Sök i Ratio Lex

Skrifvelse till Konungen, i anledning af Riksdagens är 1891 försandade revisorers berättelse angående verkstad granskning af statsverkets samt andra af allmänna medel bestående fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1890.

1892-05-17 · 31 sidor, varav 29 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 29 av 31 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Rskr. 1892:41, Skrifvelse till Konungen, i anledning af Riksdagens är 1891 försandade revisorers berättelse angående verkstad granskning af statsverkets samt andra af allmänna medel bestående fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1890.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Riksdagens Skrifvelse N:o 41.

1

N:o 41.

Uppläst och godkänd hos Första Kammaren den 10 maj 1892.

—- — — — Andra Kammaren den 17 — —

Riksdagens skrifvelse till Konungen, i anledning af Riksdagens

är 1891 försandade revisorers berättelse angående verkstad

granskning af statsverkets samt andra af allmänna

medel bestående fonders tillstånd, styrelse och förvaltning

under år 1890.

(Statsutskottets utlåtande n:o 43.)

- ; { tf :V1 *'' 1 ..i ‘4 * y.)''t! i*!!, • X } \‘ ’ il i i''! ;. ; •.’ i n i»'' / Yf doft} i

Till Konungen.

•’ )] . ; /il y r i; u i,T X i ”Uicii i\A S Uf 1 i > • [Vin* ■ • ■ {i i i U: Jii;}!

Efter pröfning af hvad Riksdagens nästlidna år församlade revisorer

rörande verkstäld granskning af statsverkets samt andra af allmänna

medel bestående fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1890

uti afgifven berättelse anmält samt vederbörande förvaltande verk och

myndigheter uti deröfver afgifna förklaringar bos Eders Kongl. Maj:t

andragit, för Riksdagen i nedannämnda ärenden anföra följande.

Arméförvaltningen.

På grund af 1870 års revisorers i ämnet gjorda anmälan både,

enligt hvad i revisionsberättelsen meddelats, 1871 års Riksdag föst Eders

Bih. till Rilcsd. 1‘rot. 1892. 10 Sami. 1 Afd. 1 Band. (i Höft. (N:o 41.) 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Riksdagens Skrifvelse N:o 41.

Kongl. Maj:ts uppmärksamhet vid den synnerliga vigt, frågan om förskottsväsendet

vid statens penningförvaltning i allmänhet egde, och

dervid erinrat om, bland annat, den stora utsträckning förskottsväsendet

tagit och den olägenhet af detsamma, som uppstode derigenom, att utgiftsanslagens

verkliga ställning icke kunde med någon säkerhet utrönas,

i det de betydliga utgifter, förskotten representerade, icke blifvit

å vederbörande anslag afförda, hvaraf åter följde, att rikshufvudbokens

uppgifter om reservationer å anslagen, besparingar m. in. måste blifva

mer eller mindre felaktiga och utvisa ett fördelaktigare resultat än det,

som i sjelfva verket förefunnes. Riksdagen hade derföre anhållit, att

Eders Kongl. Maj:t täcktes låta vidtaga sådana åtgärder, att allmänna

medel icke af någon embetsmyndighet derefter måtte, utom i fall af tvingande

nödvändighet, såsom förskott utanordnas och att, då sådant skedde,

medlen måtte, med iakttagande af behörig kontroll å förskottens redovisning,

afföras å vederbörligt anslag, der sådant funnes att tillgå, eller

å särskild! för ändamålet upplagdt konto uppföras.

Med anledning af Riksdagens berörda framställning hade, enligt

hvad i revisionsberättelsen vidare anförts, Eders Kongl. Maj:t genom

kungörelse den 12 december 1879 förordna!, bland annat, att redovisning

för förskott, som af embetsverk, myndighet eller redogörare af tillfällig

anledning eller för bestridande af löpande utgifter till underlydande

utlemnades skulle — der förskottsgifvaren icke funne redovisning derför

lämpligen böra afgifvas i sammanhang med öfrig den underlydande åliggande

redogörelse, — afslutas vid medlet af sista månaden under räkenskapsåret

samt före slutet deraf insändas till vederbörande embetsverk,

myndighet eller redogörare, som förskottet utlemna!, och att under tiden

mellan nämnda afslutningstermin och räkenskapsårets utgång nytt förskott

icke måtte utlemnas till större belopp, än som erfordrades till

årets slut, eller intill dess på nya året ytterligare förskott hunne utlemnas.

Enligt hvad revisorerne af arméförvaltningens räkenskaper inhemta!,

hade de oredovisade förskotten, som vid 1890 års början utgjort 689,736

kronor 13 öre, under året stigit till 1,057,667 kronor 98 öre, och då

härtill komme, att å kontot »försträckning mot ersättning» vid revisionsårets

slut utbalanserats en öfverbetalning af 260,034 kronor 16 öre,

visade sig, att af arméförvaltningen förskottsvis utgifna medel, som ej

blifvit ersatta eller eljest redovisade, vid revisionsårets slut uppgått tillsammans

till ett belopp af 1,317,702 kronor 14 öre.

Med afseende å de betydliga belopp, hvartill sålunda de i arméförvaltningens

räkenskaper upptagna oredovisade förskott belöpte • sig,

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Riksdagens Skrifvelse N:o ål.

hafva revisorerne ifrågasatt, huruvida icke sådana förändrade anordningar

i afseende å förvaltningens medelsredogörelse lämpligen måtte

kunna vidtagas, hvarigenom det syfte, som med Riksdagens omförmälda

skrifvelse och den deraf föranledda kungörelsen afsåges, måtte äfven i

fråga om utgifterna för armén varda på ett tillfredsställande sätt befrämjadt''

Öfver denna framställning hafva utlåtanden afgifvits af arméförvaltningens

samtliga departement.

Arméförvaltningen å artilleridepartementet har, under uppgift att

de i departementets räkenskaper för 1890 vid årets slut såsom oredovisade

förskott balanserade medel uppgått till inalles 140,838 kronor

37 öre, deraf å extra anslaget till fästningsartillerimateriel 90,710 kronor

17 öre, meddelat, att af ifrågavarande oredovisade förskott helt obetydligt

folie på arméns regementen och corpser, hvilka endast högst

sällan och då till ringa belopp och för bestämdt uppgifva behof utbekomme

förskottsmedel, hvadan ock undantagsvis förekomme, att för

dom några förskott behöfde öfverföras såsom oredovisade vid räkenskapsårets

slut.

Hvad återigen beträffade artilleriförråden, Carl Gustafs stads gevärsfaktori,

ammunitionsfabriken samt Åkers krutbruk, så bedrefves der för

kronans räkning mycket omfattande arbeten af sådan beskaffenhet, att

förskottsmedel måste till betydande belopp tid efter annan af artilleridepartementet

dessa etablissement tillhandahållas. Att för sådana förskottsmedel,

i hvad de afsåge afgifter för senare delen af räkenskapsåret,

affordra vederbörande redogörelse redan vid medlet af årets sista

månad, hade visat sig möta så störa svårigheter och olägenheter, att,

med begagnande af det i ofvan åberopade kungörelse den 12 december

1879 alternativt angifna tillvägagåendet, det ansetts lämpligast att ålägga

de redogöringsskyldige att för alla under hvarje qvartal af året — således

äften det sista — undfangna förskottsmedel i ett sammanhang

afgifva redovisning inom utgången af den månad, som följde på qvartalet

—• ett stadgande, hvaraf så mycket mindre kunnat förväntas några

olägenheter i det af revisorerne angifna hänseende, som specifika uppgifter

öfver oredovisade förskottsmedel, utbetalade från artilleridepartementet,

städse funnes under särskilda anslag och titlar departementets

årsrcdogörelser bifogade. Hufvudsakligen af dessa skäl hade ock, beträffande

tiden för medelsräkenskapens ingifvande till departementet, blifvit

meddelade sådana föreskrifter, hvarom ofvan nämnts, ej mindre i deri

af Eders Kongl. Maj:t den 25 juni 1881 faststälda instruktion för artilleriförråden

samt i den förnyade instruktion, som af artilleridepartementet,

enligt Eders Kongl. Maj:ts bemyndigande, den 15 februari 1890 lör

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Riksdagens Skrifvele N:o 41.

samma förråd utfärdats, än äfven uti de tid efter annan af departementet

faststälda instruktioner för Carl Gustafs stads gevärsfaktori, ammunitionsfabriken

samt Åkers krutbruk. Emellertid hade arméförvaltningens artilleridepartement

ingalunda underlåtit att vid upprepade tillfällen erinra

vederbörande förvaltningar vid förråden och öfriga under departementet

stälda etablissement, dels att vid slutet af ett räkenskapsår icke finge

begäras förskottsmedel till större belopp än som vore oeftergiflig! nödvändiga

för bestridandet af utgifter under återstående delen af året och

intilldess i början af ett påföljande år nya förskottsmedel kunde från

artilleridepartementet tillhandahållas, och dels att, såvidt möjligt vore,

söka förekomma att vid årsredogörelsernas afsilande fordringar till påföljande

år balanserades.

Vidare förekomme att, enligt bestämmelserna i 32 § af kong],

kungörelsen den 10 maj 1889 angående tillämpning under viss tid af

förändrade föreskrifter rörande statens upphandlings- och entreprenadväsende,

från artilleridepartemcntet måste utlemnas stora belopp, såsom

förskott för kontralierade leveranser af krigsmateriel m. m., hvilka förskott

icke annorlunda än, i den mån de kontraherade beställningarne

blifvit fullgjorda och godkända, kunde såsom redovisade ur räkenskapen

aflföras. Då emellertid med sådana beställningars effektuerande i allmänhet

droges ut på tiden, måste i de flesta fall de under ett år för

sådant ändamål utgifna förskottsmedel till redovisande i ett kommande

års räkenskaper öfverföras. Häraf förklarades äfven den omständigheten,

att å extra anslagsmedlen till fästningsartillerimateriel ett så stort belopp

som det här ofvan angifna, eller 90,710 kronor 17 öre, funnes vid

revisionsårets slut såsom oredovisadt utestående.

Med anledning vidare af revisorernes anmärkning om öfverbetalningar,

som vid revisionsårets slut funnes i kontot »försträckning mot

ersättning» utbalanserade, anmälde artilleridepartementet, att i departementets

räkenskaper för år 1890 blifvit på sådant sätt bokförde tillhopa

54,478 kronor 35 öre, hvaraf större delen, eller 43,434 kronor 26 öre,

utgjorde ett försträckningsvis utbetaladt belopp för revolvrar af 1887

års modell, hvilka vapen artilleridepartementet, enligt bemyndigande i

kongl. brefvet den 11 mars 1887, anskaffat från utlandet och liqvidcrat.

Efter afdrag från sistnämnda belopp af värdet för de i kronans förråd

förvarade dylika vapen, som vore afsedda att mot betalning utlemnas

och hvarför liqvid äfven influtit och blifvit kontot godtgjordt, hade

artilleridepartementet under den 11 augusti 1888 hos Eders Kongl.

Magt till ersättande anmält 29,919 kronor 72 öre, motsvarande kostnaden

för de revolvrar, som borde utan ersättning utlemnas till arméns

s. 5 Kontrollera mot PDF

Riksdagens Skrifvelse N:o 41. 5

fanjunkare med vederlikar; men godtgörelse för sistberörda belopp både

ännu icke kommit departementet till godo. Förutom några mindre

betydande belopp — såsom förskjutna kostnader för marinförvaltningen,

hviska redan blifvit ersatta, samt nödiga befunna utbetalningar för

undersökningar m. m. rörande nya artillerikasernetablissement, hvilka

sistnämnda utgifter i saknad af erforderliga anslagsmedel, måst tillsvidare

balanseras — förekom me slutligen å bemälda konto ett belopp

af 2,065 kronor 10 öre, utgifter, som enligt kongl. bref den 11 juni

1887 förskjutits för anskaffande af fodral till de ofvannämnda, utan

ersättning utlemnade revolvrarne, men ännu icke blifvit departementet

ersatta.

I sitt i denna fråga afgifna utlåtande har arméförvaltningens fortifikationsdepartement

anmält, att summan af fortifikationsdepartementets

vid slutet af ofvannämnda räkenskapsår oredovisade förskottsmedel väl

utgjort ej mindre än 436,854 kronor 73 öre, men att i detta belopp

inberäknats dels förskottsvis skedda utbetalningar å kontraherade och

verkstälda arbeten vid fotgardesregementenas nya kasernetablissement

med sammanlagdt 342,917 kronor 55 öre, och dels 5,600 kronor, utgörande

en hos jernkontoret på grund af Eders Kongl. Maj ds bref den

12 februari 1875 deponerad löseskilling för en till styrelsen för statens

jernvägstrafik upplåten del af Kommendantsängen vid skansen Lejonet

i Göteborg.

Efter afdrag af dessa båda medelsposter, tillhopa 348,517 kronor

55 öre, återstode å den till år 1891 balanserade förskottssumman 88,337

kronor 18 öre, hvari dock inginge 11,737 kronor 64 öre, som, emot

redovisning, under år 1890 anordnats till Eders Kongl. Majds befallningshafvande

i Stockholms län för att såsom expropriationskostnader för

anläggning af batterier och minstationer i Stockholms skärgård utbetalas

till vederbörande jordegare m. fl., ehuru inom samma års utgång derför

icke inkommit sådan redogörelse, att förskottet kunnat såsom redovisadt

i räkenskapen afföras.

Fråndroges ytterligare sistberörda expropriationsmedel, utgjorde de

öfriga förskotten blott 76,599 kronor 54 öre; och vore dessa medel vid

1890 års slut fördelade på sätt en vid utlåtandet fogad förteckning utvisade.

Då under de sista dagarne åt hvarje år vanligen en mängd räkningar

borde liqvidcras hos de olika militära myndigheterna samt dessutom

åtskilliga större utbetalningar af fortifikationsdepartementets medel

ofta skulle ega rum i börian af påföljande nyår, utestode, enligt de
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

G

Riksdagens Skrifvelse N:o 41.

partementets åsigt, vid 1890 års utgång hos förskottstagarno ingalunda

större belopp, än som för löpande utgifter behöfdes.

Val både, såsom revisorerne framhållit, genom ofvanberörda kungörelse

förordnats, bland annat, att redovisning för förskott, som af

embetsverk, myndighet eller redogörare af tillfällig anledning eller för

bestridande af löpande utgifter till underlydande utlemnas, skall — der

förskottsgifvaren icke finner redovisning derför lämpligen böra afgifva^

i sammanhang med öfrig den underlydande åliggande redogörelse —

afslutas vid medlet af sista månaden under räkenskapsåret samt före

slutet deraf insändas till vederbörande embetsverk, myndighet eller

redogörare, som förskottet utlemnat, och att under tiden mellan nämnda

afslutningstermin och räkenskapsårets utgång nytt förskott icke må utlemnas

till större belopp än som erfordras till årets slut, eller intilldess

på nya året ytterligare förskott kan hinna utlemnas;

men då, hvad fortifikationsdepartementets räkenskaper anginge,

det visat sig möta stora svårigheter och olägenheter att för dess förskottsmedel,

i hvad de afsåge utgifter för senare delen af räkenskapsåret,

affordra vederbörande redogörelse redan vid medlet af årets sista

månad, hade departementet, med begagnande af det i nämnda kungörelse

alternativt medgifna tillvägagåendet, ansétt lämpligast ålägga de redovisningsskyldige

att för alla under hvarje qvartal af året — således

äfven det sista — undfångna förskottsmedel i ett sammanhang afgifva

redovisning inom utgången af den månad, som följde på qvartalet.

För att underlätta utredandet af anslagsställningen och i möjlig

mån tillmötesgå revisorernes här ofvan framstälda önskan vore emellertid

förvaltningen å fortifikationsdepartementet betänkt på att låta vidtaga

den förändring i afseende å bokföringen af sådana förskott, som

grundade sig å entreprenadkontrakt rörande byggnadsarbeten, att dylika

förskott, som nu till en början uppfördes endast uti liqvid- eller förskottsböckerna

samt balanserades såsom oredovisade, ända tilldess att

samtliga kontraktsbestämmelser fullgjorts samt entreprenaden i dess

helhet verkstälts och slutbesigtningsbevis å de uppförda byggnaderna

eller å andra arbeten afiemnats, hädanefter komme att vid hvarje utbetalning,

som i allmänhet endast egde rum i mån af fullgjordt arbete,

formel t afföras å behörigt konto i anslagsböckerna, men derjemte, för

behörig kontroll, antecknas i liqvid- eller förskot.tsböckerna.

De af fortifikationsdepartementet under titel »försträckning mot

ersättning» vid 1890 års slut utbalanserade kostnader hade utgjort

75,159 kronor 78 öre. Deri inginge bland andra ännu icke ersatta utgiftsposter,

ett belopp af 30,000 kronor, som på grund af Eders Kongl.

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Riksdagens Skrifvelse N:o 41.

Maj:ts bref den 22 januari 1887 utbetalts för inköp af den i Visby till

artillerietablissement upplåtna tomt, äfvensom af marinförvaltningen numera

godtgjorda kostnader för anläggning af tänd- och syftstationer vid

Vaxholm och Oscar Fredriksborg till belopp af omkring 40,000 kronor.

Då emellertid medel under denna titel utgåfves antingen på grund

af Eders Kongl. Maj:ts befallning eller, undantagsvis, då mindre utgifter

nödvändigt måste bestridas, men den anslagstitel, hvarå de slutligen

borde uppföras, af en eller annan anledning ej vid utbetalnitigen kunde

bestämmas, samt utgiften alltid skedde under den bestämda förutsättning,

att medlen skulle förr eller senare departementet godtgöras, ansåge

departementet revisorernes anmärkning i denna del icke böra till någon

räkenskapsåtgärd föranleda.

Arméförvaltningen å intendentsdepartementet har till eu början,

vidkommande syftet med den af revisorerne åberopade kungörelsen af

den 12 december 1879, angående tiden för redovisande af förskott,

som utlemnas till underlydande af embetsverk, myndighet eller redogörare

m. m., erinrat att af ingressen till denna kungörelse tydligen

framginge, att densamma föranledts af Riksdagens framställning om

åtgärders vidtagande för vinnande af tidigare utslutning och revision

af statsverkets räkenskaper, i följd hvaraf berörda kungörelse äfven

endast innehölle bestämmelser dels om tiden för afslutandet af redovisning

öfver förskott, som utlemnades till underlydande af tillfällig anledning

eller för bestridande af löpande utgifter, såvidt redovisning

derför icke af förskottsgifvaren pröfvades böra afgifvas i sammanhang

med öfrig, den underlydande åliggande redogörelse, hvarmed uppenbarligen

åsyftades redogörelse öfver i stat eller på annat sätt bestämda

ordinarie, årligen återkommande utgifter, om tiden för hvars afgifvande

icke någon bestämmelse meddelades i kungörelsen, såsom uppenbarligen

fallande inom hvarje särskild förvaltningsmyndighets embetsbefogenhet

att närmare bestämma, dels ock om sättet och ordningen för nytt dylikt

förskotts utlemnande, men ingalunda, såsom revisorerne förmenat, att

merberörda kungörelse skulle föranledts af 1871 års Riksdags framställning,

hvilken innebure något vida mera och annat, nemligen åtgärders

vidtagande i syfte att allmänna medel icke måtte af någon embetsmyndighet

såsom förskott utanordnas, utom i fall af tvingande nödvändighet,

dervid dock Riksdagen, inseende att denna »tvingande nödvändighet»,

fortfarande skulle förefinnas, tillika angaf såsom en lämplig

utväg för de öfverklagado olägenheternas afhjelpande att, då utanordning

af förskott skedde, »medlen måtte, med iakttagande af behörig kontroll

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Riksdagens Skrifvelse N:o 41.

å förskottens redovisning, afföras å vederbörligt anslag, der sådant

funnes att tillgå» — hvilket tillvägagående, som vid tidpunkten för

Riksdagens ifrågavavarande framställning äfven verkligen tillämpades uti

arméförvaltningens hufvudbok med den påföljd, att denna måste årligen

i statskontoret fullständigt omarbetas för att kunna inpassas i rikshufvudboken,

likväl numera icke kunde användas, enär det skulle strida

emot den grundprincip, hvarpå arméförvaltningens räkenskap enligt Eders

Kongl. Maj:ts föreskrift alltsedan år 1881 fotats, och hvilken öfverensstämde

med den, som långt derförinnan varit för rikshufvudboken gällande,

nemligen: att ingen utgift finge å något konto afföras utan att

vara grundad på behöriga och fullständiga, räkenskapen vidfogade

verifikationer — »eller uppföras å särskildt för ändamålet upplagdt

konto» — hvilket ock sedan nyssnämnda år skett, enär i arméförvaltningens

hufvudbok funnes upplagdt ett särskildt förskottskonto.

Jemte redogörelse öfver sättet för tillhandahållandet af förskottsmedel

åt do arméförvaltningen underlydande mjmdigheter och redogörare

samt angående kontrollen öfver förskottsmedlens redovisning,

har intendeutsdepartementet, beträffande förevarande frågor, meddelat,

att beloppet af de hos vederbörande ortmyndigheter för intendentsdepartementets

räkning vid 1890 års slut utevarande kontanta förskottsmedel

i sjelfva verket utgjort allenast 68,989 kronor 23 öre, hvilket

belopp i betraktande af att intendentsdepartementets medelsförvaltning

sagda år omfattade öfver 8,000,000 kronor samt att de intendentsdepartementet

underlydande redovisande myndigheternas antal kunde anslås

till 50 å 60, kunde anses på det hela obetydligt, hvaremot i öfrigt för

intendentsdepartementets räkning hos vederbörande utevarande oredovisade

förskottsmedel verkligen vore vid räkenskapsårets utgång för

vissa bestämda ändamål utgifna, utan att dock kunna förr än det följande

räkenskapsåret fullständigt redovisas, samt således motsvarades af

vederbörliga i ortmyndigheternas kassor inneliggande verifikationshandlingar,

såsom dels af qvittenser för ganska betydliga, till åtskilliga

byggnadsentreprenörer på grund af ingångna kontrakt utgifna afbetalningar

å den kontraherade entreprenadssumman för diverse under utförande

år 1890 varande byggnadsföretag, exempelvis för uppförandet

af ett volontäretablissement i Ronneby, hvarför utgifvits 57,400 kronor,

för ett dylikt etablissement i Hernösand, hvarför utgifvits 55,000 kronor,

för flyttning af ett kronomagasin till Frösö lägerplats och detsammas

återuppförande derstädes och inredning till persedelförråd, hvarför utgifvits

8,959 krouor 13 öre, för en barackbyggnad å Salbohed, hvarför

utgifvits 7,681 kronor 77 öre, samt för byggnadsreparationer vid

Herrevadskloster, hvarför utgifvits 17,340 kronor 57 öre, livilka arbeten

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Riksdagens Skrifvelse N:o 41.

ej skolat kontraktsenligt vara afslutade förr än år 1891, med undantag

af persedelförrådet å Frösö lägerplats, hvilket dock först mot slutet af

år 1890 skulle vara fullt färdigt och iuredt, dels ock af verifikationer

rörande utgifter för planerings- m. fl. arbeten, exempelvis för ordnandet

af en skjutbana vid Kaknäs för Stockholms garnisonsregementen m. fl.,

hvarför utgifvits 17,719 kronor 37 öre, samt för en under de senaste

åren pågående parkanläggning vid de nya lifgardskasernetablissementen,

hvarför utgifvits 4,459 kronor 50 öre, o. s. v.

Beloppet af intendentsdepartementets kontanta försträckningar vid

1890 års slut hade uppgått till 95,536 kronor 2 öre, deraf likväl 2,809

kronor 63 öre ersatts år 1891 dels på grund af Eders Kong!. Maj:ts

anvisning af medel, dels ock genom omföring från vederbörliga statsanslag

inom hufvudtiteln, hvaremot återstående 92,726 kronor 39 öre

ännu vore oersatta, nemligen:

för försök med kavalleriutredningspersedlar utgifna 64,062 kronor

16 öre, hvilka försök skolat atom händer hafvande medel bekostas, men

ännu icke afslutats, hvadan arméförvaltningen icke ansett sig skäligen

böra hos Eders Kongl. Maj:t till ersättande anmäla en utgift, som ännu

ej vore fullständigt känd;

med anledning af de år 1888 timade eldsolyckorna i Umeå och

Sundsvall utgifna 25,393 kronor 98 öre, för hvilken utgift ersättning

begärts af arméförvaltningen uti framställning den 29 augusti 1890,

hvilken vore på Eders Kongl. Maj:ts pröfning beroende;

för ännu pågående ulbildningskurser för gevärshandtverkaresoldater

vid armén åren 1889 och 1890 utgifna 3,007 kronor 94 öre,

med hvilken utgifts anmälande till ersättning skäligen ansetts böra

tillsvidare uppskjutas, eller tilldess det vid armén nu erforderliga antalet

manskap genomgått dylika kurser, enär dessa derefter, likasom

tillförene, kornme att för längre tid upphöra, samt det borde anses

ändamålsenligast att på en gång göra anmälan om dylika mindre betydande

utgifters ersättande; samt

för förberedande arbeten i och för ordnandet af en skomakareverkstad

för arméns behof inom Svea lifgardes äldre kasernetablissement

härstädes utbetalda 262 kronor 31 öre, hvilken utgifts ersättande

vore beroende på svar å arméförvaltningens hos Eders Kongl. Maj:t

gjorda framställning den 9 maj 1890 rörande ifrågavarande verkstads

upprättande.

På grund af hvad nu sålunda blifvit anfördt, ansåge departementet

revisorernos i denna punkt gjorda erinringar icke vara af beskaffenBih.

till Itiksd. Vrot. 1892. 10 Sami. 1 Afd. 1 Band. G Häft. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Riksdagens Skrifvelse N:o 41.

het att, i hvad arméförvaltningen å intendentsdepartementet beträffade,

böra föranleda någon särskild åtgärd.

Arméförvaltningen å civila departementet har i förevarande frågor

anfört, att enligt departementets förmenande syftet med ofvan åberopade

kungörelse af den 12 december 1879 vore vinnande af tidigare

afsilning och revision af statsverkets räkenskaper, hvilket mål äfven

numera, sedan flera år tillbaka, vore uppnådt, och detta jemväl beträffande

arméns räkenskaper, hvilka, enligt § 27 i arméförvaltningens

instruktion, skulle vara afslutade redan inom utgången af april månad

näst efter räkenskapsåret, i följd hvaraf desamma kunde, i likhet med

annan statsräkenskap, till granskning af derefter först sammanträdande

statsrevisorer öfverlemnas.

Att nu, alldeles oberoende af detta förhållande, i arméförvaltningens

hufvudbok balanserades »oredovisade förskott» hade sin naturliga

förklaringsgrund deri, att icke mindre på årets sista dag, än på hvarje

annan föregående eller efterföljande, penningar för de löpande utgifterna

måste vara att tillgå i arméförvaltningen underlydande lokalmyndigheters

enligt särskilda föreskrifter förvaltade och öfvervakade kassor.

Dessa kassabehållningar hade — i följd deraf, att medel för de

ifrågakommande stora behofven tydligen måste tid efter annan anordnas

förskottsvis, vanligen genom arméförvaltningens anvisningar på

vederbörande landtränterier, jemlik! kongl. brefvet den 3 juli 1885, —

således egenskapen af »oredovisade förskott», hvilkas befintlighet lika

litet vid årets slut som eljest medförde någon rubbning i vederbörande

statsanslags rätta ställning; ty utan allt afseende på tillfälliga kassabehållningar

hos vare sig centralmyndigheten eller lokalmyndigheterna

vore det endast den verkliga utgiften för räkenskapsåret, antingen

denna vore liqviderad före eller efter det årets slut, som finge statsanslagen

belasta. Icke heller kunde med skäl antagas, att lokalmyndigheternas

ifrågavarande kassabehållningar (»oredovisade förskott») vid

årets slut, å arméförvaltningens civila departements medel, vore större

än behofvet nödvändiggjorde för de betydande löningskraf, som måsto

fyllas redan vid första ingången af det nya året, helst ofvan omförmälda

anvisningar på landtränterierna föreginges af eu specifik pröfning

hos arméförvaltningen af lokalmyndigheternas före början af hvarje

qvartal insända förslagsberäkningar öfver månatliga penningebehofvet.

I betraktande af dessa förhållanden och då åberopade kongl. kungörelsen

icke heller kunde rimligen anses lägga något hinder i vägen för

tillvaron af en nödig kassabehållning mer vid slutet af ett år än under

dess lopp, syntes revisorernes förevarande framställning i afseende å

s. 11 Kontrollera mot PDF

Riksdagens Skrifvelse N:o 41. 11

de »oredovisade förskotten» icke vara af beskaffenhet, att påkalla vidare

åtgärd.

Vidkommande åter den omständighet,, att revisorernes ifrågavarande

framställning blifvit utsträckt äfven till de i arméförvaltningens

hufvudbok under titel »försträckning mot ersättning» balanserade poster,

har departementet genmält, att dylika poster, som endast undantagsvis

kunde hänföras till »oredovisade förskott», betecknade sådana, efter

Eders Kongl. Maj:ts särskilda föreskrifter, bestridda utgifter, för hvilka

antingen någon gång nödiga medel icke på förhand blifvit bestämda, eller

ock för ändamålet afsedda medel först framdeles blefve disponibla, i

följd hvaraf utgifterna emellertid, så i ena som andra fallet, måste under

ofvannämnda titel i räkenskapen bokföras. Då likväl sådana utbetalningar

gäldades med för handen tillgängliga medel i arméförvaltningens

allmänna kassa, hvadan dessa försträckningar icke ens för tillfället

belastade eller verkade rubbning i något statsanslag, ansåge departementet,

med hänsyn till hvad sålunda nu blifvit upplyst, revisorernes

framställning icke heller i denna del böra föranleda vidare

åtgärd.

Hvad först beträffar den af revisorerne åberopade kungörelsen

af den 12 december 1879, så, om än af ingressen till densamma

skulle, på sätt arméförvaltningen å intendentsdepartementet och civila

departementet förmenat, kunna dragas den slutsats, att med kungörelsen

åsyftats att befrämja en tidigare utslutning och revision af

statens räkenskaper, torde dock ej allenast kungörelsens rubrik utan

framför allt dess innehåll tydligen utvisa, att, såsom revisorerne anfört,

dess syfte varit, att inskränka förskottsväsendet vid statens embetsverk.

Denna kungörelse är, enligt hvad revisorerne jemväl framhållit, föranledd

af 1871 års Riksdags med anledning af 1870 års revisorers berättelse

aflåtna skrifvelse, deri, bland annat, frågan om förskottsväsendet

berördes. I samma skrifvelse anhöll Riksdagen om åtgärder för

vinnande af tidigare afsilning och revision af statens räkenskaper;

och Riksdagens framställning i denna del framkallade Eders Kongl.

Maj:ts beslut den 18 april och den 5 juli 1884 angående förändrad

räkenskapsföring samt kungörelsen den 14 oktober 1884 angående nytt

s. 12 Kontrollera mot PDF

12 Riksdagens Skrifvelse N:o dl.

formulär för länsräkenskaperna och kronouppbördsverket i Stockholm,

såsom ock sistnämnda kungörelses både ingress och innehåll tydligen

angifva.

Af arméförvaltniugens anförda yttranden framgår uppenbart, att,

på sätt revisorerne anmärkt, det med ifrågavarande kungörelse af den

12 december 1879 afsedda syfte i flera fall ej vunnits i fråga om förvaltningens

utgifter; och har eu tidigare redovisning af förskotten ej

heller kunnat ernås, då, såsom artilleri- och fortifikationsdepartementen

meddelat, det redovisningssätt af förskottsmedel, som i kungörelsen

medgifvits såsom undantag, inom dessa departement påbjudits såsom

regel.

Bland oredovisade förskottsmedel har Riksdagen särskildt funnit

två inom fortifikationsdepartementet bokförda poster anmäkningsvärda,

nemligen dels 5,600 kronor, utgörande en hos jernkontoret deponerad

löseskilling för en till styrelsen för statens jernvägstrafik upplåten del

af Kommendantsängen vid skansen Lejonet i Göteborg, hvilken deposition

synes hafva innestått alltsedan år 1875, då Eders Kongl. Maj:ts

bref derom aflåta, samt dels 342,917 kronor 55 öre, utgörande förskottsvis

skedda utbetalningar å kontraherade och verkstälda arbeten vid

fotgardesregementenas nya kasernetablissement, hvilken post icke igenfinnes

i arméförvaltningens hufvudbok för år 1890.

I afseende å kontot »försträckning mot ersättning» anser Riksdagen

sig likaledes böra påpeka, att, sedan, på sätt artilleridepartementet

anfört, departementet jemlikt Eders Kongl. Maj:ts särskilda bref

af den 11 mars och 11 juni 1887 från utlandet anskaffat och i vanlig

ordning liqviderat ett antal revolvrar jemte fodral till en del af dem,

i departementets räkenskaper alltsedan å nämnda konto bokförts kostnaden

för revolvrarne med 43,434 kronor 26 öre och för fodralen med

2,065 kronor 10 öre. Under samma titel har vidare inom fortinkationsdepartementet,

såsom i dess utlåtande meddelats, allt sedan år 1887

bokförts ett belopp af 30,000 kronor, som utbetalts för inköp af den i

Visby till artillerietablissementet upplåtna tomt.

Med afseende härå och hvad i öfrigt förekommit i fråga om förskottsväsendet

inom arméförvaltningen, har Riksdagen, som icke funnit

de af förvaltningen afgifna förklaringarna förringa betydelsen af revisorernes

framställning i ämnet utan fastmer gifva ytterligare stöd åt

densamma, ansett åtgärder böra vidtagas till vinnande i högre grad

än som skett af det med ifrågavarande kungörelse den 12 december

1879 afsedda syfte; och får Riksdagen på grund deraf anhålla, att Eders

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Riksdagens Skrifvelse N:o 41.

Kong!. Maj:t täcktes taga i öfvervägande, huru vida icke föreskrifter

må höra meddelas i syfte att förskottsväsendet inom arméförvaltningens

medelsredogörelse må, så vidt möjligt är, inskränkas.

Vid granskningen af arméförvaltningens räkenskaper hade revisorerne,

enligt hvad i berättelsen vidare meddelas, funnit, att under

revisionsåret anslag under fjerde hufvudtiteln blifvit öfverskridna. Detta

hade hufvudsakligen varit förhållandet med reservationsanslaget till anskaffande

och underhåll af beklädnads- in. fl. persedlar vid det berustade

kavalleriet. Berörda anslag, hvilket i riksstaten för år 1890 uppförts

till 205,000 kronor och hvarå vid årets början funnits en reservation

å 9,952 kronor 6 öre, hade i sin helhet jemte reservationen åtgått, och

derutöfver hade för med anslaget afsedda ändamål ytterligare användts

ett belopp af 22,011 kronor 19 öre, hvilket å anslagets konto uppförts

såsom öfverbetalning.

Vidare hafva revisorerne omförmält, att, sedan Riksdagen beviljat

för åren 1881 och 1882 till inköp af ett skjutfält tillsammans 161,476

kronor samt för år 1885 till byggnader å det vid Marma förlagda skjutfältet,

35,000 kronor, å dessa anslag, som i arméförvaltningens räkenskaper

redovisats under kontot: till inköp afl ett skjutfält samt till byggnader

vid Manna, förekommit öfverbetalning, som, vid revisionsårets

början utgörande 10,602 kronor 1 öre, under året ökats med 200 kronor

och sålunda vid dess slut uppgått till 10,802 kronor 1 öre.

Med anledning af revisorernes anmälan om öfverskridandet af

reservationsanslaget, till anskaffande och underhåll af beklädnads- in. fl.

persedlar vid det berustade kavalleriet har arméförvaltniugens inteudentsdepartement

i ofvannämnda utlåtande, jemte meddelande af en redogörelse

öfver anslagets uppkomst och förändring, anfört, att, efter det

afmönstring af rustningspersedlarne egt rum vid 1884 års utgång och

under loppet af år 1885 för rusthållskavalleriet samt vid 1885 års utgång

och under loppet af påföljande år för rusthållsinfanteriet, arméförvaltningen

å intendentsdepartementet haft att för persedelunderhållet

vid rusthållskavalleriet år 1885 förfoga öfver 139,000 kronor, som utgjort

intendentsdepartementets andel i det för ändamålet anvisade anslaget,

och hvarå, sedan vederbörande förvaltningsdirektioner fått för

detta år uppbära de dem enligt då gällande beräkningsgrunder tillkommande

munderingsanslag, vid årets utgång förefunnits en kontant

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Riksdagens Skrifvelse N:o 41.

behållning af 9,315 kronor. Den intendentsdepartementet för år 1886

och följande år tillkommande andel i anslaget hade utgjort 190,000

kronor årligen och då sålunda dessa för det berustade kavalleriets

munderingsunderhåll egentligen afsedda statsmedel härtill för åren

1886—1890 lemnat en tillgång, som, med inberäkning af den befintliga

behållningen från år 1885, utgjort sammanlagdt 959,315 kronor, under

det att anslagets utgifter för detta kavalleris munderingsunderhåll under

sagda tidsperiod uppgått till sammanlagdt 935,141 kronor 30 öre, hade

alltså, å intendentsdepartementets andel i anslaget egentligen bort förefinnas

en behållning vid 1890 årk slut af 24,173 kronor 70 öre, hvilken

äfven mer än väl behof! disponeras för upphjelpande af munderingsmaterielen

vid ifrågavarande kavalleri, på sätt Eders Kongl. Maj:t ock

behagat förordna genom bref den 23 april 1888, hvarigenom nemligen

medgifvits, att de besparingar, som i och med tillämpningen af bekläduadsreglementet

den 23 september 1887 kunde uppkomma å detta

anslag, tills vidare finge, efter arméförvaltningens bestämmande, i första

rummet användas för uppbringande till i möjligaste mån fältdugligt

skick af detta kavalleris munderingsmateriel.

En sådan behållning, i stället för den nu af revisorerne anmärkta

öfverbetalningeu å anslaget, skulle äfven, af skäl som här ofvan andragits,

vid 1890 års utgång hafva uppstått å intendentsdepartementets andel

af detsamma, om ej underhållet af rusthållsinfanteriets munderingspersedlar

jemväl måst, på sätt Riksdagen tydligen åsyftat med den åt

anslaget af Riksdagen gifna benämning, derifrån bestridas med härför

afsedda, genom Riksdagens åtgärd att nedsätta ersättningsbeloppet för

detta munderingsunderhåll från ursprungligen af Riksdagen bestämda

40 kronor, men af arméförvaltningen på grund af behöriga beräkningar

sedermera föreslagna 23 kronor, till allenast 20 kronor per rusthållsnummer,

alldeles otillräckliga och dertill först ett år efter underhållets

vidtagande till betalning förfallna afgifter från vederbörande rusthållare.

Ty genom anslagets belastande äfven med utgifterna för munderingsunderhållet

vid rusthållsinfanteriet från och med år 1886 hade

redan detta år å intendentsdepartementets andel i anslaget, som då ej

kommit i åtnjutande af de för samma år belöpande afgifter från vederbörande

rusthållare, uppkommit en brist af 19,903 kronor, 43 öre, hvilken

brist år 1887, då första gången sagda afgifter erlagts af de rusthållare,

hvilka föregående år ingått på rustningspersedlarnas afmönstring

till kronan, visserligen nedgått till 14,689 kronor 2 öre, men åter

stegrats år 1888 till 18,746 kronor 20 öre, hvarefter, — sedan dels 1888

års Riksdag, i enlighet med Eders Kongl. Maj:ts proposition om stats
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Riksdagens Skrifvelse N:o 41.

verkets tillstånd och behof sagda år, medgifvit, att ifrågavarande afgifter

skulle från och med år 1889 upptagas och redovisas under det af

samma Riksdag beslutade nya anslaget till beklädnad och utredning

m. m. för indelta infanteriet, Vermlands fältjägarecorps och Jemtlands

hästjägarecorps, stort 385,583 kronor, dels ock 1889 års Riksdag, vid

beräkning af statsverkets ordinarie inkomster för år 1890, bland dessa

upptagit )afgifter för persedelunderhållet vid rusthållsinfanteriet» med

51,000 kronor samt i sammanhang dermed beslutat, att nyssnämnda

nya statsanslag skulle ökas med 51,000 kronor för bestridande af kostnaderna

för detta persedelunderhåll, i följd hvaraf anslaget för persedelunderhållet

vid rusthållskavalleriet således från och med år 1889 befriats

från utgifterna för beklädnadsunderhållet vid rusthållsinfanteriet,

— bristen å rusthållskavalleriets anslag vid 1889 års utgång nedgått

till 0,960 kronor 50 öre, ehuru densamma sedermera, i anledning af

ökade utgifter för munderingsunderhållet vid rusthållskavalleriet under

år 1890, vid sistnämnda års utgång åter ökats till det nu af Riksdagens

revisorer anmärkta beloppet 22,011 kronor 19 öre.

Den reservation af 9,952 kronor 6 öre, som enligt revisorernes

anmälan förefunnits å anslaget vid 1890 års ingång, och som äfven

samma år skulle hafva åtgått, ansåge departementet följaktligen hafva

uppkommit å den andel i anslaget, som disponerades af arméförvaltningen

å artilleridepartementet; — derom dock i sistnämnda departements

utlåtande öfver revisorernes ifrågavarande framställningar icke finnes

någon uppgift.

Alldenstund emellertid för åren 1886—1888, under Indika år anslaget

äfven haft att bestrida utgifterna för munderingsunderhållet vid

rusthållsinfanteriet, till anslaget influtit utgifter från vederbörande rusthållare

allenast 103,809 kronor 38 öre, under det att utgifterna för

detta underhåll dessa tre år belöpt sig till 149,994 kronor 27 öre, hade

sålunda anslaget till anskaffande och underhåll af beklädnads-, bevärings-,

remtygs- samt häst- och sadelmunderingspersedlar vid det berustade

kavalleriet hos det nya anslaget till beklädnad och utredning

m. m. för indelta infanteriet, Vermlands fältjägarecorps och Jemtlands

hästjägarecorps, å hvilket anslag vederbörande rusthållare afgifter för

persedelunderhållet vid rusthållsinfanteriet, enligt Riksdagens beslut,

från och med år 1889 upptagits och redovisats, eu fordran af 46,184

kronor 89 öre, hvilken följaktligen icke allenast täckte den nu af revisorerne

anmärkta bristen, 22,011 kronor 19 öre, utan äfven lemnade

ett öfverskott af 24,173 kronor 70 öre, motsvarande den behållning,

s. 16 Kontrollera mot PDF

16 Riksdagens Skrifvelse N:o 41.

som egentligen bort å kavalleribeklädnadsanslaget förefinnas vid 1890

års utgång.

Ersättning för denna fordran hade dock hittills icke kunnat öfverföras

till kavalleribeklädnadsanslaget från anslaget till beklädnad och

utredning in. m. för indelta infanteriet, Vermlands fältjägarecorps och

Jemtlands hästjägarecorps, alldenstund detta anslag år 1889 icke lemnat

någon behållning och år 1890, oaktadt detsamma dels förhöjts med

51,000 kronor, eller från 385,583 kronor till 436,583 kronor, deraf intendentsdepartementets

andel utgjort 426,381 kronor, dels fått för samma

år uppbära de först då förfallna afgifterna för år 1889 från vederbörande

rusthållare för persedelunderhållet vid det berustade infanteriet,

haft att uppvisa eu brist af 6,541 kronor 3 öre, men hade arméförvaltningen

för afsigt att — i den mån besparing å detta anslag kunde

nu eller framdeles uppstå, hvilket möjligen vore att förvänta, oaktadt

den för underhåll åt rusthållsinfanteriets munderingsmateriel synnerligen

knappt tillmätta medelstillgången, sedan genom kongl. kungörelsen

den 1 november 1889 vissa till minskade utgifter å anslaget ledande

modifikationer i beräkningsgrunderna för indelta infanteriets munderingsanslag

anbefalts samt kostnaden för munderingsunderhållet under

den tid det indelta stammanskapet tjenstgjorde ensamt vid beväringsmötena

från och med år 1891, såsom vederborde, påförts anslaget för

beväringsmanskapets vapenöfningar, — till kavalleribeklädnadsanslaget

derifrån öfverföra sagda fordran, hvarigenom jemvigt i detta anslag

åter kunde slutligen ernås.

I följd af hvad sålunda blifvit härutinnan utredt och ådagalagdt,

ausåge intendentsdepartementet revisorernes anmälan i denna anmärkningspunkt,

i hvad den rörde detta departement, ej vara af beskaffenhet.

att böra påkalla någon åtgärd.

Beträffande revisorernes erinran att å extra anslaget: »inköp af

ett skjutfält samt till byggnader å Manna» jemväl förekommit öfverbetalning,

som för det år, revisorernes granskningsbest.yr omfatta, uppgått

till 200 kronor och hvarigenom sammanlagda summan af de å

ifrågavarande extra anslag öfverbetalda medel, som vid revisionsårets

början utgjort 10,602 kronor 1 öre, vid samma års slut belöpt sig till

10,802 kronor 1 öre, har arméförvaltningens artilleridepartement i ofvan

omförmälda utlåtande anfört: att, sedan Riksdagen för åren 1881 och

1882 beviljat till inköp af ett skjutfält tillhopa 161,476 kronor, äfvensom

för år 1885 till byggnader å Marma skjutfält 35,000 kronor, hvilka

extra anslagsmedel sedermera i räkenskapen sammanförts under gemensam

titel »Inköp af ett skjutfält och byggnader å Marma», utgifterna

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Riksdagens Skrifvelse N:o 41.

för dessa ändamål blifvit bokförda under sistberörda konto, hvarå jemväl

tagits till uppbörd de genom Eders Kongl. Maj:ts bref den 31 juli 1885,

den 2 april 1886 och den 6 juli 1888 för skjutfältets utvidgning och till

uppförande af byggnader derstädes anvisade särskilda anslagsmedel;

att emellertid de hufvudsakligen under åren 1886—89 företagna vidtomfattande

och kostsamma arbetena med ordnandet af skjutfältet och

byggnadernas uppförande medfört utgifter, öfverstigande tillgångarne

med ett belopp, som redan vid 1889 års slut belöpt sig till den ofvan

uppgifna summan af 10,602 kronor 1 öre, hvilket belopp under anslagstiteln

upptagits såsom anticipation, utan att vid den granskning, som

sedan egnats detta årets räkenskaper, från Riksdagens revisorer försports

någon anmärkning deremot; att härefter under titeln icke bokförts

något annat utgiftsbelopp än det af revisorerne nu omförmälda,

eller 200 kronor, som utgjort slutliqvid för eu år 1889 påbörjad och

först under 1890 fullbordad smedja vid skjutfältet; samt att, då från

skjutfältet inflote årliga försäljnings- och arrendemedel, ifrågavarande

anticipation kundo dermed, utan anlitande af andra anslagsmedel, efter

hand betäckas.

Med anledning af artilleridepartementets anförda yttrande, att

öfverbetalningen å anslaget till inköp af ett skjutfält samt till byggnader

å Manna kunde utan anlitande af andra anslagsmedel efter Land

betäckas med de från skjutfältet inflytande årliga försäljnings- och

arrendemedel, har Riksdagen till eu början velat erinra, att 1880 års

Riksdag vid beviljande af anslaget till berörda skjutfält tillika medgifvit,

att den arrendesumma, som kunde för det inhägnade skjutfältets

upplåtande till bete erhållas, finge användas till underhåll af fältet och

de byggnader, som kunde komma att der uppföras, samt att enligt

hvad utskottet inhemtat, influtne arrendeafgifter jemte inkomst af försåldt

virke från Manna skjutfält under år 1891 utgjort 1,419 kronor

47 öre.

Hvad nu beträffar de af revisorerne anmärkta öfverbetalningar å

ifrågavarande tvenne anslag, utgörande vid 1890 års slut, enligt hvad

revisorerne meddelat, å reservationsanslaget till anskaffande och underhåll

af beklädnads- in. fl. persedlar vid det berustade kavalleriet 22,011

kronor, 19 öre och å extra anslaget till inköp af ett skjut fält samt till

byggnader vid Manna 10,802 kronor 1 öre, har Riksdagen, med erinran

att nästlidet års Riksdag, i anledning af en utaf 1890 års statsrevisorer

framstäld anmärkning i fråga om öfverbetalning å ett anslag inom

femte hufvudtitelu, under framhållande af vigten af att öfverbetalningar

eller anticipationer å bestämda anslag icke måtto ega rum, till Eders

Bill. till Riksd. Brok 1892. 10 Samt. 1 Afd. 1 Band G ljuft. 3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Riksdagens Skrifvelse N:o il.

Kongl. Maj:t aflat skrifvelse i ämnet, ansett äfven hvad revisoverne i

nu förevarande hänseende anmärkt böra gifva anledning till framställning

till Eflers Kongl. Maj:t från Riksdagens sida i syfte, att det af

revisorerne påpekade missförhållande måtte varda undanröjdt och dylika

öfverbetalningar inom arméförvaltningens medelsförvaltning för framtiden

undvikas.

På grund häraf får Riksdagen anhålla, att Eders Kongl. Maj:t

täcktes i afseende å reservationsanslaget till anskaffande och underhåll

af beklädnads- m. fl. persedlar vid det berustade kavalleriet och anslaget

till inköp af ett skjutfält samt till byggnader vid Marma vidtaga

de åtgärder, som för hvartdera af dessa anslag må befinnas erforderliga

för betäckande af den å anslagen uppkomna brist, äfvensom

beträffande förstnämnda anslag meddela föreskrifter till förekommande

lör framtiden af anticipationer å detsamma.

I en till 1879 års Riksdag aflåten proposition hade, enligt hvad

revisorerne erinrat, Eders Kongl. Maj:t föreslagit Riksdagen att medgifva,

att kronans egendom i hufvudstaden n:o 8 i qvarteret Kulberget

mindre, belägen vid Östermalms- och Nybrogatorna, och hvarå funnes

uppförd en till kolerasjukhus för Stockholms garnison använd byggnad,

måtte, tillika med en annan kronans i hufvudstaden belägen egendom,

försäljas och den för egendomarne inflytande köpeskilling af

Eders Kongl. Maj:t i mån af behof användas för anläggning och anordnande

af sjukhus för epidemiskt sjuke af Stockholms garnison.

Då emellertid det försäljningsbelopp, hvartill de till försäljning

föreslagna egendomarne uppskattats, för n:o 8 i qvarteret Kulberget

mindre beräknadt efter 70 öre per qvadratfot, till 25,800 kronor, enligt

Riksdagens åsigt blifvit satt väl lågt och då staten ofta befunnits vara

i behof af tomtplatser inom hufvudstaden samt således nödig omtanke

syntes bjuda, att staten icke afhände sig egendomar i Stockholm,

hvilka, om icke användbara för dess behof, kunde lemnas i utbyte mot

andra, hade Riksdagen icke ansett sig böra bifalla hvad Eders Kongl.

Maj:t sålunda föreslagit.

Sedan dess hade emellertid efter revisorernes mening förändrade

förhållanden inträdt. Utom det att ifrågavarande sjukhusbyggnad,

hvilken, uppförd på 1760-talet till sockerbruk, i kronans hand apterats

till reservsjukhus för epidemiskt sjuke af garnisonen och som användes

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Riksdagens Skrifvelse N:o 41.

allenast till förvaring af, utom arkivalier och en del af kongl. operans

kuliss- och attributförråd, ett mindre upplag af persedlar afsedda för

sjukhuset, måste anses alldeles olämplig till inhysande af sjuke, hade

nemligen, efter hufvudstadens tillväxt åt detta håll, sjelfva tomtens läge

blifvit sådant, att den derå uppförda byggnadens användande till epidemiskt

sjukhus numera icke vidare syntes kunna ifrågasättas. Icke

heller vore densamma för sådant ändamål behöflig, sedan aftal träffats

med Stockholms stad, att i svårare smittosamma sjukdomar insjuknade

af Stockholms garnison finge mottagas å stadens epidemisjukhus mot

der gällande afgifter. Genom sin belägenhet i en af stadens numera

tätt bebyggda stadsdelar hade tomtens värde, beräknadt efter det pris,

som betingades för likartade tomter inom samma trakt, också stigit

till ett belopp, mångdubbelt mot det, hvartill egendomens värde år 1879

uppskattats. Af dessa anledningar hade revisorerne ansett, att frågan

om denna egendoms försäljning borde tagas i förnyadt öfvervägande.

För ofvannämnda i förevarande byggnad inrymda upplag af sjukvårdspersedlar,

hvilket förråd stode under direktionens öfver allmänna

garnisonssjukhuset vård och ansvar, funnes, enligt hvad revisorerne

vidare meddelat, anstäld en särskild kontrollant, hvilken i vedergällning

för sitt arbete, enligt kongl. brefvet den 19 oktober 1855, åtnjöte ett

årligt arfvode af 100 kronor, utgående af 4:de hufvudtitelns anslag till

extra utgifter.

Af hvad sålunda anförts framginge, att kronan icke vidare hade

behof af särskilt förråd af persedlar för vård af epidemiskt sjuke af

garnisonen; men derest förrådet detta oaktadt icke ansåges böra afyttras,

syntes revisorerne detsamma utan svårighet kunna förläggas till annat

kronans liknande utredningsförråd i hufvudstaden, hvarigenom, oafsedt

frågan om fastighetens försäljning, de med förrådets bibehållande å

nuvarande plats förenade kostnader blefve besparade.

Direktionen för allmänna garnisonssjukhuset i Stockholm, under

hvars disposition och förvaltning ifrågavarande epidemisjukhus med

dithörande materiel är stäldt, hav med anledning af revisorernes ornformälda

framställning afgifvit infordradt yttrande och dervid till en

början erinrat, att revisorernes uppgift, att något epidemiskt sjukhus

för hufvudstadens garnison ej vore behöflig!, sedan aftal träffats med

Stockholms stad om emottagande å stadens epidemisjukhus af i svårare

smittosamma sjukdomar insjuknade af Stockholms garnison, vore så

till vida vigtig, att några gånger vid inträffade smittosamma sjukdomar,

fläcktyfus och mera spridd difteri, af sådana sjukdomar angripne personer

af garnisonen, hvilka icke kunnat behörigen vårdas å allmänna

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Riksdagens Skrifvelse N:o 41.

garnisonssjukhuset, som saknade isoleringslokaler, blifvit af förste stadsläkaren,

när utrymmet å stadens epidemisjukhus medgifvit, enligt aftal

för tillfället och till undvikande af flere härdar inom staden för smittan,

benäget mottagne till vård å sistnämnda sjukhus, men någon fortfarande

gällande öfverenskommelse i detta hänseende både hittills, oaktadt framställningar

derom, ej kunnat träffas. Stockholms garnison vore således

fortfarande i behof af lokaler för vårdande af epidemiskt sjuke, och att

vid sådant förhållande afhända sig den nuvarande lokalen utan ersättning

af någon annan, ansåge sig direktionen, med hänsyn till garnisonens

behöriga sjukvård, ej kunna tillstyrka, men hade mot den ifrågavarande

egendomens försäljning icke något att invända, så framt af

försäljningssumman tillräckliga medel kunde anvisas för uppförande af

nytt lämpligt epidemiskt sjukhus i öfverensstämmelse med hvad år 1879

blifvit föreslaget.

Med anmälan tillika att vid upplaget af sjukvårdspersedlar å garnisonens

epidemisjukhus funnes anstäld en kontrollant, som enligt

kong], brefvet den 19 oktober 1855 åtnjöte ett årligt arfvode af 100

kronor, hade revisorerne ansett att detta förråd skulle kunna förläggas

till annat utredningsförråd i hufvudstaden, hvarigenom berörda kostnad

kunde besparas. Ej heller häri funne direktionen sig kunna instämma,

enär, så länge garnisonen ej hade att disponera någon annan lokal för

epidemiskt sjuke, det ifrågavarande förrådet syntes böra qvarstanna på

platsen, för att, i fall behofvet det påkallade, dervid brådska vanligen

inträffade, hastigt kunna komma till användning.

I en af direktionen öfver allmänna garnisonssjukhuset till Eders

Kongl. Maj:t den 28 november 1878 afgifven och i Eders Kongl. Maj:ts

ofvannämnda, till 1879 års Riksdag aflåtna proposition åberopad skrifvelse

har direktionen förmält, bland annat, att ifrågavarande byggnads beskaffenhet

gjorde den helt och hållet oduglig att såsom sjukhus begagnas.

Huset vore nemligen uppfördt på 1760-talet till sockerbruk och hade,

sedermera försåldt till kronan, upplåtits först till mälteri och spannmålsmagasin

m. m. samt slutligen, af brist på annan lokal, till kolerasjukhus

för garnisonen. Belägen i en sidländ trakt nedanför de s. k. Tyskbagarebergen,

hade den gamla byggnaden till följd af sina ytterst låga

rum, små fönster, bristande ventilation och uppvärmning, dåliga trätrappor

och förstugor samt bofälliga beskaffenhet i öfrigt visat sig alldeles

olämplig att begagna för svårt sjukes vederfående, och dödligheten

hade också derstädes under 1834 och 1853 års koleraepidemier

varit relativt betydlig, då de sjuke der ej kunnat erhålla den vård,

deras tillstånd kräft.

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Riksdagens Skrifvelse N:o 41.

Hvad år 1878 sålunda kunde sägas om förevarande byggnads

bristfällighet och oduglighet till sjukhus torde otvifvelaktigt, då byggnaden

helt visst sedan dess ytterligare försämrats, numera vunnit ökad

betydelse. Dess användande till epidemisjukhus synes alltså, på sätt

revisorerne andragit, icke vidare kunna ifrågasättas; och då hvarken

byggnaden eller tomten, så vidt Riksdagen kunnat finna, är för något

statens ändamål användbar, har Riksdagen ansett sig böra instämma i

revisorernes åsigt om att frågan om denna egendoms försäljning bör

tagas i förnyadt öfvervägande.

Likaledes delar Riksdagen revisorernes uppfattning derom, att det

i denna byggnad inrymda förråd af sjukhuspersedlar, bör, derest förrådet

ej befinnes böra afyttras, förflyttas till annat kronans utredningsförråd,

der dylika persedlar förvaras, genom hvilken åtgärd, såsom

revisorerne erinrat, det nu för dessa persedlars särskilda tillsyn utgående

arfvode skulle blifva besparadt.

På grund af hvad sålunda förekommit får Riksdagen anhålla, att

Eders Kongl. Maj:t täcktes taga i öfvervägande, huruvida icke det i

förenämnda byggnad inrymda förråd af sjukhuspersedlar må till annat

kronans utreduingsförråd förflyttas samt förnyade åtgärder vidtagas för

fastighetens afyttrande.

Jernvägsstyrelsen.

Af upplysningar, som revisorerne från jernvägsstyrelsen infordrat,

hade revisorerne, enligt hvad i revisionsberättelsen meddelas, inhemtat,

att under år 1891 för statens jernvägar anskaffats 16 stycken personvagnar

af bogiesystemet, nemligen 5 stycken Leta klass, 3 stycken

kombinerade I:sta och II:dra klass och 8 stycken II:dra klass vagnar,

samt att anskaffningskostnaden utgjort för hvarje lista klass vagn 30,633

kronor, för hvarje kombinerad lista och II:dra klass vagn 30,528 kronor

samt för hvarje II:dra klass vagn 29,963 kronor, eller således

sammanlagdt 484,453 kronor. I det af jernvägsstyrelsen till Eders

Kongl. Maj:t den 12 november 1890 ingifna förslag rörande anskaffandh

af rörlig materiel för statsbanorna under år 1891 funnes upptagna 5

stycken personvagnar för en beräknad kostnad af 131,500 kronor; oce

hade styrelsen förklarat, att dermed afsåges vagnar af ofvanomförmälda

slag. Rörande anskaffningskostnaden för de öfriga 11 vagnarne hade

styrelsen uppgifvit, att densamma »torde i 1891 års bokslut komma att

afföras dels på anslaget till rörlig materiel för banorna norr om Sollefteå

och dels såsom ersättning för slopad materiel». Revisorerne, som ansåge

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Riksdagens Skrifvelse N:o 41.

den omsorgsfullaste och möjligast fullständiga utredning angående

lämpligheten af så dyrbar och på tratikförhållandena inverkande materiel

som den ifrågavarande böra föregå beslutet om dess anskaffande, hade

uti de till dem öfverlemnade jern vägsstyrelsens protokoll för år 1890

icke kunnat återfinna styrelsens beslut derom, äu mindre något omnämnande

af de skäl, som af öfverdirektörerne för maskin- och trafikafdelningarne,

hvilka revisorerne förestält. sig hade haft att gemensamt

utreda frågan, kunnat för anskaffandet uttalas. Detta förhållande hade

synts revisorerne anmärkningsvärdt, liksom revisorerne uttalat den

mening, att jernvägsst.yrelsen bort underställa Eders Kongl. Maj:ts

pröfning jemväl beslutet om anskaffandet af de 11 sista bogievagnarna

och sättet för gäldande af kostnaden derför.

Dessutom hade revisorerne, då enligt vunna upplysningar afsevärda

förändringar i vagnarnes konstruktion måst vidtagas efter det

vagnarne till begagnande utlemnats, velat framhålla, att försök i mindre

skala lämpligen bort göras, innan ett så stort antal vagnar för den

ofvan uppgifna betydliga kostnaden anskaffats.

På grund af hvad sålunda anförts hafva revisorerne hemstält,

huruvida icke jernvägsstyrelsen borde åläggas att, i likhet med hvad som

egde rum vid fråga om anslag till nya byggnader och anläggningar

vid statens jernvägar, i sina till Eders Kongl. Magt afgifna framställningar

om anslag till rörlig materiel lemna fullständiga specifikationer

å de olika slagen af de i sådant hänseende ifrågasatta anskaffningarne.

Med anledning af revisorernes framställning i denna del bär jernvägsstyrelsen

i ofvan omförmälda utlåtande till en början erinrat att

bogievagnar, ehuru nya för statens jernvägar, sedan lång tid begagnats

å utländska såväl inom- som utom-europeiska banor och äfven sedan

några år blifvit införda å enskilda svenska jervägar, att sålunda allmänheten

i vidsträckt mån kommit i erfarenhet om de större beqvämligheter

vagnar af sådan konstruktion erbjöde i afseende på större

utrymme och jemnare gång, och att de härigenom väckta anspråken

på större beqvämlighet äu i de hittills begagnade fordonen å statens

jernvägar icke kunde anses obefogade, sjmnerligen då det gälde att

underlätta de långa och tröttande nattresorna. Införandet af denna typ

å statsbanorna kunde derför enligt styrelsens förmenande anses såsom

endast en tidsfråga, och då nu till 1891 behöfts en ganska stor förstärkning

i personvagnar för att möta den betydliga trafik, som väntades

vid landtbruksutställningen i Göteborg och andra möten, hade

styrelsen beslutit nu låta utföra de vagnar, som skulle anskaffas, efter

det nyare systemet.

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Riksdagens Skrifvelse N:o 41.

Naturligtvis både frågan om detaljerna af konstruktionen och

huruvida det lönade sig att använda så nödvändigtvis dyra vagnar å

våra linier länge varit föremål för pröfning. Utom det att i utlandet

inhemtats personlig kännedom om de der begagnade vagnar af ifrågavarande

slag, hade från flere håll anskaffats ritningar, och hade man

slutligen bestämt sig för att vid konstruktionen af de nya vagnarnes

bogier hufvudsakligen följa en engelsk ritning, hvilken synts lemna de

bästa garantier för styrka och bärighet i öfrigt. I afseende på kostnaden,

relatift till de hittills använda vagnarne af närmast motsvarande

art, vore att beakta, att en bogievagn motsvarade minst två äldre vagnar,

i det att den förra erbjöde dubbelt så många liggplatser, som eu

vanlig sofvagn och t. ex. uti andra klassen, 2,3 gånger så många sittplatser,

alla platserna rymligare och beqvämare än förut, och att densamma

genom sin smidigare gång borde åstadkomma en besparing i

dragkraft och banans slitning. Genom den i alla afseenden förbättrade

inredning, som gifvits åt dessa vagnar, i det att, utom det att liggoch

sittplatser gjorts beqvämare, belysningen förbättrats genom lanterniner

och en ymnigare gasbelysning, hade kostnaden stigit öfver, hvad

som skulle betingats af utrymmet i och för sig, så att densamma stigit

till 2^ gånger priset för en äldre sofvagn, men denna skilnad borde

inom en icke långt utsträckt tidrymd betäckas af de särskilda afgifter,

som af de resande erlades för begagnande af plats i dessa vagnar.

Det hade anmärkts, att ett så stort antal anskaffats, innan försök

först gjorts i mindre skala, men detta kunde efter hvad styrelsen vidare

anfört förklaras deraf, att samtliga de linier, hvarå nattvagn ginge,

borde samtidigt utrustas med de nya vagnarne, och reserv för dem, på

det klagomål måtte förebyggas från dem, som af brist på den beqvämare

vagnen skulle finna sig tillbakasätta, och att de förra nattvagnarne

genast blefve disponibla för andra tåg å samma eller andra linier, der

den under särskildt nyssnämnda sommar koncentrerade persontrafiken

kräfde en förstärkning i vagnparken. Denna anmärkning grundade sig

på att afsevärda förändringar i vagnarnes konstruktion skulle hafva

måst vidtagas efter det vagnarna sattes i bruk. Sådana förändringar

hade visserligen skett, men kunde icke kallas afsevärda, då de inskränkt

sig till förbättring af fjedrarne, af hvilka en del, lemnade af utländsk

fabrik, befunnits hårdare än hvad i beställningen var bestämdt, och

styfning af bogieramarne, samt kostnaden för ändringarne endast uppgått

till 188 kronor per vagn eller procent af vagnens pris.

Beträffande det anmärkta förhållandet, att kostnaden för 11 bogievagnar

vore afsedd att betäckas dels med anslag för materiel till ban
-

s. 24 Kontrollera mot PDF

24 Riksdagens Skrifvelse N:o 41.

delen norr om Sollefteå, dels medel reserverade till anskaffning af vagnar

i stället för slopade, upprepade styrelsen, att nämnda anslag, som

utgiuge med ett visst belopp för hvarje kilometer af bandelens längd

och, enligt Kongl. Maj:ts bestämmelse den 22 februari 1869, öfverlemnats

från byggnads- till trafikförvaltningen, vanligen kort tid före en

ny handels upplåtande till trafik, alltid af styrelsen användts till anskaffande

af det slag materiel, hvaraf behofvet närmast varit för handen,

hvartill styrelsen ansett sig så mycket mera oförhindrad, som

statsbanornas materiel vore gemensam för och komme till användning

å hvilken linie som helst, vare sig denna tillhörde det äldre nätet eller

utgjordes af en nytillkommen handel, och att sålunda detta anslag

måste betraktas såsom afsedt icke till anskaffning af sådana fordon,

som skulle löpa särskilt å den nya linien, utan såsom en till följd af

baunätets utsträckning behöflig förstärkning af parken i dess helhet.

I öfverensstämmelse med en sådan icke af geografiska gränsen utan

af trafikförhållandena uti olika trakter betingad användning af den

gemensamma rörelsematerielen, hade i styrelsens berättelser alltsedan

år 1879, vid redogörelsen för de olika bandelarnes trafikresultat, i byggnadskostnaden

för bandelen icke inräknats den för dess utrustning i

byggnadsanslaget upptagna summa, utan så stor del af kostnaden för

jernvägarnes hela materiel, som svarade mot det antal tåg och vagnkilometer,

hvilket blifvit å bandelen utgjorda, men ock på samma gång

å vederbörligt ställe uppgifvits, hvilka slag af fordon blifvit för det

anslagna utrustningsbeloppet anskaffadt. Då nu under år 1891 ett anslag

af nämnda beskaffenhet för den det året öppnade bandelen Anundsjö—Vännäs

blefve disponibelt, kunde styrelsen icke hysa betänkligheter

att använda densamma, på sätt i mer än 20 år varit vanligt, till den

gemensamma materielens förstärkning.

På enahanda sätt hade styrelsen förfarit med användande af de

trafikmedel, som reserverats af värdena för sådan materiel som antingen

måst slopas, till följd af att det icke befunnits löna sig att kosta på

densamma ytterligare reparation, eller af samma skäl förändrats till

vagn af annat slag, vanligtvis godsvagn, i det att sex af bogievagnarne

betalats med andelar af de medel, som reserverats af värdena för 22

äldre första och andra klass vagnar, hvilka efter slopning eller nedsättning

till lägre klass ännu ej ersatts med nya.

I afseende på förslaget om åläggande för styrelsen att i sina framställningar

till Eders Kongl. Maj:t om anslag till rörlig materiel lemna

fullständiga specifikationer å de olika slagen af de i sådant hänseende

ifrågasatta anskaffningar, har styrelsen erinrat, att hon städse i dylika

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Riksdagens Skrifvelse N:o 41.

framställningar angifvit till hvilket, slags materiel, lokomotiv, personeller

godsvagnar, det anslag som begärts vore afsedt att användas, och,

sedan Riksdagen för sådant ändamål beviljat medel, ytterligare till

Eders Kongl. Maj:t ingifvit hemställan om dessas användande till då

iippgifna slag af materiel och antal af hvarje sort, ehuruväl dervid icke

bifogats någon beskrifning af de föreslagna fordonens konstruktion, för

hvilken det väl fortfarande borde öfverlemnas åt styrelsen att bestämma,

då hon hade det största intresse uti, att föremålen blefve af lämpligaste

slag. Visserligen mötte icke något hinder att äfven afgifva förslag

till konstruktionsdetaljer, men detta dock under förbehåll af frihet att

vidtaga ändringar, emedan beställningarne måste göras omkring ett år,

innan arbetet blefve färdigt, och förslagen afgifvas ännu tidigare. Till

användningen af de medel som utginge tid efter annan af de till nya

bandelar anvisade byggnadsanslag hade styrelsen på grund af ofvan

åberopade kongl. bref icke afgifvit särskilda förslag och hemstälde nu

att få öfver dem förfoga såsom hittills skett.

Riksdagen, som föreställer sig, att, sedan erforderliga förändringar

i de anskaffade bogievagnarna numera blifvit verkstälda, dessa vagnar

komma att befinnas tillfredsställande, har icke trott sig böra ingå i

närmare bedömande af sättet för dessa vagnars anskaffning. Men deremot

har Riksdagen velat ansluta sig till revisorernes uppfattning om

att jernvägsstyrelsen borde åläggas att, i likhet med hvad som eger

rum vid fråga om anslag till nya byggnader och anläggningar vid statens

jernvägar, i sina framställningar till Eders Kongl. Maj:t om anslagtill

rörlig materiel lemna fullständiga specifikationer å de olika slagen

af de i sådant hänseende ifrågasatta anskaffningarne; och lära i sådan

händelse dessa specifikationer komma att fogas vid Eders Kongl. Maj:ts

framställningar till Riksdagen om medels beviljande för ändamålet, hvarigenom

Riksdagen vid hvarje särskilt fall blifver i tillfälle att bedöma myckenheten

af den rörliga materielen af olika slag, hvars anskaffande afses.

På grund häraf får Riksdagen anhålla, att Eders Kongl. Maj:t

täcktes taga i öfvervägande huruvida icke föreskrifter lämpligen må

meddelas i syfte, att hädanefter vid jernvägsstyrelsens framställningar

till Eders Kongl. Maj:t om anskaffning af rörlig materiel för statens

jernvägar, vare sig framställningarna stå i samband med förslag om

nya jernvägsanläggningar eller äro föranledda af behofvet af ny materiel

vid redan trafikerade banor, må fogas fullständiga specifikationer å de

olika slagen af den materiel, hvars anskaffande ifrågasättes.

Bih. till Rilcsd. Prat. 1892. 10 Sami. 1 Afd. 1 Band 6 Häft.

4

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Riksdagens Skrifvelse N:o 41.

Enligt hvad revisorerne vidare meddelat hade, på sätt jernvägsstyrelsens

berättelse för år 1890 utvisade, ulgiftsprocenten vid statens

jernvägstrafik, som år 1889 uppgått till 65,9 7 procent, under år 1890

stigit till 69,51 procent, eller således med 3,54 procent. Vid undersökning

angående orsakerna till denna stigning i utgiftsprocenten, som

redan förut syntes hög, hade revisorerne funnit, att till detta i ekonomiskt

hänseende ofördelaktiga resultat i någon mån bidragit den

omständigheten, att ett stort kapital funnes nedlagdt i förrådet af materialier.

Enligt den i styrelsens berättelse intagna kapitalräkning för

trafikmedlen hade materialförrådets utgående behållning för år 1890

utgjort den betydliga summan af 5,472,697 kronor 54 öre. Vid granskning

af de uppgifter härom, styrelsen på begäran lemnat, hade befunnits,

att större delen af denna behållning visserligen utgjorts af värdet

på stenkol, räler och sliprar, men att deri jemväl ingått materalier och

effekter af andra slag till ett värde af i rundt tal 2,664,000 kronor;

och hade vid verkstäld uträkning inhemtats, att af sistnämnda belopp

i rundt tal 832,000 kronor utgjorts af bokförda värdet af hufvudsakligen

reservdelar för den rörliga materielen. Orsaken till att dylika reservdelar

till ett så betydligt värde funnits nödiga hade revisorerne

ansett ligga i det enligt deras förmenande alltför stora antal typer,

som funnes; af sistnämnda berättelse framginge exempelvis, att af lokomotiv

funnes olika typer, betecknade med bokstafven A till och

med bokstafven Z, förutom åtskilliga underafdelningar såsom Ka, Kb,

Kc, etc. Detta förhållande hänt.ydde enligt revisorernes mening på

ständiga förändringar i konstruktivt hänseende, men om de skäl, som

för sådana konstruktionsförändringar gjort sig gällande, lemnade jernvägsstyrelsens

protokoll ej någon upplysning.

Från jernvägsstyrelsen hade äfven inkommit uppgift å de undantagsfrakter,

som blifvit under år 1890 beviljade, och hade denna uppgift

utvisat, att ett stort antal personer och inrättningar kommit i åtnjutande

af nedsättning i fraktkostnaderna; protokollen innehöllo emellertid

icke någon upplysning om styrelsens beslut i sådant afseende

och skälen dertill, eller att vederbörlig anmälan om dylika medgifna

nedsättningar till styrelsen inkommit.

På grund af såväl dessa förhållanden som ock med afseende å

hvad revisorerne i fråga om det under år 1891 beslutade anskaffandet

af bogievagnarne påpekat, hade revisorerne, under medgifvande, att

ett embetsverk af sådan omfattning och med sådana åligganden som

jernvägsstyrelsen i fråga om formen för förvaltningen borde lemnas

större frihet, än som för åtskilliga andra embetsverk vore tillrådlig,

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Riksdagens Skrifvelse N:o 41.

likväl ansett sig böra ifrågasätta, huruvida ej lämpligen någon förändring

i jernvägsstyrelsens arbetsordning måtte genomföras till vinnande

af nödig kontroll och ett såvidt möjligt allsidigt bedömande af de i

ekonomiskt hänseende vigtiga frågor, som inom detta verk förekomme.

I det utlåtande jernvägsstyrelsen afgifvit öfver revisorerues framställningar

i anledning af granskningen af styrelsens räkenskaper och

förvaltning, har styrelsen i afseende å revisorernes uttalande i fråga

om att väl stort kapital vore nedlagdt, i förrådet af materialier, till en

början anmärkt, att förrådets storlek alldeles icke berörde utgiftsprocenten,

hvilken uttryckte förhållandet mellan utgifter för drift och underhåll

å ena samt inkomster å andra sidan, utan endast visade, huru

mycket af utöfver utgifterna behållna trafikmedel blifvit nedlagdt uti

det för driften behöfliga förlaget af raaterielen jemte värdet inventarier,

anskaffade dels med anslagsmedel samt reservdelar, hvilka ännu ej

kommit till användning. Utgiftsprocentens stegring vore deremot såsom

syntes af styrelsens årsberättelser att tillskrifva hufvudsakligen

jernvägsuätets fortgående utsträckning genom svagt befolkade landsträckor

i Norrland, hvarest de ännu obetydliga trafikinkomsterna föga

öfverstege drift- och underhållskostnaderna, hvilket ofördelaktiga resultat

måste, ju mer banorna derstädes utvidgades, hafva allt menligare

inflytande på den gemensamma utgiftsprocenten för samtliga banorna.

Med anledning af anmärkningen om förrådets storlek har styrelsen

åberopat en vid utlåtandet fogad tabellarisk öfversigt öfver förrådsförlagets

värde, såväl det totala som värdet af »öfriga effekter», d. v.

s. varor af andra slag än stenkol, räler och sliprar, alltsedan 1880 samt

de »öfriga effekternas» förlagsvärde jemfördt med trafikens omfång angifvet

uti antal tågmil. De sista kolumnerna i denna tabell visade att

förrådsförlaget ökats i jemnt förhållande till trafiken, och att detta förlag

vid slutet af hvarje år under det sista decenniet aldrig uppgått ens

till 70 procent af det påföljande årets konsumtion, och sålunda ej öfverskridit.

storleken af det upplag för 7 å 8 månader, hvilket nödig försigtighet

och omtanke påbjöde.

Hvad anginge det anmärkta alltför stora antalet af lokomotivtyperna

har styrelsen upplyst, att af de 10 under det sista decenniet

med statens lokomotivpark införlifvade nya typerna ej mindre än 7

blifvit till styrelsen öfverlemnade på grund af statens inköp af privatbanor

och 2 tagits i liqvid för fordran hos enskilda jernvägar. Den

tionde typens enda representant hade inköpts år 1882 för 15,000 kronor

för att betjena den speciella lokaltrafiken på Värtabanan och användes

numera vid Söderhamn. I sjelfva verket hade ej heller några

s. 28 Kontrollera mot PDF

28 Riksdagens Skrifvelse N:o 41.

skäl hittills förefunnits för styrelsen att frångå de 3 typer C, D och

K, som i början af 70-talet anskaffats för att ersätta de redan då för

svaga lokomotiven af snälltågstypen A, blandadttågstypen B och godstågstypen

F. De ändringar, hvilka de 3 typerna C, D och K sedermera

undergått och som föranledt tecknen Cb, Kb o. s. v., hade afsett

att — i den mån trafikens ökning fordrat och banans beläggande med

stålskenor tillåtit — höja lokomotivens dragförmåga genom ökande af

pannans och cylindrarnes dimensioner. Men då sådana framtida ändringar

vore förutsedda redan då lokomotiven först konstruerats, och

derföre maskineriernas samt fjedrarnes och axlarnes dimensioner från

början varit valda så, att alla dessa delar äfven fortfarande oförändrade

kunde bibehållas, så hade dessa ändringar haft obetydligt inflytande

på reservförlagets storlek. Då härtill komme, att de 3 typerna sinsemellan

blifvit på sin tid konstruerade så lika som möjligt, just med

afseende på reducerandet af antalet reservdelar till det minsta möjliga,

så ansåge styrelsen ådagalagdt, att hon för sin del ej onödigtvis nedlagt

något belopp af trafikinkomsterna i reservförrådet.

Till ledning för bedömandet huruvida statsbanornas förråd kunde

anses obehöfligt stort, har styrelsen slutligen, till jemförelse med förhållandet

vid det till 2,613 kilometer utsträckta svenska statsbanenätet,

upplyst, att förrådet vid de danska statsbanorna, som år 1890 hade eu

sammanlagd längd af 1,522 kilometer, vore upptaget till ett värde af

4,169,000 kronor, och vid de finska, hvars längd vore 1,875 kilometer,

förrådsvärdet utgjorde 3,057,000 mark, samt att, om man jemför förrådsvärdet

med trafikens omfång, mot en tågkilometer svarade å svenska

statsbanorna ett värde af 64 öre, å de danska af 71 öre och å de finska

af 87 öre.

I afseende å revisorernas anmärkning att, enligt till dem lemnad

uppgift, under år 1890 nedsättning i fraktkostnaderna beviljats ett stort

antal personer och inrättningar, men att protokollen icke innehöllo

någon upplysning om styrelsens beslut i sådant afseende och skälen

dertill eller att vederbörlig anmälan om dylika medgifna nedsättningar

till styrelsen inkommit, har styrelsen, hvad beträffar de nedsättningar

i fraktafgifter, som gälde under år 1890, meddelat att det förhölle sig

så, att den allra största delen af de nedsättningar, som förekomme i

nämnda i kontrollkontoret sammanstälda uppgift, vore sådana som gält

äfven föregående år och utgjort tillämpning af undantagstariffer, medgifna

före stadfästandet af nu gällande taxa af år 1889, till hvilkas

fortfarande tillämpning styrelsen på hemställanden årligen erhållit Eders

Kongl. Maj:ts tillstånd; att antalet af dessa tillämpningar syntes så

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Riksdagens Skrifvelse N:o 41.

stort, emedan i stället för den allmännare tariffen de stationer uppgifvits,

mellan hvilka transporter mot undantagstariffens afgifter medgifvits;

att under år 1890 endast i 48 fall medgifvits nya nedsättningar,

hvarutaf 21 fall, som rörde samtrafik med främmande jernväg, och att

af nedsättningarne för transporter inom statsbaneområdet 7 vidtagits

för att befordra uppkomsten af virkestransporter från norrländska stationer.

Att revisorerne icke funnit någon upplysning om behandlingen

af nedsättningsfrågan, härledde sig deraf, att de ej tagit kännedom om

de från styrelsen utgångna skrivelser, hvilka visade, att ingen nedsättning

beviljats utan på föregående hemställan åt trafikant, trafikdirektör

eller förvaltning af främmande jernväg och efter det samtliga vederbörande

blifvit hörda.

Att anmälningar till styrelsen om medgifna fraktnedsättningar ej

kunnat ifrågakomma, framginge af det kända förhållande, att ingen

underlydande egde att på eget bevåg bevilja fraktlindring.

På grund af de förhållanden revisorerne ansett sig haft skäl anmärka,

men hvilka alla styrelsen ansåge vara i det föregående nöjaktigt

förklarade, hade de, under erkännande att en större frihet i afseende

på formen för förvaltningen borde lem nas åt jernvägsstyrelsen än som

för andra embetsverk vore tillrådlig, trott sig böra ifrågasätta, huruvida

ej lämpligen någon förändring i arbetsordningen måtte genomföras till

vinnande af nödig kontroll och ett såvidt möjligt allsidigt bedömande

af de i ekonomiskt hänseende vigtiga frågor, som inom detta verk förekomme.

I hvad rigtning förändringen skulle göras vore ej angivet,

men af hvad revisorerne uttalat vid de särskilda anmärkningarna synes,

som egentligen åsyftats att inom styrelsen skulle föras ett fortlöpande

protokoll, upptagande såväl styrelsens beslut som de skäl hvarpå de

grundats. Styrelsen hade icke ansett förandet af ett sådant protokoll

inom det verk, der chefen egde ensam beslutanderätten, oundgängligt

för redogörelsen för dess åtgärder, ity att med få undantag alla styrelsens

beslut föranledde skrivelser till vare sig Eders Kongl. Maj:t, främmande

myndigheter, underordnade kontor och afdelningsföreståndare,

jernvägsförvaltningar eller enskilda personer eller cirkulär och dylikt,

och uti skrivelserna besluten fullständigt formulerats, hvarjemte beslut

i de få ärenden, som icke gifvit anledning till skriftligt meddelande,

upptagits för sig uti särskildt protokoll. Skälen för besluten, der de

icke vore i skrivelserna angifna, återfunnes i de handlingar, som ingått

för ärendets beredning, eller läge så i öppen dag, att de icke fordrade

någon särskild förklaring. Samlingen af koncepten till de expedierade

opaginerad Kontrollera mot PDF

BO

Riksdagens Skrifvelse N:o 41.

skrifvelserna jemte de Bärskildt upptecknade besluten utgjorde sålunda

redogörelsen för styrelseärendena. Skulle derjemte särskilt fullständigt

protokoll föras, skulle detta leda till ett försenande af expeditionen,

då ju denna icke kunde verkställas förr än protokoll vore uppsatt

och justeradt, och skulle dertill, enligt erfarenheten under de tidigaste

åren, då alla utgångna skrivelser afskrefvos i eu gemensam bok, numera

då göromålen mångdubblats fordra en ej obetydlig förstärkning

af arbetskrafter, utan att dock, enligt styrelsens förmenande, något

väsentligt vunnes för underlättande af kontrollen öfver styrelsens af

granskande myndigheter och jemväl af den trafikerande allmänheten

öfvervakade verksamhet.

Efter det jernvägsstyrelsen afgaf anförda, den 31 december 1891

dagtecknade utlåtande, har generaldirektören i styrelsen den 30 januari

1892, beslutit för iakttagande tillsvidare föreskrifva »Ordning för ärendenas

inom styrelsen handläggning m. m.» deri bland annat omförmälas

de ärenden, öfver hvilka protokoll skola hos styrelsen vid deras

afgörande föras.

Såvidt af denna arbetsordning framgår, skulle emellertid protokoll

hos styrelsen icke komma att föras öfver många bland de ärenden,

som revisorerue särskilt påpekat såsom af beskaffenhet att böra i

protokoll omförmälas. Hvad särskild! beträffar frågor om undantagsfrakter

och fraktnedsättningar anser Riksdagen, i likhet med revisorerne,

det vara af största vigt att jernvägsstyrelsens beslut i dylika frågor

varda i styrelsens protokoll antecknade, dervid äfven de skäl, som legat

till grund för besluten, synas hora angifvas. De i dessa frågor meddelade

beslut som ofta beröra ej blott den, som erhåller fraktlindring,

utan äfven i vissa fall andra trafikanter och jemväl de enskilda jernvägarne,

torde nemligen vara af den mångsidiga betydelse, att desamma

och skälen dertill böra kunna i styrelsens protokoll återfinnas. Redogörelserna

för styrelsens beslut i öfriga af revisorerne från denna synpunkt

omförmälda ärenden torde ej heller böra i protokollen saknas.

Vidare och då Riksdagen sålunda, i likhet med revisorerne, funnit

önskvärd!, att förändring i jernvägsstyrelsens arbetsordning må genomföras,

särskilt i syfte af en fullständigare protokollsföring, har Riksdagen

ansett att åt den nya arbetsordningen bör förlänas den stadga

och oeftergiflighet i tillämpningen, som endast kan genom dess utfärdande

af Eders Kongl. Maj:t ernås.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt, får Riksdagen anhålla,

att Eders Kongl. Maj:t täcktes taga i öfvervägande, huruvida icke sär
-

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Riksdagens Skrifvelse N:o 41.

skild arbetsordning må för jernvägsstyrelsen af Eders Kongl. Maj:t utfärdas,

samt dervid tillika uttala den mening att i sådan arbetsordning

bör inflyta fullständig uppgift å de ärenden, öfver hvilka protokoll

skola hos styrelsen föras.

Stockholm den 17 maj 1892.

Med undersåtlig vördnad

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.