Sök i Ratio Lex

Skrifvelse till Konungen i anledning af Kongl. Maj:ts ''proposition med förslag till sjölag, lag, innefattande vissa bestämmelser angående sjöfynd, lag angående ändring af 2, 5 och 7 §§ 17 kap. handelsbalken, lag angående ändring af 71, 73, 89, 90, 117, 118 och 119 §§ utsökning slag en samt lag angående ändring af 13, Öl, 34 och 90 §§ konkurslagen. , ‘iW.nn ''rf*;!; <:«i. ? »M’i< Vo •>,; * i* ?<>],*[ : bil !>*? vA

1891-05-11 · 117 sidor, varav 113 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,8 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 113 av 117 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Rskr. 1891:62, Skrifvelse till Konungen i anledning af Kongl. Maj:ts ''proposition med förslag till sjölag, lag, innefattande vissa bestämmelser angående sjöfynd, lag angående ändring af 2, 5 och 7 §§ 17 kap. handelsbalken, lag angående ändring af 71, 73, 89, 90, 117, 118 och 119 §§ utsökning slag en samt lag angående ändring af 13, Öl, 34 och 90 §§ konkurslagen. , ‘iW.nn ''rf*;!; <:«i. ? »M’i< Vo •>,; * i* ?<>],*[ : bil !>*? vA

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Riksdagens Skrifvelse N:o 62.

1

N:o 62.

,-Å-A »n-.lflu i-, r:n.;. L-nd .) rn''- ,

Uppläst och godkänd hos Första Kammaren den 11 maj 1891.

— — — — Andra Kammaren den 11 — —

Riksdagens skrifvelse till Konungen i anledning af Kongl. Maj:ts

''proposition med förslag till sjölag, lag, innefattande vissa

bestämmelser angående sjöfynd, lag angående ändring af

2, 5 och 7 §§ 17 kap. handelsbalken, lag angående ändring

af 71, 73, 89, 90, 117, 118 och 119 §§ utsökning slag en

samt lag angående ändring af 13, Öl, 34 och 90 §§

konkurslagen. ,

‘iW.nn ''rf*;!; <:«i. ? »M’i< Vo •>,; * i* ?<>],*[ : bil !>*? vA

(Särskilda utskottets N:o 1 utlåtande N:o /.)

Till Konungen.

Genom proposition deri 23 sistlidne januari har Eders Kongl. Maj:t

föreslagit Riksdagen att antaga propositionen bifogade förslag till

l:o. Sjölag;

2:o. Lag, innefattande vissa bestämmelser angående sjöfynd;

3:o. Lag angående ändring af 2, 5 och 7 §§ 17 kap. handelsbalken;

4:o. Lag angående ändring af 71, 73, 89, 90, 117, 118 och 119 §§

utsökningslagen; och

5:o. Lag angående ändring af 13, 51, 54 och 90 §§ konkurslagen.

Riksdagen, som ansett förslaget till sjölag i allt hufVudsakligt höra

godkännas och ej funnit anledning till anmärkning mot de öfriga lagförBih.

till Riksd. Prot. 1891. 10 Sami. 1 Afd. 1 Band. 13 Käft. (N:is 62, 63.) 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Riksdagens Skrifvelse N:o 62.

slagen, får härmed redogöra för de ändringar, hvilka Riksdagen ansett höra

vidtagas i förstnämnda lagförslag.

4 §•

I privaträttsligt afseende bär stadgandet om bestämd hemort för fartyg

betydelse endast derutinnan, att jemlikt 48 § andra stycket i Eders

Kongl. Maj:ts förslag, befälhafvaren i fartygets hemort icke eger att utan

särskildt bemyndigande ingå annat aftal för redarnes räkning, än angående

besättningens förhyrande. Redares underlåtenhet att göra den i förevarande

4 §, första stycket, föreskrifna anmälan medför således icke annan privaträttslig

verkan, än att befälhafvarens befogenhet vidgas. Visserligen vore

det önskligt, att lagen innehölle ett supplerande stadgande i frågan, hvilken

ort skall anses vara fartygets hemort, för den händelse redaren underlåtit

att derom meddela bestämmelse; men ett sådant supplerande stadgande

torde icke kunna afse annat fall ån det, att fartyget tillhör en redare. I

detta fall kan, såsom i förslaget skett, lämpligen stadgas, att egarens hemort

skall anses vara fartygets hemort. Hvad åter angår det fall, att fartyget

tillhör ett s. k. partrederi; så emedan, ehuru i 10 § första stycket sägs,

att för sådant rederi skall utses eu hufvudredare, rederiet likväl kan underlåta

sådant, om det vill utsätta sig för den processuella påföljd för underlåtenheten,

som stadgas i åberopade 10 § andra stycke; torde öfriga supplerande

bestämmelser i 4 § andra stycket icke innebära någon garanti för,

att fartygs hemort alltid skall kunna med ledning af samma bestämmelser

utletas. Särskildt låter det sig icke göra, i händelse flere partredare ega

de större, men sig emellan lika delar af fartyget; ty ingen finnes, hvilken

det i denna händelse tillkommer att bestämma, hvilkenderas hemvist skall

räknas för fartyget hemort. På grund af hvad sålunda anförts har Riksdagen

vidtagit sådan ändring af 4 § andra stycket, som lagtexten utvisar.

8 §•

Utan att åsyfta någon ändring i sak, har Riksdagen antagit en ändrad

affattning af denna §:s första stycke, som mera närmar sig den norskdanska

lagtexten.

13 §.

Då det icke synes erforderligt att i lagen uttala hufvudredarens i

sakens natur grundade ställning såsom medredarnes syssloman, men å andra

sidan allmänna lagens stadgande!! om syssloman möjligen torde vid tilllämpning

å förhållandet inom rederiet i någon mån modifieras genom sjölagens

bestämmelser, har Riksdagen ansett §:ns första punkt böra uteslutas.

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Riksdagens Skrifvelse N:o 62.

Ehuru befälhafvare^ antagande eller avskedande är en åtgärd af så

framstående vigt, att hufvudredaren enligt sakens natur bör, så vidt ske

kan, derom inhemta sina med redares mening, kan det dock inträffa, att

beslut om nämnda åtgärd icke utan att rederiets bästa sättes på spel kan

uppskjutas. Det har derföre icke ansetts lämpligt att bland de angelägenheter,

rörande hvilka medredame företrädesvis böra höras, särskildt framhålla

befälhafvares antagande eller avskedande.

20 §.

De skäl, den af Eders Kong!. Maj:t den 8 september 1882 tillsatta,

komité i sitt den 22 februari 1887 afgiftia betänkande (mot. sid. 29) anfört

för upphäfvande af den i 9 och 10 §§ sjölagen medredare tillerkända förköps-

och lösningsrätt, sakna visserligen icke giltighet. Men betydelsen af

denna rätt gör sig företrädesvis gällande inom smärre rederier, hvilka ofta

bildas helt och hållet på grundval af de i sjölagen gifna regler utan något

skriftligt kontrakt; det är derföre för dem svårare och förenad!, med mera

omgång att genom särskildt aftal stadga dylik lösningsrätt, med de närmare

detaljbestämmelser, som dervid fordras, än för de större rederierna, der

lösningsrätten icke passar, att genom ett kortfattadt förbehåll i bolagsordningen

utesluta tillämpningen af en i lag stadgad lösningsrätt. Med

hänsyn härtill har Riksdagen ansett lösningsrätten böra bibehållas; hvaremot

den i 9 § sjölagen stadgade hembudskyldighet synts vara utan synnerlig

betydelse och derför icke böra i förslaget upptagas. -— De af Riksdagen

härom beslutade bestämmelser afvika från sjölagens endast derutinnan,

att den tid, inom hvilken lösningsanspråk skall göras gällande, bestämts

till fjorton i stället för tre dagar från det försäljningen blef medredare

kunnig, samt att icke allenast köpare utan äfven säljare är pligtig att,

edfästa köpevilkoren.

21 §.

Då i första styckets första punkt talas om »lott i fartyget», har det

i samma styckes andra punkt förekommande ordet »skeppslotten» blifvit

utbytt mot ''»lotteri i fartyget».

22 och 23 §§.

Lagförslaget utgår från den fullkomligt rigtiga uppfattning af rederi,

att dess sammanhållande enhet är ett fartyg, och att följaktligen ett, »rederi»,

som eger två eller flere fartyg, i sjelfva, verket är att anse såsom två eller

flere rederier med samma delegare. En författare i sjörätten uttrycker

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Riksdagens Skrifvelse N:o 62.

nämnda uppfattning sålunda: »Till vaturen af ett partrederi hör, att hvarje

fartyg bildar underlag för ett särskilt bolagsförhållande''». Från denna

synpunkt äro bestämmelserna i 9, 17 och 18 §§ affattade. Härmed öfverensstämmer

ock, att förslaget icke någonstädes uttryckligen reglerar redares

rätt att besluta fartygets försäljning, hvilken blott i 23 § omtalas såsom

en direkt följd af beslut om rederiets upplösning. Men med ordet rederi

skulle äfven kunna betecknas eu förening af personer, som gemensamt

reda i flere fartyg. Denna för lagförslaget främmande beteckning kunde

lätt framkalla det missförstånd, att delegarne i en dylik förening kunde

med enkel röstöfvervigt (12 §) besluta att sälja ett af »rederiets» fartyg;

likasom å andra sidan den i 22 § förekommande bestämmelse, att rederiet

på yrkande af delegare skall upplösas, om, när fartyget befinner sig inom

riket, rederiets gäld finnes öfverstiga dess tillgångar, kunde missförstås

derhän, att, om ett fartyg gått illa, hela »rederiet» skulle upplösas och alla

dess fartyg försäljas. För att förebygga en dylik missuppfattning har

Riksdagen ansett sig böra redan i 22 § första stycket utmärka, att fartygets

försäljning icke kan beslutas, med mindre redare, hvilka tillsammans

ega mer än hälften i fartyget, i beslutet deltaga, och att sådant beslut har

till omedelbar följd det särskilda bolagsförhållandets upplösning. I följd

häraf har 23 § bort inskränkas till att innehålla bestämmelse om det sätt,

hvarpå, vid rederis upplösning, fartygets försäljning, der ej redarne annorledes

åsämjer, skall försiggå. Hvad åter angår enskild redares rätt att i

visst fall påyrka rederiets upplösning, när rederiets gäld befinnes öfverstiga

dess tillgångar, har man ansett bestämmelsen derom saklöst kunna utgå,

helst som, derest verkligen under den gifna förutsättningen majoriteten

skulle vilja tvinga eu delegare att fortsätta affären, en rigtig tillämpning

af §:ns tredje punkt torde gifva honom erforderligt skydd.

26 §.

I syfte att angifva, att anspråken på utrustningens beskaffenhet icke

må ställas högre, än att fartyget skall vara, i förhållande till sitt ändamål

och användningssätt behörigen utrustadt, har Riksdagen vidtagit en jemkning

af uttryckssättet i §:ns första punkt.

37 §.

Då det kan möta svårighet för befälhäfvaren att med full noggrannhet

uppgifva barlastens vigt, har man ansett uppgift å ungefärliga vigten

göra tillfyllest. 1 inom. 3 har Riksdagen ansett böra tilläggas, att befälhafvaren,

när han tinner nödigt nedsätta besättningens kost, skall vara

s. 5 Kontrollera mot PDF

Riksdagens Skrifvelse N:o 62. 5

skyldig att för erforderlig kontroll anteckna jemväl anledningen till denna

åtgärd.

39 §.

De i dagboken gjorda anteckningar kunna, synnerligen om fartyget

fortfar att gå i samma trade, innefatta eu mängd för redare och befälhafvare

värdefulla erfarenhetsrön, som skulle komma fartyget till godo vid

framtida resor. Genom åläggande för redaren att inlemna den fullskrifna

dagboken till sjömanshuset skulle man emellertid betaga honom tillfälle att

draga nytta af densamma. För andra sakegare torde kännedom om dess

innehåll jemförelsevis sällan blifva erforderlig i andra fall, än då den blifvit

företedd vid sjöförklaring, och det kan derför ej anses synnerligen magtpåliggande

att för deras skull föreskrifva dagböckers förvarande å sjömanshuset,

allra minst om deraf, att dessa enskilda handlingar, till hvilka

obehöriga icke böra ega tillgång, på föreslaget sätt sattes under allmän

vård, skulle följa, att, såsom inom högsta domstolen yttrats, det skulle stå

eu hvar fritt att af dem taga kännedom. Härtill kommer, att sjömanshusombudsmännens

redan nu ganska betungande göromål skulle komma

att i högst väsentlig grad ökas utan motsvarande nytta; hvarjemte ovisst

torde vara, huruvida alla sjömanshus förfoga öfver så stort arkivutrymme,

att dagböckerna kunna der förvaras så lång tid, som må finnas erforderlig.

Af nu anförda skäl har Riksdagen ansett §:ns stadgande böra bringas till

öfverensstämmelse med de norska och danska lagförslagen, och således

ersättas med föreskrifter dels om rätt för sakegare att erhålla kännedom

om dagbokens innehåll och att deraf taga skriftligt utdrag och dels om

skyldighet för redaren att under viss tid förvara dagboken.

40 §.

Enligt förslaget skulle det åligga befälhafvaren att, om, medan fartyget.

ligger i hamn, der sjöförklaring kan ega. rum, sådan olycka, inträffar

eller skada upptäckes, som §:ns första stycke omförmäler, inom utgången

af nästa dag anmäla sig till sjöförklarings afgifvande. Detta rådrum har

synts Riksdagen väl kort och derför utsträckts till tre dagar, den dagen

oräknad, då olyckan inträffade eller skadan skedde.

41 §.

För att tydligare utmärka, att befälhafvaren, äfven om fartyget finnes

utom stads område, eger rätt att hos magistraten i närmaste stad begära

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Riksdagens Skrifvelse N:o 62.

förordnande af besigtningsman, har Riksdagen infört ett tillägg härom i

§:ns tredje stycke.

44 §.

I Eders Kongl. Maj:ts förslag har bibehållits den i 68 § sjölagen

befälhafvare!) medgifna rätt att tilldela- minderårig kroppsaga. Då emellertid

hos oss likasom annanstädes inom lagstiftningen allt mera gjort sig

gällande sträfvan att afskaffa kroppsstraffen, har Riksdagen efter tyska lagens

föredöme (Seemanns-ordrnmg af 1872, § 79), ansett all användning af

kroppsaga böra förbjudas. Allt emellanåt tränga till offentligheten upprörande

meddelanden om kroppslig misshandel, som ombord från befälhafvarens

sida eller med hans vetskap vederfarits unge sjömän; och svårigheten

att — ofta långt efter det bestraffningen skedde — utröna, huruvida

befälhafvaren hållit sig inom eller öfverskrida det tillåtnas gräns, synes

utgöra en maning att undanrödja hvarje förevändning för missbruk. Visserligen

medgifver legostadgan husbonde rätt att med »måttlig husaga» tillrättavisa

minderårigt tjenstehjon. Men det bör beaktas, att befälhafvarens

straffmagt kan under lång tid undandraga sig all verksam kontroll; det

kan lätt hända-, att den yngling, som för en längre resa blifvit satt under

hans befäl, i månader, ja år värnlös utsättes för hans Övergrepp. Deremot

lära- vä-1 omständigheterna i land jemförelsevis sällan vara sådana, att ett

tjenstehjon, som upprepade gånger misshandlas af sin husbonde, icke kan

finna verksamt skydd.

Att befälhafvaren icke genom kroppsagans fullständiga afskaffande

går miste om sin oumbärliga rätt att medelst tvång skaffa sig lydnad af

sjömannen — äldre eller yngre —, inhemtas af 101 §.

I fråga, om befälhafvare^ rätt att ålägga- besättningen söndagsarbete

bär Riksdagen, i öfverensstämmelse med hvad jemväl inom högsta, domstolen

yttrats (rörande 46 § i komiténs förslag), ansett den allmännare affattningen

i BO § sjölagen vara att föredraga framför Eders Kongl. Maj:ts

förslag.

46 §.

I sista, punkten har ordet- »återkomsten» ansetts böra utbytas mot

»ankomsten», såsom bättre passande för de olika fall, Indika kunna förekomma.

59 §.

I förtydligande syfte och för att i öfverensstämmelse med 40 § sjölagen

angifva graden af den omsorg, man fordrar af befälhafvaren, har

Riksdagen antagit en något förändrad affattning. I afseende derå vill Riks
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Riksdagens Skrifvelse JV:o 62.

dagen erinra, att uttrycket »god sjöman» .förekommer jemväl i förslagets

291 §, som stadgar straff för befälhafvare, hvilken, när fartyget är stad!

i fara, öfvergifver detsamma utan att iakttaga hvad honom såsom god sjöman

åligger.

Öl §.

Ehuru de skal, Indika anförts och åberopats för det i §:ns andra

stycke föreslagna stadgande, från principal synpunkt betraktade, måste erkännas

icke sakna giltighet, synes dock samma stadgande, såsom icke af

verkligt behof påkalladt och möjligen egnadt att föranleda förvecklingar,

kunna utgå. Det torde ytterligt sällan komma att inträffa, att eu befälhafvare,

hvars förhållande till redaren är sådant, att hans plötsliga entledigande

kan ifrågakomma, på förutsatt sätt personligen träder emellan.

Genom att på sin kredit anskaffa för resan nödiga medel, i stället för att

anlita de i 49 och 54 §§ anvisade utvägar kan lian, i händelse resan går

olyckligt, ställa, redaren i det obehagliga valet mellan att antingen låta

befälhafvare!! bära förlusten eller oock sjelf med andra tillgångar än sjöförmögenheten

ersätta densamma. A andra sidan kan stadgandet obehörigen

försvåra och fördröja aflägsnande!, af en befälhafvare, som visat sig

ovärdig sin redares förtroende och som derför bör utan dröjsmål entledigas.

I händelse befälhafvare!! genom den förpligtelse, han åberopar såsom stöd

för sin rätt att få behålla befälet, i sjelfva verket öfverskridit sin befogenhet,

kan han, innan det lyckas redaren att konstatera sådant, hinna tillfoga

denne oersättlig förlust.

62 §.

Om fartyget, när befälhafvarens rätt att utomlands lemna tj ensten

inträder, befinner sig å eu ort, hvarifrån frakt icke kan erhållas, bör denna,

tillfälliga, omständighet icke tvinga rederiet att antingen låta fartyget gå

hem i barlast eller ock anskaffa ny befälhafvare. Befäl hafva ren bör kunna

nöjas med, att fartyget anträder resa. hemåt, äfven om last skall intagas

och utlossas någonstädes under hemvägen. Riksdagen har derför ansett det,

höra stadgas, att, om rederiet, när befälhafvare!! uppsäger tjensten, ger

order, att fartyget skall vånda hem, befälhafvare!! skall vara skyldig att

qvarstanna, i tjensten, äfven om lasten för hemresan ej skall intagas just å

den ort, der han eljest egt lemna tjensten, utan i annan hamn, om blott

denna är belägen i fartygets väg mot hemlandet.

64 §.

Då, på sätt, sjölagskomitén (mot. till 90 §) erinrat, någon sträng rättsgrund

icke kan åberopas för redarens pligt att bekosta sjuk befälhafvare»

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Riksdagens Skrifvelse N:o 62.

eller sjömans vård, och då särskild! ej något giltigt skäl lär kunna anföras,

hvarföre denna skyldighet skulle åligga redaren i vidsträcktare män, när

sjukdomsfallet inträffar utomlands, än när behof af sjukvård ifrågakommer

i hemlandet, anse]- Riksdagen, att, här likasom i 90 §, den tid, under

hvilken redaren är pligtig att bekosta sjukvård, bör för hvarje fall inskränkas

till fyra veckor.

83 §.

Enligt 70 § sjölagen är den tid, under hvilken tjensteaftalet, derest

ej annan öfverenskommelse träffats, förblifver gällande, bestämd till tre år

för den händelse, att sjömannen varit till sjös på resa bortom Kap Horn

eller Goda Hoppsudden. Att nu, på samma gång man betager redaren rätt

att genom öfverenskommelse betinga längre tjenstetid, förkorta den lagbestämda

tiden till två år äfven för dylika längre resor, har Riksdagen

icke ansett tillrådligt, helst som det lätt kan inträffa, att en resa till aflägsnare

farvatten icke, derest rederiets intresse skall behörigen tillgodoses,

kan medhinnas på två år. Riksdagen har derför i fråga om tjenstetidens

längd upptagit sjölagens nyss berörda stadgande.

Öfriga af Riksdagen vidtagna ändringar i §:n afse att i detta hänseende

genomföra likställighet mellan befälhafvare och besättning, i det

Riksdagen här upptagit hvad 62 § för enahanda fall stadga,!*, med den af

Riksdagen i samma § vidtagna jemkning.

87 §.

I regeln torde den begäran om besigtning, hvarom §:n talar, kunna

och böra, framställas, innan intagen last försvårar besigtningen. Framstå,Res

sådan begäran senare, kunna, såsom äfven komitén (mot. sid. 70) framhållit,

de genom en obehörig klagan rederiet tillskyndade kostnader och förluster

stiga till betydliga belopp; och med möjligheten blir äfven frestelsen för

manskapet större att, kanske blott genom hot om påkallande af besigtning,

tillskansa sig fördela!*. Riksdagen har derför för detta fall ansett, att eu

ytterligare garanti — utöfver hvad Eders Kongl. Maj:ts förslag innehåller

— mot missbruk från besättningens sida är nödig, samt i sådant syfte infört

det, stadgande, att begäran om besigtning, som framställes först efter

det last intagits, skall, för att förtjena afseende, biträdas af en styrman eller

en maskinist.

90 §.

I fråga om den ändring, Riksdagen i denna § vidtagit, åberopar Riksdagen

hvad som anförts vid 64 §.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Riksdagens Skrifvelse N:o 62. 9

114, 116 och 118 §§.

Enligt 116 § i Eders Kongl. Maj:ts förslag skall fartyget, der ej viss

lastningsplats aftalats, förläggas till vanlig lastningsplats i hamnen; och

komiténs motiv (sid. 90) gifva vid handen, att härmed åsyftas plats, der

sådant gods, som certepartiet afser, vanligen inlastas. En dylik bestämmelse

skalle, enligt Riksdagens åsigt, å bortfraktaren lägga en skyldighet, som

han icke enligt nu gällande lag har och som icke skäligen synes böra åligga

honom. Han bör ansvara för godsets afhemtande från den hamn, der han

förbundit sig mottaga detsamma, men — såsom det (i fråga om lossning)

heter i norsk Solov § 62 — »inom den hamn, der lasten skall lemnas, är

befälhafvaren icke pligtig att framföra godset längre, än fartyget kan flyta.»

Riksdagen har derföre antagit en sådan affattning af 116 § 2 st., att

bortfraktarens skyldighet att annanstädes än vid fartygets sida mottaga

godset inskränkes till de fall, att fartyget till följd af sitt djupgående antingen

icke kan inkomma i den aftalade hamnen eller icke kan komma

fram till särskildt aftalad plats i hamnen.

Men vidare har Riksdagen ansett bestämmelserna böra så affattas, att

de blifva tillämpliga endast såvida viss hamn eller vissa hamnar angifvas i

befraktningsaftalet, men deremot icke, när befraktaren i certepartiet betingat

sig rätt att framdeles bestämma den hamn, der lasten skall intagas, och

sålunda öfvertagit den bortfraktaren eljest åliggande skyldighet att undersöka,

om fartygets beskaffenhet tillåter dess ingående i den hamn, befraktaren

väljer.

Den af Riksdagen antagna ändrade affattning af 116 § nödvändiggör

ändringar jemväl i 114 och 118 §§.

Enligt 77 § sjölagen eger befraktaren rätt att fordra, att fartyget på

bortfraktarens bekostnad förlägges till lastningsplats, som befraktaren anvisar.

Denna befraktarens rätt har i förslagets 114 § gjorts beroende deraf,

att anvisningen gifves, innan fartyget ännu hunnit förläggas till »vanlig

lastningsplats». Då denna, bestämmelse icke är förenlig med 116 § 2 st.,

sådant det af Riksdagen affåttats, och då man naturligtvis icke kan fordra.,

att anvisningen skall gifvas, innan fartyget inkommit i hamnen, har Riksdagen

ansett befraktaren i stället, böra åläggas att lemna anvisningen, så

snart befälhafvaren det begär. Efterkommer han ej befälhafvarens anmaning,

är han sin anvisningsrätt förlustig.

Enligt 118 § i Eders Kongl. Maj:ts förslag skulle lastningstiden räknas

från och med nästa helgfria dag, efter det fartyget är färdigt att ä

behörig lastningsplats mottaga last och befälhafvaren derom underrättat aflastare^

underrättelsen skulle alltså ej kunna med laga verkan meddelas

förr, än fartyget befunne sig å lastningsplatsen. Då, enligt den lydelse,

Bill. till Riksd. Prot. 1891. 10 Sami. 1 Afd. 1 Band. 13 Höft. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Riksdagens Skrifvelse N:o 62.

Riksdagen gifvit åt 114 och 116 §§, man — frånsedt det undantagsfall,

att viss plats i hamnen aftalats — ej kan tala om »behörig lastningsplats»,

med mindre sådan af befraktaren anvisats, och då vidare enligt 114 § befä.lhafvaren

har rätt men ej pligt att tidigare än i och genom den underrättelse

till befraktaren, som föreskrifves i 118 §, begära, dylik anvisning,

har sistnämnda § bort ändras derhän, att, hvar helst i hamnen fartyget än

befinner sig, underrättelsen kan lemnas, om blott fartyget i öfrigt är färdigt

att intaga last, men att å andra sidan lastningstiden ej börjar löpa förr än

från och med nästa helgfria dag efter det fartyget, blifvit förlagdt till vederbörlig

lastningsplats.

I fråga om lossning har Riksdagen vidtagit motsvarande ändringar i

135 och 136 §§.

125 §.

Då lydelsen af §:ns andra stycke möjligen kunde missförstås så, att.

hvarje äfven det. minsta dröjsmål å befälhafvarens sida gåfve bortfraktaren

rätt att hafva aftalet, har Riksdagen antagit en affattning, som i närmare

anslutning till de norska och danska lagförslagen angifver, att. befraktarens

rätt att hafva kontraktet må enligt, allmänna rättsregler bedömas efter omständigheterna

i hvarje särskilt, fall.

126 §.

De af Riksdagen vidtagna ändringar åsyfta att tydliggöra, att endast

i det fall, då befraktningsaftal, som häfves, angår allenast, en resa till viss

ort och omedelbar återresa derifrån, fautefrakten utgår med half frakt för

hvardera resan, men att deremot, om aftalet angår flera dylika resor, half

frakt skall erläggas blott för första utresan men fjerdedel frakt för första

återresan likasom för en hvar af de öfriga resorna..

. i: i; Hi] . ;h</t i !''C .!.••"• U1H f! i .- i .:.|M .-•./.!■ ; ,-Jf! Oi-i / O .;

135 och 136 §§.

I fråga om de af Riksdagen vidtagna ändringar i dessa §§ hänvisas

till hvad här ofvan anförts rörande 114, 116 och 118 §§.

140 §.

För att tydligen utmärka, att befälhafvaren, i och med det han förfar

på det i §:n föreskrifna sätt, är fri från vidare ansvarighet för godset,

har man, i öfverensstämmelse med hvad 115 § sjölagen stadgar, ansett det

böra uttryckligen angifvas, att uppläggningen sker för lastegarens räkning.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Riksdagens Skrifvelse N:o 62.

11

156 §.

Af skäl, som anförts vid 140 §, hafva i §:ns första stycke inskjutits

orden »för vederbörande lasteinottagares räkning».

165 §.

Riksdagen har vidtagit några smärre ändringar i redaktionen af §:ns

andra punkt i syfte att gifva ett tydligare uttryck åt den grundsats, att,

derest lossningen börjats till innehafvare af konnossement med sämre rätt,

men, innan lossningen slutats, innehafvare af konnossement med bättre rätt

anmäler sig, denne eger att utbekomma återstoden af godset.

183 §. --v

För att Inånga §:ns affattning till öfverensstämmelse med 140 § har

Riksdagen i §:ns andra punkt framför »innehafvare» inskjutit ordet »behörige».

198 §.

I afsigt att förebygga den missuppfattning, att ångpannan räknades

höra till ångmaskinen, har Riksdagen ansett det böra uttryckligen sägas,

att skada å ångpanna behandlas lika med skada å icke särskild! omförmalda

föremål.

200 §.

För det fall, att resan slutar i nödhamn och ersättningen för gods,

som uppoffrats i gemensamt haveri, följaktligen skall beräknas efter gångbart

pris i nödhamnen, lärer derifrån böra afräkna* ej den frakt o. s. v.,

som skolat utgå, om godset kommit fram till bestämmelseorten, utan allenast

hvad som i nödhamnen skolat utgå af godset, derest det ej uppoffrats.

Riksdagen har derför ansett, att i första punkten orden »till följd — —

bestämmelseorten», såsom icke lika tillämpliga å de båda fall, hvarom samma

punkt handlar, böra utgå. Vidare har Riksdagen antagit en ändrad affattning

af §:ns andra punkt, för att göra det klart, att, likasom vid beräkning

af ersättningen afdrag skall enligt §:ns första punkt ske för den besparade

frakten, det är behållna köpeskillingsbeloppet med enahanda afdrag för

besparad frakt, som skall jemföras med den beräknade ersättningen.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Riksdagens Skrifvelse N:o 62.

210 §.

Det ligger i sakens natur, att — såsom ock i 151 § andra stycket

stadgas — om frakt blifvit på förhand betald för gods, för hvilket befraktaren

enligt första stycket i samma § ej är pligtig att betala frakt, förskottet

skall återbära,s, »der ej annat förbehåll skett». Men sådant »förbehåll»

behöfver ingalunda uttryckligen innehålla, att fraktförskottet »ej skall

återbäras i händelse af olycka»; det är tvärtom allmänneligen antaget och

erkändt, att, om redaren utfäster sig att godtgöra förskottsgifvaren premie

för försäkring af förskottet och denne således måste anses öfvertaga risken

för detsamma, redaren i och med denna öfverenskommelse varder frikallad

från återbäringsskyldighet. Då orden »med förbehåll, att det ej skall återbäras»

i Eders Kongl. Maj:ts förslag möjligen kunde föranleda ett missförstånd

i detta afseende, har Riksdagen ansett §:ns lydelse böra bringas till

närmare öfverensstämmelse med den norsk-danska texten genom återupptagande

af koinitéförslagets uttryckssätt.

227 §.

Enligt Eders Kongl. Maj:ts förslag skulle den, som vill begagna sin

rätt att erhålla jemkning i eu, medan nöden varade, aftalad bergarlön, vara

skyldig att instämma klander inom två månader efter aftalets ingående.

Denna bestämmelse skulle eldigt Riksdagens åsigt kunna medföra olägenheter

vid tillämpningen. Frånsedt det icke alldeles ovanliga fall, att bergningen

pågår under längre tid än två månader efter aftalets ingående, då

det uppenbarligen vore orimligt att ålägga den, som skall betala bergarelönen,

att instämma klander, innan vare sig han eller någon annan kan

bedöma,, om det aftalade beloppet är skäligt eller ej, eller ens vet, om

eller i hvilken mån bergningen kommer att lyckas, — kan det under vissa

omständigheter möta svårighet, att anträffa bergaren med stämning, såsom

när det bergande fartyget var stadt, på utrikes resa, hvilken utan uppehåll

fortsättes, sedan det berga,de förts i säkerhet, och ä,n mer om bergningen

verkstälts af utländskt fartyg, som sedermera ej besöker svensk hamn.

Riksdagen kan ej heller erkänna, att det föreslagna nya stadgandet är af

praktiskt behof påkalla,dt. Skulle det någon gång särskildt, för den, som

skall betala, vara af vigt att, få frågan om bergarelönens belopp snart afgjord,

är hans rätt att sjelf genom stämning framställa sitt yrkande oomtvistlig.

Men i regeln är det bergaren, som har intresse af att utan dröjsmål

utfå sin skäliga lön; och han lär ej heller dröja att, om ej godvillig

betalning genast, följer, instämma sin talan derom. Det naturliga är då,

att — såsom hittills tillgått, — svaranden invändningsvis framställer sitt

anspråk på jemkning i det belopp, som vid nödstillfället aftalades.

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Riksdagens Skrifvelse N:o 62.

Endast för ett fall har Riksdagen ansett nödigt begränsa, den tid, inom

hvilken den bergade eger framkomma med anmärkning emot den aftalade

bergarelönens belopp. Om betalning erlägges efter det nöden upphört,

ligger deri ett godkännande af det vid nödstillfället slutna aftalet, och

bergaren är viss om att få behålla hvad han uppburit; men om bergarelönen

ej blott bestämts utan äfven guldris, medan nöden ännu varade,

skulle bergaren — eldigt nu gällande lag — först efter tio års förlopp

vara fri från klander. Då sådant uppenbarligen är obilligt, har Riksdagen

för detta fall — helst den bergade i denna händelse ej annorledes än genom

att sjelf stämma kan få sin talan pröfvad — ansett nödigt bibehålla stadgandet

om viss klandertid, som dock ansetts kunna utsträckas till sex månader.

Med rätta har den i nu gällande lag antagna grundsats, att aftal,

som vid olyckstillfället ingås rörande bergarelöns belopp, ej är obetingadt

bindande för den, som skall utgifva densamma, i Eders Kongl. Maj:ts förslag

fullständigats genom stadgandet om rätt för denne att rygga ett under

enahanda omständigheter tillkommet aftal derom, att bergarelönens belopp

skall bestämmas af skiljemän eller på annat dylikt sätt. Men hvad man

härigenom åsyftat skulle i många fall göras om intet genom den bestämmelsen,

att öfverenskommelsen blifver bindande, om den ej uppsäges inom

fjorton dagar efter dess ingående; en dylik uppsägning kan nemligen, äfven

om den öfverhufvud alltid vore utförbar, i många fall ej på så kort tid

medhinnas, helst om bergningen utförts af en mängd, öfver en hel kuststräcka,

spridda personer. Af dessa skäl har Riksdagen föredragit att taga

steget, fullt ut och förklara dylik öfverenskommelse ogiltig — parterna naturligtvis

obetaget att genom dess bekräftande, sedan nöden upphört, bereda

den gällande kraft.

249 §.

Riksdagen har ansett stadgandet i sjölagen 224 § 1 mom. andra

stycket, som uttalar en obestridligen rigtig grundsats, hvars uteslutande

kunde föranleda missförstånd, böra i förslaget upptagas.

Då, vidkommande andra stycket i förevarande §, det ej kan vara

meningen att ovilkorligen fritaga, försäkringsgifvaren från skyldighet att

ersätta skada, genom röta, rost o. d., som härrör af annan orsak än fartygets

ålder, har Riksdagen ansett ordet »röta» såsom möjligen missledande

och för öfrigt, hänförligt endast till träfartyg, böra utgå.

257 §.

Huru vida ett fartyg är »värdt att iståndsätt-as» eller icke, är en fråga,

hvars besvarande i hög grad är beroende af besigtningsmännens fria skön

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Riksdagens Skrifvelse N:o 62.

och ofta torde utfalla olika allt efter som den ses från försäkringsgifvarens

eller från försäkringstagarens synpunkt. Riksdagen har derföre ansett jemväl

den fastare regeln i 259 § sjölagen, hvilken föranleder ett mera objektivt

bedömande, böra upptagas på det sätt, att försäkringstagaren berättigas

abandonera fartyget ej blott när detta förklarats icke vara iståndsättligt,

utan äfven när skadan derå finnes uppgå till trefjerdedelar af försäkringsvärdet.

260 §.

Den vidtagna ändringen är föranledd af Riksdagens beslut rörande

257 §.

261 §.

Eders Kongl. Maj:ts förslag, likasom 263 § sjölagen, medgifver för

det fall, 258 § i förslaget omförmäler, en försäkringstagare, som försutit

rätten att abandonera det försäkrade föremålet, den mindre förmån att

kunna fordra ersättning såsom för totalförlust mot skyldighet att, om föremålet

kommer till rätta, på yrkande af försäkringsgifvaren återbära försäkringssumman

med ränta. Grunden till denna eftergift är, att utan densamma

försäkringstagaren i de flesta fall skulle med abandonrätten förlora

all rätt till ersättning. Men samma skäl talar för att utsträcka bestämmelsen

till det fall, 259 § afser: föremålet är borta, skada derå kan ej

uppskattas, dess vidare öden förblifva i de flesta fall för försäkringstagaren

obekanta och med möjligheten att bevisa annan skada än den, som består

i att fartyget är undandraget hans förfogande, är äfven utsigten att någonsin

få förlusten ersatt så godt som ingen.

Riksdagen har derför ansett sig böra vidtaga den ändring, att §:ns

andra stycke kommer att omfatta äfven de fall, 259 § afser.

264 §.

Om båda parterna uti en försäkringstvist enas om att anse de i 214

§ föreskrifna kungörelser eller någon af dem icke erfordras och förklarat

sig kunna ty förutan bevaka sin rätt, har Riksdagen trott den med kungörandet

förenade kostnad och tidsutdrägt kunna undvikas.

Riksdagen har derföre ansett, att i sådant fall kungörelse ej bör utfärdas;

och har Riksdagen derjemte i 264 § intagit föreskrift, huru i sådant

fall den tid, inom hvilken dispachören bör hafva dispachen färdig, skall

beräknas.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Riksdagens Skrifvelse N:o 62.

16

283 §.

Enligt Eders Kong!. Maj:ts förslag skall preskriptionstiden för fordran

å ersättning för bortkommet eller skadadt gods räknas från det godset lossades.

Riksdagen har ansett detta uttryck böra utbytas mot orden »efter

slutad lossning''», hvilka ord synas bättre uttrycka meningen.

287 §.

Med anledning af den ändring af 39 §, som Riksdagen besluta, hafva

orden »eller underlåter--39 § sägs» bort uteslutas.

289 §.

För att bringa § till öfverensstämmelse med 47 § hafva framför orden

»i förvar» inskjutits orden »eller passagerare».

290 §.

Då det synts Riksdagen mindre lämpligt att, såsom här skett, inom

en strafflatitud sammanföra uppsåtligt brott och försummelse, har Riksdagen

vidtagit sådan förändring, att högsta straff för befälhafvare, som gör

sig skyldig till grof försummelse vid fullgörande af honom enligt denna

lag åliggande pligt att bevaka, annans rätt, varder bestämdt till fängelse i

ett år eller samma straffmaximum, som förekommer i 292 §.

294 §.

Om genom uraktlåtenhet, som här belägges med straff, menniskolif

spilles eller annan synnerlig skada vållas, kunna omständigheterna vara

sådana, att fängelse är ett alltför ringa straff; och då det synes ovisst, huru

vida i dylikt fall högre straff enligt allmän lag kan följa, har Riksdagen

infört det tillägg, att, der omständigheterna äro synnerligen försvårande,

straffet må kunna stiga till högst två års straffarbete.

302 §.

Här måste skiljas mellan två till karakteren skilda brott; straffet

måste blifva olika allt efter som sjömannen handlat allenast af straffvärdt

lättsinne eller af argt uppsåt, såsom om han i komplott med befraktare

mot bättre vetande framställer sin begäran om besigtning i syfte att för
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Riksdagens Skrifvelse N:o 62.

dröja fartygets resa och såmedelst förskaffa befraktare]! tillfälle att blifva

qvitt certepartiet, åtkomma ett deri utfäst vite eller dylikt. I förra fallet

synes förseelsen böra kunna försonas med böter eller fängelse i högst två

månader. Har deremot sjömannen handlat i afsigt att bereda sig eller

annan nytta eller att göra skada, synes gerningen böra beläggas med vida

högre straff, och Riksdagen har derför ansett böra stadgas att i sådant fall

må till straffarbete i högst två år dömas.

313, 314, 326, 329 och 330 §§.

Enligt sjölagskomiténs förslag skulle klander af dispache anhängiggöras

hos rådstufvurätt, förstärkt med tre i handel och sjöfart kunnige män

såsom bisittare. Emot rådstufvurätts utslag i dylikt mål skulle talan få

genom besvär fullföljas hos Konungen.

Vid komitéförslagets granskning hos högsta domstolen yttrade dess

fleste ledamöter, att om än giltighet icke kunde frånkännas de skäl, som

anförts för dispachemålens öfverflyttande till domstolarne, denna öfverflyttning

dock vore förenad med betänklighet i det afseende, att derigenom

antalet mål, som fullföljdes till högsta instansen — hvilket antal redan nu

vore så stort, som med en skyndsam handläggning af inkommande mål i

denna instans vore förenligt — komme att antagligen icke obetydligt ökas.

Vid sådant förhållande ansågs det icke vara lämpligt att väsentligt lätta

vilkoren för rätten att i dessa mål söka Konungen. Funnes det af särskilda

skäl nödigt att i fråga om dessa mål afvika från den vanliga instansordningen

och medgifva omedelbar fullföljd från underrätt till Konungen,

borde i allt fall föreskrifterna i 30 kap. rättegångsbalken, så vidt de anginge

tvistemål, vinna tillämpning jemväl å dispachemålen.

Med anledning af hvad högsta domstolen sålunda anmärkt, och då

det syntes vara förenadt med vissa svårigheter att till rådstufvurätt förlägga

fullgörandet af de i 30 kap. rättegångsbalken stadgade s. k. prestanda, har

i Eders Kongl. Maj:ts förslag stadgadts, att klagan öfver dispachörs utlåtande

skulle anhängiggöra® i hofrätt; vid hvilket förhållande komiténs förslag att

för dispachemålens behandling förstärka domstolen med ett särskildt sakkunnigt

element fått förfalla.

Efter sorgfällig pröfning af detta vigtiga ämne har Riksdagen funnit

sig icke kunna biträda Eders Kongl. Majtts förslag i denna del. Den tidsutdrägt,

som med anledning af målens stola antal för närvarande vidlåder

rättegången i hofrätten, åtminstone i kongl. svea hofrätt, skulle på ett högst

betänkligt sätt fördröja afgörandet af dispachemålen, i hvilka likväl, såsom

komitén framhållit, skyndsamhet är i så hög grad af nöden. Lika med Eders

Kongl. Maj:t finner Riksdagen det icke kunna ifrågasättas att gifva särskilde

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Riksdagens Skrifvelse N:o 62.

sakkunnige ledamöter säte och stämma i hofrätten vid handläggning af

dispachemål. Men sedan mera, än 140 år tillbaka har, på sätt komiténs

redogörelse gifver vid handen, den praktiska sakkunskapens medverkan tagits

i anspråk vid dessa måls bedömande. Att nu ersätta nämnden med en

domstol, bestående endast af juridiskt bildade ledamöter, och sålunda frångå

en häfdvunnen grundsats inom detta rättsområde, synes Riksdagen betänkligt.

Visserligen kan, såsom statsrådet och chefen för justitiedepartementet i sitt

yttrande till statsrådsprotokollet erinrat, hofrätten i händelse af behof inhemta

sakkunnige mäns utlåtande. Men ett dylikt utlåtande kan aldrig

fullt ersätta ett under domareansvar afgifvet votum; och för det afsedda

ändamålet är det enligt Riksdagens tanke af högsta vigt, att, de sakkunnige

få tillfälle att omedelbart deltaga i målets utredning vid rätten.

Af dessa skäl har Riksdagen ansett den i Eders Kongl. Maj:ts proposition

valda utväg o för beredande af judiciel behandling åt dessa mål icke

kunna godkännas. A andra, sidan har Riksdagen icke kunnat annat än till

fullo vitsorda giltigheten af de skäl, som föranledt förslaget att ur vår rättegångsordning

borttaga nu gällande egendomliga ordning för dessa måls

behandling.

Den betänklighet, högsta domstolen uttalat mot den af komitén föreslagna

anordning, grundade sig, såsom ofvan anförts, på farhågan för en

allt för stark tillströmning af mål till högsta domstolen, derest dispachemålen

finge fullföljas hos Konungen utan fullgörande af de för tvistemål i allmänhet,

stadgade vilkor. Riksdagen vill icke i någon mån söka jäfva den

principiella betänklighet,, som sålunda uttalats. Utan tvifvel är det af högsta

vigt att icke genom undantagsbestämmelser föranleda en sådan ökning af

de till högsta instansen fullföljda saker, att derigenom målens afgörande i

denna instans, hvilken redan nu är i synnerlig grad betungad, skulle oskäligt

fördröjas. Riksdagen har derför låtit sig angeläget vara att söka vinna en

säker utgångspunkt för bedömande af frågan, hvilken tillökning i högsta

domstolens arbetsbörda kan beräknas uppkomma derigenom, att ifrågavarande

mål finge dit fullföljas. För sådant ändamål hafva från rådstufvurätterna

i Stockholm, Göteborg och Hernösand — de enda, hos hvilka dispachemål

kunna förekomma — infordrats och erhållits uppgifter å antalet af de vid

nämnda domstolar under tioårsperioden 1881—1890 anhängig]orda mål

angående klander af dispache. Af dessa uppgifter framgår, att antalet utgjort:

hos Stockholms rådstufvurätt......................................... 26

» rådstufvurätten i Göteborg..................................... 8

» » i Hernösand................................... 3

eller under 10 år tillhopa 37 mål,

Bill. till Riksd. Prat. 1891. 10 Sami. 1 Afd. 1 Band. 13 Håft.

3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Riksdagens Skrifvelse N:o 62.

motsvarande 3,7 mål om året. Högsta antalet förekom år 1886, då 7 mål

anhängiggjordes; minsta antalet 1881 och 1888, då hvardera året allenast

1 dispache öfverldagades. Om än det må antagas, att, i händelse rättskipningen

i dessa mål varder på ett mera tillfredsställande sätt ordnad,

klander af dispache kommer att ega rum i något större utsträckning än nu,

bör å andra sidan icke förbises, att utan tvifvel i många fall talan mot rådstufvurättens

utslag icke kommer att vidare fullföljas. Och det torde i följd

deraf skäligen kunna förutsättas, att antalet dispachemål, som hos Konungen

fullföljas, icke väsentligt kommer att öfverstiga antalet af de nu vid rådstufvurätt

anhängiggjorda. Riksdagen vågar derför antaga, att det af komitén

föreslagna besvärsförfarande i dispachemål icke skulle förorsaka någon afsevärd

ökning af högsta domstolens göromål. För öfrig! synes det kunna med

hänsyn till de betydliga belopp och de vigtiga intressen, hvarom i dessa

mål vanligen är fråga, kunna dragas i tvifvel, huruvida nödvändigheten för

klaganden att nedsätta revisionsskilling och fullgöra, prestanda skulle i nämnvärd

mån verka återhållande.

Vid öfvervägande häraf och då sj elfva, grundtanken — att göra rådstufvurätt,

förstärkt med sa,kkunnige ledamöter, till första domstol i dispachemål

— icke rönt någon gensaga vare sig hos högsta domstolen eller hos

Eders Kongl. Maj:t,, och då högsta domstolen ej heller afstyrkt komiténs

förslag derom, att talan mot rådstufvurättens utslag borde få fullföljas

omedelbart hos Konungen, har Riksdagen ansett sig böra återupptaga komiténs

förslag. Enligt Riksdagens tanke har den för dispachemålen sålunda afsedda,

undantagsställning i fråga om instansordningen giltig grund i den särskilda

anordning, som här likasom i skiftesmål eger rum, med föregående utredning

och pröfning af sakkunnig person, hvilkens handläggning af målet väl kan

anses ersätta en domstolsinstans. Någon utsträckning af sålunda antagna

grundsats till andra mål kan derför enligt Riksdagens mening icke skäligen

ifrågasättas.

I fråga om detaljerna hänvisar Riksdagen till komiténs motivering

och inskränker sig här till att i korthet angifva de punkter, der Riksdagens

beslut afviker från komiténs förslag, samt, skälen för dessa afvikelse!-.

I affattning af 314 § 2 mom., som motsvarar 316 § i komiténs förslag,

har gjorts sådan jemkning, att det tydligen framgår, att val af sakkunnige

ledamöter skall förrättas endast i de städer, der dispachör finnes. —

Då enligt 7 § i kongl. förordningen om kommunalstyrelse i stad stadsfullmägtige

skola finnas i de tre städer, vid hvilkas rådstufvurätter dispachemål

enligt 326 § kunna förekomma, och då dispachör ej torde komma att

tillsättas i stad med mindre än 3,000 invånare, har Riksdagen ansett föreskriften

om valets förrättande af allmän rådstuga i stad, der stadsfullmägtige

ej finnas, kunna utgå. ■— I momentets andra stycke har, med anledning af

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Riksdagens Skrifvelse N:o 62.

en inom högsta, domstolen gjord erinran, angifvits den grund, rätten har

att följa vid bedömande af frågan, om ersättning skall gäldas af endera

parten eller af parterna gemensamt.

I 329 § hafva sammanförts stadgandena i komitéförslagets 323 och

324 §§; dock har Riksdagen, i öfverensstämmelse med en af högsta domstolen

framstäld anmärkning, uteslutit bestämmelserna i 323 § 2 st. i komiténs

förslag om rätt för part, som å inställelsedagen uteblifvit, att, der han visar

laga förfall, få ny tid sig förelagd; hvaremot Riksdagen i 329 § 3 mom.

tillagt ett inom högsta domstolen föreslaget stadgande om skyldighet för

rådstufvurätten att meddela fullständig besvärshänvisning.

För att förebygga den missuppfattning, att, om käranden försummat

att vid sin inlaga foga den klandrade utredningen och de handlingar han

åberopat, dispachen skulle vara att anse såsom icke öfverklagad i behörig

ordning och förty lagakraftvunnen, har Riksdagen vidtagit en ändring i

ordställningen.

Enligt komiténs, härutinnan med 305 § sjölagen öfverensstämmande

förslag skulle det tillhöra rättens ordförande att bestämma dels den tid,

inom hvilken svaranden har att ingifva sitt svar, dels ock tid, inom

hvilken part, som vill blifva muntligen hörd eller få vittnen i saken afbörda,

har att sådant anmäla. Det har synts Riksdagen leda till förenkling af

förfarandet och sannolikt äfven till någon tidsbesparing att i stället i lagen

utsätta bestämd, från inställelsedagen räknad tid ej mindre för svaromåls

afgifvande än äfven för framställande af begäran om muntligt förhör. Deremot

har det icke ansetts nödigt eller ens lämpligt att i fråga om tid för

begärande af vittnesförhör här meddela någon från den allmänna rättegångsordningen

afvikande föreskrift.

Varder muntligt förhör begärdt, kommer målet derefter att behandlas

i samma ordning som andra civila mål, och i fråga om tiden för utslagets

afsågande gäller då kongl. förordningen den 30 oktober 1866; men för den

händelse förhör ej begäres, tarfvas föreskrift, huru dagen för utslagets afkunnande

skall parterne tillkännagifvas. Riksdagen har i sådant afseende

föreskrifvit, att, så snart det är afgjordt, att förhör ej ifrågakommer, rätten

ofördröjligen skall genom anslag å dess dörr tillkännagifva dag för utslags

meddelande.

I öfver gångsstadgandet har Riksdagen infört ett tillägg rörande tiden

för de val, som enligt 314 § skola för nästkommande år förrättas.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Riksdagens Skrifvelse N:o 62.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt har Riksdagen, som funnit

Eders Kongl. Maj:ts ifrågavarande proposition, såvidt angår förslag till ny

sjölag, icke kunna i oförändradt skick bifallas, för sin del antagit

Sjölag af den lydelse, bilagan A utvisar,

samt utan ändring bifallit propositionen i öfrigt och sålunda antagit

Eders Kongl. Maj:ts förslag till

dels Lag, innefattande vissa bestämmelser angående sjöfynd;

dels Lag angående ändring af 2, 5 och 7 §§ 17 kap. handelsbalken;

dels Lag angående ändring af 71, 73, 89, 90, 117, 118 och 119 §§ utsökning

slag en; och

dels Lag angående ändring af 13, Öl, 54 och 90 §§ konkurslagen.

Vid behandlingen af Eders Kongl. Maj:ts förslag till lag, innefattande

vissa, bestämmelser angående sjöfynd har Riksdagens uppmärksamhet fästats

derå, att den nuvarande lagstiftningen i detta ämne vore så till vida ofullständig,

att föreskrift saknades derom, att anteckning skall hos tullkammaren

ske om märken och andra kännetecken, hvarigenom godset må kunna identifieras,

så ock derom, att de kungörelser, hvilka om bergningen utfärdas,

skola innehålla uppgift å dessa märken eller andra kännetecken. Saknaden

af dylika uppgifter gör det uppenbarligen svårt om ej omöjligt för godsets

egare att göra sin rätt gällande, helst om godset, till följd deraf, att det

ej kunnat vårdas utan fara för försämring, blifvit försåldt. Men då den

anmärkta ofullständigheten i gällande föreskrifter synts kunna och böra i

administrativ väg afhjelpas, får Riksdagen anhålla, det täcktes Eders Kongl.

Maj:t tillse, att föreskrift utfärdas ej mindre derom, att när sjöfynd hos

vederbörande tjensteman angifves, anteckning skall af denne göras om

märken och andra kännetecken, hvarigenom godset må kunna af egaren

igenkännas, än äfven derom, att uppgift å dylika märken eller kännetecken

skall intagas i den kungörelse, som utfärdas om bergningen.

Stockholm den 11 maj 1891.

Med undersåtlig vördnad.

s. 21 Kontrollera mot PDF

Riksdagens Skrifvelse N:o 62.

21

Bil. Å.

Sjölag.

Med upphäfvande af Sjölagen den 23 februari 1864 tillika med alla

de särskilda stadganden, hvilka utgöra förklaring eller ändring af hvad

nämnda lag innehåller eller tillägg deri, förordnas som följer:

Första kapitlet.

Om fartyg.

1 §•

Fartyg skall anses såsom svenskt, när det antingen till minst två

tredjedelar eges af svenske undersåtar eller af svenske och norske undersåtar

i förening, eller ock tillhör ett aktiebolag, hvars styrelse har sitt

säte här i riket och består af aktieegare, de der äro svenske undersåtar.

Hufvudredare skall alltid vara svensk undersåte och bosatt här i riket.

2 §.

öfver alla svenska fartyg, hvilka äro afsedda att nyttjas till handelssjöfart

eller resandes fortskaffande och ega en drägtighet af tjugu registerton

eller derutöfver, skall föras register, innehållande för hvarje sådant

fartyg de uppgifter, som pröfvas nödiga för fartygets säkra urskiljande, så

ock tillförlitlig upplysning angående eganderätten till fartyget; skolande,

sedan fartyg i registret antecknats, derom utfärdas bevis, som bör åtfölja

fartyget.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22 Riksdagens Skrifvelse N:o 62.

Huru fartygsregister skall vara inrättadt och registrering ske, derom

gälle hvad af Konungen förordnas.

3 §•

Har den, för hvars rakning fartyg bygges, för byggnadens verkställande

gifvit varfsegaren eller byggmästaren förskott af penningar eller

|3yggnadsämnen, ege han, när afhandling derom upprättats, att densamma

inteckna hos Magistraten i den stad, der byggnaden verkställes, eller, om

byggnadsorten är belägen å landet, i närmaste stad.

4 §•

Fartygs egare åligge att bestämma den ort inom riket, hvilken skall

vara fartygets hemort, samt att derom göra anmälan, om fartyget är sådant,

som jemlikt 2 § skall införas i fartygsregister hos den myndighet, hvilken

förer registret, men eljest hos Magistraten i den stad, som bestämts till hemort,

eller, om hemorten är belägen å landet, hos kronofogden i orten.

Angående hemorten skall för fartyg, hvilket bör införas i fartygsregister

anteckning ske å det i 2 § omförmälda bevis, men eljest utfärdas särskildt

bevis af den myndighet, hos hvilken anmälan skett.

Har fartygs egare underlåtit att göra sådan anmälan, som nu är sagd,

skall hans hemvist anses vara fartygets hemort.

5 §•

Ej må andel i fartyg utan samtlige delegares medgifvande öfverlåtas

till någon, som icke är svensk undersåte, derest till följd af sådan öfverlåtelse

fartyget skulle upphöra att vara svenskt; sker det, vare öfverlåtelsen

ogild,^ äfven om andelen blifvit såld efter utmätning eller under konkurs.

hår utländsk man genom arf, testamente eller gifte lott i svenskt

fartyg, eller varder svensk eller norsk delegare i sådant fartyg främmande

magts undersåte, och skulle till följd af fånget eller den timade förändringen

fartyget upphöra att vara svenskt, åligge sådan delegare att till svensk

eller norsk undersåte öfverlåta så stor del i fartyget, att dess egenskap af

svenskt må kunna bevaras. Har icke inom tre månader efter det fånget

skedde eller förändringen timade sådan öfverlåtelse egt rum så ock blifvit,

der fartyget är registreradt, hos vederbörande myndighet anmäld, men

eljest öfrige delegare kungjord; ege en hvar af samme delegare låta genom

utmätningsmannen i fartygets hemort i den ordning, som för försäljning

af utmätt fartyg är föreskrifven, för egarens räkning försälja den lott i

fartyget, som, på sätt ofvan är nämndt, kommit i utländsk mans ego.

s. 23 Kontrollera mot PDF

Riksdagens Skrifvelse N:o 62.

23

6 §•

Fartyg, som lidit skada, skall anses icke vara iståndsätta^ ej allenast

när iståndsättning är omöjlig eller, der iståndsättningen måste ega rum å

annan ort, fartyget icke kan föras dit, utan jemväl i det fall, att fartyget

icke är värdt att iståndsättas. Uppstår fråga, huru vida fartyg efter tirnad

skada bör anses vara iståndsättligt eller icke, skall yttrande derom afgifvas

af besigtningsman, utsedde på sätt 41 § bestämmer.

Andra kapitlet.

Om redande i fartyg.

7 §•

Redare svare, der ej i denna lag annorlunda stadgas, personligen, det

är med allt sitt gods, för de förpligtelser, han sjelf eller genom annan

ikläder sig med afseende å fartyget.

För fordringar, hvilka grunda sig på uteblifvet, ofullständigt eller felaktigt

fullgörande af förbindelser, som redaren sjelf eller annan på grund

af redarens fullmagt ingått men hvilkas fullgörande ålegat befälhafvaren i

denna hans egenskap, så ock för de förbindelser, fartygets befälhafvare i

denna sin egenskap, men icke på grund af redarens särskilda fullmagt,

ingått, häfte redaren allenast med fartyg och frakt; dock svare redaren

personligen för besättningens fordringar på grund af hyres- och tjensteaftal,

som befälhafvaren slutit.

8 §•

För skada, som af befälhafvare eller någon af besättningen genom fel

eller försummelse i tjensten åstadkommes, häfte redaren med fartyg och frakt;

åstadkommes skadan af någon, som, utan att tillhöra besättningen, på grund

af redares eller befälhafvares uppdrag förrättar skeppstjenst eller utför arbete

om bord, vare lag samma.

Hvad redare sålunda nödgas utgifva ege han söka åter af den, som

vållat skadan.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Riksdagens Skrifvelse N:o 62.

9 §•

Aro flere redare i ett fartyg, svare en hvar allenast i förhållande till

sin lott i fartyget för sådana rederiets förbindelser, för hvilka redare svarar

personligen.

10 §.

För rederi skall utses en hufvudredare.

I sak, som angår rederiet, må hufvudredaren sökas. År hufvudredare

ej vald, ege den, som vill söka rederiet, instämma hvilken han vill af redarne

att för rederiet svara.

11 §•

I förhållande till tredje man ege hufvudredaren i kraft af sitt uppdrag

sluta alla afhandlingar och ingå alla förbindelser, hvilka rederirörelsen

vanligen medför; han ege sålunda antaga och afsätta befälhafvare samt

meddela honom föreskrifter, uppbära medel, som för rederiets räkning inflyta,

äfvensom företräda rederiet inför råtta. Utan särskildt bemyndigande

ege hufvudredaren icke upplåna penningar i rederiets namn eller sälja

eller förpanta fartyget eller derå taga försäkring.

Har rederiet genom särskild föreskrift inskränkt den befogenhet, hvilken

sålunda tillkommer hufvudredaren, vare rederiet ej berättigadt att åberopa

sådan inskränkning mot tredje man i annat fall, än då denne ej varit i

god tro.

12 §.

Beslut i rederiets angelägenheter må ej af redarne fattas utan vid allmänt

sammanträde, dertill kallelse blifvit i tidning inom orten minst åtta

dagar förut kungjord eller annorledes delgifvits samtlige redarne. Uteblifver

redare från sammanträde, nöje han sig åt de närvarandes beslut.

Vid omröstning beräknas hvarje redares röstetal efter den andel, han

eger i fartyget, och galle såsom beslut hvad de säga, hvilkas andelar tillsammanstagna

äro de största. Hafva vid val af hufvudredare två eller

flere erhållit röster för lika andelar hvardera, skilje lotten dem emellan,

men eljest galle vid lika röstetal den mening, hufvudredaren omfattar.

Beslut, som strider mot gällande rederiaftal eller angår ämne, hvilket faller

utom rederiets ändamål, vare ej gällande utan att det af samtlige redarne

biträdes.

Vid sammanträde skall föras protokoll, hvilket derefter hos hufvudredaren

förvaras. Af protokollet ege en hvar redare rätt att taga afskrift,

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Riksdagens Skrifvelse N:o 62.

13 §.

Der ej tvingande omständigheter hindra, åligge hufvudredaren att

till öfverläggning sammankalla medredarne eller annorledes inhemta deras

föreskrift, när vigtiga angelägenheter förekomma, såsom när fråga uppstår

om väsentlig förändring med afseende å den fart, hvari fartyget användes,

eller betydligare reparation å fartyget.

14 §.

Hufvudredaren kan när som helst skiljas från sin befattning genom

beslut af redarne i den ordning, 12 § bestämmer; eger han sjelf hälften i

fartyget eller derutöfver, må domstol på medredares käromål skilja honom

från befattningen, om giltiga skäl dertill äro.

15 §.

Hufvudredaren skall föra särskild räkenskap öfver förvaltningen af rederiets

angelägenheter och för denna afgifva redovisning inför rederiet.

Der ej af rederiet annorlunda beslutes, skall redovisning afgifvas för kalenderår,

inom en månad efter dess utgång.

16 §.

Redovisning skall afgifvas å sammanträde, dertill redarne kallats på

sätt 12 § bestämmer, och skola vid sammanträdet räkenskaperna till granskning

framläggas.

Vill redare klandra redovisning, göre det genom stämning inom sex

månader efter det redovisningen afgafs; försittes den tid, hafve redare

sin rätt till klander förlorat.

17 §•

Till bestridande af de utgifter, som af rederirörelsen påkallas, åligge

eu hvar redare att i mån af behof bidraga i förhållande till sin andel i

fartyget. Försummar redare att vid anfordran erlägga beslutet bidrag och

varder detta af hufvudredaren eller annan redare förskjutet, vare den försumlige

skyldig att å förskjutna beloppet erlägga ränta efter åtta procent

om året, tills betalning sker, äfvensom ersätta kostnaden för den försäkring,

som förskottsgifvaren må hafva tagit till sin säkerhet. Borgenären

njute för sin fordran panträtt i den försumliges andel i fartyget och förmånsrätt

till betalning efter hvad i 17 kap. tlandelsbalken sägs; ege ock,

Bill. till Riksd. Prot. 1891. 10 Sami. 1 Afd. 1 Band. 13 IJäft. 4

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Riksdagens Skrifvelse N:o 62.

i afräkning å sin fordran, i den försumliges ställe uppbära den utdelning,

som på dennes andel belöper.

Den här stadgade panträtt och förmånsrätt upphör, derest icke genom

stämning betalning sökes inom ett år efter det fordringen uppkom.

18 §.

Beslutes ny resa eller reparation af fartyget efter slutad resa, ege redare,

som ej deltagit i beslutet, utan lösen afstå sin lott i fartyget till

öfrige redare och dermed blifva befriad från gäldande af tillskott för beslutets

verkställande. Den, som vill sålunda afstå sin lott i fartyget, göre

derom skriftlig anmälan hos hufvudredaren inom tre dagar efter det beslutet

fattades eller, om han då icke var tillstädes, efter det han erhöll

del af beslutet. Den afträdda lotten skall fördelas mellan öfrige redare

efter förhållandet mellan deras andelar i fartyget.

Är å den afträdda lotten tagen försäkring, gällande för tiden efter

dess afträdande, vare öfrige redare förbundne att mot försäkringens öfver1

agande, en för alla och alla för en, gälda motsvarande andel af premien.

19 §.

Vinst och förlust, som af rederirörelsen uppkommer, skall fördelas å

redarne i förhållande till en hvars andel i fartyget.

Finnes enligt afgifven redovisning öfverskott, skall detta till redarne

utdelas i den mån, sådant kan ske utan hinder för nödiga utgifters bestridande.

20 §.

Ej må rederi brytas derföre att lott i fartyget genom arf, köp eller

annorledes öfvergår till annan man, eller att redare förklaras omyndig

eller försättes i konkurs.

Varder fartygslott af egaren såld till annan än medredare, vare öfrige

delegare, eu eller flere, så framt icke försäljningen skett å offentlig auktion,

berättigade att mot de vid försäljningen betingade vilkor, sedan desamma,

der medredaren det äskar, blifvit af säljaren och köparen inför domstol

med ed fästa, af köparen till sig lösa fartygslotten; åliggande det den eller

dem, som lösa vilja, att inom fjorton dagar efter erhållen kunskap om

försäljningen gifva det köparen tillkänna vid lösningsrättens förlust. Åro

de, som lösa vilja, flere, ege dertill rätt i förhållande till den andel, hvardera

i fartyget eger.

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Riksdagens Skrifvelse N:o 62.

21 §.

Öfverlåter redare sin lott i fartyget till annan man, inträder nye

egaren strax i en redares alla rättigheter och förpligtelse!'' mot medredarne.

Hvad rederiet, förrän öfverlåtelse!! skedde, lagligen gjort och beslå t it vare

jemväl mot nye egaren gällande; häftar öfverlåtaren för oguldet tillskott till

rederirörelsen, ege medredare jemväl mot nye egaren rätt att afräkna sådan

fordran å den utdelning, som belöper å den öfverlåtna lotten i fartyget.

1 förhållande till tredje man svare nye egaren såsom redare för de förbindelser,

rederiet ingår efter det öfverlåtelsen skett.

Det åligge öfverlåtaren att hos hufvudredaren eller hos saintlige medredarne

göra anmälan om öfverlåtelsen och tillika styrka, att denna blifvit

af nye egaren godkänd; innan sådan anmälan skett, ege öfverlåtaren icke

mot medredarne åberopa den skedda öfverlåtelsen till sitt fredande från ansvarighet.

Mot tredje man må öfverlåtelsen icke åberopas i annat fall, än

då denne icke varit i god tro.

Är fartyget infördt i fartygsregister skall, efter det anmälan om öfverlåtelsen

skett hos den myndighet, hvilken förer registret, samma myndighet

ofördröjligen låta i allmänna tidningarne kungöra öfverlåtelsen. Sedan

sådant kungörande skett, skall öfverlåtelsen anses hafva kommit till tredje

mans kännedom, der ej af omständigheterna framgår, att han hvarken haft

eller bort hafva kunskap derom.

22 §.

De redare, hvilka tillsammans ega mer än hälften i fartyget, må besluta,

att fartyget skall försäljas och rederiet förty upplösas.

Der någon redare det yrkar, skall rederiet upplösas:

1. om fartyget till följd af förändring i de förhållanden, 1 § omförinäler,

utan redarens åtgärd eller samtycke upphört att vara svenskt

och på grund deraf blifvit affördt ur fartygsregistret;

2. om hufvudredaren blifvit genom domstols beslut skild från befattningen,

såsom i 14 § sägs; eller

3. om redaren kan visa, att rederiet förvaltas på sådant sätt, att hans

rätt derigenom kränkes.

23 §.

Vid rederis upplösning skall fartygets försäljning ske å offentlig auktion.

Kunna ej redarne enas om orten, der auktionen skall ega rum, eller

om vilkoren för försäljningen, skall tvisten afgöras af skiljeman.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Riksdagens Skrifvelse N:o 62.

Tredje kapitlet.

Om fartygs befälhafvare.

24 §.

Redare, som har större del i fartyget än hälften, ege rätt att öfvertaga

fartygets förande, om han dertill är behörig; kan ej öfverenskommelse

träffas om lönevilkoren, skola dessa bestämmas af skiljemän.

25 §.

Befälhafvare!! ege antaga och afskeda besättningen. Han må icke i

tjenst antaga någon för tid, under hvilken denne, befälhafvare!! veterligen,

är förbunden att tjena å annat fartyg.

26 §.

Befälhafvare!! skall, innan resa anträdes, tillse, att fartyget är i sjövärdigt

skick för resan, behörigen utrustadt och bemannadt så ock tillräckligen

försedt med proviant, vatten, läkemedel samt, der fartyget är

ångfartyg, med kol och öfriga för maskinens drift nödiga ämnen, äfvensom

att nödiga signalapparater, bergningsredskap, sjökort och nautiska instrument

finnas om bord. Honom åligge ock tillse, att ej större last intages,

än fartyget kan beqvämligen bära och rymma, att gods, som inlastas, behörigen

stufvas, att fartyget är försedt med allt hvad till lastens betryggande

erfordras, såsom garnering, stöttor, underlag och skott, samt att

skeppsluckorna behörigen tillslutas och skalkas. Kan däckslast lämpligen

föras, bör den vara försedd med stöttor och så anbragt, att den icke

väsentligen försvårar fartygets manövrering. Går fartyget i barlast, har befälhafvaren

att tillse, det barlasten är lämplig och tillräcklig samt så anbragt,

att den icke må förskjuta sig under resan.

27 §.

Befälhafvaren skall hafva om bord å fartyget alla nödiga skeppshandlingar

äfvensom ett exemplar af denna lag och af den för besättningar å

svenska handelsfartyg faststälda spisordning.

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Riksdagens Skrifvelse N:o 62.

28 §.

Utan redarens samtycke må befälhafvare!! icke i kajutan eller i andra

rum, hvilka icke äro afsedda för last, medtaga handelsvaror för egen eller

annans räkning; sker det, skall befälhafvare!! erlägga frakt för godset samt,

efter pröfning af skiljemän, ersätta den skada och förlust, som må hafva

tiUskyn dats redaren.

29 §.

Befälhafvare!! må icke lemna fartyget utan att gifva styrmannen eller,

om denne icke är tillstädes, annan af besättningen nödig underrättelse och

föreskrift. När fartyget icke ligger förtöjdt i hamn eller eljest å säker

ankarplats, må befälhafvaren icke, utan att sådant är nödvändigt, lemna

fartyget, äfven om lots är om bord; är fara för hand, må han icke vara

borta från fartyget.

30 §.

Nödgas befälhafvaren af sjukdom eller annan tvingande anledning att

under resa lemna tjensten, bör redaren derom ofördröjligen underrättas

Kan icke redarens föreskrift utan olägenhet afvaktas, åligge befälhafvaren

att, å utrikes ort så vida ske kan efter rådplägning med svensk konsul,

uppdraga åt styrmannen eller annan skicklig och pålitlig man att tills vidare

föra fartyget. Ofvergifver befälhafvaren fartyget eller kan han icke, när

han måste lemna befälet, vidtaga anordning för resans fortsättande, ege ä

utrikes ort konsul förordna befälhafvare.

31 §.

Befälhafvaren skall tillse, att lastning och lossning behörigen fortskyndas

och att fartygets afresa, sedan last intagits eller lossats, icke fördröjes.

Under resa må han icke utan nödtvång afvika från vanlig väg

eller göra uppehåll, der det icke sker för att bispringa menniskor, som

äro stadda i sjönöd; allenast för bergande af annat fartyg eller af gods må

uppehåll icke göras, der icke bergningen kan utföras utan äfventyr för

fartyget och utan märkligt men för redare eller annan, hvars rätt och

bästa det tillhör befälhafvaren att bevaka.

32 §.

Befälhafvare skall under resa göra hvad i hans magt står för att

hålla fartyget i sjövärdigt skick. Har fartyget grundstött eller har eljest

någon händelse inträffat, hvaraf skada kan antagas hafva uppstått, åligge

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Riksdagens Skrifvelse N:o 62.

befäl häfvare» att, så snart fartyget anländt till ort, der undersökning kan

ega ruin, derom foga anstalt.

33 §.

Befälhafvaren åligge att göra sig underrättad om de, skeppsfarten rörande,

påbud och föreskrifter, som äro gällande å de orter, hvilka han

under resan skall anlöpa. I händelse af krig eller blokad bör han söka

upplysning om hvad han till fartygets och lastens säkerhet har att iakttaga.

34 §.

Befälhafvaren vare pligtig att till sådant antal och mot den betalning,

som af Konungen fastställes, till bestämmelseorten eller annan hamn, som

fartyget under resan skall anlöpa, medtaga svenskt sjöfolk, hvars hemsändande

det åligger konsulerna att besörja. Samma förbindelse ege ock

rum i afseende å norskt sjöfolk, så länge motsvarande bestämmelse är

gällande i Norge.

Sjöfolk, som sålunda hemsändes, vare pligtigt att i afseende å ordning

och skick om bord iakttaga allt hvad besättningen åligger samt att,

der det finnes nödvändigt, biträda vid skeppsarbetet.

35 §.

o

A alla segelfartyg, hvilka ega en drägtighet af femtio ton eller derutöfver,

så ock å alla ångfartyg skall, när de afgå till andra orter utom riket, än

de vid Östersjön belägna samt orter i Danmark och Norge på denna

sidan om Skagens fyr och Lindesnäs, föras skeppsdagbok; å ångfartyg

skall dessutom, såsom bihang till skeppsdagboken, föras särskild maskindagbok.

Dagboken, hvilken upprättas efter ett af Konungen faststäldt formulär,

tillhandahålles af sjömanshuset i afgångsorten.

36 §.

Skeppsdagboken föres af befälhafvaren eller, under hans tillsyn och

ansvar, af styrmannen; maskindagboken föres, likaledes under befälhafvarens

tillsyn och ansvar, af maskinisten. Anteckningarne i dagboken skola göras

efter tidsföljden, i hamn för hvarje dygn och till sjös för hvarje vakt;

hvad under eu vakt förekommer må tills vidare upptecknas å en kladd,

men det antecknade skall före dygnets utgång införas i dagboken.

Dagboken skall föras med ordning och tydlighet; hvad deri blifvit

infördt må icke utplånas, öfverstrykas eller på annat sätt göras oläsligt,

s. 31 Kontrollera mot PDF

Riksdagen» Skrifvelse N:o 62. 31

utan bör, i händelse origtig anteckning skett, rättelse införas å vederbörligt

ställe i dagboken.

37 §.

I skeppsdagboken böra noggranna uppgifter införas om allt, som under

resan förefaller och hvarom kännedom kan vara till nytta för redare, lastegare,

försäkringsgifvare eller annan, hvars rätt kan vara beroende af resans

utgång. Deri bör sålunda antecknas:

1. när besättningen inträder i tjenst och derifrån afgår; när proviant

och vatten tagas om bord; när lastning eller lossning börjar och slutar,

eller arbetet afbrytes, samt huru mycket för hvarje dag inlastas eller lossas;

när barlast intages, dennas beskaffenhet och ungefärliga vigt samt huru

den är anbragt; om och i hvilken utsträckning främmande arbetsbiträde användes;

fartygets djupgående för och akter då det lemnar hamn, så ock i

allmänhet det skick, hvari fartyget och dess redskap befinnas, samt lastens

beskaffenhet och tillstånd äfvensom, när däckslast intages, dennas mängd

och höjd; kompassernas justering och dervid befunna devotion; när fartyget

afgår från och ankommer till eller förflyttas inom hamn; vind och väderlek,

barometerstånd, ström, kurs, fart, segelföring och tillryggalagd våglängd;

lyktföritig, lödningar, pejlingar och observationer samt de för hvarje

dygn gjorda ortbestämningar; när och hvar lots tages om bord och lemnar

fartyget; huru ofta pumpning egen rum, huru länge hvarje gång dermed

fortsättes och hvilken arbetsstyrka dervid användes samt hvilken vattenhöjd

iakttages vid pumparne;

2. när skeppsled hålles, de dervid yttrade meningar och de beslut, befälhafvare!)

fattar; börande de, hvilka med befälhafvare!! deltagit i skeppsrådet,

med sin underskrift bestyrka anteckningens vigtighet;

3. när någon af besättningen insjuknar, dör eller rymmer; när och af

hvilken anledning befälhafvare!) finner nödvändigt att nedsätta besättningens

kost, som i 45 § sägs; när någon begår brott eller gör sig skyldig till fel

eller försummelse i tjensten, samt hvad vid förhör, som med anledning

deraf hålles, förekommer;

4. när ofall träffar fartyg eller last, under angifvande tillika af anledningen

till olyckan, dermed sammanhängande omständigheter samt den åtgärd,

som vidtages.

I maskindagboken skall uppgifvas förrådet af kol och öfriga för maskinens

drift nödiga ämnen vid fartygets afgång från hamn, kolförbrukningen

för hvarje dygn samt i öfrigt allt, som rör maskinens gång och

skötsel.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Riksdagens Skrifvelse N:o 62.

38 §.

Varder dagbok under resa fullskrifven eller af annan anledning icke

användbar, åligge befälhafvaren att, om fartyget befinner sig i svensk

hamn, anmäla sig hos ombudsmannen vid dervarande eller närmaste sjömanshus

till erhållande af ny dagbok; är fartyget å utrikes ort, skall befälhafvaren

i öfverensstämmelse med det faststälda formuläret upprätta ny

dagbok och vid fartygets ankomst till hamn, der svensk konsul finnes, för

denne förete dagboken, hvilken skall af konsuln genomdragas och förses

med embetssigill jemte intyg om sidornas antal. När ny dagbok sålunda

utfärdas eller för konsul uppvisas, skall befälhafvare!) tillika förete den

förra dagboken; och meddele vederbörande sjömanshusombudsman eller

konsul, omedelbart efter den deri sist införda uppgift, intyg derom att dagboken

blifvit uppvisad och att ny sådan blifvit för fartyget utfärdad. lian

befälhafvare!! icke förete den förra dagboken, skall anledningen uppgifvas

och anteckning derom ske i den nya dagboken.

39 §.

Ej må någon, hvars rätt är deraf beroende, förvägras att om dagboks

innehåll undfå nödig kännedom och att deraf taga skriftligt utdrag. Dagbok

skall af redaren förvaras minst två år efter dess afslutning och, i

händelse med anledning af deri antecknad resa tvist inom nämnda tid

anhängiggjorts, till dess den tvist blifvit genom laga kraft egande dom

afgjord.

40 §.

Inträffar å lastnings- eller lossningsort eller under resa någon händelse,

O DO"

som vållar skada å fartyg eller last eller som skäligen kan antagas hafva

sådan skada till följd, eller har genom olyckshändelse någon om bord ljutit

döden, eller har till följd af sammanstötning med annat fartyg å detta

timat sådan skada eller olycka, som nyss är sagd, skall befälhafvare!) afgifva

sjöförklaring angående händelsen.

Inom riket afgifves förklaringen inför Rådstufvurätt i stapelstad; och

åligge det befälhafvaren att, om olyckan inträffade eller skadan upptäcktes

medan fartyget låg i hamn, der sjöförklaring kunde ega rum, inom utgången

af tredje dagen derefter, den dagen oräknad, då olyckan inträffade

eller skadan upptäcktes, men eljest så snart ske kan, hos Rättens ordförande

anmäla sig till förklarings afgifvande. Sådan anmälan skall göras

skriftligen och vara åtföljd af ej mindre eu fullständig afskrift af allt hvad

angående händelsen antecknats i dagboken eller, der dagbok icke förts å

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Riksdagens Skrifvelse tf:o 62.

fartyget eller den gått förlorad, en skriftlig framställning af den timade

olyckan, än äfven uppgift å hela besättningen och de personer, hvilka antagas

kunna lemna upplysning i saken, samt, så vidt ske kan, å de personer,

hvilkao saken kan angå, .eller deras ombud.

A utrikes ort skall befälhafvare!!, så snart ske kan, afgifva förklaringen

inför den myndighet, som derstädes är behörig att upptaga sådan förklaring,

eller ock inför svensk konsul; åliggande det befälhafvare!! att för

svenske konsuln å den ort, der förklaringen afgifves, eller, om der icke

finnes sådan tjensteman, för den svenske konsul, som under resan först anträffas,

uppvisa dagboken och taga konsulns intyg om uppvisandet.

41 §.

Har fartyget genom inträffad olyckshändelse under resa lidit skada,

som föranleder betydligare reparation eller längre uppehåll, åligge befälhafvaren

att anordna besigtning af fartyget. Besigtningsmännen skola ej

mindre uppskatta den genom olyckshändelsen uppkomna skada och värdet

af fartyget i skadadt skick, än äfven afgifva yttrande angående de åtgärder,

som för skadans botande böra vidtagas, samt beräkna derför nödig

kostnad. Verkställes reparation, bör, sedan denna afslutats, genom ny besigtning

utrönas, huru vida fartyget är i det skick, att den tilltänkta resan

kan företagas.

Har lasten under resa lidit betydligare skada genom sjöolycka, hårdt

väder eller dylikt, eller förekommer anledning att lasten är i sådant tillstånd,

att särskild åtgärd för dess bevarande erfordras, eller är på grund

af skada å fartyget lossning nödvändig, skall befälhafvaren anordna besigtning

af lasten. Finnes lasten vara skadad, skola besigtningsmännen

utlåta sig angående deri orsak, som kan antagas hafva vållat skadan, samt

föreslå de åtgärder, som böra vidtagas.

Besigtningsman förordnas af Magistrat eller, der fartyget finnes utom

stads område, af Magistraten i närmaste stad eller af kronofogden i orten.

Utom riket skall befälhafvare!! begära förordnande för besiktningsmän hos

den myndighet, som enligt lag eller sed å den ort, der besigtningen skall

ega ruin, är behörig, eller ock hos svensk konsul; finnes fartyget å ort,

der enligt gällande sed besigtningsmän icke af offentlig myndighet förordnas,

inhemte befälhafvaren yttrande af sakkunnige män.

42 §.

Förekommer anledning att gods under resa tagit skada, bör .befälhafvaren,

förrän godset, till lastemottagaren utlemnas, låta genom till
Bih.

till Riksd. Prof. 1891. 10 Sami. 1 Afd. 1 Band. 13 ffäft. 5

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Riksdagens Skrifvelse N:o 62.

kallade besigtningsman, som i 332 § andra stycket sägs, besigtiga godset;

kan fråga uppstå derom att skadan må hafva vållats genom felaktighet vid

stufning, garnering eller skafning af luckorna eller genom annat dylikt

fel, bör befälhafvare!! tillkalla besigtningsman att närvara redan vid

luckornas öppnande och godsets undersökning.

43 §.

Råkar fartyg i sjönöd, vare befälhafvare!! pligtig att göra allt hvad i

hans magt står för dess bevarande och må icke öfvergifva det, så länge

hopp om dess räddning tinnes. År räddning omöjlig och faran så hotande,

att han nödgas öfvergifva fartyget, åligge honom att i synnerhet sörja för

dagbokens och skeppshandlingarnes bevarande äfvensom att draga försorg

om bergning ''af fartyg och gods och att dertill söka anskaffa nödigt biträde.

Eger bergning rum, har befälhafvare! att leda betingsarbete^ der

icke sådant genom ortens lag är honom förbjudet eller genom aftal om

bergningen förhindras. (ifver allt, som bergås, så ock öfver antalet af

manskap, som vid bergningen och vid godsets forsling till upplagsställe

medverkar, samt det dervid utförda arbete före befälhafvare^ sjelf eller

genom styrmannen, noggranna anteckningar; vare ock skyldig att granska

och genom sin påskrift till rigtigheten bestyrka alla för bergningen afgifna

kostnadsräkningar.

Befälhafvare!! läte, så snart ske kan, anordna besigtning, i den ordning

41 § bestämmer, af fartyget och af det bergade godset och sörje för

att detta sättes under lämplig vård.

44 §.

Befälhafvaren skall behandla sina underordnade så, som eu god husfader

anstår, och vid anordnande af det arbete, som erfordras, så vidt ske kan,

taga hänsyn till en hvars ställning i tjensten. Kroppslig aga må han ej

tilldela någon.

Befälhafvaren läte sig angeläget vara, att bön och gudstjenst om bord

icke försummas; å söndagar eller andra här i riket brukliga helgdagar må

han icke ålägga besättningen arbete, som kan tåla uppskof.

45 §.

Befälhafvaren skall tillse, att besättningen erhåller god och tillräcklig

kost i enlighet med den för besättningar å svenska handelsfartyg faststälda

spisordning. Finner befälhafvaren under resa nödvändigt att nedsätta kosten,

ege han rätt dertill; dock skall besättningen derför undfå skälig ersättning,

hvilken i händelse af tvist bestämmes af skiljemän.

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Riksdagens Skrifvelse N:o 62.

46 §.

Dör sjöman under det lian är i tjenst, besörje befälhafvare!! om hans

begrafning, så ock om uppteckning af hvad han å fartyget efterlemna^

Kan ej qvarlåtenskapen genast aflemnas till delegarne i boet eller till

annan för deras räkning, och kan den ej heller utan skada eller olägenhet

behållas om bord till dess sådant aflemnande kan ega rum, bör befälhafvaren

antingen öfverlemna den till närmaste svenske konsul eller på

lämpligt sätt låta försälja densamma, för hvilket han efter ankomsten till

svensk hamn har att redovisa inför ombudsmannen vid sjömanshuset i fartygets

hemort.

47 §.

Begår någon, som är å fartyget anstäld eller medföljer såsom passagerare,

när fartyget icke befinner sig i svensk hamn, brott af den art, att

svårare straff än fängelse derå kan följa, skall befälhafvare!!, der icke

brottet af ortens myndighet beifras, i närvaro af två de bäste männen om

bord hålla förhör med den brottslige och dervid jemväl söka erhålla all den

upplysning angående brottet, som af besättningen eller af andra personer kan

lemnas. Hvad vid förhöret förekommer skall skriftligen upptecknas och

det antecknade, sedan det blifvit för de närvarande uppläst, till rigtigheten

bestyrkas genom deras underskrift. Föres dagbok om bord, skall anteckningen

ske i denna.

Befälhafvare!! skall tillse, att den brottslige icke leinnar fartyget, och

ege för sådant ändamål, der det pröfvas nödigt, hålla honom i fängsligt

förvar om bord till dess han kan till konsul eller till polismyndighet här i

riket öfverlemnas; befälhafvare!! vare dock ansvarig, att den brottslige ej

behandlas strängare än nödigt är.

48 §.

I förhållande till tredje man ege befälhafvare!! i denna sin egenskap,

när fartyget befinner sig utom hemorten, för redarens räkning sluta aftal

och ingå förbindelser angående allt sådant, som afser resans utförande,

såsom fartygets utrustning, proviantering och underhåll, äfvensom att bortfrakta

fartyget och att å redarens vägnar kära i mål, som angå fartyget.

I fartygets hemort ege befälhafvare!! icke utan särskildt bemyndigande

ingå annat aftal för redarens räkning, än angående besättningens förhyrande.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Riksdagens Skrifvelse N:o 62.

49 §.

Uppstår, när fartyget befinner sig utom hemorten, behof af penningar

för ändamål, som i 48 § är sagdt, ege befälhafvaren anskaffa nödiga

medel genom lån eller genom att sälja af redarens gods eller af lasten.

Har befälhafvaren utan laga anledning upptagit lån eller verkstält

försäljning, eller har han upptagit större lån eller sålt mer, än behofvet

kräfde, vare det utan verkan till förringande af långifvares eller köpares

rätt, der lånet upptagits eller försäljningen skett under sådana omständigheter,

att långifvaren eller köparen må antagas hafva varit i god tro.

50 §.

Utan redarens samtycke må befälhafvaren icke försälja fartyget i

annat fall, än när fartyget efter vederbörlig besigtning blifvit förklaradt

icke vara iståndsättligt. Försäljningen skall i ty fall ske genom offentlig

auktion.

Öl §.

Har redaren genom särskild föreskrift inskränkt den befogenhet, som

enligt 48, 49 och 50 §§ tillkommer befälhafvaren i denna hans egenskap,

må sådan inskränkning icke åberopas mot tredje man i annat fåll, än när

denne icke varit i god tro.

52 §.

Befälhafvaren skall under resans fortgång gifva redaren underrättelse

om fartygets tillstånd, resans förlopp, derunder slutna aftal och ingångna

förbindelser samt angående allt, hvarom kännedom eljest kan vara till

nytta för redaren. Innan åtgärder af vigt vidtagas, bör han, der omständigheterna

det medgifva, inhemta föreskrift af redaren sjelf eller det ombud,

denne anvisat. Erfordras penningar för fartygets behof och kan icke redarens

föreskrift afvaktas, åligge befälhafvaren att till medlens anskaffande

anlita den utväg, som för redaren är förenad med minsta uppoffring; ej

må han utan i yttersta nödfall föryttra något af lasten.

53 §.

Befälhafvaren skall under resan hafva noggrann vård om lasten samt

i öfrigt iakttaga lastegarens rätt och bästa.

s. 37 Kontrollera mot PDF

Riksdagens Skrifvelse N:o 62.

54 §.

37

l förhållande till tredje man ege befälhafvare!! i denna sin egenskap

att under resan för lastegarens räkning ingå förbindelser angående allt

sådant, som afser lastens bevarande eller vidare fortskaffande, så ock att

å lastegarens vägnar kära i mål, som angå lasten. Uppstår behof af penningar

för ändamål, som nyss är sagdt, ege han anskaffa nödiga medel

genom lån eller genom att sälja af lasten; och galle i ty fall hvad i 49 §

stadgas angående lån och försäljning för fartygets behof.

För de förbindelser, befälhafvare!! sålunda för lastegaren ingår, häfte

denne allenast med det inlastade godset.

55 §.

Finnes last vid derå jemlikt 41 § anstäld besigtning vara i det tillstånd,

att den icke utan fara för förskämning kan förvaras, ege befälhafvaren

försälja lasten; har fartyget förolyckats eller förklarats icke vara

iståndsättligt, må, ändå att godset utan skada kan förvaras, försäljning

ega rum, der vid besigtningen utrönes, att kostnaden för godsets förvarande

eller fortskaffande till bestämmelseorten skulle blifva alltför hög.

56 §.

Har lastegare genom särskild föreskrift inskränkt den befogenhet, som

enligt 54 och 55 §§ tillkommer befälhafvaren i denna hans egenskap, må

sådan inskränkning icke åberopas mot tredje man i annat fall, än när

denne icke varit i god tro.

57 §.

Innan befälhafvaren för lastens behof upptager lån eller försäljer något

af godset eller eljest vidtager särskild åtgärd för lastegarens räkning, bör

han, så vida ske kan, inhemta föreskrift af lastegaren eller det ombud,

denne anvisat.

Har fartyget förolyckats eller förklarats icke vara iståndsättligt, åligge

befälhafvaren, der lastegaren icke har ombud på stället och hans föreskrift

icke kan afvaktas, att, efter omständigheterna, antingen mot den lindrigaste

frakt, som kan betingas, försända godset med annan lägenhet till bestämmelseorten

eller låta upplägga eller försälja godset.

Försäljning af last bör, så vida ske kan, ega rum å offentlig auktion.

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Riksdagens Skrifvelse N:o 62.

58 §.

Befälhafvare!! svare icke för de förbindelser, han i denna sin egenskap

å redares eller lastegares vägnar ingått.

59 §.

Befälhafvare!] skall vid fullgörandet af de skyldigheter, honom med

afseende å fartyg och last åligga, iakttaga den omsorg, som tillhör eu god

sjöman. All skada och förlust, soin genom hans fel eller försummelse tillskyndas

redare eller lastegare, vare han pligtig att ersätta; har han i ty

fall handlat efter redarens föreskrift, ege han icke mot lastegaren åberopa

sådan föreskrift till sitt fredande från ansvarighet. Har åtgärd vidtagits på

grund af beslut, som i skeppsråd fattats, vare befälhafvaren ensam ansvarig

för åtgärden.

60 §.

När fartyget efter slutad resa ankommit till hemorten, så ock eljest när redaren

det äskar, skall befälhafvaren afgifva redovisning. Vill redaren klandra

redovisning, göre det genom stämning inom sex månader efter det han mottog

densamma; försittes den tid, hafve redaren sin rätt till klander förlorat.

I redovisning skall befälhafvaren föra redaren till godo all särskild

godtgörelse, som han erhållit af befraktare, lastegare, leverantörer eller andra,

med hvilka han i sin egenskap af befälhafvare haft att skaffa, der han icke

fått redarens uttryckliga medgifvande att den behålla.

61 §•

Befälhafvaren kan när som helst skiljas från sin befattning. År han

sjelf delegare i fartyget till mer än hälften, ege domstol på medredares

käromål skilja honom från befattningen, om giltiga skäl dertill äro.

62 §.

År befälhafvare icke antagen för bestämd resa eller för bestämd

tid och innehåller icke heller eljest tjensteaftalet någon bestämmelse om

hans rätt att lemna tjensten, skall han qvarstanna i tjenst till dess fartyget

ankommit till svensk hamn, der resan slutar; dock ege han, der

han varit i tjenst tre år utan att fartyget under tiden slutat någon resa i

svensk hamn, rätt att lemna fartyget vid pågående resas slut, så vida han

förut uppsäger tjensten i så god tid, att redaren erhåller nödigt rådrum

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Riksdagens Skrifvelse N:o 62.

för anskaffande af befälhafvare i hans ställe. Förordnar redaren, när befälhafvareu

sålunda uppsäger tjensten, att fartyget från den ort, der denne

egde lemna tjensten, skall återvända till hemlandet, vare befälhafvare!) pligtig

att föra fartyget dit, äfven om last förut skall intagas å den ort, der

han egde lemna fartyget, eller å annan, i fartygets hemväg belägen ort,

samt derefter utlossas i hamn under resan.

Skall last lossas i hamn, der befälhafvare!), efter ty nu är sagdt, eger

frånträda tjensten, må han icke lemna fartyget förrän lossningen afslutats.

Försäljes fartyget till utländsk man eller upphör det annorledes att

vara svenskt, ege befälhafvaren strax frånträda tjensten.

63 §.

Afskedas befälhafvare på grund af oduglighet eller försummelse i

tjensten, ege han åtnjuta hyra allenast för den tid, han varit i tjenst.

Lag samma vare, der befälhafvare afskedas derföre att resan inställes

till följd af krig, blokad, embargo, ut- eller införselförbud, ishinder eller

skada, som gör fartyget odugligt för resan, eller derföre att fartyget af

sådan anledning för längre tid uppehälles i afgångshamnen eller under resa.

Förolyckas fartyget, eller varder det efter timad skada förklaradt icke

vara iståndsättligt, eller uppbringas det och prisdömes, eller tagps det af sjöröfvare,

upphöre tjensteaftalet att vara gällande och befälhafvaren erhålle hyra

till och med deri (lag, då tjenstgöringen upphörde; dock åligge honom att efter

timad sjöolycka, mot åtnjutande af skälig godtgörelse, qvarstanna å olycksstället

till dess de fartyget och lasten rörande angelägenheter blifvit ordnade.

64 §.

Afskedas befälhafvare på grund af skada eller sjukdom, som gör honom

oförmögen att föra fartyget, erhålle han hyra för tiden intill afskedandet.

För skada eller sjukdom, som befälhafvaren utan eget vållande ådrager

sig medan han är i tjenst, ege han åtnjuta vård på redarens bekostnad,

jemväl efter det han lemnat tjensten, dock icke under längre tid efter afskedandet

än fyra veckor.

65 §.

Afskedas befälhafvare utan att sådant skäl, som i 63 eller 64 § ornförmäles,

dertill föranleda ege han, derest han antagits för viss resa eller

viss tid eller tjensteaftalet eljest innehåller bestämmelse angående tjenstetidens

längd, tillgodonjuta den hyra, som genom aftalet tillförsäkrats

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Riksdagens Skrifvelse N:o 62.

honom; innehåller avtalet icke någon bestämmelse om tjenstetidens längd

och afskedas befälhafvare!! annanstädes än i svensk hamn, der han jemlikt

62 § egde erhålla entledigande, ege han, utöfver hvad af hans hyra redan

är förtjent, undfå sådan för en månad, om han afskedas i hamn här i riket

eller i utländsk hamn vid Östersjön eller Nordsjön, för två månader, om

afskedandet eger rum i annan europeisk hamn, samt för tre månader, om

det sker i hamn utom Europa ; dock att i sådant hänseende de vid Medelhafvet,

Svarta hafvet och Azowska sjön utom Europa belägna hamnar

räknas lika med europeiska.

Lag samma vare, der befälhafvare lemnar tjensten derföre att fartyget

upphört att vara svenskt.

66 §.

I de fall, 65 § omförmäler, ege befälhafvare!!, derest han lemnar

tjensten å annan ort, än der han jemlikt tjensteaftalet egde erhålla entledigande,

undfå godtgörelse för den kostnad, som beräknas åtgå för resa

till förhyrningsorten, om han antagits här i riket, men eljest till fartygets

hemort, äfvensom för underhåll under resan. Lag samma vare, der befälhafvare

å utländsk ort afskedas af anledning, som i 63 § andra stycket

sägs, eller han å sådan ort för sjukdom qvarlemnats, så vida redaren enligt

64 § var pligtig att bekosta hans vårdande.

Har fartyget å utländsk ort förolyckats eller tagits af sjöröfvare eller

efter timad skada förklarats icke vara iståndsättligt, eller har fartyget

efter uppbringning förklarats för god pris och var icke, när fartyget sist

lemnade hamn, krigets utbrott der kändt eller eljest befälhafvare!! kunnigt,

skall här omförmälda kostnad gäldas af allmänna medel.

67 §.

Dör befälhafvare medan han är i tjenst, utgår hyran till dödsdagen;

förolyckas fartyget med man och allt, utan att upplysning kan vinnas om

tiden, då olyckan inträffade, skall vid beräknande af den hyra, som i ty

fall bör utgå, olyckan anses hafva timat då hälften af den tid förflutit,

som med sådant fartyg å sådan årstid skäligen bort åtgå för resa från det

ställe, der fartyget sist af hördes, till bestämmelseorten.

68 §.

Har befälhafvare betingat sig att såsom tjenstegodtgörelse bekomma

viss andel af frakt eller annan inkomst, som af fartygets resa kan uppstå,

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Riksdagens Skrifvelse N:o 62.

ege han, der han lemnar tjensten före resans slut, af det belopp, som

under resan förtjenas, erhålla så mycket, som i förhållande till resans hela

längd belöper på den tid, han varit i tjenst. År han jemlikt 65 § berättigad

att erhålla aflöning för längre tid, skall aflöningen för tiden efter

det han lemnade tjensten utgå med dubbla beloppet af förste styrmans

hyra; dock att, der i tjensteaftalet utöfver omförmälda godtgörelse tillförsäkrats

honom viss hyra, aflöningen för nämnda tid ej må sättas lägre, än

hvad å samma tid belöper af hyran.

Uppstår tvist angående beräknande af den aflöning, som, efter ty nu är

sagdt, bör tillkomma befälhafvaren, skall beloppet bestämmas af skiljemän.

69 §.

Efter det fartyg utklarerats och i öfrigt är segelfärdigt, må ej befälhafvaren

för gäld hindras att afresa, ej heller något af hvad han för

tjenstens behof fört om bord tagas i mät eller beläggas med qvarstad.

Fjerde kapitlet.

Om besättningen.

70 §.

När sjöman förhyres, bör, om han är inskrifven vid sjömanshus, den

vid inskrifningen honom tilldelade sjöfartsbok öfverlemnas till befälhafvaren,

hvilken eger förvara densamma till dess sjömannen lemnar tjensten.

71 §•

En hvar af besättningen skall, sedan han blifvit förhyrd, af befälhafvaren

förses med motbok, deri införes uppgift å den resa eller den tid,

för hvilken sjömannen blifvit förhyrd, hans blifvande befattning om bord

samt den hyra, som betingats; är hyran bestämd till visst belopp för resa,

skall i motboken anmärkas, huru lång tid antages åtgå till resan, och skall

denna anteckning lända till efterrättelse vid beräkning af hyra i de fall,

då sådan, jemlikt de här nedan gifna bestämmelser, bör beräknas för

viss tid.

I motboken skola antecknas förskott, som vid förhyrningen lemnas

sjömannen, och de afbetalningar å hyran, hvilka under resan ega rum.

Bih. till Riksd. Prot. 1891. 10 Sami. 1 Afl. 1 Band. 13 Håft 6

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Riksdagens Skrifvelse N:o 62.

\

72 §.

Angående sjöfolks på- och afmönstring samt hvad dervid skall iakttagas

galle hvad af Konungen förordnas.

73 §.

Har sjöman förhyrt sig till flere och tvista de, som honom förhyrde,

om bättre rätt, ege den företräde, som först hyrde; dock att, der den, som

senare förhyrde, utan kunskap om det äldre aftalet, fått sjöfarts b ok en till

sig öfverlemnad, han skall ega bättre rätt än den andre.

74 §.

Förhyrd sjöman skall inställa sig till tjenstgöring om bord inom två

dygn efter påmönstringen, der ej annan tid för inställelsen blifvit af befälhafvaren

bestämd, och må sjömannen derefter icke utan befälhafvarens

tillstånd gå från skeppsbord.

Der ej annorlunda aftalats, löper hyran från och med den dag, sjömannen

kom om bord.

75 §.

Underlåter sjöman, som blifvit påmönstrad eller som skriftligen förbundit

sig till inställelse å viss dag eller bevisligen erhållit del af skriftlig

kallelse att å viss dag iakttaga inställelse, att i rätt tid infinna sig om

bord, eller går sjöman derifrån utan befälhafvarens tillstånd, eller kommer

sjöman, som efter erhållet tillstånd gått i land, icke tillbaka i rätt tid; ege

befälhafvaren rätt att till hans inställande i tjensten anlita vederbörande

polismyndighet.

De kostnader, som uppstå för sjömannens inställande i tjenst, må afdragas

å hans hyra.

76 §.

Hvad i 69 § är med afseende å befälhafvare stadgadt galle ock för

besättningen.

77 §.

En hvar af besättningen skall uppföra sig skickligt, nyktert och fridsamt,

noggrant iakttaga allt, som för bevarande af ordning och skick om

bord föreskrifves, med aktning bemöta förmän och med uppmärksamhet

mottaga deras befallningar samt genom tydliga och lämpliga svar utmärka,

att dessa uppfattats.

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Riksdagens Skrifvelse N:o 62.

- 78 §.

En hvar af besättningen åligge att i hamn och till sjös, om bord och

i land, noggrant åtlyda förmans befallningar angående tjensten, sorgfälligt

vårda fartyg och gods samt i öfrigt med omsorg och nit fullgöra tjensten,

vare sig natt eller dag, helg- eller söckendag. All skada och förlust, som

genom sjömans fel eller försummelse i tjensten uppkommer, vare han

pligtig att ersätta.

Råkar fartyget i sjönöd, skall besättningen göra allt, hvad i dess magt

står, för att rädda fartyget och må ej utan hefälhafvarens tillstånd före

honom öfvergifva detsamma.

79 §.

Till styrmannens befattning hör särskildt att gå befälhafvaren tillhanda

vid seglatsen och dertill hörande observationer och beräkningar, att

biträda vid skeppsdagbokens förande samt att utöfva uppsigt öfver den

öfriga besättningen och tillsyn å fartyg, skeppsredskap och proviant. Vid

lastning och lossning före han anteckning öfver godset och ansvare inför

befälhafvaren för allt, hvad han mottager, så ock för godsets stufning.

Förer styrmannen skeppsdagboken, vare han ansvarig för dess rigtighet.

Vid hefälhafvarens frånvaro eller förfall ege styrmannen i fall, för

hvilka befälhafvaren icke meddelat föreskrift, i dennes ställe fatta beslut,

så vida ärendet ej kan tåla uppskof. Aflider befälhafvaren, eller varder

han eljest urståndsatt att föra fartyget, eller öfvergifver han tjensten, träde

styrmannen i hans ställe till dess befälhafvare i den ordning, som i 30 §

sägs, blifvit förordnad.

80 §.

Maskinisten åligge särskildt att hafva tillsyn å fartygets ångpannor

och maskiner samt ansvara för deras behöriga drift och skötsel äfvensom

att utöfva uppsigt öfver det för sådant ändamål anstälda manskap. Han

före maskindagboken under befälhafvaiams tillsyn och vare ansvarig för

dess rigtighet.

81 §.

Ej må någon af besättningen utan hefälhafvarens tillstånd medtaga

handelsvaror för egen eller annans räkning; sker det, vare lag, som i 28 §

sägs. Finner befälhafvaren anledning förekomma att handelsvaror olofligen

medtagits eller att något förts om bord, som kan vålla oordning bland

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Riksdagens Skrifvelse N:o 62.

besättningen eller hvars förande kan utsätta fartyg eller last för äfventyr,

ege befälhafvaren låta undersöka besättningens gömmor.

Hvad olofiigen medtagits ege befälhafvaren föra i land eller, om förhållandet

uppdagas först sedan fartyget gått till sjös och godset icke utan

äfventyr kan behållas i fartyget, kasta öfver bord.

82 §.

Förhyrd sjöman skall, der ej hyresaftalet annorlunda bestämmer, qvarstanna

i tjenst till dess fartyget ankommit till förhyrningsorten eller, om

han förhyrts i Sverige, till annan svensk hamn, der resan slutar. År han

förhyrd för viss tid, skall han, i händelse denna utlöper under resa, åtfölja

fartyget till närmaste lossnings- eller lastningsort. År han förhyrd

för viss resa och ändras denna innan fartyget afgått från förhyrningsoi’ten,

ege han der erhålla entledigande; sker förändringen under resan,

skall han åtfölja fartyget till resans slut, så vida icke, till följd af förändringen,

fartyget kommer att gå till utländsk hamn i stället för inländsk

eller till hamn utom Europa i stället för europeisk hamn, i hvilka fall

sjömannen eger rätt att erhålla entledigande i första hamn, som efter förändringen

anlöpes; skolande i berörda hänseende de vid Medelhafvet, Svarta

liafvet och Azowska sjön utom Europa belägna hamnar räknas lika med

europeiska.

Sjöman, som på grund af resans förändring afgår ur tjenst, erhålle

hyra för den tid, han tjenstgjort.

83 §.

Utan afseende å hvad i hyresaftalet må vara bestämdt angående

tjenstetidens längd ege sjöman, när han efter sista påmönstringen å fartyget

varit i tjenst två eller, på resa bortom Kap Horn eller Goda Hoppsudden,

tre år, rätt att erhålla entledigande å första ort, som för lossning

eller lastning derefter anlöpes; dock att, om fartyget derifrån skall afgå

till ort, der sjömannen jemlikt hyresaftalet eger afhålla entledigande, sjömannen

är skyldig att följa fartyget till den ort, äfven om last förut skall

intagas å den ort, der han egde lemna fartyget, eller å annan, i fartygets

väg belägen ort samt derefter utlossas i hamn under resan.

Hyran utgår i ty fall, som i 82 § sägs.

84 §.

Sjöman, som på grund af bestämmelse i hyresaftalet eller jemlikt 82

eller 83 § eger rätt att erhålla entledigande, vare dock pligtig att, der

befälhafvaren det äskar, lemna nödigt biträde vid lossning af last och bar
-

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

Riksdagens Skrifvelse N:o 62.

last samt vid fartygets förtöjning, afriggning och uppläggning; och må

förty befälhafvaren låta med afmönstring anstå till dess sådant arbete afslutats,

dock icke utöfver sjunde dagen efter fartygets ankomst.

85 §.

Sjöman, som visar, att han kan få fartyg att föra, ege rätt att erhålla

entledigande, om han utan ökad utgift för redaren sätter annan duglig

karl i sitt ställe. Lag samma vare, der anställning såsom förste styrman

eller ansvarsmaskinist erbjudes sjöman, som är förhyrd i ringare ställning.

Utbryter krig, som till följd af fartygets nationalitet eller lastens beskaffenhet

samt resans rigtning medför fara för uppbringning, ege sjöman

ock rätt att erhålla entledigande.

1 de fall, nu äro nämnda, utgår hyran efter ty i 82 § sägs.

86 §.

Visar sjöman, att befälhafvaren mot honom öfvat grof misshandel eller

underlåtit att mot sådan misshandel, som af annan om bord föröfvats,

gifva honom påkalladt skydd, eller att befälhafvaren förhållit honom försvarlig

kost; ege han rätt att erhålla entledigande.

Sjöman, som af sådan anledning frånträder tjensten, erhålle hyra för

den tid, han tjenstgjort, och derutöfver för en månad, så ock, derest han

lemnar tjensten annanstädes än å förhyrningsorten, hyra för den tid, som

beräknas åtgå för resa till afmönstringsorten, om sådan aftalats, men eljest

till förhyrningsorten; dock att, der hyran var bestämd till visst belopp

för resan, hyresersättningen ej må öfverstiga samma belopp. Lemnar han

tjensten annanstädes än å förhyrningsorten, njute han ock reseersättning i

penningar, motsvarande kostnaden för resa till afmönstringsorten, om sådan

aftalats, men eljest till förhyrningsorten samt för underhåll under resan.

87 §.

Är fartyget icke i sjövärdigt skick för den resa, som dermed skall företagas,

och underlåter befälhafvaren att vidtaga den åtgärd, som för dess försättande

i sjövärdigt skick erfordras, ege besättningen rätt att erhålla entledigande.

Till utrönande af fartygets sjövärdighet åligge befälhafvaren att,

när mer än halfva antalet af besättningen derom gör framställning, låta

besigtiga fartyget i den ordning, 41 § bestämmer; dock att, der framställningen

göres först efter det last intagits, befälhafvaren icke är pligtig

att efterkomma densamma, med mindre styrman eller maskinist å fartyget

deltager i framställningen. Efterkommer befälhafvaren icke framställningen,

ege sjöman rätt att blifva entledigad samt att erhålla hyra och reseersättning

som i 86 § sägs.

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Riksdagens Skrifvelse N:o 62.

Befinnes vid anstäld besigtning, att skälig anledning till klagan saknats,

skola de, som begärt besigtningen, ersätta all derigenom orsakad

kostnad och förlust.

88 §.

Försäljes fartyget till utländsk man eller upphör det annorledes att

vara svenskt, ege sjöman rätt att genast blifva entledigad samt erhålla

hyra och reseersättning, som i 86 § sägs. Timar annan förändring af

eganderätten till fartyget eller ombytes befälhafvare, vare det ej laga skäl

för besättningen att lemna tjensten.

89 §.

Finnes sjöman vara oduglig till den tjenst, för hvilken han blifvit

förhyrd, må sjömannen entledigas mot åtnjutande af hyra till afskedandet.

Lag samma vare, der sjöman bär våldsam hand å befälhafvaren eller annan

förman eller beträdes med att hafva om bord undanstuckit tullpligrigt eller

till utförsel i afgångsorten eller till införsel i bestämmelseorten förbjudet

gods eller upprepade gånger blifvit för fel i tjensten eller för brott mot

ordning och skick af befälhafvaren straffad, utan att han låtit sig deraf rätta.

Afskedas icke sjöman, som är oduglig till tjensten, ege befälhafvaren

för den kommande tiden nedsätta hans hyra, efter omständigheterna intill

hälften; dock med rätt för sjömannen att öfverklaga beslutet i den ordning,

som i 104 § stadgas.

De omständigheter, hvilka föranleda sjömannens entledigande eller

hyrans nedsättande, böra skriftligen upptecknas och det antecknade, sedan

det blifvit för sjömannen och den öfriga besättningen uppläst, till

rigtigheten bestyrkas genom intyg af två de bäste männen om bord;

föres dagbok, skall anteckningen ske i denna. Beslut om hyrans nedsättande

vare utan verkan, der befälhafvaren icke iakttagit hvad sålunda

är föreskrifvet.

90 §.

Blifver sjöman sjuk eller skadad, skall befälhafvaren åt honom bereda

nödig vård om bord eller i land; är han till följd af sjukdomen eller

skadan för längre tid satt ur stånd att fullgöra sin tjenst, eller är han

behäftad med venerisk sjukdom, ege befälhafvaren entlediga honom ur

tjensten. Nödgas befälhafvare qvarlemna sjuk sjöman å utländsk ort, skall

han öfverlemna honom till svensk konsul eller, om sådan tjensteman der

icke finnes, annorledes sörja för att han erhåller lämplig vård.

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

Riksdagens Skrifvelse N:o 62.

Afskedas sjöman till följd af skada eller sjukdom, som han genom eget

groft vållande ådragit sig, eller derföre att han funnits behäftad med

venerisk sjukdom, njute han ej hyra för längre tid, än han förrättat sin

tjenst, och kostnaden för hans skötsel och vård må afkortas på hans innestående

hyra. Entledigas han icke, njute han ej hyra för den tid, han är

ur stånd att förrätta sin tjenst, och ersätte kostnaden för skötsel och vård.

Sjöman, som eljest, medan han är i tjenst, varder sjuk eller skadad,

njute full hyra äfvensom sjukvård på redarens bekostnad så länge han är

qvar i tjensten; varder han entledigad, erhålle han hyra till dess han afmönstras

eller, om afmönstring icke eger rum, till den dag, då fartyget

går vidare, äfvensom sjukvård på redarens bekostnad under fyra veckor,

räknade från den dag, då hans rätt till hyra upphörde.

Har befälhafvare å ort, der svensk konsul ej finnes, nödgats för svensk

sjömans sjukvård göra utgift, som, enligt hvad ofvan är sagdt, icke -ålegat

redaren, eller förskjuta mer, än denne ålegat; ege redaren derför undfå

ersättning af allmänna medel.

91 §.

Inställes resa till följd af krig, blokad, embargo, ut- eller införselförbud,

ishinder eller skada, som gör fartyget odugligt för resan, eller

varder fartyget i afgångshamnen eller under resan af sådan anledning för

längre tid uppehållet; må besättningen entledigas mot åtnjutande af hyra

till afskedandet. Förolyckas fartyget, eller förklaras det efter timad skåda

icke vara istånd säfligt, eller uppbringas det och prisdömes, eller tages

det af sjöröfvare, upphöre hyresaftalet att vara gällande och besättningen

erhålle hyra till och med den dag, då tjenstgöringen upphörde; dock åligge

besättningen efter timad olycka att, mot skälig ersättning, deltaga i bergningen

äfvensom qvarstanna till dess sjöförklaringen afgifvits.

92 §.

Inställes resa af annan orsak, än i 91 § sägs, eller entledigas eljest

sjöman utan laga skäl, njute den entledigade hyra och reseersättning efter

ty i 86 § sägs; dock att, i händelse fartyget å utrikes ort upplägges i

vinterhamn och besättningen af sådan anledning afskedas, den i 86 § stadgade

tilläggshyra för en månad icke skall utgå.

9.1 §.

Afliden sjömans hyra utgår till dödsdagen, der icke hans rätt till hyra

på grund af sjukdom eller af annan anledning förut upphört. Kostnaden

för hans begrafning skall redaren vidkännas.

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Riksdagens Skrifvelse N:o 62.

Förolyckas fartyg med man och allt, utan att upplysning kan vinnas

om tiden, då olyckan inträffade, vare om hyrans beräknande lag, som i

67 § sägs.

94 §.

År sjöman förhyrd mot visst belopp för resa och ändras denna, så

att den kommer att vara längre tid, än vid förhyrningen antogs, ege sjömannen

åtnjuta motsvarande tillägg till hyran; varder tjenstetiden genom

resans förändring förkortad, skall den betingade hyran ändock utgå till

fullo. Tilläggshyra skall ock, i händelse den för resan beräknade tid

öfverskrides, utgå icke allenast för uppehåll, som af redare eller befälhafvare

vållats, utan äfven för den tid, fartyget nödgats ligga stilla för krig,

blokad, embargo, ut- eller införselförbud eller ishinder eller uppehållits i

nödhamn, när fartyget för reparation eller för lastens behof nödgats anlöpa

sådan, så ock för den tid, fartyget för lastning eller lossning uppehållits

utöfver derför bestämda liggedagar; dock att tilläggshyra icke må

beräknas vid uppehåll, som icke varat åtta dagar å rad.

95 §.

Varder besättningen under resa förminskad, men fullgöres ändock

skeppstjensten af de qvarvarande, skall de afgångnes hyra för den tid,

fartyget är till sjös, fördelas mellan de qvarblifne i mån af det ökade

arbete, en hvar fått vidkännas.

Sådan fördelning må ej fordras, der besättningen minskats genom

rymning och denna egt rum under sådana omständigheter, att det berott

af de qvarvarande att hindra den.

96 §.

Finner befälhafvare i trängande fall nödigt att å söndagar eller andra

här i riket brukliga helgdagar ålägga besättningen att utföra arbete för

lossning eller lastning, erhålle en hvar, som deltager i arbetet, särskild

ersättning med eu half dags hyra för hvarje påbörjad arbetstid af två

timmar.

Ftvad nu är stadgadt skall icke ega tillämpning å fartyg, som gör

regelbundna resor mellan vissa orter efter eu på förhand kungjord plan.

97 §.

År sjöman förhyrd för viss resa och kommer denna på grund af

bestämmelseortens förändring att sluta å annan ort, än der afmönstring

s. 49 Kontrollera mot PDF

49

Riksdagens Skrifvelse N:o 62.

enligt hyresaftalet skulle ske, ege sjömannen rätt att erhålla reseersättning

i penningar, motsvarande kostnaden för resa till afmönstringsorten samt

för underhåll under resan.

98 §.

Upphör, af anledning som i 91 § sägs, svensk sjömans tjenstgöring å

utländsk ort, eller varder svensk sjöman för sjukdom eller skada, derför

han enligt 90 § eger erhålla vård på redarens bekostnad, å sådan ort qvarlemnad,

ege sjömannen rätt att blifva fortskaffad till närmaste svenska

hamn. Har fartyget förolyckats eller tagits af sjöröfvare eller efter timad

skada förklarats icke vara iståndsättligt, eller har fartyget efter uppbringning

förklarats för god pris och var icke, när fartyget sist lemnade

hamn, krigets utbrott der kändt eller eljest befälhafvaren kunnigt,

skall kostnaden för hemresan bestridas af allmänna medel.

Hvad nu är sagdt skall ock ega tillämpning å norska sjömän, hvilka

tjenat å svenska fartyg, så länge motsvarande bestämmelse är gällande i

Norge; dock att norsk sjöman skall fortskaffas till närmaste norska hamn.

Kan åt sjöman, som af anledning, nu är sagd, skall hemsändas, beredas

tjenst å svenskt, norskt eller danskt fartyg, hvilket är bestämdt till

det land, dit sjömannen skall fortskaffas, eller till hamn, hvarifrån han

beqvämligen kan befordras till hemlandet; vare sjömannen pligtig att antaga

tjensten, så framt han anställes i samma egenskap, som den, hvari

han förut var förhyrd, och på lika förmånliga vilkor.

99 §.

Af hyra ege sjöman, i den mån den är förtjent, under resan utbekomma

intill två tredjedelar; när fartyget ligger i hamn, skall hyran utbetalas

i reda penningar, men vill sjöman annanstädes utbekomma hyresfordran,

ege befälhafvaren för beloppet lemna anvisning å redaren. En

tredjedel af hyran ege befälhafvaren innehålla till dess sjömannen entledigas.

Befinnes vid sluträkning sjöman hafva i förskott uppburit mer, än

rätteligen tillkom honom i hyra, behålle han ändock hvad han uppburit,

der tjenstgöringen upphört af sådan anledning, som i 86, 87, 88 §, 90 §

tredje stycket, 91, 92 eller 93 § omförmäles.

100 §.

o

Atnöjes sjöman icke med den afräkning, befälhafvaren för afmönstring

upprättat, ege han äska mönstringsförrättarens pröfning af dess rigtighet.

Uppstår, medan fartyget betinner sig å ort utom riket, tvist mellan

befälhafvare och någon af besättningen angående tjensteförhållandet, skall

Bill. till Riksd. Prot. 1891. 10 Sami. 1 Afd. 1 Band. 13 Höft. 7

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Riksdagens Skrifvelse N:o 62.

tvisten hänskjuta till afgörande af svenske konsuln på stället eller, om

sådan tjensteman der icke tinnes, den svenske konsul, som derefter under

resan först anträffas.

Mönstringsförrättarens eller konsulns beslut skall lända till efterrättelse

intill dess saken kan komma under pröfning vid domstol här i riket.

101 §.

Vägrar sjöman att hörsamma gifven befallning eller är eljest motvillig

i tjensten, ege befälhafvare!! eller, vid hans frånvaro eller förfall, den, som

i hans ställe förer befälet, medelst tvång skaffa sig lydnad. När fartyget

är stadt i fara eller myteri visar sig bland besättningen eller eljest, när

nöden kräfver, ege befälhafvare!! bruka allt det våld, som för framtvingande

af lydnad eller återställande af ordningen är nödvändigt; och åligge

en hvar af besättningen att i ty fall, jemväl utan särskild anmaning,

lemna befälhafvaren nödigt bistånd.

Får den, som vägrade lydnad, skada, .vare gerningsmannen saklös,

der ej pröfvas, att större våld brukats, än nöden kräfde.

102 §.

Gör någon af besättningen sig skyldig till förseelse af den art, här

nedan sägs, må befälhafvaren ålägga den felande bestraffning genom mistning

af hyra

1. för högst en half månad: om någon öfvergifver sin post vid rodret

eller på utkik eller å sådan post finnes sofvande eller drucken, eller

om någon visar oaktsamhet om elden eller uppför sig oskickligt

mot förman eller visar olydnad i tjensten;

2. för högst en fjerdedels månad: om någon försummar sin vakt eller

annan honom ålagd tjenst, derunder finnes sofvande eller drucken,

eller om någon hemligen skaffar bränvin eller andra rusdrycker

om bord eller utan lof förer sina tillhörigheter från bord;

3. för högst en fjerdedels månad: om någon utan tillstånd går i land,

så vida han återvänder samma dag, men för högst en half månad,

om han kommer senare;

4. för en eller två dagar: om någon efter erhållet tillstånd gått i

land men icke återkommer i rätt tid, så vida han dock kommer å

utsatt dag, men för högst en fjerdedels månad, om han kommer

senare;

5. för högst fyra dagar: om någon utan tillstånd lemnar farkost,

hvarmed han blifvit, sänd i land, yppar gräl eller annan ofred om

s. 51 Kontrollera mot PDF

51

Riksdagens Skrifvelse N:o 62.

bord eller eljest i tjensten, utan tillstånd låter obehörig person

komma om bord eller hålla sig dold å fartyget eller annorledes

bryter mot ordning och skick.

Är den felande styrman eller maskinist, må honom åläggas mistning

af hyra för högst dubbelt så lång tid, som annan sjöman.

Begår någon, efter det bestraffning ålagts honom, ånyo enahanda förseelse,

må bestraffningen skärpas till mistning af hyra för dubbelt så lång

tid, som ofvan sagts.

Ej må på grund af sålunda ålagd bestraffning innehållas mer, än

hälften af det hyresbelopp, som vid skeende afräkning finnes vara af den

felande förtjent under resan.

I stället för mistning af hyra må i fall, som här äro nämnda, befälhafvaren

ålägga den felaktige arrest, dock ej för längre tid, än fyratioåtta

timmar hvarje gång.

103 §.

Innan befälhafvare utöfvar den rätt att straffa, som enligt 102 § tillkommer

honom, skall han, i närvaro af två de bäste männen om bord, anställa

förhör med den, hvilken förseelsen tillvitas, dock icke förrän tolf timmar

förflutit efter det förseelsen begicks, der ej särskild anledning förekommer

att tidigare företaga förhöret. Hvad vid förhöret förekommer skall skriftligen

upptecknas, så ock hvilken bestraffning befälhafvaren ålägger, och

det antecknade, sedan det blifvit för den felaktige och vittnena uppläst,

till rigtigheten bestyrkas genom de närvarandes underskrift; föres dagbok,

skall anteckningen ske i denna.

Har befälhafvaren icke iakttagit hvad sålunda är föreskrifvet, vare

beslut om mistning af hyra utan verkan.

104 §.

Nöjes ej sjöman åt beslut, hvarigenom befälhafvaren ålagt honom

mistning af hyra, gifve han det till känna vid afmönstringen eller vare sin

talan qvitt.

Anmäles missnöje, skall mönstringsförrättaren undersöka, huru vida

vid bestraffningens åläggande så förfarits, som i 103 § är föreskrifvet, så

ock, der berörda förfarande iakttagits, huru vida bestraffningen må anses

vara laglig och skälig, samt deröfver meddela beslut; och ege sedan den,

som med beslutet icke åtnöjes, tid af ett år från afmönstringen att vid

domstol här i riket utföra sin talan.

Lemnar sjömannen fartyget utan afmönstring, skall han, der han vill

klaga öfver sådan bestraffning, taga stämning å redaren eller befälhafvaren

s. 52 Kontrollera mot PDF

52 Riksdagens Skrifvelse N:o 62.

till domstol här i riket inom ett år efter det han lemnade tjensten, eller

vare sin talan qvitt.

Afskrift af hvad jemlikt 103 § antecknats angående den ålagda bestraffningen

skall på begäran meddelas sjömannen.

105 §.

Hyra, som enligt 102 § på grund af ålagd bestraffning frångår sjöman,

tillfälle sjömanshuset i fartygets hemort, dock med afdrag af hvad till

ersättande af kostnad och skada, som den felande under resan må hafva

tillskyndat redaren, erfordras utöfver sjömannens innestående hyresfordran.

Det sjömanshuset tillkommande belopp skall vid afmönstringen öfverlemnas

till mönstringsförrättaren eller, der sjömannen utan afmönstring lemnar fartyget,

af befälhafvare!! redovisas till sjömanshuset.

106 §.

*

Rymmer sjöman och vänder han ej frivilligt tillbaka före fartygets

afgång från den ort, der rymningen skedde, vare hans innestående hyra

äfvensom de tillhörigheter, han qvarlemnat om bord, förbrutna till redaren.

Förslår det ej till betäckande af den förlust, som genom rymningen tillskyndas

redaren, ege denne hos den brottslige utsöka bristen.

För den tid, sjöman utan lof är borta från fartyget, utgår ej hyra.

107 §.

Förekommer anledning att rymning tillämnas, må befälhafvaren, så

länge faran för rymning fortvarar, hålla besättningens tillhörigheter under

särskildt förvar. Beträdes sjöman med försök till rymning eller gripes

förrymd sjöman, ege befälhafvaren hålla honom i fängsligt förvar, om bord

eller i land, till dess fartyget afseglar.

108 §.

De å fartyget anstälda personer, hvilka ej höra till den egentliga besättningen,

vare skyldiga att hörsamma befälhafvarens föreskrifter med afseende

på ordning och skick om bord äfvensom att förrätta det arbete,

befälhafvaren för fartygets säkerhet finner nödigt att ålägga dem. Äro de

antagna af redaren eller befälhafvaren, tillkomme dem samma rättigheter,

som besättningen.

Hvad i 81, 101 och 102 §§ är stadgadt med afseende å besättningen skall

ock lända till efterrättelse med afseende å öfriga. om bord anstälda personer.

s. 53 Kontrollera mot PDF

Riksdagens Skrifvelse N:o 62.

53

Femte kapitlet.

Om befraktning.

109 §.

Slutes aftal angående fraktande af gods, skall derom upprättas skriftlig

afhandling (certeparti), så vida någondera parten det äskar.

no §.

Befraktning af helt fartyg omfattar icke, utan att särskilt förbehåll

skett, fartygets öppna däck, icke heller kajuta eller annat rum, som är afsedt

för besättningens behof eller till förvaring af skeppsredskap, proviant,

bränsle eller annat, som för resan erfordras. Ej må likväl å däcket eller

i nyss omförmälda rum utan befraktarens samtycke medtagas handelsvaror

för annans räkning; sker det, skall bortfraktaren till befraktaren erlägga frakt

för godset samt, efter pröfning af skiljemän, utgifva ersättning för skada och

förlust, som i följd af godsets medtagande må för befraktaren uppkomma.

111 §.

Är ej å den i befraktningsaftalet bestämda tid fartyget tillstädes å

lastningsorten och färdigt att intaga last, ege befraktaren hafva fraktslutet;

vare ock, der ej dröjsmålet bevisligen vållats af omständigheter, hvilka det

icke berott af bortfraktare, befälhafvare eller besättning att afvända, berättigad

till ersättning, efter pröfning af skiljemän, för all skada och förlust,

som genom dröjsmålet honom tillskyndats.

Innehåller befraktningsaftalet icke någon bestämmelse angående tiden

för lastningens början, ege befraktaren ej hafva fraktslutet på grund af

uppehåll, som icke bevisligen varit af bortfraktare, befälhafvare eller besättning

vålladt.

Vill befraktare, oaktadt fraktslutet icke häfves, fordra ersättning för

uppehåll, vare han pligtig att sådant för befälhafvaren uppgifva innan hans

gods till inlastning aflemnas; försummas det, vare han sitt anspråk qvitt.

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Riksdagens Skrifvelse N:o 62.

112 §.

Befraktare ege till'' annan öfverlåta de rättigheter, honom enligt befraktningsaftalet

tillkomma, men svare ändock för de förbindelser, aftalet

ålägger honom.

113 §.

Ej må befraktares gods utan hans samtycke försändas med annat fartyg

än det, som befraktats, så vida icke sådant nödfall, som i 159 eller 160 §

omförmäles, dertill föranleder; sker det ändock, njute befraktaren ersättning,

efter pröfning af skiljemän, för all derigenom uppkommande skada

och förlust.

114 §.

År ej viss lastningsplats genom aftal bestämd, ege befraktare af helt

fartyg fordra, att fartyget förlägges till den plats, han anvisar, så vida

hinder ej möter att dit förlägga fartyget och detta kan ej mindre under lastningen

der ligga flott och säkert, än äfven med intagen last åter derifrån

utlöpa; åliggande det befraktaren, der han vill hafva fartyget så förlagdt,

att på anmaning ofördröjligen meddela befälhafvare!! behörig anvisning.

Hafva flere befraktat fartyget, hvar till viss del, och förena sig samtlige

befraktarne om viss lastningsplats, ege de enahanda rätt, som, efter ty

nyss är sagdt, tillkommer befraktare af helt fartyg.

Befälhafvaren vare, der fartyget befraktats i sin helhet eller till viss

del, pligtig att, på befraktarens begäran, från den plats, dit fartyget för

lastningen förlagts, vidare förhala det till annan beqväm lastningsplats,

men njute derför af befraktaren ersättning, som i händelse af tvist bestämmes

af skiljemän.

115 §.

Den, som inlastar gods, hvars förande kan medföra äfventyr för fartyget

eller för den öfriga lasten, utan att angifva denna godsets beskaffenhet

eller utan att iakttaga de föreskrifter, som för försändande af sådant

gods må vara gifna, svare för all kostnad och skada, som derigenom annan

tillskyndas; skolande ersättningen i händelse af tvist bestämmas af skiljemän.

Lag samma vare, der någon inlastar gods utan befälhafvarens vetskap eller

origtigt angifver gods, som inlastas; den, som godset inlastat, vare ock

pligtig att derför erlägga högsta frakt, som för dylikt gods gälde i lastningsorten

för sådan resa, som fartyget företager.

s. 55 Kontrollera mot PDF

55

Riksdagens Skrifvelse N:o 62.

Gods, som sålunda inlastats, må på aflastare^ bekostnad åter föras i

land eller, om förhållandet uppdagas först sedan fartyget gått till sjös och

godset icke utan äfventyr kan behållas i fartyget, kastas öfver bord; men

den, som inlastat godset, gälde ändock full frakt.

116 §.

Vid inlastning åligge befraktaren att till fartygets sida framföra godset;

öfriga lastningskostnaden äfvensom kostnaden för godsets stufning samt för

nödigt underlag och garnering skall af bortfraktaren bestridas.

Är genom aftal viss plats bestämd för lastens intagande, men är fartyget

så djupgående, att det icke kan förläggas till den plats, som aftalats,

skall bortfraktaren bekosta godsets framförande till fartygets sida; lag

samma vare, der icke viss lastningsplats aftalats, men fartyget af anledning,

som nyss är sagd, icke kan inkomma i den hamn, befraktningsaftalet

bestämmer.

117 §.

Utan aflastare^ samtycke må hans gods icke lastas å fartygets däck

eller i dess båt eller hängas på sidan utom bords.

118 §.

Är fartyg befraktadt i sin helhet eller till viss del, vare befälhafvare!!

skyldig att utan ersättning en viss tid afbida, att godset afiemnas (liggedagar).

Är ej lastningen inom liggedagarne fullbordad, vare befälhafvare!!

skyldig att mot ersättning dertill lemna ytterligare rådrum (öfverliggedagar).

Liggedagarne tillsammans med öfverliggedagarne utgöra fartygets lastningstid.

Lastningstiden räknas från och med nästa helgfria dag efter det fartyget

är färdigt att mottaga last och befälhafvaren derom underrättat aflastaren,

så ock, der anvisning, som i 114 § sägs, meddelats, fartyget blifvit förlagdt

till den anvisade platsen; dock att, der sådan underrättelse meddelas å

helgdag eller senare än klockan fyra eftermiddagen å söckendag, underrättelsen

räknas såsom afgifven först följande söckendag. Är aflastaren

icke känd eller icke att träffa, skall underrättelsen meddelas genom kungörelse

i tidning inom orten eller på annat der brukligt sätt.

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Riksdagens Skrifvelse N:o 62.

119 §.

I brist af särskild! aftal beräknas liggedagarne, olika för segelfartyg

och för ångfartyg, sålunda:

För fartyg, som

icke är öfver

Register-

ton.

50

För

segelfartyg.

4 dagar.

För

ångfartyg.

2 dagar.

för fartyg öfver

50

men ej öfver

100

6

—

— — —

100

—

150

7

3 -

— — —

150

—

200

8

j

1

— — _

200

—

250

9

~ 1

— — —

250

—

300

10

1

[ 4 —

— — —

300

—

400

11

- )

— .— —

400

—

500

12

- 1

1 5

— — —

500

—

600

13

- 1

— — —

600

—

750

14

- 1

[6 -

— — —

750

—

900

15

- )

— — —

900

—

1100

16

7 —

— — —

1100

—

1350

17

—

8 —

— — —

1350

—

1650

18

—

9 — -

- - -

1650

—

2000

19

—

10 —

Har fartyget större drägtighet än 2000 registerton, beräknas ytterligare

en liggedag för Överskjutande drägtighet af högst 400 ton och så

vidare.

Såsom liggedagar räknas icke sön- och helgdagar, icke heller de dagar,

under hvilka lastning ej kunnat ske till följd af något från fartyget härrörande

hinder; dock att, der sådant hinder icke varat längre än en half

arbetsdag, endast en half dag afräknas. Aro genom öfverenskommelse

liggedagarne bestämda till visst antal löpande dagar, inräknas jemväl sönoch

helgdagar.

I liggedagarne inräknas jemväl de uppehåll, som orsakas genom fartygets

förtullning från eu lastningsplats till annan, efter ty i 114 § andra stycket sägs.

120 §.

Der ej annorlunda aftalats, skall antalet öfverliggedagar utgöra hälften

af liggedagarnes antal; de beräknas såsom löpande dagar.

Ersättning för öfverliggedagar skall, der ej annat aftal skett, utgå med

trettio öre om dagen för hvarje ton af fartygets drägtighet, om fartyget

är segelfartyg, och med fyratio öre, om det är ångfartyg; skolande ersätt
-

s. 57 Kontrollera mot PDF

Riksdagens Skrifvelse N:o till. 57

ning för del af en dag utgå såsom för hel öfverliggedag, der samma del

utgör mer än hälften af en arbetsdag, men eljest för en half dag.

Ersättningen är för hvarje dag förfallen till betalning.

121 §.

Hvad här ofvan är stadgadt angående viss lastningstid vare ej gällande

för fartyg, som gör regelbundna resor mellan vissa orter efter eu

på förhand kungjord plan.

122 §.

Befälhafvaren vare ej pligtig att efter lastningstidens utgång mottaga

gods till inlastning. Allt gods, som inom nämnda tid aflemnats, vare han

pligtig att medtaga, ändå att fartyget för godsets intagande och stufning

uppehälles utöfver lastningstiden; betraktaren ersätte dock all deraf uppkommande

skada och förlust, hvilken ersättning i händelse af tvist skall

bestämmas af skiljemän och ej må sättas lägre än för öfverliggedagar.

123 §.

Angår befraktningen styckegods, åligge aflastare)! att på befälhafvare^

tillsägelse aflemna godset till inlastning; är aflastaren icke känd eller icke

att träffa, sker tillsägelse på sätt 118 § för sådant fall stadgar. Aflemna^

icke, oaktadt tillsägelse skett, godset så tidigt, att det beqvämligen kan intagas

och stufvas, vare befälhafvaren icke skyldig att medtaga godset, men

befraktare)! gälde ändock full frakt.

Hvad här är sagdt om befälhafvares skyldighet att tillsäga aflastare

vare ej gällande med afseende å fartyg, som i 121 § omförmäles.

124 §.

Då inlastning sker, skall befälhafvaren, sjelf eller genom styrmannen,

på aflastare^ begäran meddela bevis om godsets mottagande, allt efter

som det aflemnas. Sådant lastqvitto bör till befälhafvaren återställas när

konnossement af honom undertecknas; lossas godset innan konnossement

derå utfärdats, skall nämnda qvitto återställas när godset utlemnas.

125 §.

Aflastaren åligge att inom den för lastningen bestämda tid tillställa

befälhafvaren alla nödiga, lasten rörande handlingar; försummas det och förslå.

till Riksd. Prot. 1891. 10 Sand. 1 Afd. 1 Band. 13 Raft. 8

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Riksdagens Skrifvelse N:o 62.

dröjes till följd deraf fartygets afgång utöfver lastningstiden, njute bortfraktaren

ersättning för uppehållet, efter ty i 120 och 122 §§ sägs.

Befälhafvaren vare pligtig sörja för att fartyget, så snart lasten intagits

och nödiga handlingar aflemnats, kan anträda resan; underlåter han det

eller fördröjer eljest utan giltig anledning resans anträdande, ege befraktaren

rätt att njuta ersättning, efter pröfning af skiljemän, för skada och

förlust, som genom dröjsmålet vållas, samt att håfva aftalet, om skäl dertill

äro.

126 §.

Befraktare af helt fartyg ege rätt att håfva fraktslutet mot erläggande

af half frakt äfvensom ersättning för öfverliggedagar och ytterligare uppehåll,

som redan må hafva egt rum, så vida han hos befälhafvaren uppsäger

aftalet innan fartyget anträdt resa, som befraktningen angår; är vid

lastningstidens utgång icke någon last aflemnad, anses fraktslutet från befraktarens

sida häfdt, ändå att uppsägning ej skett. Angår befraktningsaftalet

flere resor, erlägges half frakt för första resan och fjerdedels frakt

för eu hvar af de öfriga; dock att, der aftalet angår endast resa till viss

ort och omedelbar återresa derifrån, half frakt skall utgå jemväl för återresan.

Aflemnas icke gods till den i aftalet bestämda myckenhet, vare befälhafvaren

ej pligtig att anträda resan, innan befraktaren erlagt frakt för

det gods, som icke försändes, samt ersatt den kostnad, som kan för bortfraktaren

uppkomma till följd af befraktarens underlåtenhet att lemna full

last, eller ock för bortfraktarens fordran stält säkerhet; har icke, oaktadt

anmaning skett, betalning erlagts eller säkerhet blifvit stäld före lastningstidens

utgång, ege befälhafvaren anse fraktslutet från befraktarens sida

häfdt, och denne gälde frakt och ersättnig, som förut är sagdt.

Är konnossement å inlastadt gods redan utfärdadt, galle hvad i 141

§ sägs.

127 §.

Der i fall, som 126 § omförmäler, på grund af fraktslutets häfvande

redan inlastadt gods skall åter lossas, njute bortfraktaren ersättning för alla

utgifter för godsets inlastning och lossning, så ock för uppehåll, efter ty

i 120 och 122 §§ sägs.

128 §.

Vill befraktare af helt fartyg håfva fraktslutet efter det fartyget- anträdt

den resa, befraktningen angår, vare han pligtig att gälda full frakt

s. 59 Kontrollera mot PDF

59

Riksdagens Skrifvelse N:o 62.

äfvensom ersättning för öfverliggedagar och ytterligare uppehåll, som må

hafva egt rum; dock skola endast tre fjei''dedelar af frakten erläggas,

der fartyget befraktats att å annan ort intaga last och aftalet uppsäges

innan fartyget lem nät lastningsorten eller återgår till följd af befraktarens

underlåtenhet att aflemna last eller att vid ofullständigt aflemnande

fullgöra hvad enligt 126 § honom åligger. Angår befraktningsaftalet flere

resor, erlägges full frakt för resa, som redan begynt, half frakt för den

derpå följande resan samt fjerdedels frakt för de öfriga; angår aftalet resa

till viss ort och omedelbar återresa derifrån, skola tre fjerdedelar af frakten

för begge resorna gäldas, der aftalet återgår innan återresan begynt.

Befraktaren ege ej fordra att fartyget för godsets blossning skall

anlöpa hamn under resan; anlöpes af annan anledning ort, der lossning

karl ske, ege befraktaren der utbekomma godset, men vare pligtig att, efter

pröfning af skiljemän, ersätta ej mindre den särskilda kostnad, som för

lossning å den ort må uppkomma, än ock den skada och förlust, som

genom lossningen må tillskyndas bortfraktaren.

År konnossement å inlastadt gods utfärdadt, galle hvad i 141 § sägs.

129 §.

Hafva flere befraktat ett fartyg, hvar till viss del, och förena sig samtlige

befraktarne om fraktslutets häfvande, vare lag, som i 126, 127 och

128 §§ sägs. Kunna de icke alla förena sig, gälde den, som vill för sin

del hafva fraktslutet, full frakt äfvensom ersättning för öfverliggedagar

och ytterligare uppehåll, som må hafva egt rum, i den mån, befraktaren

är derför ansvarig; ersätte ock den kostnad, som till följd af fraktslutets

häfvande kan för bortfraktaren uppkomma. Inlastadt gods ege befraktare

lossa, der det kan ske utan att skada genom resans fördröjande eller

annorledes tillskyndas öfrige befraktare; men bortfraktaren njute ersättning

för kostnad, skada och förlust, efter ty i 128 § sägs.

130 §.

År befraktare pligtig att gälda full frakt för gods, som icke med fartyget

föres fram till bestämmelseorten, ege han åtnjuta afdrag å frakten

för de särskilda utgifter, hvilka af sådan anledning varda bortfraktaren

besparade; medtager befälhafvaren i stället annat gods, skall af den frakt,

som derför betingas, hälften gå i afräkning å befraktarens skuld.

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Riksdagens Skrifvelse N:o 62.

131 §.

Tages inlastadt gods i mät, må det ej lossas under andra vilkor, än

betraktaren egt utbekomma detsamma; varder godset utmätningsvis såldt,

galle hvad i 277 § stadgas.

132 §.

När gods är inlastadt, vare befälhafvaren eller den, som i befälhafvarens

ställe dertill bemyndigats, pligtig att, på aflastarens begäran, utfärda

kormossement, innefattande erkännande om godsets mottagande och förbindelse

att å uppgifven ort aflemna godset.

Konnossementet skall innehålla, förutom ort och dag för utfärdandet

samt utfärdarens underskrift, uppgift å fartyget, det inlastade godset och

bestämmelseorten äfvensom angifva, till hvem godset skall i bestämmelseorten

aflemnas. Der sådant å någondera sidan äskas, skall tillika uppgifvas befälhafvaren,

när handlingen icke af denne utfärdats, aflastaren, fartygets hemort,

huru vida det är ångfartyg eller segelfartyg, lastens art och beskaffenhet,

vigt, mängd Och märken samt den betingade frakten, så ock intagas hänvisning

till befraktningsaftalet i dess helhet eller i vissa delar.

133 §.

Konnossement skall utfärdas i så många exemplar, som aflastaren

finner nödiga; önskar aflastaren särskilda konnossement å delar af lasten,

vare befälhafvaren skyldig att utfärda sådana. Aflastaren åligge att med

sin underskrift till rigtigheten erkänna ett exemplar af konnossementet,

som befälhafvaren behåller. Befälhafvaren må ej underteckna konnossement

förrän godset inlastats.

Utfärdas konnossementet i flera exemplar, skall hvarje exemplar utmärka,

huru många blifvit utfärdade. Samtliga exemplar skola vara af

lika innehåll; dock må, der aflastaren det äskar, de särskilda exemplaren

i konnossementets text betecknas med särskilda nummer, såsom första,

andra, tredje och så vidare.

134 §.

Konnossement må ställas till viss man eller till innehafvaren. Är

konnossementet stäldt till viss man, må det öfverlåtas till annan, ändå att

ej något derom är i konnossementet nämndt. Har utfärdaren genom

orden: »icke till order», eller dylikt, gjort förbehåll mot öfverlåtelse, ege

s. 61 Kontrollera mot PDF

61

Riksdagens Skrifvelse N:o 62.

deri, till hvilken konnossementet öfverlåtes, ej bättre rätt än den, till hvilken

konnossementet är stäldt.

En hvar, som genom innehållet af konnossementets text eller genom

behörigen sammanhängande och till honom fortgående följd af öfverlåtelser

eller genom öfverlåtelse in blanco visar sig vara rätt innehafvare af konnossementet,

ege på grund af detsamma fordra godsets utlemnande.

135 §.

År icke viss lossningsplats genom aftal bestämd, ege lastemottagare

enahanda rätt att för lossningen anvisa särskild plats, som, efter ty i 114

§ sägs, vid inlastning tillkommer befraktare. Angående lastemottagares rätt

att för lossningen fordra fartygets vidare förhalande till annan plats i hamnen

galle ock hvad i 114 § är för befraktare stadgadt.

136 §.

Vid lossning skall befälhafvaren aflemna godset vid fartygets sida, men

öfriga, lossningskostnaden bäres af lastemottagaren.

År genom aftal viss plats bestämd för lossning, men är fartyget så

djupgående, att det icke kan förläggas till den plats, som aftalats, skall

bortfraktaren bekosta godsets framförande från fartygets sida; lag samma

vare, der icke viss lossningsplats aftalats, men fartyget af anledning, som

nyss är sagd, icke kan inkomma i den hamn, befraktningsaftalet bestämmer.

137 §.

När fartyget är helt och hållet eller till viss del befraktadt, vare befälhafvaren

pligtig att lemna lastemottagaren viss tid till godsets mottagande

(lossningstid), dels utan ersättning (liggedagar), dels mot ersättning (öfverliggedagar);

dock vare med afseende å fartyg, som i 121 § omförmäles,

lag, som der sägs. Angående befälhafvarens skyldighet att underrätta lastemottagaren,

när fartyget är färdigt att lossa, äfvensom angående antalet

af liggedagar och öfverliggedagar, grunden för lossningstidens beräkning

och den för öfverliggedagar utgående ersättning galle hvad i 118—120 §§

är för lastning stadgadt.

Eger lossning och lastning rum i ett sammanhang för samma persons

räkning, må öfverliggedagar ej beräknas förrän liggedagarne för hvardera

gått till ända.

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Riksdagens Skrifvelse N:o 62.

138 §.

Mottagare af styckegods skall genast på befälhafvare^ tillsägelse afhemta

godset i den ordning, befälhafvare!] bestämmer; är mottagaren icke

känd eller icke att träffa, sker tillsägelse på sätt 118 § för dylikt fall

stadgar.

Styckegods, som befordras med fartyg af den beskaffenhet, 121 § omförmäler,

ege befälhafvaren utan särskild tillsägelse utlossa.

139 §.

I bestämmelseorten skall befälhafvaren utlemna lasten till den, hvilken

är innehafvare af sådant exemplar af konnossementet, som enligt 134 §

berättigar honom att fordra godsets utlemnande. Sedan godset till lastemottagaren

aflemnats, skall konnossementet, med åtecknadt bevis om godsets

aflemnande, återställas till befälhafvaren.

Der befälhafvaren det äskar, åligge lastemottagaren att, innan lossningen

börjar, sätta konnossementet i taka händer att vid lossningens afslutande

hållas befälhafvaren till hända, så ock att i mån af lossningens

fortgång göra anteckning å konnossementet om hvad som aflemnats eller

derom meddela särskildt bevis.

140 §.

Anmäla sig flere behörige innehafvare af konnossement, må befälhafvaren

icke till någon af dem utlemna godset, utan åligge honom att för

vederbörande lastemottagares räkning lemna det i förvar till den gode man,

parterr^ utse, eller, der de ej kunna enas om sådan, upplägga godset under

säker vård och derom ofördröjligen underrätta parterne; dock skall, der

de särskilda exemplaren äro betecknade med särskilda nummer, som i 133

§ sägs, godset utlemnas till den, som är innehafvare af det exemplar,

hvilket är utmärkt med lägsta nummer.

141 §.

Annanstädes än i bestämmelseorten må befälhafvaren icke, ändå att

fraktslutet häfves innan resan begynt, eller denna senare afbrytes, utlemna

godset utan att af konnossement, som ej innehåller förbehåll mot

öfverlåtelse, samtliga utfärdade exemplar till honom återställas; dock vare,

der exemplaren betecknats med särskilda nummer, som i 133 § sägs, innehafvaren

af det exemplar, hvilket betecknats såsom det första, berättigad

att få godset till sig utlemnadt, ändå att öfriga exemplar icke återställas.

s. 63 Kontrollera mot PDF

63

Riksdagens Skrifvelse N:o 62.

142 §.

Hav, efter det gods blifvit till inlastning mottaget och innan det aflemnats,

godset förkommit, skadats eller minskats, vare bortfraktaren derför

ansvarig, der ej antagas må, att förlusten, skadan eller minskningen

tillkommit genom sjöolycka, uppbringning eller annan olyckshändelse, som

det ej stått i befälhafvarens eller besättningens magt att afvärja, eller orsakats

al bristfällighet i godsets inpackning eller af dess egen beskaffenhet

att lätt förderfvas eller minskas, såsom när spannmål sammanbrinner, flytande

varor afdunsta eller utlaka, eller när kreatur do.

Har skada uppkommit derigenom att fartyget vid resans början varit

i bristfälligt skick, vare bortfraktaren ej skyldig att ersätta skadan, der

bristen icke kunnat upptäckas, oaktadt all omsorg blifvit använd.

143 §.

Inlastas gods, som fordrar särskild vård, skall sådant för befälhafvaren

uppgifvas och å godset tydligen utmärkas; försummas det, må ersättning

ej fordras för skada, som icke utan sådan vård kunnat afvändas.

Penningar, värdepapper eller dyrbarheter ersättas icke, så vida de icke

blifvit såsom sådana angifna och värdet uppgifvits.

144 §.

Konnossementet bestämmer rättsförhållandet mellan bortfraktaren och

1 astemottagaren, och skall förty i öfverensstämmelse med konnossementet

lasten till den sistnämnde utlemnas.

Betalning för öfverliggedagar eller för annat uppehåll, som vid godsets

inlastning egt rum, må ej affordras 1 astemottagaren, der ej konnossementet

utvisar, att fordringen är ogulden.

145 §.

Inlastas gods, som är slutet i packor, kistor eller kärl, så att innehållet

är befälhafvaren obekant, eller har gods, som uppgifvits till mått,

vigt eller antal, icke af befälhafvaren mottagits efter mätning, vågning

eller räkning, ege befälhafvaren derom göra anmärkning i konnossementet;

har sådan anmärkning skett, vare bortfraktaren utan ansvarighet, der uppgiften

angående godsets art och beskaffenhet eller dess myckenhet finnes

origtig, så vida icke vid inlastningen utrönts eller med användande af

vanlig uppmärksamhet bort kunna utrönas, att uppgiften var origtig.

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Riksdagens Skrifvelse N:o 62.

146 §.

Har vid godsets inlastning icke kunnat säkert utrönas, om godset var

i oskadadt skick och försedt med behörig beklädnad, ege befälhafvaren

i konnossementet genom orden »fri från läck, bräck eller skada», eller genom

annat dylikt förbehåll, fritaga bortfraktaren från ansvarighet för all skada,

som icke bevisligen tillkommit af sådan anledning, att denne jemlikt

142 § bör derför ansvara.

147 §.

Inlastas gods, som tydligen kan skönjas vara skadadt eller illa beklädt,

åligge befälhafvaren att sådant i konnossementet uttryckligen anmärka.

Underlåter han det, må förhållandet ej åberopas till bortfraktårens fritagande

från ansvarighet för skada, ändå att i konnossementet tecknats

sådant förbehåll, som i 146 § omförmäles.

148 §.

Innan lastemottagären mottager godset ege han, till utrönande af dess

tillstånd, låta godset besigtiga^ af besigtningsman, som i 362 § andra

stycket sägs.

Har gods utan förutgången besigtning blifvit utlemnadt till lastemottagaren

och vill han göra anmärkning angående godsets tillstånd, åligge

honom att före utgången af nästa söckendag efter utfåendet anordna besigtning

å godset; försummas det, ege han ej fordra ersättning för skada

eller minskning, som icke bevisligen tillkommit genom fel eller försummelse

af bortfraktare, befälhafvare eller besättning.

Om tiden för besigtningen bör befälhafvaren underrättas; anordnar

befälhafvaren sjelf, jemlikt 42 §, besigtning å godset, bör, så vida ske kan,

lastemottagaren kallas att dervid närvara. Finnes vid besigtningen gods

skadadt eller minskadt, skola besigtningsmännen meddela utlåtande angående

den orsak, som må antagas hafva vållat skadan eller minskningen.

149 §.

Skall jemlikt 142 § bortfraktare ersätta felande, skadadt eller minskadt

gods, eller skall han utgifva ersättning för gods, som blifvit jemlikt 49 §

såldt för fartygets behof, bestämmes ersättningen efter ty i 200 och 201 §§

stadgas angående ersättande af gods i gemensamt haveri.

s. 65 Kontrollera mot PDF

65

Riksdagens Skrifvelse N:o 62.

150 §.

Har befälhafvare tagit gods om bord utan att aftal skett om fraktens

belopp, erlägges frakt efter hvad vid tiden för inlastningen var gångbar

frakt å lastningsorten. Har af gods, derom aftal skett, mer inlastats, än

aftaladt var, erlägges derför frakt efter enahanda grund, som för det gods,

aftalet angick.

151 §.

För gods, som icke finnes i behåll vid resans slut, utgår icke frakt,

så vida icke godset förlorats till följd af sin egen beskaffenhet att lätt

förderfvas eller till följd af bristfällig inpackning eller eljest till följd af

aflastare^ vållande, eller godset blifvit under resan såldt för egarens

räkning.

År frakt på förhand betald för gods, för hvilket, befraktaren, efter ty

nu är sagdt, icke är pligtig att gälda frakt, skall förskottet återbäras, der

ej annat förbehåll skett.

152 §.

Kärl med flytande varor må egaren öfverlåta för frakten, der mer än

hälften af innehållet saknas. Denna rätt, som gäller hvarje särskilt kärl,

må icke utöfvas efter det kärlet till mottagaren afleinnats och ege ej rum,

der kärlet vid inlastningen varit bristfälligt eller illa beklädt och befälhafvaren,

der konnossement utfärdats, om förhållandet gjort anmärkning,

på sätt i 147 § sägs.

153 §.

Bortfraktaren skall vidkännas alla skeppsumgälder, bogserings-, karantäns-

och andra dylika kostnader, som äro förbundna med resan från

lastningsorten till lossningsorten; och må förty godtgörelse derför ej affordras

befraktaren.

154 §.

Mottagandet af godset medför för mottagaren förpligtelse att gälda

frakt samt hvad bortfraktaren eljest eger att fordra af befraktaren enligt

konnossement eller annan handling, enligt hvilken godset mottages.

155 §.

Befälhafvare)! vare ej pligtig att utlemna godset innan lastemottagaren

guldit de i 154 § omförmälda fordringar äfvensom ersättning för öfvergå.

till Riksd. Prot. 1891. 10 Sami. 1 Afd. 1 Band. 13 Häft. 9

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Riksdagens Skrifvelse N:o 62.

liggedagar och annat uppehåll vid lossningen, så ock haveribidrag samt

annan fordran, för hvilken godset må häfta, eller ock i allmänt förvar

eller hos enskild man, som af befälhafvaren godkännes, nedsatt fordringsbeloppet

att af befälhafvaren lyftas efter godsets aflemnande. För ännu

icke faststälda haveribidrag må gods ej qvarhållas, om lastemottagaren för

dem ställer säkerhet.

Hvad nu stadgats vare ock gällande, der lossning af gods eger rum

i lastningsorten eller under resan.

156 §.

Vägrar lastemottagare att mottaga lasten, eller är mottagare icke känd

eller icke att träffa, åligge befälhafvaren att, der det lämpligen kan ske,

om förhållandet genast underrätta aflastare!); har icke någon, som till lastens

mottagande är behörig, anmält sig så tidigt, att lossningen kan hinna afslutas

före lossningstidens utgång eller, der befraktningen angår styckegods,

ega rum å den af befälhafvaren bestämda tid, läte befälhafvaren lossa godset

och för vederbörande lastemottagares räkning upplägga det under säker

vård. Underlåter lastemottagaren att fullgöra hvad enligt 155 § för godsets

utfående åligger honom, eller uppehåller han eljest fartyget för lossningen,

så att denna ej kan ega rum i rätt tid, ege befälhafvaren lossa godset och

upplägga det, som nyss är sagdt.

Upplägges godset, underrätte befälhafvaren derom lastemottagaren, der

denne är känd och tillstädes å lossningsorten, men kungöre det eljest på

sätt 118 § för dylikt fall stadgar.

Varder befälhafvaren för godsets uppläggning eller eljest för lossningen

utan eget vallande uppehållen utöfver lossningstiden, njute bortfraktaren

ersättning för all skada och förlust, hvilken ersättning i händelse af tvist

skall bestämmas af skiljemän och ej må sättas lägre än för öfverliggedagar.

157 §,.

Varder gods upplagd! af anledning, som i 140 eller 156 § sägs, ege

befälhafvaren låta genom offentlig auktion sälja så mycket af godset, att,

utom tull och öfriga omkostnader, de i 155 § omförmälda fordringar dermed

betäckas.

158 §.

Utleinnas gods till lastemottagarens förfogande, ege bortfraktaren ej

vidare talan mot befraktaren för fordran, som bort af mottagaren gäldas;

s. 67 Kontrollera mot PDF

67

Riksdagens Skrifvelse N:o 62.

dock stånde honom öppet att hos betraktaren utsöka hvad denne till bortfraktarens

skada skulle vinna, om fordringen upphörde. Har befälhafvaren

icke utlemnat godset men tinnes det vid försäljning icke förslå till fordringens

gäldande, vare befraktaren ansvarig för bristen.

159 §.

Om före fartygets afgång från den hamn, der resan skall börja, fartyget

eller godset genom utbrott af krig blifver ofritt, fartyget belägges

med embargo, den hamn, der resan skall börja, eller deri, dit den är stäld,

genom blokad stäriges, det gods, befraktningen angår, förbjudes till utförsel

i aflastningsorten eller till införsel i bestämmelseorten, eller fartygets resa

eller godsets försändning'' genom annan åtgärd af högre hand hindras; då

ege såväl befälhafvaren som befraktaren rätt att hafva fraktslutet; och

drage hvar sin kostnad och skada.

Angår sådant hinder endast en del af befraktares gods, ege han ej

hafva aftalet utan att,betala frakt, efter ty i 126 och 129 §§ sägs; häfves

icke aftalet, må inlastadt gods, som af hindret träffas, på befraktarens bekostnad

åter lossas. Anmäler befraktaren före lastningstidens utgång sig vilja

i stället inlasta annat gods, som likaså beqvämt kan å fartyget föras, vare

befälhafvaren pligtig att medtaga godset, der det utan uppehåll aflemnas;

njute dock af befraktaren ersättning, efter pröfning af skiljemän, ej mindre

för den ökade kostnad, som för godsets inlastning må uppkomma, än äfven

för uppehållet, efter ty i 120 och 122 §§ sägs. Hafva flere befraktat

fartyget, hvar till viss del, må fartyget icke för intagande af annat

gods utan samtlige befraktares medgifvande uppehållas utöfver lastningstiden.

År fartyg befraktadt till flere, och varda på grund af hinder för en

eller flere af befraktarne de med dem slutna aftal häfda, ege befälhafvaren

uppsäga jemväl öfriga fraktsluten, der den frakt, som för resan skulle komma

att utgå, understiger hälften af hela det betingade fraktbeloppet.

160 §.

Går fartyg Under resa förloradt eller förklaras det icke vara iståndsättligt,

upphöre befraktningsaftalet att vara gällande; dock vare befälhafvaren

pligtig att för lastegarens räkning vidtaga sådan åtgärd med

lasten, som i 57 § föreskrifves.

Frakt beräknas i ty fall efter det tillryggalagda afståndets förhållande

till hela den resa, fraktslutet afsåg, dock med fäst afseende å den tid, som

till resan åtgått, samt de dermed förbundna särskilda svårigheter och kost
-

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Riksdagens Skrifvelse N:o 62.

nader i förhållande till deri öfriga resans (afståndsfrakt). Kunna parterne

icke enas om den frakt, som bör utgå, skall beloppet bestämmas af skiljemän.

Vill lastegaren för frakten öfverlåta det gods, som tinnes i behåll,

stånde det honom öppet.

161 §.

Inträffar sådant hinder, som i 159 § omförmäles, efter det fartyget

lemnat den hamn, der resan börjat, stånde ändock hvardera parten fritt

att håfva fraktslutet, men befraktaren gälde för den vid aftalets häfvande

tiUryggalagda delen åt resan afståndsfrakt, efter ty i 160 § sägs. Häfves

aftalet, åligge befälhafvare!! att för lastegarens räkning vidtaga sådan åtgärd

med lasten, som i 57 § föreskrifves.

Varder fartyget af sådant hinder efter lastens intagande uppehållet i

lastningsorten eller i hamn, som under resan anlöpes, skall kostnaden för

uppehållet fördelas å fartyg, frakt och last, såsom för gemensamt haveri

stadgas; dock att, der aftalet häfves, sådan fördelning ej eger rum i afseende

på kostnad, som derefter uppkommer.

162 §.

Häfves fraktslut på grund af sådant hinder, som i 159 § omförmäles,

och skall, till följd deraf lossning af last ega rum, vare befraktaren skyldig

att vidkännas all kostnad, som för lossningen uppkommer, der hindret

angår godset allena; angår hindret tillika fartyget eller detta allena, eller

har befälhafvare!! gjort bruk af den i nämnda § honom medgifna rätt att

uppsäga fraktslut, vare om lossningskostnadens bestridande lam som i

136 § stadgas.

163 §.

Varder fartyg af någon anledning uppehållet i lastningsorten eller å

ort, som. under resan anlöpes, och kan det skäligen antagas, att uppehållet

skall blifva af längre varaktighet, ege befraktaren tillsvidare utlossa sitt

gods, der han ställer säkerhet för betalning af de fordringar, som i 155 §

omförmälas, för den händelse att godset icke på befälhafvarens tillsägelse

i rätt tid åter inlastas. Är fartyget befraktadt till flere, må lossning af

en befraktares gods icke utan öfriges samtycke ega rum, der skada eller

förlust skulle dem genom lossningen tillskyndas.

164 §.

Har fartyget för liden skada nödgats anlöpa nödhamn och befinnes

vid anstäld besigtning, i den ordning 41 § bestämmer, att till följd af

s. 69 Kontrollera mot PDF

69

Riksdagens Skrifvelse N:o 62.

uppehållet för fartygets iståndsättning lasten i sin helhet eller till väsentlig

del skulle förderfvas, ege befraktaren hafva aftalet mot erläggande af afståndsfrakt,

efter ty i 160 § sägs; dock att, der fartyget är befraktad t

till flere, den rätt, nyss är sagd, icke eger rum, om någon af öfrige

befraktare yrkar resans fortsättande.

165 §.

Aro exemplar af konnossement efter öfverlåtelse komna i särskilda

personers händer och tvista innehafvarne om bättre rätt att utbekomma

godset, gifve det exemplar företräde, hvilket öfverlåtaren först lemnat från

sig i sådant skick, att mottagaren jemlikt 134 § erhöll behörighet att fordra

godsets utlemnande; dock att, der exemplaren betecknats med särskilda

nummer, som i 133 § sägs, det exemplar gifver bästa rätt, som är utmärkt

med lägsta nummer. Har, innan den, hvilken, efter ty nu är sagdt, eger

utbekomma gods, dertill anmält sig, lossning i bestämmelseorten skett till

annan behörig innehafvare af konnossement, vare denne icke pligtig att

från sig lemna hvad han redan utbekommit, der det icke visas, att han

vid konnossementets förvärfvande icke varit i god tro eller att han dervid

handlat med grof vårdslöshet.

166 §.

Vägrar köpare af varor, å hvilka konnossement till honom öfverleinnats,

att godkänna eller betala rätteligen dragen vexel å köpesumman, eller

undandrager han sig uppfyllande af de för öfverlåtelsen eljest stadgade

vilkor, ege säljaren rätt att inställa lossning af godset och deröfver annorledes

förfoga. Lag samma vare, der köparen, innan betalning för godset

till fullo erlagts, kommit i konkurstillstånd eller vid utmätning funnits

sakna tillgång att betala sin gäld eller ock, om han är köpman, instält

sina betalningar; dock med rätt för köparen eller konkursboet att mot

köpeskillingens erläggande utbekomma godset. Har på grund af öfverlåtelse

af köparen konnossement, som icke innehåller förbehåll mot öfverlåtelse,

kommit i annan mans hand, ege säljaren ej mot denne den rätt,

nyss är sagd, der det ej visas, att innehafvaren vid konnossementets förvärfvande

icke varit i god tro eller att han dervid handlat med grof

vårdslöshet.

Har i de fall, då köp af varor sålunda återgår, köparen godkänt vexel

å köpeskillingen eller derå gjort afbetalning eller eljest fått vidkännas utgift

för godset, vare säljaren skyldig att återställa vexeln eller det utbetalda

beloppet äfvensom ersätta köparens häfda utgifter.

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Riksdagens Skrifvelse N;o 62.

167 §.

Har konnossement förkommit, ege deri, som förlorat konnossementet,

hos Rätten i fartygets bestämmelseort göra ansökan om konnossementets dödande;

inlemne då afskrift af konnossementet eller sådan uppgift om dess

innehåll, som må vara nödig för konnossementets säkra igenkännande.

Visar sökanden sannolik anledning att konnossementet verkligen förkommit,

läte Rätten genom offentlig stämning, som å dess dörr skall anslås

och i allmänna tidninga,rne tre gånger, fjorton dagar mellan hvarje gång,

införas, kalla konnossementets innehafvare att inom viss förelagd tid, räknad

från den dag, stämningen sista gången i tidningarne infördes, uppvisa

konnossementet vid Rätten; skolande den tid, som förelägges, icke sättas

kortare än tre månader eller längre än ett år. Varder icke konnossementet

inom föreskrifven tid uppvist och fullföljes derefter ansökningen, gifve

Rätten utslag, hvarigenom konnossementet dödas.

Sedan offentlig stämning ågått, ege den, som begärt konnossementets

dödande, utbekomma godset, derest han hos Rättens ordförande ställer säkerhet

för de anspråk å godset, hvilka, lagligen må tillkomma innehafvare af

konnossementet.

168 §.

Den, hvilken med sådan åtkomst, som i 134 § sägs, har konnossement

i handom, vare ej pligtig att utlemna det till deri, för hvilken det må hafva

förkommit, der det ej visas, att han vid konnossementets förvärfvande icke

varit i god tro eller att han dervid handlat med grof vårdslöshet.

169 §.

Angår befraktningsaftal befordrande af viss person såsom passagerare

och dör denne före resans anträdande, eller varder han af laga förfall hindrad

att medfölja, skall endast half afgift för resan erläggas, så vida

hindret anmäles före fartygets afgång. Uteblifver eljest den, hvilken betingat

sig plats såsom passagerare, skall full afgift erläggas.

170 §.

Aftal angående passagerares befordrande vare utan ersättningsskyldighet

å någondera sidan förfallet, der sådant hinder för resan inträffar, som

i 159 eller 160 § sägs; var resan börjad när hindret inträffade, vare passageraren

dock pligtig att för den tillryggalagda delen af resan erlägga

afgift, efter ty 160 § bestämmer.

s. 71 Kontrollera mot PDF

71

Riksdagens Skrifvelse N:o 62.

171 §.

Passagerare vare skyldig att ställa sig till noggrann efterrättelse allt,

hvad med afseende å ordning och skick om bord föreskrifves.

Hvad i 81 § är stadgadt med afseende å besättningen gälle ock för

passagerare.

172 §.

Gods, som passagerare förer med sig om bord, skall, när det öfverlemnats

till befälhafvaren eller den, som af honom satt är att mottaga

godset, i händelse af förlust eller skada ersättas såsom annat gods, efter

ty här ofvan är stadgadt.

173 §.

Befälhafvaren vare ej pligtig att utlemna passagerares gods innan passage

rareafgiften gnidits och betalning erlagts för kost under resan; ege ock,

der betalning icke erlägges, upplägga och försälja godset, som i 1511 och

157 §§ sägs.

Sjette kapitlet.

Om bodmeri.

174 §.

Upptager befälhafvare i nöd till resans fortsättande eller lastens bevarande

eller vidare fortskaffande penningelån och pantförskrifver (förbodmar)

derför, på sätt här nedan sägs, fartyg, frakt eller last, ege borgenären

för sin fordrans betalning hålla sig allenast till de förbodmade föremålen

efter det resan slutat, men njute för sin fordran förmånsrätt, efter ty i 11

kap. sägs.

Långifvare och låntagare ege rätt att bestämma viss afgift (premie)

att för den försträckning och fara erläggas.

175 §.

För bodmerilån må befälhafvaren förpanta fartyg, frakt eller last, hvar

för sig eller gemensamt. Tages lån till bestridande af utgift, som angår

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Riksdagens Skrifvelse N:o 62.

lasten allena, må denna särskildt förpantas; för annan utgift må lasten

icke förpantas utan gemensamt med fartyg och frakt. Äro fartyg och last

gemensamt pantförskrifna, skall, utan särskildt förbehåll, jemväl frakten

anses vara under pantsättningen innefattad.

Har föremål förbod mats för utgift, som icke angår samma föremål,

och varder till följd af pantsättningen betalning ur panten utsökt, ege

pantens egare söka sitt åter ur de föremål, hvilka utgiften angick, med

enahanda rätt, som, der samma föremål för lånet förbodmats, skulle hafva

tillkommit långifvaren.

176 §.

Innan befälhafvare!! upptager lån å bodmeri, skall han låta noggrant

bestyrka behofvets verklighet och omfång, så vida ske kan, genom besigtning i

den ordning, 41 § bestämmer, men eljest genom intyg af svensk konsul

eller å ort, der sådan tjensteman icke finnes, af annan myndighet.

177 §.

När bodmerilån upptages, skall derom upprättas skriftlig handling

(bodmeribref) med alla de vilkor, som betingats. Sådan handling skall, för

att gälla såsom bodmeribref, innehålla:

1) benämning af bodmeribref eller annan beteckning, som angifver,

att aftalet är ingånget såsom bodmeri;

2) långifvarens namn;

3) uppgift å lånets och premiens belopp (bodmeriskulden);

4) uppgift å de pantförskrifna föremålen;

5) fartygets namn;

6) uppgift å den resa, för hvilken lånet upptages (bodmeriresan); och

7) befälhafvarens underskrift tillika med ort och dag för utfärdandet.

178 §.

Bodmeribref skall, der långifvaren det äskar, utfärdas i flera exemplar,

hvilka alla skola vara lika lydande och utmärka, huru många blifvit utstaka.

öfverlåtes bodmeribref, deri långifvaren erhållit lof att låta brefvet komma

i annans hand, vare mot nye innehafvare!! invändning derom att laga anledning

till lånets upptagande saknats lika gällande, som mot långifvaren.

s. 73 Kontrollera mot PDF

Riksdagens Skrifvelse N:o 62. 73

179 §.

För bidrag, soin till gäldande af gemensamt haveri skall utgå af förbodmadt

föremål, sker ej afdrag å bodmeriskulden; varder af sådan anledning

panten otillräcklig till lånets betalande, vare förlusten borgenärens.

180 §.

Befälhafvaren åligge att noggrant sörja för de förpantade föremålens vård

och bevarande. Utan tvingande skäl må han icke företaga någon handling,

hvarigenom pant utsättes för annan eller större fara, än långifvaren på

grund af bodmeribrefvets innehåll hade anledning att förutsätta. Bryter

befälhafvaren häremot, vare han borgenären ansvarig för all skada och förlust,

som deraf kommer.

Har befälhafvaren, utan nödtvång och utan att långifvarens fördel

sådant bjudit, ändrat den resa, som i bodmeribrefvet linnes bestämd, eller

har han, utan sådan anledning och utan att det skett för att bispringa

menniskor i sjönöd, afvikit från vanlig väg, eller har han efter bodmeriresans

slut utsatt panten för ny fara; vare befälhafvaren, der panten sedan finnes

otillräcklig till lånets gäldande, ansvarig för bristen, så vida icke visas kan,

att förlusten skulle hafva uppstått, äfven om befälhafvaren iakttagit hvad

honom ålegat.

181 §.

Bodmeriskulden skall, der icke annat är aftaladt, betalas å den ort,

der bodmeriresan enligt aftalet slutar, å sjunde dagen efter fartygets ankomst.

Slutar resan innan fartyget hunnit till den i bodmeribrefvet angifna

bestämmelseoi’t, vare lånet till betalning förfallet å sjunde dagen efter det

resan instäldes, och skall betalningen erläggas å den ort, der resan sålunda

slutar; åliggande det befälhafvaren att ofördröjligen underrätta borgenären

om resans inställande. Inställes resan af annan anledning, än i 159 eller

160 § sägs, ege borgenären undfå ersättning för all kostnad, som till följd

af resans inställande ådrages honom.

182 §.

Uteblifver betalning utöfver förfallodagen, njute borgenären laga ränta

såväl å hufvudstol som å utfäst, premie. Skall premien räknas efter tid,

löper den ej längre än till förfallodagen.

Bih. till Riksd. Prat. 1891. 10 Sami. 1 Afd. 1 Band. 13 Håft. 10

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Riksdagens Skrifvelse N:o 62.

183 i

Betalning skall erläggas till den, som å förfallodagen visar sig vara

behörig innehafvare af ett exemplar af bodmeribrefvet, mot dettas återställande

med åtecknadt bevis om betalning. Anmäla sig flere behörige

innehafvare af bodmeribref, må icke till någon af dem betalning erläggas,

utan skall befälhafvare!! för vederbörandes räkning öfverlemna beloppet

till den gode man, parterne anvisa, eller, der de icke kunna enas om

sådan, nedsätta det i allmänt förvar samt derom underrätta parterne.

Före förfallodagen må icke, der bodmeribrefvet gifver långifvaren lof

att låta det komma i annans hand, betalning erläggas utan att samtliga

exemplaren återställas.

184 §.

Uppvisas icke bodmeribrefvet å förfallodagen, ege befälhafvaren sätta

bodmeriskuldens belopp i allmänt förvar och derefter förfoga öfver panten.

Varda sålunda penningar nedsatta, åligge befälhafvaren att derom ofördröjligen

meddela borgenären underrättelse.

185 §.

När fartyget ankommit till den i bodmeribrefvet angifna bestämmelseort

eller när det blifvit afgjordt, att resan skall sluta å annan ort, ege

borgenären, ändå att förfallodag ej är inne, erhålla qvarstad å panten.

Betalas icke förfallen bodmeriskuld, ege borgenären hos vederbörande

öfverexekutor äska, att förbodmadt fartyg eller förbodmad last må säljas

i den ordning, som för försäljning af sådan egendom, den der blifvit utmätt,

är stadgad, äfvensom att förbodmad frakt till honom öfverlemnas.

186 §.

Inställes bodmeriresan innan den börjat, vare lånet genast förfallet

till betalning i den hamn, der resan skulle börja; och gälde låntagaren i

ty fall, i stället för premie, ränta å hufvudstolen efter fem procent om året

jemte tre procent provision. Har fartyget redan afgått, skall betingad

premie gäldas, äfven om resan senare inställes.

s. 75 Kontrollera mot PDF

Riksdagens Skrifvelse N:u 62.

75

Sjunde kapitlet.

; i • -’l! ;<(Si fl illCtd ’!''■ ‘ rU '' :

Om haveri.

187 §.

Såsom gemensamt haveri räknas all skada, som till räddning ur en

fartyg och last gemensamt hotande fara med afsigt tillfogas fartyg eller

last, äfvensom all annan uppoffring, som göres för sådant ändamål, så ock

skada och kostnad, som vållas eller uppkommer till följd af dylik åtgärd.

Gemensamt haveri skall gäldas af fartyg, frakt och last i förhållande till

hvarderas värde, beräknadt på sätt här nedan i 207—211 §§ sägs.

188 §.

Såsom gemensamt haveri ersättes i synnerhet:

1. Gods och fartygs tillbehör, som kastas öfver bord för att lätta

fartyget i sjönöd eller för att undkomma fiende eller sjöröfvare,

så ock gods och fartygs tillbehör, som vid kastningen bortspolas,

samt annan skada, som är en följd af kastningen eller de derför

nödiga åtgärder.

2. Master, segel och annat redskap, som kapas, samt ankare och

ketting) som frånstickas, för att rädda fartyg och last ur en dem

gemensamt hotande fara, såsom för att förekomma skeppsbrott eller

sammanstötning, så ock skada, som af dylik åtgärd föranledes.

3. Skada, som tillfogas fartyg eller last för att afvärja eldfara eller

släcka utbruten eld eller för att leda vatten i fartyget till pumparne

eller för att bereda störtsjöar aflopp.

4. Kostnad för - biträde, som i nöd anlitas för att rädda fartyg och

last ur en dem gemensamt hotande fara, så ock skada, som tillfogas

fartyg eller last af fartyg, hvars biträde anlitas.

5. Skada, som tillfogas fartyg eller last derigenom att fartyget med

afsigt sättes på grund för att undgå större gemensam fara.

6. Skada, som tillfogas fartyg eller last, och kostnad, som sker, för

att taga fartyget af grund samt föra det och lasten i säkerhet.

Varder resan ej fortsatt, emedan fartyget icke kan tagas af grund

eller det förklaras icke vara iståndsättligt, räknas såsom gemensamt

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

Riksdagens Skrifvelse iV:o 62.

haveri allenast den skada och kostnad, som skett förrän det blef

uppenbart, att resan icke kunde komma att fortsättas.

7. Kostnad, som uppkommer till följd deraf att fartyget måste söka

nödhamn för räddning af fartyg och last, såsom då fartyget icke

längre är i sjövärdigt skick, eller resans fortsättande skulle till

följd af utbrutet krig eller tillfälligtvis uppkommen isgång utsätta

fartyg och last för uppenbar fara.

Till denna kostnad räknas i synnerhet: lotspenningar, fyi’-,

båk-, hamn- och andra skeppsumgälder i nödhamnen; kostnad för

lastens lossning, uppläggning, återinlastning och stufning, när lossning

måste ske för att fartyget skall kunna inkomma i hamnen

eller påkallas af samma orsak, som föranledt nödhamnens anlöpande;

befälhafvarens och besättningens aflöning och underhåll i nödhamnen

under den tid, fartyget der uppehälles af samma orsak, som föranledt

nödhamnens anlöpande, så vidt denna kostnad icke kunnat besparas

genom afmönstring. Deremot ersättes icke befälhafvarens och

besättningens underhåll och aflöning för den tid, uppehållet af

annan anledning förlänges, såsom när resans fortsättande hindras

af is eller annan af väderleksförhållanden beroende orsak, eller när

fartygets iståndsättande onödigt fördröjes. Slutar resan i nödhamnen,

beräknas såsom gemensamt haveri endast de utgifter,

som belöpa å tiden förrän det blef afgjordt, att resan der skulle

sluta.

Minskas lasten genom afdunstning eller utlakning, eller skadas

den eljest till följd af uppehållet i nödhamnen, skall det ej för

gemensamt haveri räknas, ej heller kostnad, som göres för att förekomma

sådan skada. Skada, som träffar lasten vid lossning eller

inlastning i nödhamnen, hänföres icke till gemensamt haveri, så

vida icke skadan uppkommit derigenom att lossning eller inlastning

måste ske medelst andra farkoster eller på annat icke vanligt

sätt.

Särskilda kostnader, hvilka i nödhamnen föranledas deraf att

lasten är af farlig beskaffenhet, hänföras icke till gemensamt haveri.

Utgift för tillfälligt afhjelpande i nödhamnen af skada, som

icke uppkommit i gemensamt haveri, räknas såsom gemensamt

haveri, så vidt derigenom besparas eljest nödvändig utgift, hvilken

skolat till sådant haveri hänföras.

8. Skada och förlust, som uppstår derigenom att i nöd lasten användes

till att bereda utväg för resans fortsättande eller annorledes till

räddning af fartyg och last, eller derigenom att fartygs tillbehör

begagnas för ändamål, hvartill det ej varit afsedt.

s. 77 Kontrollera mot PDF

77

Riksdagens Skrifvelse N:o 62.

Såsom gemensamt haveri räknas ock hvad af ett ångfartygs

kolförråd och andra för maskinens drift afsedda ämnen förbrukas

för att taga fartyget af grund eller för pumpning, när fartyget

sprungit läck, eller för fartygets förflyttning till och från lossningsplats

äfvensom för lastens lossning och inlastning i nödhamn, när

kostnaden för sådan åtgärd eljest är att hänföra till gemensamt

haveri. Deremot ersättes icke hvad som förbrukas för att löpa in

i och åter ut ur nödhamn eller eljest till följd af resans förlängning,

äfven om denna vållats af gemensamt haveri.

9. Skada, som för att underlätta försvar mot fiende eller sjöröfvare

med afsigt tillfogas eller under försvaret träffar fartyg eller last,

krigsförnödenheter, som derunder förbrukas, så ock hvad till räddning

eller återlösen af fartyg och last utgifves.

10. Kostnad för läkemedel, skötsel och underhåll åt den, som under

försvaret emot fiende eller sjöröfvare eller vid verkställande åt

åtgärd till räddning af fartyg och last blifvit skadad, kostnad för

begrafning af den, som ljutit döden, samt den ökade kostnad,

redaren får vidkännas för anskaffande af annat manskap i de

sårades eller dödes ställe.

11. Frakt, som förloras till följd af gemensamt haveri.

12. Kostnad och förlust vid anskaffande af medel till bestridande af

utgifter, hvilka skola såsom gemensamt haveri ersättas, såsom:

provision, ränta och försäkringspremie å förskjutna medel, bodmeripremie,

då penningar måste genom bodmerilån anskaffas, och förlust,

uppkommen genom prisskilnad å gods, som till medels anskaffande

måste i nödhamn försäljas.

13. Arfvode till ombud, som antagits för besörjande af de haveriet

rörande angelägenheter.

14. Kostnad för sjöförklaring, besigtning och värdering samt för

anskaffande af annan bevisning, som erfordras för utredande af

haveriet, äfvensom kostnad för upprättande af haverifördelningen

(dispache).

189 §.

Till gemensamt haveri räknas icke skada, som af olyckshändelse timar

under verkställande af åtgärd till räddning af fartyg och last, äfven om

uppoffring derigenom varder obehöflig, ej heller skada eller förlust, som

står i endast medelbart eller tillfälligt samband med sådan åtgärd.

Sålunda ersättes icke i gemensamt haveri: stång, som vinden bräckt

medan kapning af masten pågick, äfven om kapningen till följd deraf in
-

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

Riksdagens Skrifvelse N:o 62.

stäldes; skada, som åkommit fartyg eller last genom storm, eld, stöld eller

annan händelse under uppehåll i nödhamn; förlust, uppkommen derigenom

att lasten till följd af gemensamt haveri icke kunnat aflemnas i rätt tid;

den tillökning i försäkringskostnad eller den förlust af förväntad frakt,

hvilken orsakats genom uppehåll, som haveriet vållat.

190 §.

Såsom gemensamt haveri ersättes icke:

1. Gods, som utan befälhafvarens vetskap inlastats å fartyget; penningar,

värdepapper eller dyrbarheter, hvilka icke blifvit, på sätt i

143 § sägs, angifna.

2. Gods, hvilket föres såsom däckslast, när det kastats eller genom

annan dylik åtgärd uppoffrats eller skadats, så vida icke kastningen

skett för att lätta fartyget när det kommit på grund.

Till däckslast räknas icke allenast det gods, som stufvats å

fartygets öppna däck eller i dess båtar eller som varit hängd!,

vid sidan utom bords, utan äfven hvad som lastats i sådant täckt

rum, som icke är infogadt i fartygets fasta spantresning eller eljest

lemnar tillräcklig säkerhet mot sjöskada och bortspelning.

3. Fartygs tillbehör, som kastats eller genom annan dylik åtgärd

uppoffrats eller skadats, när det vid tillfället var liggande å däcket

utan att der hafva sin rätta plats.

4. Skada, uppkommen genom pressning med segel, äfven om denna

företagits för att undgå strandning eller undkomma fiende eller

sjöröfvare; skada, som åt annan orsak uppkommit å segel, eller skada

å ångfartygs pannor eller maskin, der ej skadan uppkommit vid

försök att taga fartyget af grund; skada å fartygs pumpar, uppkommen

vid pumpning för att hålla fartyget läns.

5. Mast, rundhult eller annat fartygets tillbehör, som kapats, när det

förut blifvit bräckt, äfven om åtgärden var nödvändig till förekommande

af fara för fartyg och last.

6. Skada, som genom besprutning med vatten eller annan släckningsåtgärd

tillfogats last, som af sig sjelf fattat eld eller tagit värme;

skada, som vid släckning af eld, hvilken annorledes uppstått, tillfogats

den del åt lasten, hvilken redan var åt elden angripen.

7. Kostnad, uppkommen derigenom att fartyget på grund af otillräcklig

proviantering eller eljest bristfällig utrustning eller till följd

af ishinder eller annan af väderleksförhållanden beroende orsak

måst inlöpa i nödhamn.

s. 79 Kontrollera mot PDF

79

Riksdagens Skrifvelse N:o 62.

191 §.

Fördelning af skada, uppkommen i gemensamt haveri, må ega rum,

oaktadt den fara, som föranledt haveriet, uppstått genom någons vållande;

dock ege denne ej åtnjuta någon ersättning i haveriet. Var faran vållad

genom fel eller försummelse, hvarför redaren jemlikt 8 § bör ansvara,

njute denne ej ersättning i haveriet.

Har befälhafvaren eller den, som egt handla å hans vägnar, felat vid

bedömande af farans beskaffenhet eller vid valet af medel till dess afvärjande,

må skadan ändock fördelas såsom gemensamt haveri; dock vare

redaren, der icke åtgärden på grund af de omständigheter, under hvilka

den vidtagits, må anses ursäktlig, förlustig rätt till ersättning.

Den, som sålunda går förlustig rätt till ersättning eller nödgas utgifva

bidrag till haveriet, ege söka sitt åter af den, som lagligen bör ansvara

för skadan.

192 §.

Fördelning af skada i gemensamt haveri må ega rum, oaktadt det

ändamål, som med uppoffringen afsågs, icke genom densamma uppnåtts.

193 §.

Fördelning af skada i gemensamt haveri må ega rum, ändå att fartyget

eller lasten för ändamålet fullständigt uppoffrats eller att efter haveriet

endast fartyg eller endast last, helt eller delvis, bergats.

194 §.

Skall uppoffring ske, åligge befälhafvaren tillse, att förlusten icke

blifver större, än för ändamålet är nödvändigt. Vid kastning af gods eller

fartygs tillbehör skall, så vidt faran det medgifver, iakttagas, att det, som

är af svårare tyngd eller mindre värde, först kastas, men det lättare och

det dyrbarare godset så länge som möjligt behålles. _

Har befälhafvaren genom felaktigt förfarande orsakat större skada eller

förlust, än nödigt var, vare lag, som i 191 § sägs.

195 §.

Förrän befälhafvaren vidtager åtgärd, hvaraf gemensamt haveri kan

följa, kalle han, der fåran det medgifver, de kunnigaste och mest erfarne

af besättningen till rådplägning. Berättelse om rådplägningen skall, så

skyndsamt ske kan, af befälhafvaren i dagboken intagas eller, der sådan

s. 80 Kontrollera mot PDF

80 Riksdagens Skrifvelse N:o 62.

icke föres, annorledes upptecknas att vid sjöförklaringen framläggas; och

skall i berättelsen upptagas allt, som för haveriets utredning kan vara åt

betydelse, dervid särskildt bör redogöras för anledningen till uppoffringen

samt meddelas en, så vidt ske kan, fullständig uppgift å de uppoffrade

föremålen eller annan upplysning om skadans omfång.

196 §.

Skada å fartyg eller dess tillbehör skall af besigtningsmän, utsedde

på sätt 41 § bestämmer, värderas å den ort, der reparation verkställes,

om sådan sker under resan, men eljest å den ort, der resan slutar.

Vid värderingen skall särskildt för hvarje skada upptagas den för dess

afhjelpande beräknade kostnad samt, der skadadt redskap beräknas att med

nytt ersättas, så väl kostnaden för det nya, som värdet af det skadade.

Skada, som härrör af fartygets ålder eller redskaps bristfällighet eller

annan dylik orsak, bör vid värderingen skiljas från den skada, som genom

haveri tillkommit.

197 §.

Vid beräkning af skada å fartyg eller dess tillbehör utgöres skadans

belopp af värderingssumman, när reparation ej verkställes eller vårderingssumman

understiger det belopp, som åtgått till verkstäld reparation, men

af verkliga reparationskostnaden, när denna understiger värderingssumman.

198 §.

Vid ersättande af skada å jernfartyg godtgöres beloppet fullt ut för

skada å skrof samt master och rundhult af jern, om fartyget vid den tid,

då haveriet inträffade, icke varit fem år i sjön; timar dylik skada senare

men innan fartyget varit tio år i sjön, afdrages en sjettedel för skilnad

af nytt mot gammalt och, om fartyget varit längre tid i sjön,, en tredjedel.

Skada å ångmaskin ersättes fullt ut, om maskinen icke varit i bruk tre år,

när skadan skedde; timar skada senare men innan maskinen varit sex år

i bruk, afdrages en sjettedel och, om den varit i bruk längre tid, en

tredjedel. Skada å master och rundhult af trä samt å stående rigg ersättes

fullt ut, om fartyget icke varit ett år i sjön, samt skada å ångpanna

och annan skada ock fullt ut, om fartyget icke varit ett hälft år i sjön,

när haveriet inträffade; timar skada senare, afdrages en tredjedel, dock

med undantag för ankare, som ersättes fullt ut, och för ankarketting, för

hvilken afdrag sker med endast en sjettedel.

s. 81 Kontrollera mot PDF

81

Riksdagens Skrifvelse N:o 62.

År fartyget af trä, ersättes skada å skrofvet fullt ut, om fartyget icke

varit i sjön två år, när haveriet inträffade; tirnar skada senare, afdrages

en tredjedel för skilnad af nytt mot gammalt. Annan skada ersättes såsom

för jernfartyg är stadgadt.

Från det sålunda beräknade ersättningsbeloppet skall derefter afdrag

ske för sådant, som beräknats skola med nytt ersättas, med det vid värderingen

derå utrönta värde eller, der det å auktion försålts, med behållna

försälj n i ngsbeloppet.

Skall fartyget förses med ny metallbeklädnad, beräknas ersättningen

sålunda, att, sedan från kostnaden för anbringande af ny beklädnad af

samma ämne, som den skadade, och af samma vigt, denna haft såsom ny,

afdragits den skadade beklädnadens metallvärde, öfriga beloppet godtgöres

med afdrag: för beklädnad af koppar eller gul metall af en sextiondedel

och för beklädnad af annan metall af en trettiondedel för hvarje hel månad,

räknad till trettio dagar, som förflutit efter det den skadade beklädnaden

åsattes fartyget. Har beklädnad af koppar eller gul metall under mer än

fem år och beklädnad af annan metall under mer än två och ett hälft år

funnits å fartyget, ersättes den icke.

199 §.

Har fartyg i gemensamt haveri antingen gått helt och hållet förloradt

eller lidit så betydlig skada, att det förklaras icke vara iståndsättligt, utgår

ersättningen med det belopp, hvartill fartygets värde antages hafva uppgått

vid den tid, då uppoffringen skedde, med afdrag, der något blifvit bergadt,

af dettas behållna värde.

200 §.

Ersättning för gods, som i gemensamt haveri uppoffrats, beräknas

efter gångbart pris å sådant gods i bestämmelseorten, när fartyget dit anländer

eller, om det öfriga godset ej dit framkommer, efter priset å den

ort, der resan slutar, dock med afdrag af frakt, tull och öfriga omkostnader,

som varda egaren besparade. Har godset blifvit i nödhamn försåldt

och understiger den beräknade ersättningen det belopp, som motsvarar

behållna köpeskillingen med afdrag för den besparade frakten, skall sistnämnda

belopp i haveriet ersättas.

Kan ej gångbart pris å godset bestämmas, utrönes värdet genom uppskattning

af sakkunnige män, utsedde på sätt 41 § stadgar.

Bill. till Riksd. Prof. 1891. 10 Sami. 1 Afd. 1 Band. 13 Höft.

11

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

Riksdagens Skrifvelse N:o 62.

201 §.

Gods, som i gemensamt haveri blifvit skadadt, ersättes med skilnaden

mellan värdet å godset i oskadadt tillstånd, utrönt på sätt 200 § bestämmer,

och värdet å godset i skadadt skick med de i samma § stadgade

afdrag. Sistnämnda värde utgöres af behållna försäljningsbeloppet, der

godset före haveriets utredning blifvit försåldt, men bestämmes eljest genom

uppskattning af sakkunnige män, utsedde på sätt 41 § stadgar.

202 §.

Har gods, som gått förloradt eller skadats i gemensamt haveri, förut

minskats i värde till följd af enskild! haveri eller genom förskämning eller

af annan orsak, eller har gods, som skadats i gemensamt haveri, derefter

minskats i värde till följd af omständigheter, hvilka ej berott af haveriet;

då skall från ersättningsbeloppet afdragas ett mot sådan minskning svarande

belopp. Afdragets storlek bestämmes genom uppskattning af sakkunnige

män, utsedde på sätt 41 § stadgar; skolande dervid särskild hänsyn tagas

till skada, som vid samma tillfälle eller af samma orsak träffat annat gods

af dylikt slag, hvilket, icke i det gemensamma haveriet skadats.

203 §.

I gemensamt haveri ersättes icke gods, derå konnossement icke utfärdats

och om hvars intagande i fartyget icke heller genom anteckning å manifest

eller i lastbok eller annorledes tillförlitlig upplysning kan vinnas; dock njute

befälhafvare, besättning och passagerare ersättning för kläder och reseförnödenheter,

när de med ed styrka hvad deraf i haveriet förlorats.

204 §.

Frakt för gods, som förlorats i gemensamt haveri eller i nödhamn

föryttrats till anskaffande af medel för gemensamt behof, ersättes med det

belopp, som skolat utgå, derest godset funnits i behåll när fartyget ankommer

till den ort, der godset skolat aflemnas, eller, om resan förut afbrytes,

till den ort, der resan sålunda slutar. Från ersättningsbeloppet afdragas

de omkostnader, som varda redaren besparade derigenom att godset blifvit

uppoffradt eller såldt.

s. 83 Kontrollera mot PDF

Riksdagens Skrifvelse N:o 62.

83

205 §.

Hav föremål, som skadats i gemensamt haveri, derefter gått, förloradt

eller lidit ytterligare skada i enskildt haveri och kan för säkert antagas,

att, der det gemensamma haveriet icke föregått, den derigenom uppkomna

förlust i stället skulle hafva till större eller mindre del vållats genom det

senare haveriet; då ersättes icke skadan i det gemensamma haveriet, eller

ock nedsättes ersättningsbeloppet, efter ty i hvarje särskildt fall kan finnas

skäligt. Lag samma vare, der föremål, som i gemensamt haveri förlorats,

skulle hafva gått förloradt eller skadats i ett senare inträffadt enskildt

haveri, derest föremålet då ännu funnits om bord.

206 §.

Skada och förlust, som är att hänföra dels till gemensamt och dels

till enskildt haveri, samt kostnader, som äro för båda haverierna gemensamma,

skola, mellan dessa efter billighet fördelas.

207 §.

Fartyget deltager i gäldande af gemensamt haveri efter:

1. fartygets värde, utrönt genom besigtning i den ordning, 41 §

bestämmer, vid fartygets ankomst till den ort, der fartyg och last

skiljas åt; och

2. värdet af den skada å fartyget, hvilken beräknas till ersättande i

gemensamt haveri, så vidt reparation af samma skada icke egt rum.

Har, efter det haveriet inträffade, fartyget undergått förbättring, eller

reparation egt ruin af skada, som ej uppkommit i gemensamt haveri, skall

från fartygets vid besigtningen utrönta värde afdragas det värde, hvartill

sådan förbättring eller iståndsättning vid besigtningen uppskattas.

208 §.

Lasten deltager i gäldande af gemensamt haveri efter:

1. värdet af allt det, gods, som vid haveritillfället fans om bord och

som finnes i behåll när godset skiljes från fartyget, hvilket värde

för oskadadt gods utrönes på sätt i 200 § och för skadadt gods

på sätt i 201 § stadgas;

2. det belopp, hvilket, tillkommer lastegaren såsom ersättning för gods,

uppoffradt eller skadadt i gemensamt haveri under resan; och

s. 84 Kontrollera mot PDF

84

Riksdagens Skrifvelse N:o 62.

3. det belopp, redaren är pligtig att till lastegaren utgifva såsom

ersättning för gods, hvilket under resan förlorats eller skadats

eller blifvit af befälhafvaren såldt för fartygets behof.

209 i

Frakten deltager i gäldande af gemensamt haveri efter halfva beloppet

af:

1. den frakt, som är förtjent när fartyg och last skiljas åt; och

2. den ersättning, som i gemensamt haveri utgöres för förlorad frakt.

År ej viss frakt aftalad, vare om dess bestämmande lag, som i

150 § sägs.

210 §.

-• '' i! *l * ) i ''it/! . ;»j ? • V''1 '' ; f ; :•••«]! 1.7/ • ? u . . ‘ {f; •; ,. j f • 3H j ,; | , t. J .

År fraktförskott lerrmadt utan skyldighet för redaren att det återbära

i händelse af olycka, vare redaren ej pligtig att för samma belopp deltaga

i gäldande af gemensamt haveri.

211 §.

Vid beräknande al de värden, å Indika enligt 207—210 §§ gemensamt

haveri bör fördelas, skall afdrag ske ej mindre för bidrag till senare under

resan inträffadt gemensamt haveri, än äfven för de kostnader, hvilka egt

rum för att rädda eller bevara de föremål, å hvilka haveriet fördelas och

ej äro af beskaffenhet att skola i haveriet ersättas.

212 §.

I gäldande af gemensamt haveri deltaga icke:

1. proviant, kol och andra för maskinens drift afsedda ämnen samt

krigsförråd;

2. befälhafvare^ och besättningens hyra;

3. om bord varande personers kläder och reseförnödenheter samt

hvad de bära på sig.

Har. likväl sådant föremål, som under 3 är nämndt, uppoffrats eller

skadats i gemensamt haveri, skall egaren för det honom tillkommande

ersättningsbelopp deltaga i haveriets gäldande.

s. 85 Kontrollera mot PDF

Riksdagens Skrifvelse N:o 62.

213 §.

85

Utredning och fördelning af gemensamt haveri skall ega rum å den

ort, der fartyg och last skiljas åt eller der dispache för den ort vanligen

upprättas, efter der gällande lag.

Dispache upprättas här i landet af dertill förordnad tjensteman (dispachör).

214 §.

Befäl haf v aren åligge att utan dröjsmål föranstalta om upprättande af

dispache. Vill någon, som eljest eger del i haveriet, påkalla sådan utredning,

vare han dertill berättigad.

En hvar, som haveriet rörer, vare skyldig att till dispachören aflemna

alla handlingar, hvilka denne för utredningen och fördelningen anser nödiga,

och att i öfrigt tillhandagå honom med upplysningar.

Dispachören åligge att, när dispache begäres, så fort ske kan, genom

kungörelse, som en gång införes i allmänna tidningarne samt i tidning

inom orten, anmana dem, hvilka i haveriet hafva del, att inom viss förelagd

kort tid skriftligen anföra hvad de till bevakande af sin rätt akta nödigt äfvensom

ingifva de handlingar, hvilka de vilja åberopa; finnas ingifna handlingar

ofullständiga, bör dispachören, så fort ske kan, infordra nödig upplysning

af vederbörande, Sedan den i kungörelsen förelagda tid gått till ända

eller, der ej å sagda tid fullständiga handlingar inkommit, efter det sådant

skett, åligge dispachören att inom två månader, å dag, som genom anslag

å stadens rådstufva samt kungörelse i allmänna tidningarne och i tidning

inom orten tillkännagifves, hafva dispachen upprättad och tvefaldt utskrifven

med derå tecknad underrättelse, inom hvilken tid den missnöjde bör

till sin talans bevarande göra målet anbängigt vid domstol; utgifve ock

det ena exemplaret till den, som dispachen begärt, och hålle det andra

öfrige delegare i haveriet till hända.

215 §.

Kommer föremål, som i dispache upptagits såsom förloradt i gemensamt

haveri, senare till rätta, eller varder skada, som upptagits till fördelning,

senare ersatt af den, hvilken ersättningsskyldighet ålegat, skall

dispachen genom tilläggsberäkning derefter rättas. Ej må likväl dispachens

upprättande fördröjas allenast af anledning att utsigt må finnas att återfå

uppoffradt föremål eller erhålla ersättning för skada.

s. 86 Kontrollera mot PDF

86

Riksdagens Skrifvelse N:o 62.

216 §.

För haveribidrag, som af föremål bör utgå, häfte egaren med samma

föremål men svare ej personligen.

vid obiiiiff**.v ''tu!’ of. , filt?";•(<|«fit

217 §.

Fartyg, som häftar för haveribidrag, må ej lemna den ort, der fartyg

och last skiljas åt, ej heller gods, som för sådant bidrag häftar, af egaren

tagas i besittning förrän bidraget blifvit guldet, eller, der bidraget ännu

icke är till beloppet bestämdt, säkerhet derför blifvit stäld.

218 §.

All skada och kostnad, som uppkommer genom olyckshändelse under

sjöresa och hvilken ej är att hänföra till gemensamt haveri eller jemlikt

161 § skall fördelas efter enahanda grund, fälle, såsom enskildt haveri, å

det föremål, som träffats af skadan eller föranledt kostnaden.

Hafva kostnader, som skola hänföras till enskildt haveri, blifvit gjorda

gemensamt för fartyg och last eller viss del af lasten eller ock för delar

af lasten, hvilka tillhöra särskilde egare; då skola dessa kostnader efter

billighet fördelas å de föremål, till hvilkas nytta de blifvit gjorda, enligt

de för gemensamt haveri gifna regler. Kostnad för bergning af last fördelas

å dennas värde och den frakt, som för godset utgår.

Der någon, som har del i sådant haveri, det äskar, skall utredning

och fördelning af haveriet verkställas af vederbörande dispachör.

Åttonde kapitlet.

Om skada genom fartygs sammanstötning.

219 §.

Hvad å fartyg bör iakttagas till undvikande af sammanstötning, derom

galle hvad af Konungen förordnas.

s. 87 Kontrollera mot PDF

Riksdagens Skrifvelse RT:o 62.

220 §.

87

Stöta fartyg samman med hvarandra, så att deraf uppstår skada å det

ena fartyget eller dess last, och är sammanstötningen orsakad genom

.vållande å endera sidan, ersätte den skyldige all skada och förlust, som

deraf kommer. År sammanstötningen orsakad genom vållande å båda

sidor, ege Rätten, med afseende på beskaffenheten af de å hvardera sidan

begångna fel, bestämma, om och i sådant fall till hvilket belopp ersättningsskyldighet

bör endera sidan åläggas, eller om hvardera sidan bör draga

sin skada.

Vid bedömande af fråga om vållande till sammanstötning skall Rätten

taga i särskildt betraktande, huru vida tiden medgaf öfverläggning eller icke.

221 §.

Finnes sammanstötning hafva timat af våda, eller kan det ej utredas,

att den orsakats af vållande å endera sidan, drage hvardera sidan sin skada.

222 §.

För den ersättning, som enligt 220 § skall utgå, häfte redaren med

fartyg och frakt, der sammanstötningen orsakats genom fel eller försummelse,

hvarför han jemlikt 8 § är ansvarig.

223 §.

Stöta fartyg samman med hvarandra, åligge en hvar af befälhafvarne

att, så vidt det kan ske utan fara för eget fartyg samt besättningen och

passagerarne derå, ej mindre lemna det andra fartyget, dess besättning och

passagerare all hjelp, som är möjlig och behöflig för räddning ur den

genom sammanstötningen uppkomna faran, än äfven för dettas befälhafvare

uppgifva namnet å sitt eget fartyg, dess hemort samt den ort eller hamn,

hvarifrån det kommer, och den, dit det skall gå.

s. 88 Kontrollera mot PDF

88

Riksdagens Skrifvelse N:o 62.

Nionde kapitlet.

;: '' M’- H < !JJ <: f 1 .• - H \H • ''} l> '' ■; ''J>i'' if. >»)[''.* -H *n *i H*i 1»:

Om bergarlön.

1 ? t LI * i *'' i.'' t • »t > • . : 1 ? » ’ I'':-.. '' : v • . • ■ : ‘ -

224 §.

Hvar som bergar förolyckadt eller nödstäldt fartyg eller dess last eller

något, som hört till sådant fartyg eller dess last, så ock en hvar, som vid

bergningen medverkar, ege af det, som bergats, undfå bergarlön. Kunna

parterne icke enas om bergarelönens storlek, skall denna bestämmas af

domstol.

225 §.

Vid bestämmande af bergarelönens belopp har Rätten att i synnerhet

fästa afseende å följande omständigheter:

1. om det bergade var utsatt för synnerlig fara, om fartyget var

öfvergifvet af besättningen, om besättningen biträdt vid bergningen,

eller om denna eljest underlättats genom användande af fartygets

egna hjelpmedel;

2. den fara, för hvilken bergarne eller deras redskap varit utsatta,

och den skada, bergarne må hafva lidit till lif, helsa eller gods;

3. den insigt och drift, hvarmed bergningsarbetet utförts, samt den

tid och möda, som dertill användts;

4. antalet af det manskap, som biträdt vid bergningen, värdet al

dervid använda redskap och de utgifter, bergarne sjelfva för bergningens

utförande må hafva fått vidkännas; och

5. det bergades värde.

226 §.

Bergarelön må i allmänhet icke sättas högre, än till en tredjedel af

det bergades värde, sedan derifrån afdragits tull och öfriga afgifter, som

böra af det bergade utgå, äfvensom kostnad för dettas förvarande, värdering

och försäljning; är det bergade af ringa värde, eller var bergningen förenad

med särdeles stor möda eller fara, må bergarelönen dock sättas till högre belopp.

s. 89 Kontrollera mot PDF

89

Riksdagens Skrifvelse N:o 62.

Under bergarelön innefattas jemväl godtgörelse för det bergades förande

i säkerhet och användande för sådant ändamål af farkoster eller annan

redskap. *

227 §.

Har befälhafvare, redare eller lastegare, medan nöden ännu varade,

med bergarne öfverenskommit om viss bergarelön, ege ändock den, som

skall utgifva bergarelönen, att, der det betingade beloppet betydligt öfverstiger

hvad skäligt är, vid domstol deri erhålla jemkning; instämme dock,

der bergarelönen jemväl guldits, medan nöden ännu varade, klander inom

sex månader, efter det betalning erlades, eller hafve förlorat sin talan.

Innefattade öfverenskommelsen, att bergarelönens belopp skulle bestämmas

af skiljemän eller på annat dylikt sätt, vare det aftal ej gällande.

228 §.

Tvista bergare inbördes om bergarelönens fördelning, bestämmes denna

af Rätten med ledning af de i 225 § angifna omständigheter.

Har fartyg under resa något bergat, skall af bergarelönen, sedan deraf

först godtgjorts den skada, som genom bergningen må hafva tillfogats

fartyg eller last, redaren erhålla två tredjedelar, om fartyget är ångfartyg,

men eljest hälften, samt återstoden lika fördelas mellan befälhafvare!! och

besättningen; hvad besättningen tillfaller skall fördelas i förhållande till

den aflöning, en hvar åtnjuter. Aftal derom att af bergarelön, som kan

med fartyg förtjenas, ringare andel, än nu är sagd!, skall tillfalla befälhafvaren

eller besättningen vare ogildt, der ej fartyget är särskildt utrustadt

för bergningsarbete eller aftalet angår utförande af visst bergningsföretag.

229 §.

Utan bergarnes medgifvande må icke, innan bergarelönen guldits eller

säkerhet derför blifvit stöld, bergadt fartyg lemna det ställe, dit det efter

bergningen förts, eller bergadt gods af egaren tagas i besittning.

Bill. till Riksd. Prof. 1891. 10 Sami. 1 Afd. 1 Band. 13 Höft.

12

s. 90 Kontrollera mot PDF

90

Riksdagens Skrifvelse N:o 62.

»

Tionde kapitlet.

Om sjöförsäkring.

I.

Allmänna bestämmelser.

230 §.

Föremål för försäkring är hvarje lagligt intresse, som kan uppskattas

i penningar och som är beroende deraf att fartyg eller last, som utsattes

för fara på sjön, icke förloras eller i värde minskas till följd af sådan fara.

I synnerhet kunna följande föremål försäkras: fartyg, frakt, fartygs

utrustning, last, förmodad vinst och provision å varor, bodmerifordran,

medel, förskjutna eller upplånta för haveri, så ock andra fordringar, som

skola gäldas ur fartyg, frakt eller last. Eörsäkringsgifvare ege sjelf försäkra

det föremål, han åt annan försäkrat, för den fara, han öfvertagit

(återförsäkring).

231 §.

Försäkring kan tagas för egen eller för annans räkning eller ock utan

tillkännagifvande, huru vida den tages för egen eller för annans räkning

(»för vederbörandes räkning» eller dylikt).

Tages försäkring för annans räkning utan uppdrag, skall den, som

tager försäkringen, för försäkringsgifvaren uttryckligen uppgifva denna

omständighet; underlåter han det, vare försäkringen ogild och premien förverkad,

ändå att den, för hvars räkning försäkringen tagits, densamma

derefter godkänner.

232 §.

Försäkringsgifvaren åligge att utfärda skriftligt erkännande angående

sluten försäkring (polis).

s. 91 Kontrollera mot PDF

Riksdagens Skrifvelse ÅT:o 62. 91

. 233 §.

Ett försäkradt föremåls verkliga värde är dess försäkringsvärde.

234 §.

Tager någon svikligen å ett föremål försäkring till belopp, som öfverstiger

föremålets verkliga värde, vare försäkringsaftalet eller, der försäkringen

slutits genom flera särskilda aftal, samtliga aftalen ogilda.

235 §.

Har föremål blifvit i god tro för högt försäkradt, vare försäkringen

gällande, dock icke för större belopp, än som motsvarar försäkringsvärdet.

År föremålet försäkradt bos flere, och hafva försäkringarne slutits å

samma dag, svare eu hvar af försäkringsgifvarne för så stor del af försäkringsvärdet,

som belöper å den af honom tecknade försäkringssumma i

förhållande till samtliga försäkringssummornas belopp; äro försäkringarne

slutna å särskilda dagar, gälle en senare försäkring endast för så stor del

åt försäkringsvärdet, som icke blifvit genom en tidigare försäkring betäckt.

En senare försäkring vare dock gällande:

1. om vid dess ingående försäkringstagaren till försökringsgifvaren

afstått de honom på grund af den tidigare försäkringen tillkommande

rättigheter;

2. om vid dess ingående försäkringstagaren förbehållit sig att göra

den gällande endast i den mån, han ej blifver betäckt genom den

tidigare försäkringen, till följd af vare sig dennas ogiltighet eller

försäkringsgifvarens obestånd;

3. om den tidigare försäkringen är tagen för annans räkning utan

uppdrag, men den senare af försäkringstagaren sjelf eller efter hans

uppdrag, så vida han vid den senare försäkringens ingående antingen

varit okunnig om den tidigare försäkringen eller förklarat

sig vilja derifrån afstå.

236 §.

Kommer tecknad försäkring på grund af bristande försäkringsintresse,

öfverförsäkring eller dubbel försäkring att helt och hållet eller till eu del

förfalla, ege försäkringsgifvaren ändock rätt till premien, der han ej vid

försäkringens afsilande egde kunskap om den ''omständighet, som gjorde

försäkringen ogild; dock njute försäkringstagaren den rätt till ristorno,

som i 266 § sägs.

s. 92 Kontrollera mot PDF

92

Riksdagens Skrifvelse N:o 62.

237 §.

Understiger försäkringssumman försäkringsvärdet, ersätte vid timad

skada försäkringsgifvaren endast så stor del af skadan, som svarar mot försäkringssummans

förhållande till försäkringsvärdet.

238 §.

År genom öfverenskommelse mellan parterna visst värde åsatt försäkradt

föremål (taxerad eller sluten polis), vare det värde dem emellan

gällande såsom föremålets försäkringsvärde, dock med rätt för försäkringsgifvaren

att deri erhålla nedsättning, der det visas, att samma värde, när

det bestämdes, öfversteg hvad skäligen kunde anses utgöra föremålets verkliga

värde.

239 §.

Har försäkringsgifvare ersatt skada eller förlust, för hvilken försäkringstagaren

var berättigad att fordra ersättning af tredje man, inträder

han i försäkringstagarens rätt mot denne.

År försäkring tagen å fordran, för hvilken ett för fara å sjön utsatt

föremål häftar, och skadas det föremål eller går förloradt, vare försäkringsgifvaren,

i den mån, han godtgör försäkringstagaren, berättigad att inträda

i dennes rätt mot gäldenären.

Försäkringstagaren ege fordra sin ersättning af försäkringsgifvaren

utan att först hafva gjort sitt anspråk gällande mot den, söm bör ersätta

skadan, eller mot gäldenären.

240 §.

Har försäkringsgifvare kommit i konkurstillstånd eller vid utmätning

funnits sakna tillgång att betala sin gäld eller ock instält sina betalningar,

ege försäkringstagaren rätt att hafva försäkringen och återfå premien,

der icke försäkringsgifvaren vid anfordran ställer säkerhet för aftalets fullgörande;

har, när försäkring sålunda återgår, det försäkrade föremålet

redan varit utsatt för fara, ege försäkringsgifvaren behålla motsvarande

andel af premien.

s. 93 Kontrollera mot PDF

Riksdagens Skrifvelse N:o 62.

93

II.

Om försäkringstagarens förbindelser.

241 §.

Försäkringstagaren, den som för hans räkning försäkringen sluter, så

ock en hvar annan, som med försäkringens afsilande tager befattning,

vare skyldig att vid aftalets ingående fullständigt och sannfärdigt uppgifva

alla de omständigheter, hvarom försäkringstagaren sjelf så väl som de,

hvilka i afseende å försäkringen handla för hans räkning, ega kännedom,

så vida samma omständigheter kunna vara af betydelse för bedömande

af den fara, försäkringsgifvaren öfvertager, och af vilkoren för dess öfvertagande.

242 §.

Lemnas icke sådan uppgift, som i 241 § omförmäles, vare försäkringen

ogild och premien förverkad, der icke den omständighet, hvilken icke uppgifvits,

vid aftalets ingående var eller skäligen kunde förutsättas vara försäkringsgifvaren

bekant; dock njute försäkringstagaren den rätt till ristorno,

som i 266 § sägs.

Har försäkringstagaren eller annan, hvilken det ålegat att lemna uppgift,

som i 241 § sägs, så sent erhållit kunskap om den omständighet, som

bort uppgifvas, att han icke utan vidtagande af utomordentliga åtgärder

kunnat vid aftalets ingående derom underrätta försäkringsgifvaren, vare

hans underlåtenhet i berörda hänseende icke till hinder för aftalets giltighet;

ej heller må, när försäkring tagits för annans räkning utan dennes

uppdrag eller vetskap, bristande uppgift af någon omständighet, som varit

försäkringstagaren men ej den, hvilken tog försäkringen, bekant, verka till

försäkringens återgång.

243 §.

Har angående sådan omständighet, som i 241 § omförmäles, origtig

uppgift lemnats, vare, ändå att uppgiften skett i god tro, försäkringen

ogild och premien förverkad, der icke rätta förhållandet var försäkringsgifvaren

bekant när aftalet ingicks; dock njute försäkringstagaren den rätt

till ristorno, som i 266 § sägs.

s. 94 Kontrollera mot PDF

94

Riksdagens Skrifvelse N:o 62.

244 §.

Angår omständighet, som icke, uppgifvits eller hvarom origtig uppgift

lemnats, endast eu del af de försäkrade föremålen, vare aftalet i afseende

å den öfriga delen gällande, der icke antagas må, att försäkringsgifvaren,

om rätta förhållandet varit honom bekant, icke skulle hafva tecknat

försäkring å denna del allena på de vilkor, som för det hela aftalats.

245 §.

Vid första underrättelse, försäkringstagaren erhåller om olycka, som

träffat försäkradt föremål och som faller under försäkringsgifvarens ansvarighet,

kungöre han det försäkringsgifvaren och inhemte dennes föreskrift

om hvad lämpligast bör åtgöras till de försäkrade föremålens bergning och

vård äfvensom till afvärjande af större förlust; besörje dock sjelf, tilldess

försäkringsgifvarens föreskrift ankommer, hvad i sådant hänseende kan

erfordras. Uraktlåter försäkringstagaren utan giltigt skäl att underrätta

försäkringsgifvaren om olyckan eller att, på sätt nyss är sagdt, bevaka hans

rätt, vare försäkringsgifvaren ej pligtig att ersätta den förlust, som af sådan

anledning tillkommit.

246 §.

År försäkringsgifvare skyldig att ersätta skada eller förlust, för hvilken

försäkringstagaren eger fordra ersättning af tredje man, åligge försäkringstagaren

att, till dess försäkringsgifvaren kommer i tillfälle att bevaka sin

rätt, vidtaga de åtgärder, som i sådant hänseende kunna vara af nöden.

Försummas det, ege försäkringstagaren ej af försäkringsgifvaren fordra

ersättning för den förlust, som deraf må uppkomma.

247 §.

Premien skall, der ej annorlunda är öfverenskommet, mot polisens utbekommande

erläggas genast efter aftalets afsilande.

111.

Om försäkringsgifvarens förbindelser.

248 §.

Försäkringsgifvaren vare, der icke särskildt undantag skett, skyldig

att vidkännas följden af hvarje fara, för hvilken det försäkrade föremålet ut
-

s. 95 Kontrollera mot PDF

95

Riksdagens Skrifvelse N:o 62.

sattes medan försäkringen varar, så vida icke skadan tillkommit genom

försäkringstagarens vållande.

Ej vare försäkringsgifvaren fri från ansvarighet derföre att skadan tillkommit

genom vållande af befälhafvare eller besättning.

249 §.

Försäkringsgifvaren vare ej skyldig att ersätta:

1. vid försäkring af fartyg eller af frakt för redarens räkning — skada,

som uppkommer deraf att fartyget vid resans början icke varit i

sjövärdigt skick eller behörigen utrustadt eller bemannadt eller

försedt med behöriga skeppshandlingar eller försvarligt lastadt, ej

heller förlust, hvilken uppstår såsom följd deraf att af det försäkrade

föremålet skall utgå ersättning till tredje man för skada, som tillfogats

denne, i annat fall, än när skadan uppkommit genom fartygs

sammanstötning;

2. vid försäkring af fartyg — skada å fartyget eller dess tillbehör,

hvilken är en följd endast af slitning, ålder eller åverkan af mask,

eller som härleder sig deraf att den skadade delen vid resans början

icke varit i fullgodt skick;

3. vid försäkring af frakt, last eller förmodad vinst å gods — skada,

som härrör af godsets bristfälliga inpackning eller dess egen beskaffenhet,

som i 142 § sägs; dock vare försäkringsgifvaren skyldig

att ersätta dylik skada, der resan blifvit genom olyckshändelse, för

hvilken han ansvarar, ovanligt länge fördröjd, så vida icke antagas

må, att skadan icke är en följd af uppehållet;

4. vid försäkring af last eller förmodad vinst å gods eller af fraktförskott,

som ej i händelse af olycka skall återbäras, — skada, som

uppstår genom vållande af aflastare eller lastemottagare i sådan

egenskap.

Har, vid försäkring af fartyg eller frakt, försäkringsgifvare, efter tagen

kännedom om fartygets beskaffenhet, uttryckligen godkänt detsamma såsom

sjövärdigt för viss fara, ege han ej att, vid inträffad skada, vägra ersättning

pa grund af fartygets bristande sjövärdighet, med mindre han visar, att

denna brist vid försäkringens afsilande varit försäkringstagaren bekant

och af honom fördolts.

250 §.

Har utredning af gemensamt haveri egt rum å vederbörlig ort i öfverensstämmelse

med der gällande lag, vare försäkringsgifvaren pligtig att

s. 96 Kontrollera mot PDF

96

Riksdagens Skrifvelse N:o 62.

enligt utredningen ersätta ej mindre de bidrag, som af försäkradt föremål

skola utgå, än äfven de bidrag, som för skada å samma föremål skola af

annan deltagare i haveriet utgöras, så vida försäkringstagaren visar, att

han ej kunnat samma bidrag utfå. Denna skyldighet åligge försäkringsgifvaren,

äfven om det försäkrade föremålet blifvit i haveriutredningen

åsatt högre värde än försäkringsvärdet.

Har utan försäkringstagarens vållande utredning af haveriet uteblifvit,

ege försäkringstagaren fordra ersättning för hela skadan enligt försäkringsaftalets

innehåll.

251 §.

År utredning af gemensamt haveri upprättad af behörig person å

vederbörlig ort, ege försäkringsgifvaren ej mot försäkringstagaren åberopa,

att vid utredningen någon blifvit, mot den å utredningsorten gällande lag,

på försäkringstagarens bekostnad gynnad, så vida icke försäkringstagaren

sjelf vållat, att hans rätt icke behörigen iakttagits; dock vare försäkringstagaren

pligtig att till försäkringsgifvaren afstå sina anspråk mot den,

hvilken sålunda gynnats.

252 §.

Kostnad och uppoffring, som i god tro blifvit gjorda för att från försäkradt

föremål afvända fara, för hvilken försäkringsgifvaren svarar, eller

för att efter timad skada berga eller bevara försäkradt föremål eller eljest

till förekommande af ytterligare skada, vare försäkringsgifvaren skyldig

att ersätta, ändå att de ej äro att hänföra till gemensamt haveri, så ock

kostnad för bestämmande af försäkrmgsgifvarens ersättningsskyldighet i

dylikt fall.

253 §.

Har under den tid, försäkringsgifvarens fara varar, haveri flere gånger

inträffat, ersätte försäkringsgifvaren skadan, ändå att ersättningsbeloppen

sammanlagda öfverstiga försäkringssumman. De i 252 § omförmälda utgifter

skola ock fullt ut godtgöras, ändå att försäkringssumman öfverskrides.

254 §.

Förändras den vid försäkringen uppgifva resa innan försäkringsgifvarens

fara begynt, då vare, vid försäkring af fartyg eller af frakt för

redarens räkning, försäkringsgifvaren fri från sin ansvarighet; vid försäkring

af frakt för annans räkning eller af annat föremål än fartyg eller frakt

s. 97 Kontrollera mot PDF

97

Riksdagens Skrifvelse N:o 62.

vare försäkringen ändock gällande, der resans förändring egt ram utan

försäkringstagarens begifvande.

Utsättes försäkradt gods, innan försäkringsgifvarens fara börjat, för

fara med annat fartyg än det vid försäkringens afslutande uppgifna, vare

försäkringsgifvaren fri från sin ansvarighet.

255 §.

Har, efter det försäkringsgifvarens fara begynt, resan ändrats eller

faran annorledes förändrats eller förökats, vare försäkringsgifvaren fri från

ansvarighet för hvarje efter förändringen timad olycka, så vida icke farans

förändring eller förökande egt rum utan försäkringstagarens begifvande

eller till följd af nödfall, föranledt af en fara, för hvilken försäkringsgifvaren

svarar, eller ock för att rädda menniskolif.

IV.

Om skadan och dess betalning.

256 §.

Försäkringstagaren ege rätt att erhålla ersättning för total förlust:

1. vid försäkring af fartyg eller gods — när fartyget eller godset

gått helt och hållet förloradt eller förklarats för god pris eller

blifvit så skadadt, att det icke vidare kan för sitt ursprungliga

ändamål användas;

2. vid försäkring af frakt — när frakten gått helt och hållet förlorad;

3. vid försäkring af förmodad vinst och provision å gods — när

godset icke framkommer till bestämmelseorten; och

4. vid försäkring af haveripenningar och bodmerifordran — när det

föremål, som för fordringen häftar, gått helt och hållet förloradt

eller eljest icke lemnar någon tillgång till fordringens gäldande.

257 §.

Vid total förlust gälde försäkringsgifvaren hela försäkringssumman,

med afdrag af det belopp, som motsvarar hvad till följd af olyckshändelsen

varder försäkringstagaren besparadt å de under försäkringen innefattade

utgifter, och med rätt för försäkringsgifvaren att öfvertaga det, som må

hafva bergats. Var ej hela värdet försäkradt, skall afdraget ske efter för
Bih.

till Riksd. Prof. 1891. 10 Sami. 1 Afd. 1 Band. 13 Håft. 13

s. 98 Kontrollera mot PDF

98

Riksdagens Skrifvelse N:o 62.

hållandet mellan försäkringssumman och hela försäkringsvärdet samt försäkringsgivaren

erhålla andel i det bergade efter samma förhållande.

Har försäkradt fartyg, som lidit skada'' blifvit efter vederbörlig besigtning

förklaradt icke vara iståndsättligt eller har skadan vid besigtningen

funnits uppgå till tre fjerdedelar af försäkringsvärdet, ege försäkringstagaren

rätt att, mot fartygets afträdande till försäkringsgivaren, fordra ersättning

för total förlust.

258 §.

Har all underrättelse om fartyg uteblivit under tre gånger så lång

tid, som kan antagas i allmänhet erfordras för ett segelfartygs resa från

den ort, der fartyget sist af hördes, till bestämmelseorten, dock under minst

tre månader; då må fartyget anses förloradt och försäkringstagaren ega

att, mot afstående af sin rätt till det försäkrade föremålet, fordra ersättning

såsom för total förlust.

259 §.

Har fartyg eller gods blifvit lagdt under embargo eller anhållet genom

annan åtgärd af högre hand eller tagits af sjöröfvare, eller har fartyg

öfvergifvits af besättningen; då ege försäkringstagaren rätt att, mot afträdande

af det försäkrade föremålet, fordra ersättning såsom för total förlust,

så vida fartyget eller godset icke blifvit frigivet eller stäldt till försäkringstagarens

förfogande

inom sex månader, om uppbringningen eller öfvergifvandet skett i

europeiskt farvatten eller i en utom Europa belägen del af Medelhafvet,

Svarta hafvet eller Azowska sjön;

inom nio månader, om det skett i annat farvatten, beläget på denna

sidan Goda Hoppsudden eller Kap Horn; och

inom tolf månader, om det skett i farvatten på andra sidan Goda

Hoppsudden eller Kap Horn.

De ofvan angifna tider räknas från den dag, då försäkringstagaren

underrättat försäkringsgivaren om olyckan.

260 §.

Vill försäkringstagare afträda försäkradt föremål, gifve han försäkringsgivaren

det till känna i det fall, 257 § andra stycket omförmäler, inom

en månad efter erhållen kännedom af besigtningen och i de fall, som om
-

s. 99 Kontrollera mot PDF

99

Riksdagens Skrifvelse N:o 62.

förmälas i 258 och 259 §§, inom sex månader efter utgången af den der

för hvarje sårskildt fall utsatta tid.

261 §.

Har den i föregående § stadgade tid förflutit utan att försäkringstagaren

begagnat sin rätt att afträda det försäkrade föremålet, vare han i det fall,

257 § andra stycket om förmäler, samma rätt förlustig.

Har i de fall, 258 och 259 §§ omförmäla, den för afträdande bestämda

tid gått till ända, ege försäkringstagaren ändock att fordra ersättning

såsom för total förlust, men vare, om det försäkrade föremålet kommer

till rätta, frigifves eller ställes till försäkringstagarens förfogande, pligtig

att, der försäkringsgifvaren det äskar, återbära försäkringssumman och derå

gälda ränta med en half procent i månaden mot skyldighet för försäkringsgifvaren

att ersätta den under försäkringen hörande skada, föremålet må

hafva lidit.

262 §.

Afträdande af försäkradt föremål skall ske utan vilkor eller förbehåll

och omfatta hela det försäkrade föremålet eller hvad deraf å den tid, då

olyckan inträffade, var utsatt för fara samt må ej återkallas. Var ej hela

värdet försäkradt, vare försäkringstagaren skyldig att afträda endast så stor

del af det försäkrade föremålet, som motsvarar försäkringssummans förhållande

till hela värdet.

263 §.

När försäkringssumman utbetalas, vare försäkringsgifvaren berättigad

att af försäkringstagaren erhålla skriftlig öfverlåtelse af de rättigheter, som

till följd af afträdandet skola öfvergå till försäkringsgifvaren, äfvensom alla

det afträdda föremålet rörande handlingar, af hvilka försäkringstagaren må

vara i besittning.

264 §.

Uppstår tvist angående den ersättningsskyldighet, som på grund af

försäkringsaftal må åligga försäkringsgifvaren, skall saken hänskjutas till

utredande af dispachör. Sådan utredning verkställes, der ej annorlunda

aftalats, å den ort, der försäkringen slutits eller der dispache för den ort

vanligen uppgöres. Det åligger dispachören att i tillämpliga delar iakttaga

hvad för utredning af gemensamt haveri är i 214 § stadgadt; dock att

s. 100 Kontrollera mot PDF

100

Riksdagens Skrifvelse N:o 62.

kungörelse, som der sägs, ej skall utfärdas, der såväl försäkringsgifvare

soin försäkringstagare förklarat sig icke påkalla sådan; skolande i ty fall

dispachen vara upprättad inom två månader efter det fullständiga handlingar

inkommit.

Den, som har fordran på grund af försäkringsaftal, skall inom fem år

från den dag, då fordringen tillkom, genom stämning eller lagsökning bevaka

sin fordran; försummar han det, hafve sin talan mot gäldenären förlorat.

V.

Om återbärande af premie (ristorno).

265 §.

Kommer försäkradt föremål icke att utsättas för sådan fara, som faller

under försäkringsgifvarens ansvarighet, ege försäkringstagaren fordra, att

försäkringen häfves och premien återbäres (ristorno); dock med afdrag, der

ej annat aftal skett, af eu fjerdedel procent af försäkringssumman eller ock

af halfva premien, om denna är mindre än en half procent af försäkringssumman.

266 §.

Varder tecknad försäkring helt och hållet eller delvis ogild på grund

af bristande försäkringsintresse, öfverförsäkring, dubbel försäkring, bristande

eller origtig uppgift eller af annan dylik orsak, men har den, som tagit

försäkringen, vid försäkringens afsilande och, när försäkringen tagits efter

annans uppdrag, jemväl denne vid den tid, då han lemnade uppdraget,

varit i god tro; då må ristorno tillgodonjutas med sådant afdrag, som i 265

§ sägs, så vida yrkande derom göres innan det försäkrade föremålet utsättes

för fåra.

Elfte kapitlet.

Om sjöpanträtt och om sjöfordringars preskription.

267 §.

Borgenär, som för sin fordran har panträtt i fartyg, frakt eller inlastadt

gods, efter ty bär nedan sägs, njute betalning ur panten framför

de borgenärer, som i 17 kap. Handelsbalken omförmälas.

opaginerad Kontrollera mot PDF

[Öl

Riksdagens Skrifvelse N:o 62.

268 §.

Panträtt i fartyg och frakt tillkommer nedanstående fordringar:

1. lotspenningar, bergarelön och ersättning för fartygets befriande ur

fiendes våld;

2. befälhafvarens och besättningens fordran å hyra och annan godtgörelse,

hvartill de på grund af sin anställning å fartyget äro lagligen

berättigade;

3. fordran å bidrag till gäldande af gemensamt haveri eller af annan

kostnad, som skall fördelas efter enahanda grund (161, 218 §§);

bodmerifordran, så ock lastegares fordran för gods, som blifvit under

resa säl dt för fartygets behof; och

4. fordringar, som grunda sig på förbindelser, hvilka befälhafvaren i

denna sin egenskap ingått för fartygets behof, eller på uteblifvet,

felaktigt eller ofullständigt fullgörande af förbindelser, hvilka redaren

sjelf eller annan på grund af redarens fullmagt ingått och som

skolat af befälhafvaren i denna hans egenskap fullgöras, så ock

fordringar å ersättning för skada, hvilken vållats genom fel eller

försummelse, som i 8 § sägs; befälhafvarens fordran för hvad

han sjelf förskjutit för fartygets behof eller på grund af egen utfästelse

för sådant ändamål nödgats utgifva.

Panträtt i fartyg omfattar jemväl fartygets tillbehör; panträtt i frakt

omfattar bruttofrakten för den resa, under hvilken fordringen uppkommit.

Panträtt för bodmerifordran omfattar fartyg eller frakt eller beggedera,

enligt bodmeribrefvets innehåll.

Under fartygs tillbehör innefattas icke proviant eller bränsle, ej heller

å ångfartyg kol eller andra för maskinens drift afsedda, ämnen.

269 §.

De i 268 § omförmälda fordringar ega, der de alla uppstått under

samma resa, rätt till betalning i den nummerordning, i hvilken de i samma

§ äro nämnda. Fordringar, som äro upptagna under samma nummer, skola

sig emellan njuta lika rätt; dock hvad angår de under 1 och 3 nämnda

fordringar endast så vida de härleda sig från samma nödfall; eljest skall

den yngre ega företräde till betalning framför den äldre.

Hafva fordringarne uppstått under olika resor, skola de, hvilka härleda

sig från en senare resa, ega företräde framför alla dem, som uppstått under

en tidigare; dock behålle befälhafvare och besättning den dem tillagda förmånsrätt

i fartyget för så mycket af hvad de på grund af sist ingångna

hyresaftal hafva att fordra, som belöper å senaste tolf månader, ändå att

fartyget under tiden gjort flere resor.

s. 102 Kontrollera mot PDF

102

Riksdagens Skrifvelse N:o 62.

270 §.

Har fartyg i gemensamt haveri eller till följd af någons vållande gått

förloradt eller lidit skada, eller har frakt på sådant sätt helt och hållet

eller till någon del förlorats, skola de borgenärer, hvilka enligt 268 § hafva

panträtt i fartyget eller i frakten, ega enahanda rätt till den redaren tillkommande

ersättning.

Ersättning, som utgår på grund af tagen försäkring, häfte icke i

pantens ställe.

271 §.

Försäljes helt fartyg efter utmätning eller under konkurs i den ordning,

som för försäljning af utmätt fartyg är stadgad, upphöre panträtten

i fartyget, men borgenären ege undfå del i köpeskillingen, som i Utsökningslagen

sägs.

Har fartyg efter timad skada förklarats icke vara iståndsättligt och

derefter blifvit försåldt, upphöre panträtten i fartyget, men borgenären ege

i stället enahanda rätt till köpeskillingen, så vidt den utestår ogulden.

Öl vergår eljest genom frivillig afhandling eganderätten till fartyg, häfte

det fortfarande för de fordringar, som i 268 § nämnas.

272 §.

Har redare uppburit ersättningsbelopp, köpeskilling eller frakt, som

häftade för fordran, för hvilken han icke personligen svarade, vare redaren

för samma fordrans betalning ansvarig, så långt det uppburna beloppet

förslår. Har redaren inlastat gods för egen räkning, vare han med det

belopp, som, derest godset inlastats för annans räkning, skolat utgå i frakt,

personligen ansvarig för fordran, som l ty fall skolat eg a panträtt i frakten.

Hafva ersättningsbelopp, köpeskilling eller frakt blifvit inbetalda efter

det ansökning ingifvits om redarens försättande i konkurs, då ege, der

konkurs följer på den ansökning, borgenär, för hvars fordran det inbetalda

beloppet häftade, så långt samma belopp förslår, erhålla utdelning i konkursen

med den förmånsrätt, som skulle hafva tillkommit honom, der beloppet

utestått oguldet.

273 §.

Har eganderätten till fartyg genom frivillig afhandling öfvergått till

utländsk man, svare förre egaren personligen för fordran, för hvilken häri

förut häftade allenast med fartyget och frakten, dock icke utöfver det

värde, fartyget hade vid tiden för öfverlåtelsen.

s. 103 Kontrollera mot PDF

Riksdagens Skrifvelse N:o 62.

103

274 §.

Nu har redare till gäldande af sådan fordran, som i 268 § är nämnd,

utbetalt hvad jemlikt 272 och 273 §§ ålåg honom utgifva; kominer sedan

annan borgenär och visar sig ega bättre rätt än den, som tick betalningen,

vare redaren dock icke till vidare betalningsskyldighet förbunden, så vida

han icke, när betalningen erlades, egde kunskap om den andres fordran;

dock ege redaren icke att i sådant afseende räkna sig till godo hvad han

utgifvit till gäldande af fordran, för hvilken han svarade personligen.

Borgenär, som sålunda uppburit hvad rätteligen bort tillkomma annan,

svare med hvad han uppburit för den andres fordran, der han om samma

fordran egde kunskap när han erhöll betalningen.

275 §.

Har fartygs egare öfverlåtit fartyget till annan att nyttja det till

sjöfart för egen räkning, vare sådant utan verkan till förringande af den

rätt, som, efter ty i denna lag stadgas, tillkommer de i 268 § omförmälda

fordringar, de der uppstått efter det öfverlåtandet skedde.

276''§.

Panträtt i irdastadt gods tillkommer nedanstående fordringar:

1. bergarlön och ersättning för godsets befriande ur fiendes våld;

2. fordran å bidrag till gäldande af gemensamt haveri eller af annan

kostnad, som skall fördelas efter enahanda grund (161, 218 §§);

bodmerifordran äfvensom lastegares fordran för gods, som blifvit

under resa såld! för annan lastegares räkning;

3. fordringar, som grunda sig på förbindelser, hvilka befälhafvare!! i

denna sin egenskap för lastens behof ingått; befälhafvarens fordran

för hvad han sjelf förskjutit för lastens behof eller på grund af egen

utfästelse för sådant ändamål nödgats utgifva; och

4. fordran å frakt och ersättning för öfverliggedagar eller för annat

uppehåll vid lastning eller lossning.

De här omförmälda fordringar skola sig emellan ega rätt till betalning

i den nummerordning, i hvilken de ofvan äro nämnda. Fordringar,

som äro upptagna under samma nummer, njute lika rätt; dock hvad angår

de under 1 och 2 upptagna fordringar endast så vida de härleda sig

från samma nödfall; eljest skall den yngre hafva företräde framför den äldre.

s. 104 Kontrollera mot PDF

104

Riksdagens Skrifvelse N:o 62.

277 §.

Lossas gods, som häftar för fordran, till befraktares eller lastemottagares

förfogande, eller varder under resa gods såldt för fartygets eller

lastens behof, upphöre panträtten i godset. Lag samma vare, der godset

säljes efter utmätning eller under konkurs i den ordning, som för försäljning

af utmätt gods i fartyg är stadgad; men borgenären ege undfå del i

köpeskillingen, som i Utsökningslagen sägs.

278 §.

År lastegare berättigad till ersättning för gods, som gått förloradt

eller skadats, eller har gods under resan blifvit såldt för fartygets behof

eller för annan lastegares räkning, vare om borgenärens rätt till den lastegaren

tillkommande ersättning lag, som i 270 § för fartyg stadgas.

Ersättning, som utgår på grund af tagen försäkring, häfte icke i pantens

ställe.

279 §.

Har lastegare uppburit fordringsbelopp, hvartill borgenär egde sådan

rätt, som i 277 eller 278 § sägs, vare om lastegarens ansvarighet för

fordrans betalning lag, som i 272 och 274 §§ för redare stadgas.

Har sådant belopp blifvit inbetaldt efter det ansökning ingifvits om

lastegarens försättande i konkurs, galle hvad i 272 § sägs.

280 §.

Utlemnar befälhafvare utan borgenärens tillstånd gods, som häftar för

fordran, till befraktares eller lastemottagares förfogande, svare befälhafvaren

för den fordrans betalning, dock icke utöfver det värde, godset vid lossningen

hade; enahanda ansvarighet åligge jemväl mottagaren för fordran,

för hvilken han eljest icke skolat personligen svara, så vida han egde

kunskap om fordringen när lossningen skedde.

281 §.

\ ‘

Har borgenär panträtt i flere panter, häfte en hvar af panterna för

gäldens hela belopp.

282 §.

Borgenär, som har panträtt i fartyg eller frakt, må för utfående af

sin fordi^an ur panten söka befälhafvaren eller redaren, hvilkendera han

s. 105 Kontrollera mot PDF

105

Riksdagens Skrifvelse N:o 62.

helst vill. Söker annan borgenär, än redare eller befälhafvare, för fordran,

för hvilken gods i fartyg häftar, betalning ur godset, ege ock han rätt

att söka befälhafvaren.

283 §.

Fordran, för hvilken gäldenär enligt denna lag häftar allenast med

fartyg, frakt eller inlastadt gods, upphöre, om icke genom stämning eller

lagsökning betalning sökes

för fordran å bidrag till gäldande af gemensamt haveri eller af kostnad,

som skall fördelas efter enahanda -grund — inom ett år från dispachens

dag;

för fordran å ersättning för bortkommet eller skadadt gods —1 inom ett

år efter slutad lossning;

för fordran å ersättning i andra fall — inom två år från den dag,

skadan timade;

för öfriga fordringar — inom ett år efter det fordringen förföll till betalning.

Eger för sådan fordran, som nu är sagd, borgenären rätt att jemväl

hålla sig till redare, lastegare eller annan personligen, vare den rätt honom

öppen inom tid, som i allmän lag stadgas.

284 §.

Panträtt, som enligt 268 § tillkommer befälhafvare och besättning,

upphöre, om icke fordringen utsökes inom ett år från den dag, tjensten

om bord upphörde. Har borgenär eljest enligt denna lag i fartyg, frakt

eller inlastadt gods panträtt för fordran, hvarför gäldenär är personligen

betalningsskyldig, upphöre panträtten, der icke betalning sökes inom den

i 283 § för hvarje särskilt fall utsatta tid.

Tolfte kapitlet.

Om brott i tjensten af befälhafvare och besättning.

285 §.

Antager befälhafvare i redarens tjenst sjöman för tid, under hvilken

denne, befälhafvaren veterligen, är förbunden att tjena å annat fartyg,

straffes med böter, högst två hundra kronor.

Bill. till Riksd. Prof. 1891. 10 Sami. 1 Afd. 1 Band. 13 Haft.

14

s. 106 Kontrollera mot PDF

106

Riksdagens Skrifvelse N:o 62.

286 §.

Har befälhafvare icke om bord å fartyget ett exemplar af denna lag

och af den i 27 § omförmälda spisordning, straffes med böter, högst ett

hundra kronor.

287 §.

Försummar befälhafvare hvad honom med afseende å dagboks förande

eller uppvisande åligger, straffes med böter, högst två hundra kronor. Har

befälhafvare, sig eller annan till nytta eller att dermed skada göra, fört

falsk dagbok eller dagboken ändrat eller förstört, undanstuckit eller oläslig

gjort, straffes med böter eller fängelse i högst sex månader eller straffarbete

i högst två år; äro omständigheterna synnerligen försvårande, må

tiden för straffarbetet höjas till fyra år.

Samma lag vare, der styrman eller maskinist så förbrutit sig, som i

denna § sägs.

288 §.

Försummar befälhafvare att, när sjöolycka inträffat af sådan beskaffenhet,

som i 40 § sägs, derom göra anmälan, på sätt i samma § stadgas,

dömes till böter.

289 §.

Missbrukar befälhafvare den i 101 § honom medgifna tvångsrätt, eller

tilldelar han sjöman bestraffning utan laga skäl eller utan iakttagande af

den ordning, som i 103 § är föreskrifven, eller ålägger han strängare straff,

än 102 § föranleder, eller missbrukar han den rätt att taga sjöman eller

passagerare i förvar, som i 47 § omförmäles, eller förhåller han sjöman

dess lagliga kost, eller behandlar han sjöman med onödig hårdhet; straffes

med böter, der ej gerningen efter allmän lag bör beläggas med strängare

straff.

290 §.

< J

Gör befälhafvare sig skyldig till oredlighet mot redare, lastegare, försäkringsgifvare

eller annan, hvars rätt och bästa det enligt denna lag

åligger honom att bevaka, straffes högst med straffarbete i två år, der ej

gerningen efter allmän lag bör beläggas med strängare straff. För grof

försummelse af deras rätt och bästa vare straffet böter eller fängelse i

högst ett år.

s. 107 Kontrollera mot PDF

I

Riksdagens Skrifvelse N:o 62. 107

291 §.

Afviker befälhafvare!! ur tjensten och öfvergifver det honom anförtrodda

fartyg, straffes med straffarbete i högst två år eller fängelse eller,

der omständigheterna äro synnerligen mildrande, med böter, ej under

femtio kronor.

Lemnar befälhafvare fartyget när det är stadt i fara, utan att iakttaga

hvad i 43 § stadgas eller hvad eljest åligger honom såsom god sjöman,

straffes med böter, ej under ett hundra kronor, eller med fängelse.

292 §.

Har befälhafvare, utan att nödtvång dertill föranledt, gått till sjös

med fartyg, som haft sådana brister till skrof, maskin eller utrustning

eller som varit så hårdt eller så olämpligt lastadt eller så illa beinannadt,

att han bort inse, att resan var förbunden med uppenbar lifsfara för dem,

som voro om bord; straffes med fängelse i högst sex månader eller böter

från och med tjugufem till och med ett tusen kronor. Åsidosätter befälhafvare

annorledes de skyldigheter, som enligt 26 § åligga honom, straffes

med böter. Vållas genom åtgärd eller försummelse, som nu sagts, skada,

må till fängelse i högst ett år dömas, der ej gerningen efter allmän lag

bör beläggas med strängare straff.

Lika med befälhafvare straffes redare eller annan, som å redares vägnar

haft befattning med fartyget, der han uppsåtligen förledt befälhafvare!! till

sådan förbrytelse eller med råd eller dåd densamma främjat.

293 §.

År befälhafvare genom vårdslöshet eller försummelse i tjensten på

annat sätt, än i 292 § sägs, vållande till sjöolycka, straffes med böter eller

med fängelse i högst ett år, der ej gerningen efter allmän lag bör beläggas

med strängare straff.

294 §.

Uraktlåter befälhafvare något af hvad enligt 223 § åligger honom att

efter sammanstötning iakttaga, straffes med böter, ej under ett hundra

kronor, eller med fängelse. Äro omständigheterna synnerligen försvårande,

må till straffarbete i högst två år dömas.

s. 108 Kontrollera mot PDF

108

Riksdagens Skrifvelse N:o 62.

295 §.

Vägrar befälhafvare utan lagligt hinder att i sådant fall, som i 34 §

ornförmäles, å sitt fartyg medtaga sjöfolk, straffes med böter.

Lag samma vare, der befälhafvare i fall, som 100 § omförmäler,

underlåter att ställa sig till efterrättelse mönstringsförrättaréns eller konsulns

beslut.

296 §.

Befälhafvare, som så förbrutit sig, som i 287, 289, 290, 291, 292,

293 eller 294 § sägs, må, ^ler omständigheterna äro synnerligen försvårande,

för viss tid eller för alltid dömas förlustig sådan rättighet att föra fartyg,

för hvars utöfvande särskilda vilkor äro stadgade.

297 §.

Underlåter sjöman att inställa sig i tjenst i vederbörlig tid, straffes

med böter, högst femtio kronor. Tager sjöman hyra å fartyg för tid,

under hvilken han på grund af äldre hyresaftal är pligtig att tjena å annat

fartyg, straffes med böter, högst två hundra kronor.

298 §.

Rymmer sjöman ur tjensten, straffes med fängelse i högst tre månader.

Rymma flere af besättningen i förening eller efter föregående aftal, dömes

till fängelse i högst sex månader. Rymmer hela besättningen eller största

delen deraf, eller sker rymning under sådana omständigheter, att rymmaren

bort inse, att fartyget till följd af rymningen utsattes för fara, må

till fängelse i högst ett år eller till straffarbete på lika tid dömas.

Vänder rymmare frivilligt tillbaka innan fartyget afgått från den ort,

der rymningen skedde, eller äro omständigheterna eljest synnerligen mildrande,

då må till böter dömas.

299 §.

Hvar, som förleder sjöman att rymma eller med råd eller dåd främjar

rymningen, straffes med böter eller med fängelse i högst tre månader.

300 §.

Underlåter sjöman, som inmönstrats å fartyg, att inställa sig om bord

före fartygets afgång från den ort, der resan börjar, eller blifver sjöman

s. 109 Kontrollera mot PDF

109

Riksdagens Skrifvelse N:o 62.

borta från skeppsbord mer än tjugufyra timmar utan lof eller utöfver

erhållet lof, straffes såsom rymmare, der ej af omständigheterna pröfvas,

att lian icke haft för afsigt att afvika ur tjensten.

301 §.

Öfvergifver sjöman fartyget när det är stadt i nöd, utan att iakttaga

hvad 78 § stadgar eller hvad eljest åligger honom såsom god sjöman, dömes

till böter från och med femtio till och med tre hundra kronor eller

till fängelse i högst ett år.

302 §.

Har sjöman påkallat besigtning af fartyg, på sätt i 87 § sägs, och

linnes vid företagen besigtning, att uppgiften om fartygets bristande sjövärdighet

saknat rimlig grund, dömes till böter, ej under femtio kronor,

eller till fängelse i högst två månader. Har sjömannen härvid handlat i

uppsåt att bereda sig eller annan fördel eller att göra skada, må till

straffarbete i högst två år dömas.

303 §.i

Sätter sig sjöman upp mot befälhafvaren och vägrar honom lydnad,

straffes med böter eller fängelse i högst sex månader eller, der omständigheterna

äro synnerligen försvårande, med straffarbete i högst ett år.

304 §.

öfverfaller någon af besättningen med våld eller hot om våld befälhafvaren

i tjensten eller för att honom till någon tjensteåtgärd tvinga eller

derifrån hindra eller för att å honom för sådan åtgärd hämnas, dömes till

straffarbete i högst två år eller fängelse. Äro omständigheterna synnerligen

mildrande, må till böter dömas.

305 §.

Sätter sig sjöfolk till samman och lägger det uppsåt å daga att med

förenadt våld bemägtiga sig ledningen af fartyget eller tvinga befälhafvaren

till någon åtgärd i tjensten eller att för sådan åtgärd å honom hamn as

eller att i förening göra våldsamt motstånd mot åtgärd, som befälhafvaren

opaginerad Kontrollera mot PDF

no

Riksdagens Skrifvelse N:o 62.

anbefalt, men vända deltagare i myteriet a.f egen drift eller på befälhafvarens

befallning åter till lydnad eller ordning, utan att våld å person

eller egendom blifvit öfvadt; då skola anstiftare eller anförare dömas till

fängelse i minst sex månader eller straffarbete från och med sex månader

till och med två år och annan deltagare till fängelse i högst sex

månader.

Vända deltagarne i myteriet ej åter till lydnad och ordning, utan visa

trotsighet mot befälhafvarens befallning, dömes anstiftare eller anförare till

fängelse i minst ett år eller straffarbete från och med ett till och med

fyra år och annan deltagare till fängelse i minst tre månader eller straffarbete

från och med tre månader till och med två år.

Öfvas vid myteriet våld å person eller egendom, straffes anstiftare

eller anförare med straffarbete från och med två till och med sex år och

annan deltagare i myteriet med fängelse i minst sex månader eller straffarbete

från och med sex månader till och med tre år.

För våld eller annan brottslig gerning, som vid myteri begås, varde

ock gerningsmannen straffad, efter ty i 4 kap. 1 § Strafflagen skils.

306 §.

År sjöman genom vårdslöshet eller försummelse i tjensten vållande

till sjöolycka, straffes så, som i 293 § om befälhafvare sägs. År den

skyldige styrman eller maskinist, må han, der omständigheterna äro synnerligen

försvårande, tillika förklaras för viss tid eller för alltid förlustig

rättigheten att i dylik beställning nyttjas, der för sådan rättighets utöfvande

särskilda vilkor äro stadgade.

307 §.

Medtager någon af besättningen om bord utan befälhafvarens tillstånd

gods, hvars förande utsätter fartyg eller last för äfventyr, straffes med

böter eller fängelse i högst sex månader.

308 §.

Har sjöman på annat sätt, än här ofvan är sagdt, gjort sig skyldig

till förseelse i tjensten, eller har han brutit mot ordning och skick, straffes

med böter.

309 §.

Har sjöman, som begått brottslig handling, hvarom i 297—308 §§

förmäles, för samma handling undergått bestraffning enligt 102 §, skall

opaginerad Kontrollera mot PDF

in

Riksdagens Skrifvelse N:o 62.

Rätten vid brottets bedömande derå fästa skäligt afseende; och må i ty

fall, efter omständigheterna, straffet nedsättas under hvad eljest bort följa

å gerningen eller ock alldeles bortfalla.

310 §.

Hvad i detta kapitel stadgas angående brott af eller mot befälhafvare,

galle ock om brott af eller mot den, som är satt i befälhafvares ställe.

311 §.

Brott, som i 285, 289, 290, 297, 298, 299, 300, 301 j 302, 303, 307

eller 308 § omförmäles, må ej åtalas af allmän åklagare, utan att målsegande

angifvit brottet till åtal; skall brottet straffås efter allmän lag, lände

till efterrättelse hvad sådan lag stadgar i fråga om rätt till åtal.

312 §.

I afseende å straff, hvartill efter denna lag dömes, galle, der ej här

ofvan är annorlunda stadgadt, hvad allmän lag föreskrifver.

Trettonde kapitlet.

Om laga domstol och. rättegång i sjörättsmål.

313 §.

Rådstufvurätt

denna lag.

vare första domstol i mål, som skall bedömas efter

314 §.

1 mom. När sjöförklaring af Rätten upptages, skola två i sjöväsendet

kunnige och erfarne män vara tillstädes för att såsom sakkunnige gå

Rätten tillhanda.

Desse sakkunnige utses af Rätten före utgången af hvarje år, att under

det följande året tjenstgöra. För att i deras ställe, vid inträffadt förfall,

biträda skola tillika två suppleanter utses; uppstår hinder jemväl för dem,

ege Rätten för hvarje särskilt fall tillkalla andra.

De sakkunnige njute ersättning af allmänna medel till belopp, som

Konungen bestämmer.

2 mom. När vid Rådstufvurätt till handläggning förekommer mål

angående klander af dispache, skola, utom domfört antal af Rättens leda
-

s. 112 Kontrollera mot PDF

112

Riksdagens Skrifvelse N:o 62.

möter, tre i handel och sjöfart kunnige och erfarne män hafva säte och

stämma i Rätten. Stadsfullmägtige i stad, hvars Rådstufvurätt enligt 326 §

eger upptaga dylikt mål, skola före utgången af hvarje år utse desse särskilde

ledamöter att utöfva befattningen under det följande året. För att

i deras ställe vid inträffadt förfall tjenstgöra skola tillika tre suppleanter

utses; uppstår hinder jemväl för dem, ege Rätten för hvarje särskilt fall

tillkalla andra.

De särskilde ledamöterne njute ersättning till belopp, som Konungen

bestämmer; skolande denna ersättning af endera parten eller af parterna

gemensamt gäldas, efter ty Rätten, enligt de i 21 kap. Rättegångsbalken

stadgade grunder, pröfvar skäligt.

315 §.

När anmälan skett om inträffad sjöolycka, på sätt i 40 § är stadgadt,

sammanträde Rätten, så snart ske kan, till sjöförklaringens upptagande. Till

sammanträdet inkalle ordföi’anden befälhafvaren, med förständigande att medhafva

alla de personer, som antagas kunna lemna .upplysning i saken,

äfvensom att förete dagboken i hufvudskrift, der den finnes i behåll; underrätte

ock, senast dagen förut, genom kungörelse i ortens tidning, och,

der så ske kan, genom särskildt meddelande de personer, hvilka saken kan

angå, eller deras ombud om tiden för sammanträdet äfvensom hvar och

när den om händelsen ingifna anmälan med dertill hörande handlingar

finnes tillgänglig.

0 316 §.

Vid sjöförklarings upptagande skola först befälhafvaren och derefter

de till upplysning i saken inkallade personer hvar för sig afgifva eu så

vidt möjligt sammanhängande berättelse angående händelsen; der någons

berättelse är ofullständig, otydlig eller obestämd, bör Rätten genom lämpliga

frågor söka erhålla säker upplysning om hvad han verkligen erfarit angående

händelsen. Sedan samtliga berättelser afgifvits, böra, der ej laga

hinder finnes möta eller Rätten eljest med afseende å sakens omständigheter

finner edgång ej böra ega rum, de till upplysning i saken inkallade

personer sina berättelser, sedan de blifvit ur protokollet upplästa, med

vittnesed bekräfta.

Rätten ege till förhör inkalla jemväl andra af besättningen än dem,

befälhafvaren medtagit.

317 §.

Har fartyg förolyckats, af besättningen öfvergifvits i sjön, råkat på

grund, så att det icke utan ovanliga åtgärder, såsom kapning af mast

s. 113 Kontrollera mot PDF

113

Riksdagens Skrifvelse N:o 62.

eller kastning af last, kunnat åter blifva flott, eller har skada uppstått

derigenom att fartyget stött tillsammans med annat fartyg, eller har fartyget

drabbats af olycka, hvarmed förlust af menniskolif varit förenad;

åligge Rätten att i sammanhang med sjöförklaringens upptagande söka

åstadkomma fullständig utredning angående orsakerna till olyckan. Särskild!

bör dervid undersökas, huru vida olyckan härledt sig af

1. fel hos fartyget, dess utrustning eller bemanning;

2. orsaker, härrörande från lastningen, såsom att fartyget varit öfverlastadt,

eller att lasten varit af farlig beskaffenhet, eller att den

varit felaktigt fördelad eller stufvad eller icke behörigen försedd,

eller att barlasten varit otillräcklig, otjenlig eller icke behörigen

försedd;

3. förseelse eller försummelse under resan af befälhafvare]! eller någon

af besättningen å fartyget, eller af befälhafvare eller någon af besättningen

å annat fartyg;

4. förseelse af lots eller vägvisare, bristfällighet i sjökort eller å fyrar,

sjömärken eller andra inrättningar till sjöfartens säkerhet eller förseelse

eller försummelse af den, åt hvilken dylika inrättningars

skötsel och vård är anförtrodd.

Finner Rätten för upplysnings vinnande nödigt att höra jemväl personer,

som icke tillhöra besättningen, må de till vittnesförhör inkallas; och

njute de, som sålunda inkallats, ersättning af allmänna medel, efter ty om

ersättning till vittnen i brottmål är stadgadt.

318 §.

När anmälan skett om sådan sjöolycka, som i 317 § sägs, åligge

Rättens ordförande att om tiden för den deraf föranledda undersökning

underrätta vederbörande åklagare.

319 §.

Den i 317 § föreskrifna undersökning skall, när sjöförklaringen afgifves

utom de förenade rikena, verkställas af vederbörande konsul; och åligge

befälhafvare^ som har att för sådant ändamål anmäla sig hos konsuln,

att till undersökningen medhafva dagboken äfvensom de personer, hvilka

antagas kunna gifva upplysning angående olyckshändelsen. Der det lämpligen

kan ske, bör konsuln tillkalla två ojftfvige, i sjöväsendet kunnige,

helst svenske, norske eller danske män att vid undersökningen närvara.

Bih. till Riksd. Prof. 1891. 10 Sami. 1 Afd. 1 Band. 13 Höft. 15

s. 114 Kontrollera mot PDF

114

Riksdagens Skrifvelse N:o 62.

Har i här omförmälda fall undersökning angående den inträffade

olyckan hållits af dertill behörig utländsk myndighet, vare ytterligare

undersökning ej af nöden.

320 §.

Har fartyg förolyckats, utan att någon, som kunnat göra anmälan om

olyckan, blifvit räddad, eller har eljest undersökning med anledning af

sådan olyckshändelse, som i 317 § omförmäles, uteblifvit; ege Kommerskollegium

förordna om undersöknings anställande å ort, der sådan lämpligen

kan företagas.

321 §.

Sedan sådan undersökning, som i 317 § omförmäles, afslutats, skall

Rätten eller konsuln, som den förrättat, ofördröjligen insända protokoll öfver

undersökningen till Kommerskollegium. Har fartyget förolyckats, eller kan

eljest dagboken från fartyget undvaras, skall denna jemte protokollet insändas

men eljest en fullständig afskrift af dagboken i de delar, som angå

undersökningen. År å utländsk ort undersökningen verkstäld af vederbörlig

myndighet, åligge konsuln att till Kommerskollegium insända afskrift af

det vid undersökningen förda protokoll.

Finnes undersökning i något afseende ofullständig, ege Kommerskollegium

förordna om ny undersöknings anställande å ort, der sådan lämpligen

kan ega rum.

322 §.

Anmäler sig befälhafvare å norskt fartyg till afläggande af sjöförklaring

här i riket, åligge Rätten att, der sådant fall inträffat, som i 317 § omförmäles,

anställa undersökning angående orsakerna till olyckan och insända

protokollet till Kommerskollegium.

Detta stadgande skall ega tillämpning, så länge i Norge motsvarande

bestämmelse är gällande i afseende på sjöförklaringar, som der afläggas af

befälhafvare å svenska fartyg.

323 §.

Tvistemål, som bör bedömas efter denna lag, skall, der ej här nedan

annorlunda stadgas, instämmas till Rådstufvurätten i den stad, der svaranden

har sitt bo och hemvist, eller der fartyget finnes; har svaranden icke

sitt hemvist i stad med Rådstufvurätt, eller finnes fartyget å ort, der Rådstufvurätt

icke är, gånge tvisten till den Rådstufvurätt, som är närmast

endera af dessa orter.

s. 115 Kontrollera mot PDF

115

Riksdagens Skrifvelse N:o 62.

Äro flere redare i ett fartyg, skall fartygets hemort anses såsom rederiets

hemvist.

324 §.

Hafva parter öfverenskommit, att tvist må instämmas till viss annan

Rådstufvurätt än den, som enligt 323 § är behörig; då må den rätt sökas.

325 §.

Vill någon för anspråk, som grundar sig på befälhafvarens görande

eller låtande, på en gång söka denne och redaren, ege han instämma båda

till den domstol, der endera är skyldig att svara.

326 §.

Den, som icke åtnöjes med dispache, skall göra sin klandertalan anhängig

vid Rådstufvurätten i den stad, der dispachen är utgifven.

327 §.

Har i tvistemål, som skall bedömas efter denna lag, Rätten ogillat

invändning angående domstols behörighet eller flere parters inkallande,

må ej öfver det utslag klagas annorledes än i sammanhang med hufvudsaken.

328 §.

Brottmål, som bör bedömas efter denna lag, skall, der brottet föröfvats

i stad med Rådstufvurätt, upptagas vid den stadens Rådstufvurätt, men om

brottet föröfvats å ort, der Rådstufvurätt icke är, vid den Rådstufvurätt,

som är närmast. Har brott skett under resa, gånge målet till Rådstufvurätten

i den stad, dit den brottslige med fartyget först ankommer eller der

han eljest träffas; ligger den ort icke inom Rådstufvurätts domvärjo, gånge

målet till den Rådstufvurätt, som är närmast.

329 §.

1 mom. Den, som vill klandra dispache, göre det genom tvefald

skriftlig inlaga, som skall ingifvas till Rådstufvurätten innan klockan tolf

å trettionde dagen från den, då dispachen utgafs, den dagen likväl oräknad,

eller, om trettionde dagen infaller å helgdag, å nästa söckendag;

bifoge ock den klandrade utredningen samt de handlingar, käranden åberopar.

A inställelsedagen vare ock svaranden tillstädes att mottaga veder
-

s. 116 Kontrollera mot PDF

116

Riksdagens Skrifvelse N:o 62.

partens inlaga. Sist å fjortonde dagen derefter gifve svaranden sitt svar

tvefaldt in och bifoge de handlingar, han åberopar, der de ej redan äro

ingifna. Ej må å någondera sidan mer än en skrift ingifvas.

Har icke dispache blifvit öfverklagad i den ordning, nu är sagdt,

lände den till efterrättelse.

2 mom. Vill part blifva muntligen hörd, göre derom anmälan inom

en månad efter inställelsedagen. Göres sådan anmälan, bestämme Rättens

ordförande genast dag för förhöret, som ofördröjligen skall inför Rätten

hållas. Har ej inom nyss stadgade tid anmälan skett och pröfvar ej heller

Rätten nödigt höra parterna, skall ofördröjligen genom anslag å Rättens

dörr tillkännagifvas viss dag, då Rättens utslag kommer att afsägas.

3 mom. I Rättens slutliga utslag skall fullständig underrättelse meddelas

om hvad part för sökande af ändring i utslaget har att iakttaga.

330 §.

Den, som vill söka ändring i Rådstufvurättens utslag i mål, som i

326 § omförmäles, skall vid talans förlust innan klockan tolf å trettionde

dagen från utslagets dag, den dagen dock oräknad, eller, om trettionde

dagen infaller å helgdag, å nästa söckendag till Rådstufvurätten tvefaldt

ingifva sina till Konungen stälda underdåniga besvär; bifoge ock Rättens

protokoll och utslag i målet jemte de till saken hörande handlingar, klaganden

kan anse nödigt förete.

Klagandens vederpart har att vid Rådstufvurätten sjelf efterhöra, huru

vida inom besvärstidens utgång besvär inkommit, och, der besvär anförts,

uttaga ena exemplaret af besvärsskriften; ege derefter tid af en månad

från besvärstidens utgång att till Rådstufvurätten ingifva underdånig förklaring

jemte de handlingar, han vill åberopa; försittes den tid, ege han

ej vidare varda i saken hörd. Sedan förklaring inkommit, eller tid för

förklarings afgifvande gått till ända, utan att sådan afgifvits, skola de vexlade

skrifterna jemte samtliga till målet hörande handlingar ofördröjligen

af Rådstufvurätten insändas till Konungens Justitierevisions expedition.

331 §.

De skiljemän, till hvilkas pröfning tvist enligt denna lag skall i vissa

fall hänskjutas, skola vara tre och utses i den ordning, lagen angående

skiljemän den 28 oktober 1887 bestämmer.

Hvad de fleste skiljemännen säga skall, änskönt någondera parten vill

söka domaren, gå i verkställighet, der ej domaren eller öfverexekutor

annorlunda förordnar.

s. 117 Kontrollera mot PDF

117

Riksdagens Skrifvelse N:o 62.

332 §.

De besigtningsman, som enligt denna lag böra af Magistrat eller

kronofogde förordnas, skola vara tre. I de städer, der handels- och sjöfartsnämnd

finnes, åligge Magistraten att för hvarje år från nämnden infordra

uppgift å personer, som till sådant uppdrags fullgörande anses skickliga.

Erfordras eljest besigtning, ege part derom anmoda den eller dem,

för hvilka han har förtroende; åliggande det Magistraten i de städer, der

handels- och sjöfartsnämnd finnes, att, efter förslag af nämnden, för hvarje

år utse lämpligt antal personer, hvilka hafva att med dylik besigtnings

verkställande gå parter till hända, äfvensom att kungöra förteckning å de

sålunda utsedde.

Denna lag träder i kraft den 1 Januari 1892; dock att de i 314 §

föreskrift^ val skola för år 1892 förrättas före utgången af innevarande år.

Mål, som den 1 Januari 1892 äro anhängiga vid domstol, skola behandlas

efter äldre lag.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.