Sök i Ratio Lex

Skrifvelse till Konungen, med förslag till lag angående ändrad lydelse af 10 § i förordningen om lagfart cl fång till fast egendom den 16 juni 1875.

1891-03-07 · 3 sidor, varav 3 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,5 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 3 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Rskr. 1891:11, Skrifvelse till Konungen, med förslag till lag angående ändrad lydelse af 10 § i förordningen om lagfart cl fång till fast egendom den 16 juni 1875.

Dokumentets text

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Riksdagens Skrifvelse N:o 11.

N:o 11.

Uppläst och godkänd hos Första Kammaren den 4 mars 1891.

— — — — Andra Kammaren den 7 — —

Riksdagens skrifvelse till Konungen, med förslag till lag angående

ändrad lydelse af 10 § i förordningen om lagfart cl fång

till fast egendom den 16 juni 1875.

(Lagutskottets utlåtande n;o 8.)

Till Konungen.

I sammanhang med utfärdandet af förordningen om tjuguårig

häfd den 22 april 1881 erhöllo genom särskild förordning samma dag

7 och 10 §§ i förordningen om lagfart å fång till fast egendom den

lydelse, de nu hafva.

Anledningen till den förändring, som dessa två lagrum sålunda

undergingo, var uppenbarligen den att, då uti först nämnda förordning

såsom ett hufvudvilkor för vinnande af häfd uppstäldes, att lagfart

skulle vara beviljad å det fång, som läge till grund för besittningen,

blef det för häfdeinstitutets fullkomnande af nöden att bereda möjlighet

till vinnande af lagfart för de fastighetsegare, som icke kunde fullgöra

föreskriften om styrkande af förre egarens åtkomst. I de motiv,

hvarmed nya lagberedningen beledsagade sitt förslag till ändrad lydelse

al ifrågavarande lagrum, framhåller beredningen, hurusom de i

10 § föreskrift^ garantier syntes fullt betryggande.

Riksdagen föreställer sig emellertid, att verkan af nämnda garantier

icke i någon väsentlig mån skulle förringas, derest, i enlighet med

hvad en hos Riksdagen gjord framställning åsyftar, den tid, som skall

s. 23 Kontrollera mot PDF

Riksdagens Skrifvelse N:o 11. 23

hafva förflutit från det lagfartsansökningen sista gången kungjorts, förkortades

med hälften.

Erfarenheten har ådagalagt, att ifrågavarande förfarande icke

användes så ofta, som förhållandena dertill gifva anledning; och torde

skälet härtill närmast vara, att tiden synts för lång. För fastiglietsförhållandenas

ordnande och stabilitet är det emellertid af största vigt,

att den utväg dertill, som tillståndet till berörda förfarande öppnat,

anlitas i så vidsträckt omfattning som möjligt; och det synes antagligt,

att, om den föreskrifna tiden förkortades, fastighetsegarne mer allmänt

skulle tillgodogöra sig den vigtiga förmån, som förfarandet erbjuder

dem. Det kan visserligen invändas, att, derest den föreslagna ändringen

komme till stånd, vådan af att nämnda förmån beredes jemväl den

oredlige förvärfvaren synes blifva större, än den nu är, men Riksdagen

kan icke föreställa sig, att den ifrågasatta inskränkningen i tidsbestämmelsen

skulle, då alla öfriga garantier iakttagas, i och för sig öka denna

våda. Det bör dessutom i afseende härå erinras, att, liksom bland hela

antalet fång de ogiltiga utgöra ett försvinnande fåtal, samma förhållande

säkerligen eger rum bland de fall, der det ifrågavarande förfarandet

kommer till användning.

Vidare bör ihågkommas, huruledes utom de garantier, som sjelfva

författningen föreskrifver, ytterligare säkerhet mot missbruk förefinnes

derigenom, att i allmänhet en rätt lång tid af föregående besittning

måste läggas till den tid, hvilken berörda förfarande må kräfva. Ej

heller må den omständigheten lemnas obeaktad, att den preskriptionstid,

hvarom fråga är, icke är af beskaffenhet att, då densamma lupit till

ända, utskära möjligheten för den rättmätige egaren att göra sin rätt

gällande. I betraktande häraf synes nu gällande tidsbestämmelse kunna

utan olägenhet eller våda utbytas emot en tid af fem år.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt, har Riksdagen för sin

del antagit döljande

Lag

om ändring i 10 § af förordningen den 16 juni 1875 angående

lagfart å fång till fast egendom.

Härigenom förordnas, att 10 § af förordningen den 16 juni 1875

angående lagfart å fång till fast egendom skall hafva följande^lydelse:

10 §. Kan till följd af de i 6, 7, 8 och 9 §§ gifna föreskifter

sökt lagfart ej beviljas, eller finnes sökandens rätt vara tvistig, eller

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Riksdagens Skrifvelse N;o 11.

möter, enligt den i 18 § nämnda bok eller eljest, mot bifall till ansökningen

annat hinder, som icke är af beskaffenhet att den jemlikt 5 §

genast bör afslås, förklare Rätten ansökningen hvilande i afbidan på

hindrets undanrödjande. Tvist, som bör afdömas innan ansökningen

slutligen pröfvas, skall, om den ej redan är vid domstol anhängig, af

Rätten förvisas till särskildt utförande i laga ordning.

År lagfartsansökning förklarad hvilande till följd af hinder, hvarom

i 7 § förmäles, skall kungörelse derom af Rätten utfärdas, om sökanden

det äskar. Varder ej, efter det genom sökandens försorg nämnda kungörelse

tre gånger, minst en månad mellan hvarje gång, blifvit såväl

införd i allmänna tidningarna som ock, när fråga är om egendom å

landet, uppläst i tingslagets kyrkor, klander å fånget instämdt samt i

Rättens lagfartsprotokoll antecknadt inom fem år efter sista kungörandet;

och förekommer ej heller eljest anledning, att annan eger bättre rätt

till egendomen; då må den omständighet att förre egarens åtkomst ej

styrkes icke vidare utgöra hinder för lagfartens beviljande, der det visas,

att sökanden eller han och hans rättsinnehafvare oafbrutet under nämnda

fem år varit i mantals- och skattskrifningslängd upptagne såsom egare

till fastigheten. Innan i ty fall ansökningen bifallas må, skall kronans

ombudsman i orten deröfver höras.

Stockholm den 7 mars 1891.

Med undersåtlig vördnad.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.