Sök i Ratio Lex

Skrifvelse till Konungen, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af 23 kap. 7 § strafflagen.

1892-04-07 · 2 sidor, varav 2 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Svag — ungefär 2,1 % av orden ser trasiga ut — läs mot PDF:en innan du citerar
  • Sidnummer: alla 2 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Rskr. 1892:24, Skrifvelse till Konungen, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af 23 kap. 7 § strafflagen.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Riksdagens Skrifvelse N:o 24.

1

N:o 24.

Uppläst och godkänd hos Första Kammaren den 7 april 1892.

— — — — Andra Kammaren den 7 — —

Riksdagens skrifvelse till Konungen, i anledning af väckt motion

om ändrad lydelse af 23 kap. 7 § strafflagen.

(Lagutskottets utlåtande n:o 20 och memorial n:o 31).

Till Konungen.

Inom Riksdagen har af enskild motionär gjorts framställning om

sådan ändring i 7 § af 23 kap. strafflagen, att allmän åklagare skall

vara berättigad att å tjenstens vägnar blifva så väl de i 2 § af samma

kapitel omförmälda s. k. oredlighetsbrotten, som ock de förseelser, hvilka

kapitlets 3 § sammanfattar under kategorien uppenbar vårdslöshet mot

borgenärer. Riksdagen, som ansett sig förhindrad att förorda en utsträckning

af allmän åklagares åtalsrätt derhän, att densamma, om ock

först efter angifvelse, må kunna omfatta förseelser af sistnämnda art,

har deremot ansett en skärpning i strafförfarandet emot oredliga gäldenärer

kunna med fog ifrågasättas. Det lärer nemligen icke kunna

förnekas, att sistberörda slag af konkursförbrytelser ligga de grofva

brott, som i kapitlets 1 § omförmälas, temligen nära, och i hvarje fall

långt mera än vårdslöslietsbrotten störande ingripa i samhällets näringsliv

Att emellertid åt åklagaren inrymma en sjelfständig åtalsrätt i fråga

om oredlighetsbrotten torde icke vara lämpligt. Dels skulle nemligen

Bih. till Riksd. Prof. 1892. 10 Sami. 1 Afd. 1 Band. 4 Häft. (N:is 24—31.) 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Riksdagens Skrifvelse N:o 24.

en dylik åtgärd icke rätt väl stämma öfverens med den uppfattning,

som i gällande lag häfdas beträffande verkningarna i kriminelt afseende

af en med borgenärerna under konkursen träffad uppgörelse, och dels

torde det praktiska värdet af en dylik förändring i allmänhet icke

blifva särdeles stort. Enligt Riksdagens åsigt erbjuder deremot ett vid

behandlingen af Eders Kongl. Maj:ts proposition till 1890 års riksmöte

angående ändring i vissa delar af strafflagen, deribland ifrågavarande

lagrum, inom Riksdagen framstäldt medlingsförslag en väg, på hvilken

syftemålet med förevarande framställning bättre och säkrare torde stå

att vinna än genom medgifvandet af en sjelfständig åtalsrätt för en

person, hvilken, såsom med allmänna åklagaren är fallet, oftast står

utom kretsen af de mången gång helt enskilda affärsförhållanden, som

med förbrytelsen ega samband.

Berörda medlingsförslag afsåg, så vidt nu är i fråga, att tillerkänna

åklagare rätt att efter angif velse åtala brott, som innebure

oredlighet emot borgenärer. Genom antagande af en dylik norm för

åtalsrättens tillämpning vid ifrågavarande slag af konkursförbrytelser

vinnes å ena sidan onekligen en lämplig gradation i berörda afseende,

medan å andra sidan, då åklagare ju är oförhindrad att fullfölja ett

anstäldt åtal, fastän angifvelsen återkallats, torde vara sörjdt försatt

den oredlige gäldenären oftare än hittills skett erhåller välförtjent

näpst.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt, har Riksdagen för sin

del antagit följande

Lag

angående ändrad lydelse af 23 kap. 7 § strafflagen.

Härigenom förordnas, att 23 kap. 7 § strafflagen skall erhålla

följande ändrade lydelse:

Brott, som i 2 § omförmäles, ehvad det begåtts af gäldenär

eller efter ty i 4 § sägs, af syssloman, så ock brott, hvarom i 5 §

förmärs, må ej åtalas af allmän åklagare, der ej brottet af målsegande

till sådant åtal angifves. Brott, som i 3 § sägs, må ej af annan fän

målsegande åtalas.

Stockholm den 7 april 1892.

Med undersåtlig vördnad.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.