Sök i Ratio Lex

Skrifvelse till Konungen, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af 7 § i jagtstadgan den 21 oktober 1864.

1891-05-11 · 4 sidor, varav 4 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 4 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Rskr. 1891:68, Skrifvelse till Konungen, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af 7 § i jagtstadgan den 21 oktober 1864.

Dokumentets text

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Riksdagens Skrifvelse N:o 68.

N:o 68.

Uppläst och godkänd hos Första Kammaren den 11 maj 1891.

— — ■—• — Andra Kammaren — 11 — —

Riksdagens skrifvelse till Konungen, i anledning af väckt motion

om ändrad lydelse af 7 § i jagtstadgan den 21 oktober

1864.

(Lagutskottets utlåtande n:o 44.)

Till Konungen.

Angående rättigheten att å annans jagtmark fullfölja å egen mark

börjad jagt eller den s. k. förföljningsrätten finnes i 7 § af nu gällande

jagtstadga den 21 oktober 1864 stadgadt:

»Drifver någon upp djur å egen mark, eller der han eger lof att

jaga, hafve rätt att jagten in på annans egor fullfölja, om djuret förut

är såradt; så ock att behålla detsamma, om det der fälles. År det

björn, varg, lo eller jerf, som jagas, vare lag samma, äfven om djuret

förut icke blifvit såradt.»

Inom Riksdagen har förslag blifvit väckt om upphäfvande af berörda

rättighet utom i fråga om de uti paragrafen särskildt omförmälta

rofdjur, och har till stöd för denna framställning blifvit erinradt, hurusom

något allmänt stadgande om förföljningsrätt icke torde hafva förekommit

förr än i jägeristadgan den 13 april 1808, der förföljningsrätten

inskränktes till såradt villebråd af hvad slag som helst, och att i fråga

s. 13 Kontrollera mot PDF

Riksdagens Skrifvelse N:o 68.

13

om förföljningsrätten intill nyss nämnda tid antagligen tillämpats åtskilliga

landskapslagars föreskrifter eller särskilda orters sedvänjor,

enligt hvilka förfölj ningsrätten torde hafva grundats allenast derå, att

den förföljande drifvit upp eller rest djuret.

Lagstadgad förföljningsrätt funnes numera icke i något europeiskt

land mera än i Norge och Sverige, sedan förföljningsrätten blifvit upphäfd

redan 1789 i Frankrike, 1830 i England och 1848 i Preussen.

Icke heller funnes sådan rätt medgifven i Danmarks eller Finlands

jagtlagar.

Då begreppet om jagträtt och insigten om nödvändigheten af förbättrad

jagtvård nu, äfven i vårt land, utvecklats så, att öfvertygelsen

om olämpligheten af förföljningsrättens bibehållande, utom hvad anginge

vissa större rofdjur, syntes vara allmän, åtminstone bland dem,

som särskildt intresserade sig för bättre jagtskick och jagtvård äfvensom

bättre djurskydd, syntes tiden vara inne att ur den svenska jagtlagstiftningen

med nyss antydda undantag borttaga rätten att utan jagträttsinnehafvarens

goda lof och minne å annans mark förfölja såradt

villebråd. Såsom skäl för förföljningsrättens bibehållande plägade anföras

dels satsen, att eganderätten till jagadt djur vunnes genom dess

sårande, så vidt djuret toges i besittning, dels ock det djurskyddsvänliga

humanitetsskälet, att det vore en oafvislig pligt emot det sårade

villebrådet att genom dess förföljande, vare sig å egna eller andras

marker, söka döda detsamma och såmedelst förkorta och göra slut på

dess lidanden, men icke något af dessa skäl syntes böra föranleda till

bibehållandet af ifrågavarande rättighet. Då nemligen eganderätten

enligt berörda regel förvärfvades icke genom sårandet allena, utan först

genom lagligt besittningstagande, kunde någon eganderätt icke heller

inskränkas'' eller upphäfvas genom eu föreskrift, enligt hvilken besittningstagande

icke finge ega rum genom förföljande af såradt villebråd

å annans jagtmark. Och att den i nu gällande jagtstadga medgifna

rätt att förfölja såradt villebråd icke heller ansetts grunda sig å eganderätt

eller börjadt besittningstagande genom sårande syntes jemväl framgå

deraf, att högsta domstolen vid tillämpning af förföljningsrätten förklarat

densamma icke innefatta rätt till vidare förföljande än under

den dagens jagt, då sårandet egt rum.

Hvad anginge det andra skälet torde böra erinras, att tillämpning

af förföljningsrätten, utom beträffande större rofdjur, med afseende å

hvars jagande och förföljande någon ändring af hittills gällande stadganden

icke ifrågasattes, hufvudsakligen förekomme vid jagt å elg,

men deremot till följd af flera olika, af en hvar lätt insedda skäl, så

s. 14 Kontrollera mot PDF

14 Bilisdagens Skrifvelse N:o 68.

sällan å smärre villebråd, att hänsyn till dem icke torde vid frågans

bedömande böra tagas.

Vidare vore det af erfarenheten ådagalagdt, att förföljningsrätten,

tillämpad särskild! vid elgjagt, föranledde ett hänsynslöst sårande af

elg, enär elgskytten, väl vetande att, om han blott lyckades såra elgen,

han finge fullfölja sin elgjagt öfver alla angränsande marker, icke vårdade

sig om att söka afbida eller bereda sig tillfälle till ett säkert och

dödande skott, eller att eljest spara sitt skott, utan nöjde sig med ett

skott, som endast mer eller mindre sårade, ty genom några droppar

blod i spåret förvärfvade han sig rätt till jagt å grannarnes jagtmarker.

Slutligen fort]enade erinras, huru som jagtvården måste i hög grad

försvåras och intresset för densamma till följd deraf ock slappas genom

en lag, som tillstadde den, som å sin mark lyckats såra ett djur, att

med jagtsällskap och hundar och kanske med en skara dreffolk tåga

fram öfver den jagtmark, der man sökt freda sitt villebråd och sina

elgstånd, äfvensom huru det måste verka till undergräfvande af jagtlagens

helgd och af djurskyddets pligt, att en hvar genom grymt sårande

af villebråd eller möjligen genom vidtagande af bedrägliga åtgärder,

som gjorde sårandet antagligt, skulle kunna förvärfva befogenhet

att ingripa i annans jagträtt.

Vid upphäfvande af rättigheten att förfölja såradt villebråd borde

emellertid till förekommande af tvister stadgas, att såradt villebråd,

som å annans jagtmark folie, finge af den det sårat tillvaratagas och

behållas.

Hvad sålunda blifvit för Riksdagen andraget har bibringat Riksdagen

den uppfattning, att det vore lämpligt att, på sätt blifvit hemstäldt,

rätten att å annans mark fullfölja jagt efter ett på egen mark

såradt villebråd uppliäfves och utbytes mot rättigheten att utan jagtens

fortsättande uppfånga och tillvarataga ett villebråd, som å jägarens

egen mark eller der han haft lof att jaga fått banesåret, ehuru detsamma

icke stupat der.

På grund häraf har Riksdagen för sin del antagit följande

Förordning

angående ändrad lydelse af 7 § i jagtstadgan den 21 oktober 1864.

Härigenom förordnas, att 7 § i jagtstadgan den 21 oktober 1864

skall hafva följande lydelse:

s. 15 Kontrollera mot PDF

Riksdagens Skrifvelse N:o 68.

15

»Hvar som under utöfning af loflig jagt sårar villebråd så, att det

faller å annans mark, må detsamma tillvarataga och behålla. Der någon

å egen mark eller der lian eger lof att jaga drifver upp björn, varg,

lo eller jerf, ege han att jagten in på annans egor fullfölja.»

Stockholm den 11 maj 1891.

Med undersåtlig vördnad.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.