Sök i Ratio Lex

Skrifvelse till Konungen, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående förändrad lydelse i vissa delar af värnpligtslagen den 5 juni 1885.

1892-11-26 · 12 sidor, varav 12 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,6 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 12 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Rskr. 1892:2 (urtima riksdagen), Skrifvelse till Konungen, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående förändrad lydelse i vissa delar af värnpligtslagen den 5 juni 1885.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Riksdagens Skrifvelse N:o 2.

1

N:o 2.

Uppläst och godkänd hos Första Kammaren den 2G nov. 1892.

— — — — Andra Kammaren den 26 — —

Riksdagens skrifvelse till Konungen, i anledning af Kongl. Maj:ts

proposition angående förändrad lydelse i vissa delar af

värnpligtslagen den 5 juni 1885.

(Särskilda utskottets utlåtande n:o 2.)

Till Konungen.

I en till Riksdagen aflåten proposition (n:o 2) af den 14 nästlidne

oktober har Eders Kongl. Maj:t, under hänvisning till ett propositionen

bilagdt utdrag af statsrådsprotokollet öfver landtförsvarsärenden för samma

dag, föreslagit Riksdagen att besluta, att § 1, § 3 mom. 1, §§ 6, 27

och 28, § 33 mom. 2 och 3 samt §§ 34, 36, 39 och 52 i värnpligtslagen

den 5 juni 1885 äfvensom § 53 i berörda lag, sistnämnda § sådan

den lyder i lagen den 5 mars 1886, skulle erhålla den förändrade lydelse,

propositionen utvisar.

I särskilda inom Riksdagen väckta motioner har föreslagits,

dels att Riksdagen måtte besluta, att § 27 i värnpligtslagen

skulle erhålla viss förändrad lydelse;

dels att Riksdagen för sin del ville, med upphäfvande af § 53

värnpligtslagen den 5 juni 1885, sådan nämnda § lyder i lagen den

Bih. till Urtima Riksd. Prat. 18!)2. 10 Sami. 1 Afd. 2 Häft. (N:o 2.) 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Riksdagens Skrifvelse N:o 2.

5 mars 1886, besluta, att nämnda lag med de ändringar deri, som med

föranledande af Eders Kongl. Maj:ts till innevarande års urtima Riksdag

aflåtna proposition n:o 2 kunde varda beslutade, skulle tillämpas

och gälla jemväl för invånarne i Gotlands län;

dels ock att Riksdagen, derest den i sistnämnda förslag åsyftade

lagförändringen godkändes, måtte antaga de särskilda öfvergångsbestämmelser

i värnpligtslagen, hvilka i sådant fall kunde anses vara

af behofvet påkallade.

Hvad först angår de delar af Eders Kongl. Maj:ts förevarande

framställning, hvilka i sak kunnat behandlas oberoende af ofvannämnda

motioner, eller de ifrågasatta, ändringarna i § 1, § 3 mom. 1, §§ 6, 27

och 28, § 33 mom. 2 och 3 samt §§ 34, 36 och 39, så är det af Eders

Kongl. Maj:t nu för Riksdagen framlagda förslaget till förbättrad härordning

i väsentlig mån fotadt på de i nyssnämnda §§ 27, l och 3 mom. 1

föreslagna bestämmelser om utsträckning af öfningstiden till 90 dagar

samt om förlängning af tjenstetiden i dess helhet till och med det

kalenderår, hvarunder den värnpligtige fyller 40 år, och af tjenstetiden

i beväringen till 12 år, deraf 8 år i första och 4 år i andra uppbådet.

Då Riksdagen, enligt hvad inhemtas af dess skrifvelse n:o 1 denna dag,

i hufvudsak bifallit berörda härordningsförslag, följer häraf, att Riksdagen

jemväl antagit ifrågavarande till grund för detsamma liggande

förändringar i värnpligtslagen; och Riksdagen har så mycket mindre

tvekat att biträda hvad Eders Kongl. Maj:t i detta senare afseende

föreslagit, som Riksdagen hyser den bestämda öfvertygelse, att det

mått af öfnings- och tjenstetid, hvilket enligt Eders Kongl. Maj:ts förslag

skulle komma de värnpligtige till del, är det minsta möjliga, som

kan ifrågakomma, om det åsyftade målet — ett betryggande försvar

— skall kunna vinnas, öfriga ändringar, som Eders Kongl. Maj:t föreslagit

i nu omhandlade paragrafer af värnpligtslagen, har Riksdagen

jemväl i sak ansett böra bifallas.

Beträffande derefter det oinförmälda förslaget till förändrad redaktion

af § 27, så går detta förslag ut dels derpå, att i mom. 1 ordet

»härens» skulle inskjutas framför »öfriga vapenslag», på det att ingen

tvekan måtte kunna uppstå om att äfven det beväringsmanskap, som

tilldelas den nyinrättade fästningsartillericorpsen för sjöbefästningarna

vid Karlskrona, skall, likasom det flottan i öfrigt tillhörande beväringsmanskapet,

undergå de nittio dagarnes vapenöfning under ett och samma

år, dels ock derpå, att i mom. 2 b) skulle uttryckligen ioreskrifvas, att

värnpligtig, som enligt detta mom. är skyldig att under hela sin värnpligtstid

tillhöra flottans reserv, äfven skall under samma tid tillhöra

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Riksdagens Skrifvelse N:o 2.

beväringens första uppbåd; och då båda de sålunda föreslagna förändringarna

synts Riksdagen egnade att förtydliga bestämmelserna i fråga,

bär Riksdagen ansett att samma förändringar böra vidtagas.

I motiveringen till förslaget om upphäfvande af § 53 har den

motionär, som framstält berörda förslag, till en början erinrat, hurusom

Riksdagen i skrifvelse den 11 maj 1891 förklarat sig anse likställighet

emellan de gotländske och rikets öfrige värnpligtige vara ett eftersträfvansvärdt

mål, och på grund deraf anhållit, det Eders Kongl. Maj:t

täcktes taga i öfvervägande, om och i hvad mån invånarne i Gotlands

län måtte kunna i fråga om sättet för värnpligtens fullgörande likställas

med rikets öfriga värnpligtige, och derefter för Riksdagen framlägga

förslag i ämnet. Enligt det statsrådsprotokoll, som funnes bifogadt

Eders Kongl. Maj:ts till innevarande års lagtima Riksdag aflåtna proposition

n:o 2, angående ändringar i värnpligtslagen, hade Eders Kongl.

Maj:t emellertid, efter vederbörandes hörande, icke ansett sig kunna

fästa åsyftadt afseende vid berörda framställning, men enligt det statsrådsprotokoll,

som vore bifogadt Eders Kong], Maj:ts till innevarande urtima

Riksdag aflåtna proposition n:o 2, angående ändrad lydelse i vissa delar

af värnpligtslagen, hade Eders Kongl. Maj:t likväl funnit sig böra så

till vida tillmötesgå berörda framställning, att undantagsbestämmelsen

om att de värnpligtige i Gotlands län skulle vara befriade från tjenstgöring

utom länets område skulle få bortfalla.

De undantagsbestämmelser, som icke ansetts kunna eftergifvas,

skulle sålunda, anmärker motionären, inskränka sig till:

a) att värnpligten för invånare i Gotlands län inträdde vid början

af det kalenderår, under hvilket han fylde nitton år, och bortföre till

och med det, under hvilket han fylde trettioåtta år; och

b) att den värnpligtige vore, sedan han blifvit inskrifven, skyldig

att för sin utbildning tjenstgöra under fredstid i nittio dagar, hvilken

tjenstgöring skulle fullgöras under tre på hvarandra följande år med

sextiosex dagar under första samt tolf under hvardera de båda följande

åren; dock att under år 1892 första årsklassen öfvades allenast trettio

dagar och under år 1893 fyratiotvå dagar.

Motionären har härefter ingått i en undersökning, huruvida de

ofvan anförda undantagsbestämmelserna verkligen kunde vara af den

vigt och betydelse, att de fortfarande borde i värnpligtslagen qvarstå

såsom en afvikelse från nämnda lags allmänna bestämmelser.

Beträffande först den tidigare inskrifningsåldern i Gotlands län,

hade chefen för generalstaben i afgifvet yttrande af den 24 augusti

1891 såsom sin mening uttalat, att något afseende icke borde fästas å

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Riksdagens Skrifvelse N:o 2.

förslaget, att värnpligtsskyldigheten i Gotlands län skulle, i likhet med

hvad som gälde för riket i öfrigt, inträda med det år, hvarunder den

värnpligtige fylde 21 år. Bestämmelsen om den tidigare inskrifningen

i Gotlands län — för närvarande vid 19:e året — vore afsedd såsom

gengäld för den i någon mån ökade börda, som § 53 värnpligtslagen

pålade gotländingarne. Det vore vidare alldeles icke obevisadt, att

den gotländske ynglingen tidigare än ynglingarne å fastlandet ernådde

den kroppsutveckling, som för värnpligtens fullgörande vore af nöden.

De dag efter dag återkommande långa marscherna, som på männens i

ledet uthållighet och kroppskrafter stälde de största anspråken, vore

icke heller att motse på Gotland, och till den kraftutveckling, som

erfordrades för en kortvarig, eu eller två dagar omfattande marschansträngning,

för att hinna en hotad punkt af öns kuster eller den

centrala befästade ställningen inom ön, liksom i allmänhet till strid

inom en befäst ställning, hvilken art af strid antagligen blefve hufvudsaken

vid Gotlands försvar, vore unga trupper mycket egnade.

Häremot invänder motionären, bland annat, att det enligt hans

förmenande vore alldeles oberättigadt att, då det gälde personlig värnpligt,

lägga en »i någon mån ökad börda» på invånarne i en enda landsända.

Det kunde vara, att denna landsända ansåges mera hotad än

de flesta andra, men Gotland vore väl icke den enda punkten, som

ansåges hotad. Såsom sådana nämndes också af framstående fackmän

hufvudstaden, Karlskrona, Norrland in. fl. Ingen hade emellertid djerft^

ifrågasätta, att den på dessa punkter ökade krigsfaran skulle mötas

med ökade värnpligtsbördor på den å dessa ställen befintliga befolkningen,

men då det gälde Gotland, droge man icke i betänkande att

tillämpa nämnda princip. Toges den ökade bördan, såsom rätt och

billigt vore, bort, så behöfdes det ingen gengäld till Gotlands befolkning,

som då hade att fullgöra det mått af personlig värnpligt, som

staten vid de särskilda vapenslagen utkräfde af alla sina dertill dugliga

undersåtar. Den gengäld, som skulle ligga i bestämmelsen om den

tidigare inskrifningsåldern i Gotlands län, syntes icke heller kunna

såsom eu Gotland särskilt medgifven förmån högt skattas, enär enligt

§ 6 värnpligtslagen hvarje svensk man äfven före 21:a året vore

berättigad att blifva inskrifven och vapenöfvad, om han vore till krigstjenst

duglig och i öfrigt lämplig till den tjenst, hvartill han anmälde

sig. Vore den gotländske ynglingen, såsom chefen för generalstaben

syntes anse, krigsduglig vid 19 års ålder, så borde förmånen af

tidigare vapenöfning kunna på grund af nämnda stadgande honom

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Riksdagens Skrifvelse N:o 2.

beredas, och någon särskild bestämmelse om en sådan förmån vore

i så fall obehöflig i den 53:e §.

Beträffande särskildt påsfåendet, att den gotländske ynglingen

vore tidigare utvecklad än ynglingarne på fastlandet, så har motionären

i sin motion ingått i ett utförligt bemötande deraf. I sammanhang

dermed har motionären framhållit, hurusom den ålder, vid hvilken inom

de särskilda europeiska staterna skyldigheten att deltaga i aktiv krigstjenst

inträdde, vore

i Tyskland, Italien, Spanien, Nederländerna, Belgien och Schweiz:

20 år;

i Osterrike-Ungarn, Frankrike, Ryssland, Portugal, Bulgarien,

Grekland och Sverige utom Gotlands län:

21 år;

i Finland och Rumänien:

22 år;

i Danmark och Norge:

23 år;

hvadan alltså ingen annan europeisk stat, icke ens någon af de

sydligare staterna, hade vågat sätta värnpligtens inträde så lågt som

till det nittonde året, hvilket vore lagbestämdt. för invånarne i Gotlands

län.

För öfningstidens fördelning på tre i stället för två år funnes,

anmärker motionären, enligt chefens för generalstaben uttalande två

skäl. Det ena, som förut blifvit inför Riksdagen framhållet, vore det,

att, då eu värnpligtsklass i Gotlands län icke vore talrik nog att bilda

högre truppförband än kompani, två klasser beväring måste på en

gång sammandragas, på det befäl och manskap måtte komma i tillfälle

att undergå öfning jemväl i bataljonsförband. Det andra skälet, som

i år för första gången framlagts för Riksdagen, vore den omständigheten,

att Gotlands infanteriregemente icke hade annan stam än den

fåtaliga af hufvudsakligen till rekrytering af underbefäl afsedda volontärer,

som enligt 1886 års riksdagsbeslut finge vid regementet anställas.

Vid mobilisering komme sålunda »männen i ledet» att bestå nästan

uteslutande af värnpligtige, och äfven vid de mobiliserade artilleriafdelningarna

komme, oaktadt för dem en stamstyrka i samma bemärkelse

som för truppafdelningarna å fastlandet vore att påräkna, proportionen

emellan stamsoldater och beväring att varda vida ofördelaktigare än å

fastlandet. De mobiliserade truppafdelningarna komme vidare att, såsom

en följd dels af stammens otillräcklighet och dels af nödvändigheten

att för den isoleradt liggande öri uppsätta en proportionsvis

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Riksdagens Skrifvelse N:o 2.

större styrka än å fastlandet, i vida högre grad än derstädes taga

beväringen i anspråk. Linieafdelningarna å Gotland konime sålunda

att sammanfattas af minst 8 klasser, under det att i fastlandets linieafdelningar

af infanteriet och trängen inginge endast 3 å 4 klasser,

och vid öfriga vapenslag än mindre antal. Men linieafdelningarna i

allmänhet och ej minst de på Gotland må6te vara dugliga att genast

vid krigsutbrott gå emot fienden. Fördelades nu de gotländska beväringsöfningarna

under fred på allenast två år, blefve följden den,

att linieafdelningarna, i hvilka, derest mobilisering komme att ega

rum på våren, den då oöfvade första klassen ej kunde insättas, måste

komma att upptaga beväringsmän, som sedan 7 å 8 år ej varit underkastade

någon slags öfning, ett sakernas skick, som chefen tör generalstaben

så mycket mindre ansett sig kunna förorda, som, enligt hans

uppfattning, den tredje beväringsöfningen, just till undvikande af nyssnämnda

olägenhet, borde försiggå under 5:e eller 6:e beväringsåret.

Hvad det första af berörda båda skäl beträffade, ansåge motionären

några oöfverstigliga hinder för en sådan anordning, hvarigenom

den gotländska beväringen kunde öfvas i bataljonsförband, icke förefinnas,

äfven för det fall, att öfningstiden jemväl för Gotlands län

blefve fördelad på två år. Enligt hvad motionären från sakkunnigt

håll inhemta!, kunde nemligen andra årsklassen inkallas, när den första

hunnit tillräckligt öfvas för att kunna deltaga i vidare öfning tillsammans

med den andra årsklassen, exempelvis efter 44 dagars öfning.

Mot en sådan sammandragning kunde betänkligheter hafva förefunnits,

då hela öfningstiden varit inskränkt till 54 dagar, men med 90 dagars

öfningstid vore ju förhållandena väsentligen förändrade.

Vidkommande det andra skälet måste det, enligt motionärens

tanke, medgifvas, att det vore en betänklig svaghet i den gotländska

beväringsorganisationen derutinnan, att dess infanteriafdelning saknade

stödet af erforderligt stammanskap, men man borde dervid icke förbise,

att den roterade jorden på Gotland verkligen uppstält till stam lämpligt

manskap, ehuruväl att detta blifvit disponeradt till sjöförsvaret.

Vid sådant förhållande kunde väl ifrågasättas, om det vore med rättvisa

och billighet förenligt, att bristen på stam vid infanteriafdelningen

i Gotlands län afhjelptes genom en ökad börda å de värnpligtige i

detta län. Dertill komme ytterligare, att den föreslagna åtgärden, åtminstone

enligt chefens för generalstaben mening, måsle vara alldeles

otillräcklig att fylla berörda brist, vid hvilket förhållande den ökade

bördan syntes blifva i det närmaste ändamålslös. Om tjenstgöriagens

fördelning på 2 år under angifna förutsättningar skulle vålla, att linien

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Riksdagens Skrifvelse N:o 2.

korame att upptaga beväringsmän, som sedan 7 å 8 år ej varit underkastade

någon öfning, så blefve det med tjenstgöringstidens fördelning

på 3 i stället för 2 år icke mera vunnet, än att linien då komme att

upptaga beväringsmän, som ej på 6 å 7 år undergått någon vapenöfning,

och dermed syntes det vara påtagligt, att man icke med denna

afvikelse från den allmänna värnpligtslagens bestämmelser vunne det

dermed afsedda ändamålet: linietrupper, dugliga att utan stöd af erforderlig

stam genast vid krigsutbrott gå emot fienden. För Gotlands befolkning

vore denna afvikelse ganska betungande, på samma gång

som densamma vid värnpligtiges flyttningar gåfve anledning till åtskilliga

olägenheter och missförhållanden. En undantagslagstiftning

för detta ändamål kunde svårligen anses oafvisligen nödig. Ville man

verkligen afhjelpa den påpekade bristen i den gotländska försvarsorganisationen,

så måste tydligen andra utvägar anlitas.

Hvad motionären sålunda andragit till stöd för sin ifrågavarande

hemställan har synts Riksdagen innebära talande skäl för ett bifall till

densamma. Tidpunkten torde nu vara inne att fullständigt upphäfva

den undantagsställning i fråga om värnpligtens fullgörande, hvari Gotlands

invånare befunnit sig allt sedan år 1811, då den s. k. beväringskonventionen

antogs, en undantagsställning, hvars införande säkerligen

icke någon nu skulle påyrka. Särskildt likställigheten i inskrifningsålder

. har Riksdagen icke hyst någon tvekan att för sin del besluta,

enär ingen som helst giltig grund synts Riksdagen i verkligheten förefinnas

för fortvaron af en anordning, hvarigenom de gotländske ynglingarne

kallas till fanorna två år tidigare än fastlandets ungdom. I

fråga om öfningstidens fördelning lära visserligen generalstabschefens

erinringar väga tyngre, men då enligt det nu föreliggande, af Eders

Kongl. Maj:t framstälda förslaget den tredje beväringsöfningen å Gotland

skulle försiggå redan under det tredje värnpligtsåret och icke,

såsom generalstabschefen tänkt sig, under det femte eller sjette, torde

från nämnda förslags synpunkt risken af ett eftergifvande för hvad

billigheten i allt fall fordrar blifva väsentligen mindre.

Om emellertid, § 53 i värnpligtslagen upphäfves, blir häraf eu

följd, att andra öfvergångsstadganden för de gotländske värnpligtige,

än de af Eders Kongl. Maj:t föreslagna, måste i lagen införas. Vid

affattandet af de bestämmelser, som uti ifrågavarande hänseende ansetts

nödiga, har Riksdagen följt den grundsats, som af Eders Kongl.

Maj:t gjorts gällande i fråga om värnpligtige i det öfriga riket, eller

att den, som eu gång begynt sin tjenstgöring enligt nu gällande stad
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Riksdagens Skrifvelse N:o 2.

ganden, icke behöfver undergå längre öfning än hvad han enligt samma

stadganden är underkastad.

Hvad då först angår de värnpligtige i Gotlands län, hvilka år

1893 skulle tillhöra 21-åringarnes klass— d. v. s. de år 1872 födde och

med dem likstälda äldre — så hafva desse vid årets början vapenöfvats

i sammanlagdt 42 dagar, deraf 30 dagar under år 1891 och

12 dagar under år 1892. För dem återstår sålunda endast 12 dagars

öfning; och bör denna naturligen fullgöras under år 1893.

Värnpligtige af 20-åringarnes klass — eller de år 1873 födde

och med dem likstälda äldre — hafva vid ingången af år 1893 öfvats

i 30 dagar, d. v. s. fullgjort 1892 års vapenöfning. De äro följaktligen

underkastade ytterligare 24 dagars tjenstgöring, hvilken lämpligen torde

böra utgöras med 12 dagar under hvardera af åren 1893 och 1894.

De ynglingar, som under år 1893 fylla 19 år — d. v. s. de, som

äro födda år 1874 — böra uppenbarligen inskrifvas först i den ordning,

hvartill den förändrade lagbestämmelsen föranleder, d. v. s. under

år 1895; och hafva de derefter att undergå öfning i enlighet med bestämmelserna

i § 27.

Under åren 1893, 1894 och 1895 skulle alltså beväringsöfningar

komma att i Gotlands län ega rum sålunda, att

år 1893 skulle tredje årets öfning försiggå i 12 dagar; och andra

årets öfning likaledes i 12 dagar;

år 1894 skulle tredje årets öfning försiggå i 12 dagar; och

år 1895 skulle första årets öfning försiggå i 68 dagar.

I enlighet med dessa grunder har Riksdagen formulerat och i §

52 intagit öfvergångsstadganden för de gotländske värnpligtige. Då

det vidare synts Riksdagen oegentlig!, att i § 52 fortfarande skulle

qvarstå allmänna dylika stadganden för åren 1887—1892, har Riksdagen

ur nämnda § uteslutit sistberörda stadganden; i följd hvaraf åt paragrafen

i dess helhet också gifvits eu annan uppställning.

På grund af hvad sålunda anförts, har Riksdagen, som funnit sig

icke kunna oförändrad antaga Eders Kongl. Maj:t.s proposition angående

ändring i vissa delar af värnpligtslagen — under vilkor, att Eders

Kongl. Maj:t ej mindre godkänner de beslut, Riksdagen fattat, dels

angående förbättrad härordning, dels ock angående ändring i lagen

om lindring i rustnings- och roteringsbesvären den 5 juni 1885, än äfven

utfärdar lagar i öfverensstämmelse med Eders Kongl. Maj:ts af Riksdagen

godkända propositioner dels angående afskrifning af de å viss

jord hvilande grundskatter m. m., dels ock angående ändrad lydelse

af § 58 i förordningen om kommunalstyrelse på landet — för sin del

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

• Riksdagens Skrifvelse N:o 2.

besluta, dels att § 53 i värnpligtslagen den 5 juni 1885, sådan nämnda

§ lyder i lagen den 5 mars 1886, skall upphäfvas, dels ock att § 1,

§ 3 mom. 1, §§ 6, 27 och 28, § 33 mom. 2 och 3 samt §§ 34, 36,

39 och 52 i berörda lag, § 27, sådan den lyder enligt lagarne den 22

maj 1891 och den 27 maj 1892, skola erhålla följande förändrade

lydelse:

§ 1:

»Hvarje svensk man är värnpligtig från och med det kalenderår,

under hvilket han fyller tjuguett år, till och med det, under hvilket

han fyller fyratio år.»

§ 3:

»1. Värnpligten fullgöres i beväringen och landstormen. Beväringen

delas i första och andra uppbådet. Tjenstetiden är åtta år i första

och derefter fyra år i andra uppbådet.

I krigstid bestämmer dock endast behofvet tjenstetidens längd

för det uppkallade manskapet.»

§ 6:

»Äfven före det år, värnpligten inträder, må yngling anmäla sig

till inskrifning och dervid uppgifva den truppafdelning eller flottans

station, hvilken han vill tillhöra. För bifall härtill fordras, att han är

till krigstjenst duglig och i öfrigt lämplig till den tjenst, hvartill han

anmäler sig.

Han tillhör likväl första uppbådet, intill dess åtta år förflutit från

och med det år, då han fylde tjuguett år.

Hvad i denna lag stadgas om värnpligtige gäller i tillämpliga

delar för de enligt denna § inskrifne, äfven innan de i värnpligtsåldern

inträdt.»

§ 27:

»1. Värnpligtig'', är, sedan han blifvit inskrifven, skyldig att för

sin utbildning tjenstgöra under fredstid i nittio dagar, hvilken tjenstgöring

skall fullgöras vid flottan samt vid rytteriet under det första

Bill. till Urtima Riksd. Prat. 1892. 10 Samt. 1 Afd. 2 Höft. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Riksdagens Skrifvelse N:o 2.

året, men vid härens öfriga vapenslag under två år med sextioåtta dagar

under det första året och tjugutvå dagar under det derpå följande.

2. Från all öfning i fredstid befrias:

a) de i § 25 mom. 1 b) omförmälde värnpligtige,

b) värnpligtig, som styrker, att han vid ingången af det år, då

han fyller tjuguett år, antingen varit vid sjömanshus inskrifven minst

fyra år och deraf under minst tolf månader haft anställning i utrikes

sjöfart eller ock, efter inskrifning å sjömanshus såsom eldare eller

maskinist, under minst ett år varit i dylik befattning använd, med

skyldighet likväl att för åtnjutandet af sådan befrielse tillhöra beväringens

första uppbåd och flottans reserv under hela sin värnpligtstid.»

'' § 28:

»1. Då rikets försvar det kräfver, må Konungen efter statsrådets

hörande till tjenstgöring inkalla beväringens första uppbåd eller de

större eller mindre delar deraf, som finnas behöfliga.

2. Derest i anseende till krig eller fara för krig det för rikets

försvar finnes nödigt, att äfven beväringens andra uppbåd, eller någon

del deraf i skilda orter eller vid olika vapen, inkallas, må Konungen

derom förordna, sedan han statsrådet hört och, så vida Riksdagen ej

är samlad eller inom trettio dagar sammanträda skall, låtit riksdagskallelse

utfärda.

3. Utom de förenade rikenas gränser må beväringens första uppbåd

vid hären användas endast till rikets försvar, och efter det att

statsrådet blifvit hördt samt riksdagskallelse utfärdats. Utan Riksdagens

medgifvande må beväringens andra uppbåd vid hären icke användas

utom de förenade rikenas gränser.»

§ 33:

»2. För den i hären inskrifne värnpligtige, som tillhör beväringens

första uppbåd, gäller dessutom:

a) att, om han vill för längre tid än två månader vistas utom

kompaniområdet, anmälan derom skall före afresan göras hos vederbörande

kompanibefäl;

b) att, vid afflyttning till annat kompaniområde för att der mautalsskrifvas,

han är pligtig derom göra anmälan, så väl före afflyttningen

hos det kompanibefäl, hvarunder han förut stått, som ock, inom

en månad efter ankomsten till den nya boningsorten, hos närmaste

befäl vid det kompani, inom hvars område harr inflyttat.

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Riksdagens Skrifvelse N:o 2.

3. Den, hvilken enligt § 27 mom. 2 tillhör flottans reserv, så

ock annan värnpligtig vid flottan, som är inskrifven å sjömanshus och

tillhör första uppbådet, är skyldig att, då han flyttar från ett sjömanshus

till annat, derom göra anmälan hos kompanibefälet vid så väl det

ena som det andra af de kompaniområden, inom Indika dessa sjömanshus

äro belägna, men, derest han upphör att vara vid sjömanshus inskrifven,

skall dylik anmälan göras dels hos kompanibefälet vid det

kompaniområde, inom hvilket det sjömanshus är beläget, der han senast

varit inskrifven, dels hos befälet vid det kompani, inom hvars

område han är bosatt; börande sålunda föreskrifna anmälningar ske

senast en månad efter det ombyte af eller afgång från sjömanshus

egt rum.

Första uppbådet tillhörande värnpligtig vid flottan, hvilken icke är

vid sjömanshus inskrifven, vare underkastad de i mom. 2 gifna bestämmelser

rörande anmälan vid tillfällig vistelse utom kompaniområdet

eller vid afflyttning.!)

§ 34:

5)1. Den, som innehaft anställning vid härens eller flottans stam

eller vid härens eller flottans reserv under sammanlagdt minst två år,

anses hafva fullgjort sin beväringsöfning, men skall efter afgången

från sagda anställning, så länge han i följd af sin värnpligt qvarstår

i beväringen, tillhöra dess första uppbåd.

2. Den, som under minst två år varit inskrifven såsom studerande

vid universitet eller annan statens högskola, tillhör likaledes första

uppbådet under hela sin tjenstetid i beväringen.»

§ 36:

»1. Landstormen kan endast under krig och till hemortens försvar

uppkallas efter derom af Konungen i statsrådet fattadt beslut. Uppbådad

landstormsman är underkastad i krigslag gifna bestämmelser.

2. Uppkallelsen verkställes genom omedelbar order enligt § 29

eller ock, vid öfverhängande fara, medelst ringning i kyrkorna eller

på annat, ofter ortens förhållande lämpadt, på förhand kungjordt sätt.»

§ 39:

»1. Landstormsman är under tjenstgöring pligtig att sjelf förse

sig med kläder och att, derest staten icke kan genast vid uppkallan
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Riksdagens Skrifvelse N:o 2.

det anskaffa föda, under tiden förse sig äfven med sådan, mot ersättning

af staten för värdet af soldatportion.

Vapen, ammunition samt fälttecken, angifvande landstormsmans

egenskap af krigsman, tillhandahållas af staten.

2. Landstormsman, som skadas under tjenstgöring, har enahanda

rätt till understöd eller pension för sig och efterlefvande, som värnpligtig,

hvilken tillhör beväringen.»

§ 52:

»De särskilda bestämmelserna i § 27 mom. 1 angående de värnpligtiges

öfningstid skola endast efter hand tillämpas, på det sätt att,

med undantag för invånarne i Gotlands län, om livilka här nedan särskildt

stadgas, under år 1893 värnpligtig^, tillhörande första årsklassen,

öfvas i sextiosex dagar, om de inskrifvits vid flottan eller vid rytteriet,

och eljest i fyratiofyra dagar, samt värnpligtige, tillhörande andra årsklassen,

som inskrifvits vid fotfolket eller vid trängen, öfvas i femton

dagar; hvarefter stadgandet i § 27 mom. 1 träder i kraft.

Inom Gotlands län skall värnpligtiges öfning under öfvergångstiden

från hittills gällande särskilda bestämmelser fullgöras sålunda, att

under år 1893 värnpligtige, som fullgjort första och andra eller allenast

första årets öfning, öfvas i tolf dagar; och under år 1894 värnpligtige,

som fullgjort första och andra årets öfning, öfvas likaledes i tolf dagar;

hvarefter stadgandet i § 27 mom. 1 träder i kraft.»

Stockholm den 26 november 1892.

Med undersåtlig vördnad.

STOCKHOLM, ISAAC MARCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1892.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.