Sök i Ratio Lex

Skrifvelse till Konungen, i anledning af väckt framställning angående formen för vissa vexelmål behandling.

5 sidor, varav 3 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,9 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 3 av 5 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Rskr. 1892:10, Skrifvelse till Konungen, i anledning af väckt framställning angående formen för vissa vexelmål behandling.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Riksdagens Skrifvelse N:o 10.

1

''fv;;

N:o 10.

.. t i i i i i) ’ : l c

I

»i vf.TiTd

Uppläst och godkänd hos Första Kammaren den 8 mars 1892.

— —o -i- — Andra Kammaren den 8 — —

Riksdagens skrifvelse till Konungen, i anledning af väckt framställning

angående formen för vissa vexelmål behandling.

(Lagutskottets utlåtande n:o 14.)

Till Konungen.

I sin till sistlidne Riksdag afgifna embetsberättelse omförmälde

justitieombudsmannen, hurusom han iakttagit, att i fråga om sådana

från öfverexekutorer fullföljda skuldfordringsmål, der lagsökningen

grundades på vexelfordran, helt olika meningar gjort sig gällande inom

rikets hofrätter. Genom redogörelse för åtskilliga af hofrätterna meddelade

utslag visades, att flera divisioner i svea hofrätt och de båda

divisioner, af hvilka hofrätten öfver Skåne och Blekinge bestode, ansåge

öfverexekutorerne vara behörige att upptaga och pröfva mål af

nämnda beskaffenhet, men att deremot en division af svea hofrätt samt

do flesta divisioner inom göta hofrätt förklarade, att öfverexekutorerne

icke vore behörige att handlägga dessa mål och förty undanröjde

öfverexekutorernes beslut.

B''h till Riksd. Prof. 1892. 10 Sami. 1 Afd. 1 Band. 2 Hlift. (Näs 10—15.) 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Riksdagens Skrifvelse N:o 10.

I nämnda berättelse framlades också de skäl, som efter justitieombudsmannens

förmenande talade för, att enligt nu gällande lag

öfverexekutorerne borde anses ega att till pröfning- upptaga lagsökningar,

grundade på vexlar. Vidare erinrades om de olägenheter,

hvilka i följd af berörda helt olika praxis redan uppkommit och sannolikt

skulle ökas i den mån praxis hos öfverexekutorerne blefve lika ojemn

som hos hofrätterna. Då genom 192 § utsökningslagen stadgats, att

hofrätts utslag i skuldfordringsmål ej finge öfverklagas, och något prejudikat

från högsta domstolen således ej vore att förvänta för bringande

af enhet i behandlingen af mål af nämnda slag, ansåge justitieombudsmannen,

att enhet ej stode att vinna på annat sätt än genom

en lagförklaring.

Af sådan anledning och då 12 § utsökningslagen bestämde i

fråga om hvilka fordringar lagsökning finge ega rum hos öfverexekutor,

hemstälde justitieombudsmannen, att Riksdagen måtte antaga ett

förslag till lagförklaring derom, att 12 § utsökningslagen egde tillämpning

jemväl på fordran, som grundade sig på vexel.

Denna framställning lyckades emellertid icke i den form, hvari

densamma då förelåg, tillvinna sig Riksdagens bifall.

Under diskussionen i ämnet visade sig meningarne inom Riksdagen

ganska delade. De allra fleste talarne omfattade dock den åsigt,

att öfverexekutor egde pröfva lagsökningsmål, der fordran grundades

på vexel. Huruvida sådan pröfning kunde afse kraf, rigtadt mot hvilken

vexelgäldenär som helst eller allenast mot acceptant, var emellertid

äfven föremål för meningsskiljaktigheter. Talare uppträdde till förmån

för båda meningarna, men det synes såsom skulle flertalet anslutit sig

till den åsigt, att hos öfverexekutor lagsökning på grund af vexel ej

borde ega rum mot annan gäldenär än acceptanten. Frågor om öfriga

vexelgäldenärers betalningsskyldighet skulle uteslutande tillhöra domstol.

I sin till innevarande Riksdag afgifna embetsberättelse erinrar

justitieombudsmannen till en början om sin ofvanberörda, vid sistlidne

riksdag gjorda framställning och den behandling, som inom Riksdagen

kom densamma till del.

Härefter fortsätter justitieombudsmannen: »Erfarenheter från min

embetsresa år 1891 bestyrka än mera, att praxis i fråga om nämnda

mål är särdeles olika. Så t. ex. inhemtade jag, att Konungens befallningshafvande

i Malmöhus län städse upptager lagsökningar mot

acceptant, ej mot andra vexelgäldenärer, men att, enligt hvad mig

sades, både öfverexekutor i Malmö och öfverexekutor i Lund anse sig

ej vara behörige att pröfva vexelkraf ens mot acceptant. 1 likhet med

opaginerad Kontrollera mot PDF

Riksdagens Skrifvelse N:o 10.

Konungens befallningshafvande i Malmöhus län pröfvar Konungens befallningshafvande

i Östergötlands län fordringsanspråk, grundadt på

vexel, då detsamma gäller acceptanten. Men om målet fullföljes till

göta hofrätt, blir Konungens befallningshafvandes utslag af hofrätten

undanröjdt på den grund, att Konungens befallningshafvande ej egt att

befatta sig med fordringsanspråket. I ett sådant från Konungens befallningshafvande

i Östergötlands län under göta hofrätts pröfning draget

mål meddelade hofrätten utslag den 2 oktober 1891 och yttrade deri,

att enär vexel icke vore att hänföra till sådant fordringsbevis, som i

12 § utsökningslagen omförmäldes, förklarade hofrätten, med stöd af

14 § i nämnda lag och med undanrödjande af öfverklagade utslaget, att

Konungens befallningshafvande ej bort till pröfning upptaga den gjorda

ansökan.

Detta utslag går i samma rigtning som de i min förra embetsberättelse

omförmälda, af göta hofrätt meddelade utslag i dylika mål.

Den olikheten förefinnes dock, att i de äldre utslagen hofrätten vanligen

åberopat 5 § 1 mom. i kongl. förordningen om nya vexellagens

införande m. m. den 7 maj 1880, under det att hofrätten i nämnda

utslag af den 2 oktober 1891 åberopat 12 och 14 §§ utsökningslagen.

Alldeles motsatta meningar i fråga om berörda skuldfordringsmål

göra sig således fortfarande gällande hos skilda myndigheter.

Både med hänseende härtill och i följd af de uppmaningar, som under

nämnda diskussion i kamrarne stäldes till mig, anser jag mig ej böra

underlåta att för Riksdagen å nyo framhålla, att åtgärder torde böra

vidtagas för att bringa enhet i behandlingen af nämnda mål.

I min förra embetsberättelse erinrade jag, att det för allmänheten

vore en icke oväsentlig fördel att kunna hos öfverexekutor anställa

lagsökning på grund af vexel. De flesta lagsökningarna i vexelmål

hos öfverexekutorerne gälla acceptant^-. Mera sällan lär det inträffa

att lagsökningarna afse andra vexelgäldenärer, utan fordringsegarne

vända sig i dylika fall vanligen till domstolarne. Orsakerna

härtill torde vara dels att, såsom jag nämnt, åtskilliga öfverexekutorer

blott upptaga vexelkraf mot acceptant, dels farhågor, att fordringsanspråk

mot andra vexelgäldenärer lätt förklaras tvistig!, dels ock att

lagsökning hos öfverexekutor ej skyddar mot preskription af vexelfordran,

hvarvid bör bemärkas, att preskriptionstiden i fråga om annan

vexelgäldenär än acceptanten är särdeles kort, blott sex månader från

vexelns förfallodag.

Det angelägnaste för allmänheten torde sålunda vara, att befogenheten

för öfverexekutor att pröfva vexelkraf mot acceptant blir oom
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

t

Riksdagens Skrifvelse N;o 10.

tvist lig. När detta tur det praktiska lifvet är det vigtigaste, och af

förutnämnda diskussion tycktes framgå, att inom Riksdagen sympatierna

mest luta deråt, att, på samma gång öfverexekutorernes omförmälda

befogenhet blir tydlig, det tillika bestämmes, att öfverexekutorerne icke

ega att upptaga andra vexelkraf, torde åtgärder vidtagas i nämnda

rigtning.»

I betraktande af de vidt skilda meningar, hvilka uttalades inom

Riksdagen, då berörda fråga der förevar, syntes det dock justitieombudsmannen

vanskligt att i detta omtvistade ämne framlägga ett formuleradt

lagförslag, helst de brister, hvilka kunde komma att vidlåda detsamma,

möjligen skulle minska utsigterna för sjelfva sakens framgång. För

att emellertid i hvad på honom ankomme söka bidraga till frågans lösning

har justitieombudsmannen nu hemstält om aflåtande till Eders

lvongl. Maj:t af en skrifvelse i ämnet med den begränsning, som detsamma

i justitieombudsmannens förevarande framställning erhållit.

Såsom redan anförts, afsåg nemligen justitieombudsmannens framställning

i ämnet vid sistlidne riksdag en lagförklaring af innehåll, att

öfverexekutor icke vore af gällande bestämmelser förhindrad att till

pröfning upptaga på vexel grundade lagsökningar, ehvad dessa rigtades

emot godkännare eller annan vexelgäldenär. Tillika afsåg berörda

framställning att genom ändring af 51 § utsökningslagen, i fråga om

den exekutiva kraften af öfverexekutors utslag i vexelmål, likställa sådant

utslag med rådstufvurätts dom i dylikt mål.

I sin nu föreliggande framställning bär justitieombudsmannen

deremot af praktiska hänsyn velat tillförsäkra öfverexekutor ifrågavarande

pröfningsrätt, allenast der lagsökning på grund af vexel rigtas

emot godkännare, och på samma gång hemstält, att andra på vexel

grundade fordringsanspråk må anhängiggöras endast vid domstol.

Riksdagen kan icke undgå att dela justitieombudsmannens uppfattning

om behöfligheten af en lagstiftningsåtgärd, hvarigenom den

osäkerhet och brist på enhet, som för närvarande vidlåda rättstillämpningen

på ifrågavarande område, må kunna häfvas. Likaledes anser

Riksdagen det vara ur praktisk synpunkt vigtigast, att öfverexekutors

rätt att pröfva vexelkraf mot godkännaren varder oomtvistlig.

Hvad särskilt beträffar det fall, som i 93 § af gällande vexellag

afhandlas, nemligen att vexelfordran preskriberats eller att vexelrätten

gått förlorad genom försummelse att företaga någon för dess bevarande

föreskrifven handling (s. k. prejudicerad vexel), innefattar bestämmelsen

i nämnda lagrum derom, att det står vexelinnehafvaren öppet att, såsom

i vanligt skuldfordringsmål, hos vexelgäldenär utsöka hvad denne till

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Riksdagens Skrifvelse N:o 10.

fordringsegarens skada skulle vinna, der fordringen förfölle, el t enligt

Riksdagens förmenande otvetydigt uttalande i den rigtning, att öfverexekutor

enligt gällande lag eger handlägga lagsökning på grund af

sådan fordran, hvilken ju icke är att betrakta såsom vexelfordran i

egentlig mening.

Riksdagen — som jemväl i likhet med justitieombudsmannen

anser lämpligast, att frågan öfverlemnas till Eders Kong!. Maj:t, som

dervid äfven får tillfälle taga i öfvervägande, huruvida enahanda verkställighet

bör komma öfverexekufors utslag i vexelmål till del, som för

närvarande tillkommer rådstufvurätts dom — får för den skull anhålla,

det Eders Kongl. Maj:t ville låta utarbeta och för Riksdagen framlägga

förslag till lagbestämmelse derom, att hvad i förordningen om nya

vexellagens införande och hvad i afseende derå iakttagas skall den 7

maj 1880 är stadgadt angående rättegång i vexelmål ej utgör hinder

för öfverexekutor att upptaga mål, hvari på grund af vexelfordran lagsökning

anställes mot godkännare af vexel. . y*.\

Stockholm don 8 mars 1892.

oHlii Hl 4>V''*> V‘ VkiV), %\ \.\yV''.uö \j;

■i.-J: Med undersåtlig vördnad.

O 3''r il 11 ■ > /I i

\ it
‘1

K i''

M i "•

*

i > . ivj o i!r ■ f *i i å .( i»* i o iif n j i gi-ji’ /i- *b-n*ib''*uj i-obii <

gt>.baduu ur o 1 ..i--''ir**j • u <*.> _0’''re- >t r''i g »brio 1 i.iiKnppc

i-^r!Tjv''iu /»Lind jorfitvxnbv.l ./dribTöd in-.- .14 u,/ ti /tij ’

!: UfB''I. .-g! U il 11.0 »do! «-l j; j 9 i O >i iJl • fl of-, il; tds-iud i [it gid>nöt

bly ''isil n-i''Hi’1 l-abuii .''g if.v av, t iiogi;! -: .i[!i ».tu y» nui

rån OU8J mdmovon i''- nyi- zvyi/A Itc u.teb ubitr-gKv

l..t;r •n;^nin''Iiit> .m•"! r.g’d!i>bj>: u ''gntu}>«lna horn itc ut''mod in* tf;

itfiäjaedt-gts.'' ! d v i i biin bil y. b-iot al-i''; a: t o nogebc; dill (bo i-y-.n

.mur m XijiulliiJKiiliiil ob ;i.-. vyu,''* i i*-; .rgfUauö ;

i r •gtih«ili;l hl/d jgti.ty MtwtMitob Min:: lum, b bvi-mö. ''

,|V| i It; bo, u • Tf; bf!f d .itiiKi it; J>b>ffc,)fc7,f»Si! to! . IMi./IuU

- ''t'' i J: .d Ilit ».! •tydtuojtjoa 0 I ;;''1 i > a *Jönio>[ ■''■/.; oiatnroa it; trdfi /

d b-i-r'' ant o? V/uidr *b*mrft oh tbiuac»! HO de- sutbl ; j • ''

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.