Sök i Ratio Lex

Skrifvelse till Konungen, med begäran om ändring af 41 § i gällande tidlstadga.

1891-05-14 · 4 sidor, varav 4 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,9 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 4 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Rskr. 1891:101, Skrifvelse till Konungen, med begäran om ändring af 41 § i gällande tidlstadga.

Dokumentets text

s. 11 Kontrollera mot PDF

Riksdagens Skrifvelse N:o 101.

11

N:o 101.

Uppläst och godkänd hos Första Kammaren den 14 maj 1891.

— — — — Andra Kammaren den 14 — —

Riksdagens skrifvelse till Konungen, med begäran om ändring af

41 § i gällande tidlstadga.

(Bevillningsutskottets betänkande n:o 6.)

Till Konungen.

De uti 46 och 47 §§ i Eders Kongl. Maj:ts tullstadga den 2

november 1877 lemnade stadganden gälla allenast för däckade fartyg

under trettio tona och öppna båtar och äro framkallade af farhåga för

att smugglingsförsök lättare skola kunna ske med dylika fartyg än

med andra. Vid skeppares uraktlåtenhet att ställa sig till efterrättelse

tullstadgans föreskrifter har man i allmänhet åtnöjt sig med att bestraffa

skepparen; men enligt 47 § varder i nu föreliggande fall jemväl

godset förverkadt och således äfven lastegaren straffad. Har denne

ingen del uti den begångna förseelsen, är ett sådant straff ytterst

obilligt och tydligen stridande emot allmänt antagna straffrättsliga

grundsatser. Straffbestämmelsen hvilar på den presumtionen, att lastegaren

är delaktig uti förseelsen, men denna presumtion torde i de

flesta fall icke vara rigtig och borde väl åtminstone icke få gälla, der

dess origtighet klarligen ådagalägges.

Bland berörda bestämmelser är det i synnerhet stadgandet om

att skepparen skall före afresan till svenske konsuln å platsen ingifva

den upprättade märkrullan jemte afskrift af densamma, hvilket vanligast

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Riksdagens Skrifvelse N:o 101.

föranleder den i 47 § stadgade ansvarspåföljd. Denna föreskrift är tydligen

lemnad för att konsuln skall kunna om fartygets afgång underrätta

tullkammaren å vare sig destinationsorten eller å den plats, der

fartygets hemort är belägen, så att tullmyndigheten derstädes skall

kunna vaka öfver, att- någon lossning der icke sker före fört-ullningen.

Redan det för skepparen stadgade ansvaret för underlåtenhet att uppvisa

märkrullan för konsuln synes Riksdagen vara ovanligt strängt, då

han för denna förseelse straffas såsom för oloflig varuinförsel, eu

stränghet som förefaller så mycket hårdare, som skepparen i de uti 3

och 4 mom. af 46 § uppräknade fall är befriad från bei-örda skyldighet

och således lätt kan af glömska eller af okunnighet om svenskt konsulats

befintlighet på platsen råka att förbise förpligtelsen i sådana

fall, då befrielse derifrån icke är lemnad. Men vida hårdare är det

naturligtvis för varuegaren att få plikta och dyrt plikta för eu dylik

skepparens uraktlåtenhet. Äfven uti öfriga i 47 § uppräknade fall, der

godset till följd af annan försummelse från skepparens sida skall vara

förverkadt, synes stadgandet härom vara obilligt gent emot en till förseelsen

alldeles oskyldig varuegare. Strängheten uti stadgandena att,

derest å märkrullan saknas tullpligtigt gods, som i farkosten anträffas,

eller i farkosten saknas tullpligtigt gods, som å märkrullan är upptaget,

i förra fallet godset och i senare fall dess värde skall vara förbrutet,

framträder desto skarpare, som en dylik straffpåföljd icke är föreskrifven,

om en sådan förseelse begås å större fartyg än dem, för hvilka berörda

stadganden gälla. Utom rättvisa och billighet tala äfven praktiska skäl

för upphäfvandet- af ifrågavarande stadgande. Bestämmelser, sådana

som de här omnämnda, äro synnerligen egnade att afskräcka varuförsändare,

såväl svenska som i synnerhet utländska, från att använda

berörda mindre, svenska farkoster, och den sjöfartsnäring, som i ganska

stor utsträckning drifves af vår kustbefolkning, blifver, allt eftersom

handelsverlden hinner att bli bekant med den ofantliga risk en varuafsändare

utsätter sig för genom att anförtro sin egendom åt dylika

svenska fartyg, i högsta grad försvårad och inskränkt.

Slutligen bör ock påpekas, att det straff, som stadgats för i berörda

paragrafer omförmäld uraktlåtenhet, kan, ehuru uraktlåtenheten

är densamma, ena gången, om lasten är obetydlig, blifva ringa, men

en annan gång deremot, om lasten är dyrbar, ytterst svår.

En ändring af ifrågavarande stadganden finner Riksdagen derför

vara synnerligen önsklig. Vid en sådan förändrings vidtagande är

emellertid att iakttaga, att man dels icke förbiser syftet med dessa

stadganden, förebyggandet af eu oloflig varuinförsel, dels ock tillser,

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Bil! sdag ens Skrifvelse N:o 101.

att det med förändringen afsedda ändamålet varder uppnådt. Af förstberörda

anledning torde man icke kunna våga att utan all inskränkning

fritaga lastegaren från ansvar för ifrågavarande förseelser. Klart

är nemligen, att om en varuförsändare önskar smuggla in varor i

landet och af sådan anledning vill frigöra sig från den kontroll, som

innefattas uti ifrågavarande föreskrifter, skall han söka välja en skeppare,

som är beredd att, om smugglingsförsöket misslyckas, underkasta

sig den för dessa föreskrifters uraktlåtande stadgade ansvarspåföljden.

I sådant fall bör naturligtvis lastegaren kunna straffas, och en konfiskation

af den honom tillhöriga lasten är då ock en synnerligen lämplig

påföljd.

Att åtnöja sig med ett stadgande, att konfiskationen skulle inträda

först när varuegaren bevisligen varit i förseelsen delaktig, måste härvid

anses betänkligt, ty i de flesta fall har delaktigheten naturligtvis bestått

i att lastegaren förmått skepparen till smugglingsförsöket eller åtminstone

varit om detsamma medveten, och i sådana fall torde delaktigheten

vara ytterst svår att bevisa. Men äfven om man bibehåller nu

gällande presumtion, genom hvilken lastegaren i regel antages meddelaktig

i sådana skepparens förseelser, hvarom här är fråga, och äfven

om man, med detta antagande, likaledes bibehåller den nu gällande grundsats,

att lastegaren skall med hela lasten ansvara för att ifrågavarande

föreskrifter iakttagas, måste väl befrielse från detta ansvar kunna och

böra stadgas som en undantagsbestämmelse, hvilken får tillämpas, när

uppenbart är att lastegaren är i allo oskyldig.

Till afhjelpande af det för lastegaren obilliga uti ifrågavarande

bestämmelser har uti inom riksdagen väckt motion föreslagits, att vid

de beslag, som i 47 § omförmälas, lastegaren ej skulle fråndömas sin

egendom, så snart »vid domstolsförhöret ådagalades», att han icke varit

delaktig i skepparens lagstridiga handlingssätt eller eljest försummat

något, som honom såsom lastegare ålegat vid varuinförsel. En sådan

affattning af stadgandet torde dock icke vara tillfredsställande.

Skulle nemligen af lastegaren fordras, att han ådagalade, det vill säga

lagligen bevisade, att han icke varit delaktig i skepparens förseelse,

och således hvarken förmått skepparen till eller varit medveten om

förseelsen, skulle man på lastegaren ställa en fordran, som han näppeligen

någonsin skulle kunna uppfylla. Vida omöjligare, än det i allmänhet

för åklagaren torde vara att bevisa lastegarens skuld, skulle

det för den senare blifva att med fullt bindande bevisning ådagalägga

sin oskuld.

Olämpligheten af dylika stadgande!] har erfarenheten redan gifvit

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Riksdagens Skrifvelse Nio 101.

vid handen. Så föreskrifves t. ex. i tullstadgan dels i 18 § att, om

tullpligtigt gods finnes i fartyget så förstucket eller undandoldt, att

oloflig införsel deraf uppenbarligen är tillämnad, men skepparen kan

i bevis leda, att lian om godsets inpraktiserande i fartyget ej egt kunskap,

skepparen varder fri från ansvar för oloflig varuinförsel och allenast

straffas för underlåtenhet i tillsynen om fartyget, dels ock i 24

§, att om vara finnes i annan förstucken eller insmugen, men egaren

eller emottagaren af godset kan visa, att försöket till tullförsnillning

blifvit utan hans vetskap vidtaget, så varder han från ansvar fri och

blott godset förverkadt. Men vid tillämpningen har det visat sig omöjligt

att åstadkomma en så stark bevisning som den af tullstadgan i dessa

fall fordrade, och domstolarne lära derför ock hafva åtnöjt sig med att af

undersökningen uppenbarligen framgått, att den åtalade icke varit i förseelsen

delaktig, för att befria honom från den högre ansvarspåföljden.

Då det nu icke gerna kan vara lämpligt att i tullstadgan införa ännu

ett stadgande, hvilket genom sin stränghet i fordran på bevisning

skulle hafva till föjd, att antingen det med förändringen åsyftade ändamålet

icke blefve uppnådt eller ock att domstolarne tvunges att vid

tillämpningen åtnöja sig med mindre bevisning än lagen fordrade, har

Riksdagen icke kunnat tillstyrka eu sådan affattning af paragrafen som

den här ofvan omförmälda. Syftet att utan allt för stora bevisningssvårigheter

å ena sidan kunna med straff åtkomma en uti ifrågavarande

förseelser delaktig lastegare och å den andra från straffpåföljd fritaga en

lastegare, som till sådan meddelaktighet är alldeles oskyldig, torde bäst

kunna vinnas genom ett så affattadt stadgande, som här ofvan antydts.

På grund häraf får Riksdagen anhålla, det täcktes Eders Kong],

Maj:t vidtaga den ändring i 47 § gällande tullstadga, att den måtte

erhålla följande lydelse:

»§ 47.

Mom. 4. Derest uppenbart är, att lastegare icke varit uti de i

denna paragraf omförmälda förseelser delaktig, vare det honom tillhöriga

gods icke förbrutet.»

Stockholm den 14 Maj 1891.

Med undersåtlig vördnad.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.