

kunde nemligen inträffa, att resan måste företagas under en årstid eller

under förhållanden, då förrättningsmannen, hellre än att underkasta sig

äfventyret eller obehaget af en färd med ångbåt, funne sig föranlåten

att af egna medel tillskjuta hvad som utöfver resekostnaden med ångbåt

erfordrades för att med skjuts nå bestämmelseorten.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt hade statskontoret endast

i så måtto tillstyrkt afseende å revisorernes ifrågavarande förslag, att

ett tillägg till § 6 i resereglemente! måtte göras derom, att vid resa,

der afståndet mellan förrättningsmannens bostad och förrättningsstället

eller mellan olika förrättningsställen är tre mil eller derutöfver, det icke

måtte vara förrättningsman tillåtet att beräkna ersättning efter skjuts,

då han med mindre rese- och traktamentskostnad kunnat färdas å jernväg.

Vidkommande derefter § 8 mom. 4 af resereglemente^ hvari stadgas,

att, derest den resande färdas på ångfartyg eller jernväg, han jemväl

må undfå godtgörelse för den utgift, som transporten af hans effekter

till och från fartyget eller jernvägen kan medföra, hvarje gång till nedan
-

nämnda belopp, nemligen:

lista, 2:dra och 3:dje klasserna............................................. 1 krona 50 öre,

4:de klassen............................................................................. 1 » —

5:te och 6:te klasserna............................................................. 75 »

så och då — ehuru detta stadgande, hvad resa å jernväg beträffade,

borde så tillämpas, att, i hufvudsaklig öfverensstämmelse med hvad Eders

Kongl. Maj:t uti ett särskildt mål den 12 oktober 1883 förklarat, dylik

godtgörelse borde utgå endast för transport af resefiekter till jernväg

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Riksdagens Skrifvelse N:o 57.

vid en resas början och från jernväg vid eu resas slut eller då afbrott

i resa egt rum för erhållande af nattlogis, men icke under pågående resa

å jernvägsstation, der ombyte af tåg egt rum — i ett betydligt antal

fall, i strid häremot, af vederbörande uppburits ersättning för transport

af reseffekter under pågående resa, då ombyte af tåg egt rum, hade

revisorerne, med hänsyn till den utsträckning, berörda origtiga tillämpning

af resereglemente! tagit, vidare uttalat önskvärdheten deraf, att ett

allmänt förklarande blefve meddeladt, i syfte att eu sådan tillämpning

måtte för framtiden förekommas.

Med tillkännagifvande att reseregleraentets sistberörda stadgande af

statskontoret tillämpades i enlighet med Eders Kongl. Maj:ts berörda,

den 12 oktober 1883 fattade beslut, sålunda att, då ombyte af tåg skett

under pågående resa, ersättning för transport af effekter icke inedgifvits

i andra fall, än då ny biljett måst å en jernvägsstation utlösas och till

följd deraf den resandes polletterade effekter icke utan särskild kostnad

blifvit öfverflyttade från det ena tåget till det andra, hade statskontoret,

i förenämnda utlåtande, enär det visat sig, att föreskrifterna

uti ifrågavarande moment tillämpades olika, hemstält, att en förklaring

af samma moment måtte varda meddelad i öfverensstämmelse med beslutet

af den 12 oktober 1883.

Riksdagen, som delar den af statskontoret i dessa frågor uttalade

uppfattning, får alltså med anledning af revisorernes omförrnälda framställning

anhålla, att Eders Kongl. Maj:t täcktes taga i öfvervägande,

huru vida icke tillägg och ändring i gällande resereglemente af den 11

februari 1881 lämpligen kunde göras, hvarigenom bestämda föreskrifter

blefve meddelade i det syfte statskontoret i sitt utlåtande angående revisorernes

förevarande framställning antydt.

Stockholm den 13 maj 1889.

Med undersåtlig vördnad.

Dill. till Riksd. Prol. 1889. 10 Sami. 1 Afd. 1 Band. 5 Haft.

3

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.