Sök i Ratio Lex

Skrifvelse till Konungen, i anledning af väckta motioner om tillägg dels till § 70 i så väl förordningen om kommunalstyrelse på landet den 21 mars 1862 som förordningen om kommunalstyrelse i stad samma dag) dels ock till § 11 i förordningen angående allmänt ordnande pr ester skåpets inkomster den 11 juli 1862. ■*■■■■: I , -t;.. ... „

1892-05-09 · 7 sidor, varav 6 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,6 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 6 av 7 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Rskr. 1892:44, Skrifvelse till Konungen, i anledning af väckta motioner om tillägg dels till § 70 i så väl förordningen om kommunalstyrelse på landet den 21 mars 1862 som förordningen om kommunalstyrelse i stad samma dag) dels ock till § 11 i förordningen angående allmänt ordnande pr ester skåpets inkomster den 11 juli 1862. ■*■■■■: I , -t;.. ... „

Dokumentets text

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Riksdagens Skrifvelse N:o 44.

n n f

■ aeb i ,• N:o 44.

Uppläst och godkänd hos Första Kammaren den 9 maj 1892.

: _ — Andra Kammaren den 9 — —

A-K.v V\.c- vi. vvo-,«\-- .,-.M Wu, o> Vo,\ ''•

\ Av. v .. ''-v,.*-. •... .. V • • . j.;

Riksdagens skrifvelse till Konungen, i anledning af väckta motioner

om tillägg dels till § 70 i så väl förordningen om

kommunalstyrelse på landet den 21 mars 1862 som förordningen

om kommunalstyrelse i stad samma dag) dels

ock till § 11 i förordningen angående allmänt ordnande

pr ester skåpets inkomster den 11 juli 1862.

■*■■■■: I , -t;.. ... „

(Lagutskottets utlåtande n:o 43).

• s? l« t ncb.TF. ’iji* • rot {(it ». .•••<

♦68 tv fn <i ;>••[> it; * j>ni ! cm c, L. > j ■,, ?. .:

U-iii''/m '''' ‘))i ■'' . Till Konungen.

‘Sn -d «7ob.''f fö* -ill .LÅirvfi iu<g«h-ifr:{

, r% ^ w ; s tf

Enligt § 70 i förordningen den 21 mars 1862 om kommunalstyrelse

på landet, sådan denna paragraf lyder genom kongl. kungörelsen

den 29 juni 1866, skall öfver de skattskyldige, som sina kommunalutskylder

vid uppbördsstämma ej betalt och för hvilka kommunalstämman

ej beviljat afskrifning, af kommunalnämnden upprättas restlängd,

som inom två månader efter uppbördsstämmans afsittande till

af

? r T . , l *

Izilv n a :km

- f/t t > > £’''•.£;?>*; i jj;. f

rf» ; fr^-QHirtr» \i. ro’: j

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Riksdagens Skrifvelse N:o 44.

kronofogden i orten öfverlemnas, och åligger kronofogden att de resterande

utskyld erna i vederbörlig ordning indrifva och till nämnden

redovisa. Vid indrifvandet af dessa medel eger kronofogden att såsom

uppbörd sprovision jemväl uttaga hos den restskyldige 3 procent af det

resterande beloppet.

Samma paragraf i förordningen om kommunalstyrelse i stad har

enligt kongl. kungörelsen den 8 september 1868 följande lydelse:

»Efter slutad uppbördsstämma ingifver drätselkammaren till magistraten

berättelse, huru uppbörden utfallit, och fogar dervid restlängd

öfver oguldna stadsutskylder.

Magistraten låter de oguldne utskylderne i laga ordning uttaga

och till drätselkammaren aflemna. Vid indrifvandet af sådana medel

må derutöfver hos den restskyldige uttagas tre procent af det resterande

beloppet.»

§ 11 i förordningen angående allmänt ordnande af presterskapets

inkomster den 11 juli 1862 lyder för närvarande:

»Mom. 1. För uppbörden af församlingens afgifter till presterskapet

eger den utse en eller flera personer, hvilka, mot ersättning af

församlingen, upptaga och under dess gemensamma ansvar till presterskapet

aflemna och redovisa dessa afgifter.

Mom. 2. Uppbörden af de afgifter, som blifvit bestämda i penningar,

verkställes senast den 1 oktober, men af de afgifter, hvilka äro

bestämda i persedlar att utgå efter medelmarkegång, senast den 1 mars;

kommande å alla, som inom utsatt tid sina afgifter icke inbetalt, restlängd

att genast upprättas, å kyrkostämma granskas och, sedan den

blifvit godkänd, tillställas vederbörande kronofogde på landet eller

underexekutor i stad, hvilka lemna omedelbar handräckning till resternas

indrifvande.»

Med dessa stadganden må jemföras dels § 12 i förordningen angående

förändrade föreskrifter om utmätning för krono- eller kommunalutskylder,

allmänna afgifter m. m. den 12 juli 1878, så lydande:

»För indrifning af kronoutskylder, de för särskilda inrättningar

eller ändamål bestämda afgifter, hvilka enligt gifna stadganden skola

af kronofogde eller städernas uppbördsmän uppbäras och redovisas,

kommunalutskylder eller församlings afgifter till presterskapet njute ej

kronofogde, stadsfogde eller magistrat annan ersättning än den andel

i stämmoböter eller andra afgifter för underlåten liqvid, som kan vara

medgifven.

Vid utmätning för annan afgift, som i denna förordning afses,

eger utmätningsförrättaren att hos don, som undergår utmätningen, ut
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Riksdagens Skrifvelse N:o 44.

taga enahanda ersättning, som för utmätningsförrättningar i enskilda

mål är stadgad.»

dels ock föreskriften i stadgan angående fjerdingsman den 1 juni

1850 § 6 mom. 4, sådan nämnda paragraf lyder enligt kongl. kungörelsen

den 19 maj 1876, att det åligger fjerdingsman, när häri derom

anlitas, att biträda kronans uppbördsmän vid indrifning af oliqviderade

kommunalutskylder mot rättighet att åtnjuta hälften af den uppbördsmannen

medgifna uppbördsprovision å sålunda indrifna medel.

I särskilda inom Riksdagen väckta framställningar, har Riksdagens

uppmärksamhet fästs på behofvet af fullständigandet ej mindre af

gällande författningars bestämmelser rörande fördelningen af uppbördsprovision

vid indrifning af resterande kommunalutskylder, än äfven

af bestämmelserna i ofvan anförda 11 § i förordningen den 11 juli 1862

beträffande förhållandena vid indrifning af församlings afgifter till

presterskapet. Sålunda har erinrats, i fråga först om förhållandena på

landet, huru som tydlig bestämmelse saknades, huruvida i de fall, då

kronofogde uppdroge åt länsman att verkställa indrifning af oguldna

kommunalutskylder eller i afseende å till andra orter bortflyttade skattskyldiga

personer för dem påförda utskylders utfående hos vederbörande

myndigheter påkallade handräckning, kronofogde skall vara berättigad

att ensam tillgodonjuta provisionen, eller densamma i sin helhet eller

till någon del skall tillfalla de personer, som verkställa indrifningen.

I förevarande afseende hade vid olika tillfällen tvistigheter förekommit

emellan vederbörande tjenstemän, vid hvilkas afgörande skiljaktiga

meningar gjort sig gällande. I ett fall hade sålunda länsman,

som efter uppdrag af kronofogde indrifvit kommunalutskylder, förklarats

berättigad att tillgodonjuta den kronofogden i lag tillerkända provision.

I ett annat fall deremot, hade i tvist emellan kronofogde och stadsfogde

om bättre rätt till provision å genom stadsfogde handräckningsvi6

indrifna kommunalutskylder den förstnämnde förklarats berättigad

att ensam tillgodonjuta provisionen å samma utskylder.

Ett fullständigande eller åtminstone förtydligande af de i förevarande

ämne gällande föreskrifter syntes följaktligen vara af behof

påkalladt.

Vidare har erinrats, hurusom de 3 procent af restbeloppet, hvilka

enligt § 70 i förordningen om kommunalstyrelse i stad må vid detsammas

indrifvande derutöfver uttagas hos den restskyldige, disponeras

på olika sätt af städernas styrelser, i det att de antingen ingå till stadskassan

eller också anslås att utgå såsom ersättning till den eller de

stadens tjenstemän, som verkställa indrifningen.

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Riksdagens Skrifvelse N:o 44.

Deraf hade nu ansetts följa, att äfven för sådana personer, hvilka

från stad utflytta till annan ort, utan att hafva erlagt sina utskylder,

stadsmyndigheten, då den påkallat handräckning hos vederbörande ide

bortflyttades nya vistelseort, för att utfå dem påförda utskylder, infordrat

jemte utskylderna äfven de 3 procent derutöfver, som den restskyldige

författningsenligt skolat erlägga. Denna åtgärd, såvidt derunder

innefattades anspråk jemväl på förhöjningen, synes emellertid

hafva funnits vara än rigtig och än stridande emot författningens innehåll

och ordaförstånd.

I ett fall, afseende uppkommen fråga emellan drätselkammaren i

en stad och stadsfogden i en annan stad om bättre rätt till de 3 procent,

som stadsfogden vid indrifning af resterande i förstberörda stad påförda

kommunalutskylder utöfver oguldna beloppet uttagit hos den restskyldige,

hade sålunda förklarats, att hvad i den stad, der utskylderna blifvit

debiterade, kunde gälla om stadens rätt till de 3 procent, som vid indrifning

derstädes af resterande kommunalutskylder utöfver oguldna

beloppet hos den restskyldige uttoges, icke föranledde dertill, att samma

tre procent skulle tillfalla stadskassan i nämnda stad, när indrifningen

skett genom stadsfogde i annan stad, hvadan stadsfogden i den stad,

der indrifningen skett och hvilken innehållit provisionen, förklarades icke

hafva derigenom felaktigt förfarit.

I ett annat fall, afseende frågan om rätt för kronofogde att tillgodoföra

sig uppbördsprovision å af honom indrifna kommunalutskylder,

påförda i stad, vore deremot förklarad!, att kronofogden ej vore berättigad

tillgodonjuta ifrågavarande provision, hvadan honom blifvit

ålagdt att densamma till drätselkammaren i den stad, der utskylderna

påförts, genast inleverera.

Det synes emellertid vara af vigt, att någon af de sålunda uttalade

åsigter blefve gällande och att författningen i enlighet dermed

rättades, eller i motsatt fall, att deruti infördes så tydliga bestämmelser,

att det tvifvelsmål om författningens rätta tillämpning, som uppstått,

blefve vederbörligen undanröjdt.

Slutligen har blifvit anmärkt, att ofvan anförda förordning den 12

juli 1878 angående utmätning för krono- eller kommunalutskylder, allmänna

afgifter m. m. syntes förutsätta att, i likhet med hvad för kommunalutskylder

eger rum, särskild afgift för underlåten liqvid af prestlönemedel

skall drabba den restskyldige, och att denna afgift skall tillfalla

vederbörande utmätningsman såsom ersättning för indrifning af

dessa medel. Att så icke vore förhållandet, framginge dock af förordningen

den 11 juli 1862, der icke något stadgande funnes, som berät
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Riksdagens Skrifvelse N:o 4i.

tigade till dylik ersättning. Denna omständighet hade gifvit anledning

till olika tolkning af i ämnet gällande författningar. På somliga ställen,

och dessa icke så få, hade utmätningsman ansett prestlönemedel likstälda

med kommunalutskylder och på sådan grund, i likhet med hvad

enligt kommunallagarne egde rum för på restlängd uppförda kommunalutskylder,

påfört dem, som underlåtit att i rätt tid betala sina prestlönemedel,

provision med 3 procent å de restförda beloppen och jemte

dessa uttagit den sålunda debiterade provisionen. På andra ställen hade

man ansett, att någon särskild provision ej kunnat uttagas, enär ingen

bestämmelse derom funnes, hvadan indrifningsåtgärden ej kunnat omfatta

något annat eller mera än de resterande prestlönemedlen. Slutligen

skulle någon hafva tillämpat § 12 i 1878 års förordning på det

sätt, att vid indrifning af prestutskylder, synnerligen då den verkstälts

af kronolänsman, fjerdingsman eller i stad antagen särskild utmätningsförrättare,

vanlig ersättning, såsom för utmätning i enskilda mål vore

stadgadt, uttagits hos den restskyldige. Detta förfaringssätt utmärkte,

att en anmärkningsvärd osäkerhet rörande rätta förståndet af lagbestämmelserna

i dessa afseenden vore rådande, och att de olika uppfattningarne

af dessas tillämpning hade sin grund uti ordalydelsen af § 12 i 1878

års förordning, i det deruti kommit att inflyta ett stadgande, af hvilket

ville framgå, att ersättning för indrifning af prestlönemedel skulle tillgodokomma

vederbörande utmätningsman, fastän ingen föreskrift om

dylik ersättning i lag och författning blifvit meddelad. Genom utslag

den 30 augusti 1889 i tvist mellan kronofogde och länsman om bättre

rätt till provision af indrifna medel hade sålunda länsmannen förklarats

berättigad tillgodonjuta den provision af exekutivt indrifna kommunalutskylder

och afgifter till presterskap et, som vore kronofogde enligt särskilda

författningar tillerkänd, hvarigenom således uttalats ett berättigande

för vederbörande tjenstemän att uttaga provision af församlings afgifter

till presterskapet, ehuru ingen författning funnes, som kunnat gifva

direkt stöd åt ett dylikt berättigande.

Vid sistnämnda förhållande Ange det väl antagas, att utmätningsman

för närvarande saknade rätt att påföra personer, som resterade med

prestutskylder, någon särskild deraf utgående provision, och något berättigande

att en sådan i sammanhang med dessa utskylder uttaga funnes

således icke heller, hvadan restförd person, som häftade för dylika medel,

icke kunde drabbas af någon särskild kostnad eller utgift, härledande

sig från hans försummelse att i rätt tid inbetala utskylderna. A andra

sidan kräfde billigheten, att de tjenstemän eller betjente, som skulle

taga befattning med indrifning af resterande afgifter till församlingens

opaginerad Kontrollera mot PDF

Riksdagens Skrifvelse N:o 44. 0

presterskap och för sådant ändamål måste på landsbygden färdas jemförelsevis

långa vägsträckor, undfinge något slags godtgörelse för det

besvär och de kostnader, som af sagda indrifningsåtgärder måste blifva

en följd. Då skattskyldig, som underläte betala sina krono- eller kommunalskatter,

vore underkastad en särskild indrifningsafgift, syntes det

vara lämpligt, att enahanda påföljd drabbade den, som underläte betala

sina prestlönemedel, hvilka i sjelfva verket vore af enskild natur, men

utmätningsgilda i likhet med hvad som gälde för krono- och kommunalutskylder.

Stadgandet om indrifningsafgift för prestlönemedel skulle

derjemte innebära i viss mån en sporre för den skattskyldige att i rätt

tid afbörda sig dessa afgifter, hvilket han nu icke behöfde bemöda sig

om att göra, då han visste att utmätningsförrättaren vore förbunden

hemta medlen hemma hos den restskyldige, utan att denne vore pligtig

derutöfver vidkännas någon särskild utgift.

Riksdagen finner det billigt, att den församlingsmedlem, som försummat

att i rätt tid erlägga den afgift till församlingens presterskap,

som å honom belöper, får i enahanda ordning och med samma belopp,

som då fråga är om kommunalutskylder, ersätta det besvär, han genom

sin försumlighet vållar. En dylik anordning torde ock vara med författningens

anda öfverensstämmande, ehuru uttrycklig föreskrift derom

saknas i 1862 års förordning.

Särskildt torde det vara önskligt, att då onekligen ofvan anförda

bestämmelser i 1878 års förordning om förändrade föreskrifter rörande

utmätning för krono- eller kommunalutskylder in. m. hvila på denna

förutsättning, den vacklande praxis, som deraf föranledts i förevarande

afseende, måtte för framtiden undanrödjas.

Beträffande härefter frågan om grunderna för fördelningen af den

provision, som vid indrifning af resterande utskylder till lands- och

stadskommuner får uttagas hos restskyldig medlem af kommunen, kan

det icke förnekas, att jemväl härutinnan en viss osäkerhet vid tillämpningen

af gällande föreskrifter synes hafva gjort sig gällande, och att

ett fullständigande af berörda föreskrifter lärer vara af nöden till undanrödjande

af en slik osäkerhet. Då emellertid förevarande ämne är af

öfvervägande förvaltningsrättslig natur såsom afseende förhållandet

mellan myndigheter inbördes, bör detsamma också enligt Riksdagens

åsigt vara föremål, icke för bestämmelser, meddelade af Konung och

Bill. till Riksd. Prof. 1892. 10 Sami. 1 Afd. 1 Band. 7 Haft. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Riksdagens Skrifvelse N:o 44.

Riksdag gemensamt, utan för administrativt förfogande. Den allmänna

lagstiftningen bör på detta område inskränka sig till att fastslå skyldigheten

för den försumlige kommunmedlemmen att ersätta de särskilda

kostnader och besvär, som vållas af hans uraktlåtenhet att i rätt tid

betala sina utskylder till kommunen, äfvensom att bestämma formen

och beloppet af denna ersättning.

Hvad Riksdagen sålunda närmast med hänsyn till förhållandet

vid indrifning af oguldna kommunalutskylder erinrat, lärer finnas giltigt

jemväl i fråga om de med dylika utskylder i viss mån likartade afgifterna

till församlings presterskap.

Riksdagen, som i öfverensstämmelse med dessa erinringar håller

före, att kommunalförfattningarne och förordningen om ordnande af

presterskapets inkomster icke böra innehålla några bestämmelser rörande

fördelningen af uppbördsprovision, men tillika anser önskligt, att grunderna

för en sådan fördelning vinna erforderlig fasthet, får följaktligen

anhålla, att Eders Kongl. Maj:t ville dels låta utarbeta och för Riksdagen

framlägga förslag till lagbestämmelse, hvarigenom stadgas skyldighet

för dem, hvilka icke inom utsatt tid inbetalt dem påförda afgilter

till presterskapets aflöning, att, vid indrifningen af dessa, derutöfver

gälda enahanda uppbördsprovision, som vid indrifning af oguldna

kommunalutskylder är bestämd, dels ock, derest föreskrifter anses nödiga

rörande fördelning i vissa fall emellan särskilde tjenstemän af denna

provision äfvensom af den provision, som enligt kommunallagarne må

uppbäras, meddela sådana föreskrifter.

Stockholm den 9 maj 1892.

Med undersåtlig vördnad.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.