Sök i Ratio Lex

Skrifvelse till Konungen, i anledning af väckt motion om afskaffande af jus patronatus.

1892-04-04 · 4 sidor, varav 4 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 4 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Rskr. 1892:23, Skrifvelse till Konungen, i anledning af väckt motion om afskaffande af jus patronatus.

Dokumentets text

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Riksdagens Skrifvelse N:o 23.

N:o 23.

Uppläst och godkänd hos Första Kammaren den 4 april 1892.

— — — — Andra Kammaren den 4 — —

Riksdagens skrifvelse till Konungen, i anledning af väckt motion

om afskaffande af jus patronatus.

(Lagutskottets utlåtande n:o 24).

Till Konungen.

Under erinran hurusom patronatsrätten numera vore att anse som

en föråldrad institution, hvilken skadligt inverkade på församlingslifvet,

har enskild motionär inom Riksdagen hemstält om patronatsrättens afskaffande

och i sådant hänseende föreslagit upphäfvande af hvad kyrkolagen

med dithörande författningar, bland annat § 7 i adeliga privilegierna

den 16 oktober 1723, innehålla rörande ifrågavarande rättighet,

vilkoren och formerna för densamma.

Riksdagen, som inhemta!, att vid 1891 års början 135 patronella

pastorat funnos i riket, deraf 53 i Lunds stift, har icke kunnat undgå att

finna, att det från den kanoniska rätten ursprungligen härstammande kyrkopatronatet

blifvit en institution, som för en nutida rättsuppfattning ter

sig föråldrad och föga egnad att befrämja ett sundt församlingslif. I

vårt land införd under en tid, då ofta nog hela församlingar lydde under

något der beläget herresäte och församlingsborna i allmänhet vore under
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Biksdagens Skrifvelse N:o 23.

lydande till de store godsegarne, har berörda institution i mån af en

fortgående utjemning af förhållandena beträffande eganderätten till jord

alltmera undandragits det naturliga stöd, som en gången tids förhållanden

kunde skänka densamma. Skäl lära icke heller saknas för

det missnöje, som för närvarande temligen allmänt råder beträffande

kyrkopatronatet och dess utöfvande, och i hvarje fall ligger i sjelfva

tillvaron af en dylik företrädesrätt att kunna utan hänsyn till öfriga

församlingsboars önskningar ensam bestämma i fråga om valet af själasörjare

ett frö till misshälligheter emellan så väl patronus och församlingen

som denna senare och den af patronus utsedde presten, hvilket

lagstiftaren bör låta sig angeläget vara att så vidt möjligt undanrödja.

Frågan har icke heller af lagstiftningen lemnats obeaktad. Sedan nemligen

Rikets Ständer, i anledning af en vid 1853—54 årens riksdag

väckt framställning i ämnet, i skrifvelse den 18 oktober sistnämnda år

anhållit, att Eders Kongl. Maj:t ville låta undersöka och derefter meddela

ständerna framställning rörande de grunder, på hvilka överenskommelser

emellan innehafvare af patronatsrätt samt Eders Kongl.

Maj:t och kronan jemte vederbörande församlingar måtte kunna uppgöras

om patronatsrättens upphörande, äfvensom då utländingar vunne

tillstånd att i riket besitta fast egendom, med hvilken sådan rätt vore

förenad, dervid fästa det vilkor, att samma rätt icke finge till dem öfvergå,

utfärdades den 23 november 1855 dels ett cirkulär, innefattande förständigande

för domkapitlen i riket att genom vederbörande presterskap

underrätta de inom hvarje stift befintliga patronella församlingar, att

de af dem, som önskade patronatsrättens upphörande, skulle, efter föregången

öfverläggning med patronus angående vilkoren, hos Eders Kongl.

Maj:t derom göra underdånig anmälan och tillika afgifva förslag till

verkställande deraf, då Eders Kongl. Maj:t efter vederbörandes hörande

ville beslut för hvarje särskilt fall meddela, dels ock en kungörelse,

hvarigenom stadgades, bland annat, att då utländsk man erhölle nådig

tillåtelse att i riket förvärfva och besitta fast egendom, med hvilken

jus patronatus vore förenadt, skulle kallelserätt till ecklesiastika beställningar

icke till honom öfvergå, utan förblifva hvilande, intill dess egendomen

åter tillfallit svensk undersåte.

Frågan, som af den i anledning af Rikets Ständers skrifvelse den

18 juni 1866 och en af 1868 års kyrkomöte gjord framställning tillsatta

komité för utarbetande, bland annat, af förslag till förändringar i då

gällande presterliga befordringslag lemnades helt och hållet åsido under

förklaring att patronatsrätten, sådan den faktiskt bestode och utöfvades,

måste anses vara af privaträttslig natur, bragtes vidare å bane vid 1870

Bih. till Biksd. Prof. 1892. 10 Sami. 1 Afd. 1 Band. 3 Haft. 3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Riksdagens Skrifvelse N:o 23.

års riksdag. Vid nämnda riksdag förelåg nemligen till behandling en

inom Andra Kammaren väckt motion om skrifvelse till Eders Kong].

Maj:t med anhållan om utredning, på hvad sätt jus patronatus måtte

kunna afskaffas och församlingarna i dittills varande patronella pastorat

berättigas att sjelfva välja sina själasörjare. I afgifvet utlåtande erinrade

dåvarande lagutskott, huru som, då patronatsrätten, hvilken i allmänhet

förvärfvats genom enskildes uppoffringar för kyrkorna eller

församlingarna, i de flesta fall vore förenad med besittningsrätten till

viss egendom och sålunda stode i nära samband med eganderätten,

densamma icke heller kunde frånhändas dåvarande innehafvare annorledes

än på öfverenskommelsens väg. Ep sådan utväg vore församlingarne

redan anvisad genom ofvan berörda cirkulär, och då ett mera

lämpligt sätt för ändamålets vinnande icke stode att finna, ansåge sig

utskottet böra afstyrka bifall till ifrågavarande motion. Denna hemställan

blef utan nämnvärd meningsskiljaktighet af Riksdagen bifallen.

Sedan dess hvilade frågan, tills densamma, likväl under en annan

form, vid sistlidne riksdag återupptogs i en jemväl inom Andra Kammaren

väckt motion, deri, under framhållande af den godtycklighet, som

icke sällan röjde sig i patronatsrättens utöfvande, å nyo påyrkades en

skrifvelse till Eders Kongl. Maj:t i syfte att vinna skärpt tillsyn derå,

att innehafvarne af patronatsrätt stälde sig gällande föreskrifter till

efterrättelse. Motionen, som af kammaren remitterades till tillfälligt

utskott, blef emellertid af nämnda utskott afstyrkt hufvudsakligen af

det skäl, att rättelse i de af motionären anmärkta missförhållanden

syntes kunna ske utan Riksdagens medverkan, allenast de utvägar, som

gällande föreskrifter i sådant syfte erbjöde, tillräckligt beaktades. Berörda

utskotts i enlighet härmed gjorda hemställan blef okså af kammaren

bifallen, hvadan frågan förföll.

Riksdagen vill ingalunda bestrida, att i de fall, der innehafvare

af patronatsrätt uppenbarligen åsidosätter uppfyllandet af författningsenliga

skyldigheter, rättelse härutinnan icke skulle stå att vinna på

laglig väg. Denna omständighet bör emellertid enligt Riksdagens förmenande

icke verka derhän, att då, enligt hvad Riksdagen ofvan antydt,

det ingrepp i de kyrkliga kommunernas sjelfständighet, som patronatsrätten,

äfven der den lojalt utöfvas, onekligen innebär, icke kan undgå

att öfva en menlig inverkan på församlingslifvet eller vålla allehanda

olägenheter, för hvilkas afhjelpande gällande lag icke kan lemna bot,

lagstiftaren skulle vara förhindrad att, såvidt möjligt, gå till roten af

det onda. På sätt redan blifvit anfördt, är genom 1855 års cirkulär

tillfälle beredt vederbörande församlingar i patronella pastorat att efter

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Riksdagens Skrifvelse N:o 23.

öfverenskommelse med innehafvarne af patronatsrätten få denna upphäfd,

och lika som 1870 finner Riksdagen, att, då patronatsrätten har

en öfvervägande privaträttslig karakter, någon annan utväg för uppnående

af det mål, som Riksdagen finner eftersträfvansvärdt, näppeligen

kan anlitas än den, som genom berörda cirkulär redan blifvit anvisad.

Deremot håller Riksdagen före, att åtgärder både kunna och böra vidtagas

i syfte att göra det sålunda anvisade medlet mera verksamt, än

det hittills visat sig. Enligt hvad Riksdagen inhemtat, är det endast

ett fåtal församlingar — till 1887 års slut åtta — som lyckats träffa

uppgörelse med vederbörande patroni om patronatsrättens upphäfvande.

I ett par fall hafva försök visserligen gjorts, men strandat på svårigheten

att enas om vilkoren för öfverenskommelsen. Äfven om det icke

kan antagas, att 1855 års cirkulär råkat i glömska och en erinran om

dess tillvaro således redan ur denna synpunkt kunde vare oneklig, antager

Riksdagen, såsom nyss antyddes, möjligheten af åtgärder, hvarigenom

tillkomsten af en giltig öfverenskommelse skulle kunna underlättas och

syftemålet med förevarande framställning sålunda i väsentlig mån främjas.

Riksdagen föreställer sig t. ex., att domkapitlen lämpligen skulle kunna

förständigas att vid inträffande ledighet i patronella pastorat städse

infordra församlingens utlåtande, huru vida densamma icke ville begagna

sig af den utväg ofta nämnda cirkulär anvisar för patronatsrättens afskaffande,

äfvensom att, der svårighet yppats att träffa godvillig öfverenskommelse

om vilkoren för en dylik åtgärd, staten skulle kunna träda

emellan till svårighetens afhjelpande.

På grund af hvad sålunda anförts, får Riksdagen anhålla, att

Eders Kongl. Maj:t täcktes taga i öfvervägande, om och i hvad mån

de i cirkuläret den 23 november 1855 meddelade bestämmelser i fråga

om sättet för patronatsrättens afskaffande kunna göras mera verksamma

för främjande af syftet med nämnda cirkulär.

Stockholm den 4 april 1892.

Med undersåtlig vördnad.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.