Sök i Ratio Lex

Skrifvelse till Konungen, i anledning af dels genom framställning af justitieombudsmannen, dels genom motion väckta förslag om ändrad lydelse af 102 och 140 §§ i konkurslagen den 18 september 1862.

1892-02-27 · 6 sidor, varav 6 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,9 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 6 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Rskr. 1892:7, Skrifvelse till Konungen, i anledning af dels genom framställning af justitieombudsmannen, dels genom motion väckta förslag om ändrad lydelse af 102 och 140 §§ i konkurslagen den 18 september 1862.

Dokumentets text

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Riksdagens Skrifvelse N:o 7.

N:o 7.

Uppläst och godkänd hos Första Kammaren den 27 februari 1892.

— — — — Andra Kammaren den 27 — —

Riksdagens skrifvelse till Konungen, i anledning af dels genom

framställning af justitieombudsmannen, dels genom motion

väckta förslag om ändrad lydelse af 102 och 140 §§

i konkurslagen den 18 september 1862.

(Lagutskottets utlåtande n:o 6).

Till Konungen.

Efter det i 101 § af konkurslagen föreskrifvits att, derest i en

konkurs framstäldt ackordsförslag vid sammanträde inför rättens ombudsman

antages af borgenärerna eller, till följd deraf, att jäf mot någon

af de röstberättigades fordringar gjorts, vid sammanträdet ej kan afgöras,

huru vida förslaget är att såsom antaget eller förkastadt anse,

förslaget skall, jemte det vid sammanträdet förda protokoll och den

upprättade förteckningen å de röstberättigade borgenärerna, sist inom

en vecka af ombudsmannen till rätten eller domaren inlemnas för att

af rätten pröfvas, stadgas i 102 §, sådant detta lagrum för närvarande

lyder:

»Då, på sätt i nästföregående § sagdt är, ackordsförslag till rättens

pröfning inkommit, utsätte rätten eller domaren genast dag, då ärendet

s. 9 Kontrollera mot PDF

Riksdagens Skrifvelse N:o T. 9

skall vid rätten förekomma och läte den dag kungöras, såsom i 89 §

föreskrifvet är.

Vill borgenär, på de i 104 § omförmälda grunder, fastställelse

af ackordet bestrida; göre det skriftligen hos rätten eller domaren sist

en vecka förr än ärendet skall vid rätten förekomma.»

140 § i konkurslagen har för närvarande följande lydelse:

»År gäldenär, hvars egendom till konkurs afträdes, gift; varde

hustrun kallad till det förhör, som i 39 § omförmäles. Rätten förordne

ock god man att hustrun biträda. Då rättegångsdag å landet ej inträffar

inom en månad före inställelsedagen; ege domaren god man

tills vidare förordna: anmäle dock förhållandet nästa rättegångsdag.))

Ändring i ofvan anförda två lagrum har vid innevarande Riksdag

föreslagits dels beträffande båda lagrummen af justitieombudsmannen

uti hans embetsberättelse, dels ock i fråga om 140 § af enskild motionär.

Till stöd för sin framställning om ändring af 102 § konkurslagen har

justitieombudsmannen anfört, hurusom ett af konkurslagens främsta

syftemål vore att åstadkomma en så skyndsam handläggning af konkursärenden

som möjligt. De i 102 § gifna bestämmelser afsåge äfven,

att ackordsförslag, som till rättens pröfning hänskjutits, måtte blifva

så snart ske kunde pröfvadt och ackordsfrågan slutligen afgjord. Men

såsom dessa bestämmelser blifvit affattade, innehölle de icke någon

ovilkorlig föreskrift derom, att domstol, när ackordsärende å derför

kungjord dag förekomme, äfven borde vid samma tillfälle så vidt möjligt

meddela hufvudsakligt beslut i ärendet. Sådant framginge ej heller

med tydlighet af öfriga bestämmelser i konkurslagen angående ackord.

Efter hvad justitieombudsmannen sport, plägade ock stundom så förfaras,

att, sedan ett till rättens pröfning hänskjutet ackordsförslag förekommit

å den för ärendet kungjorda rättegångsdag af ett lagtima ting,

domstolen icke vid samma tillfälle afkunnade hufvudsakligt beslut i

ärendet, utan i stället tillkännagåfve, att beslutet komme att meddelas

å viss dag af annat sammanträde under tinget eller å den dag, då tinget

skulle afslutas, hvilket ofta kunde medföra flera månaders uppskof med

ärendets afgörande. I ett särskildt fall hade klagomål hos justitieombudsmannen

anförts deröfver, att på sådant sätt fastställelse af ett

utaf borgenärerna antaget, till häradsrätts pröfning hänskjutet ackordsförslag

fördröjts mera än fem månader efter den dag, då ärendet enligt

utfärdad kungörelse hos rätten förekommit. Ärendet förekom nemligen

å en af rättegångsdagarne vid vintertingets början i februari, och tillsades

dervid, att yttrande skulle meddelas vid tingets slut, hvilket inträffade

den 31 juli.

Bill. till Riksd. Prof. 1892. 10 Samt. 1 Afd. 1 Band. 1 Haft. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Riksdagens Skrifvelse N:o 7.

Tydligt vore, att allvarsamma förluster och olägenheter såväl för

gäldenärer som för borgenärer kunde uppstå, derest det slutliga åtgörande!

af ackordsfrågor, som bänskjutits till rättens pröfning, på sådant

sätt utan tvingande skäl längre tid uppehölles. Då rätten på förhand

finge kännedom såväl om sjelfva ackordsförslagets innehåll och borgenärernas

beslut som om de grunder, på hvilka borgenärer till äfventyrs

bestrede fastställelse, borde i allmänhet pröfningen af ackordsförslag

icke vara synnerligen besvärlig eller tidsödande. Rätten torde

derför vanligen kunna samma dag, då ackordsärendet hos rätten förekommit,

meddela hufvudsakligt beslut. Härifrån borde dock göras undantag

för det i 105 § konkurslagen omförmäla fall, att rätten först

måste döma öfver tvistiga fordringsanspråk i konkursen, innan afgöras

kan, huru vida ackordsförslaget må anses vara af borgenärerna antaget

eller icke, och något eller några af dessa fordringsanspråk äro, på sätt

i 75 § konkurslagen omförmäles, beroende på utredning inför rätten,

så att rätten antingen icke kan vid samma tillfälle deröfver döma eller

ock anser sig behöfva rådrum för domens afkunnande. Utom i sådant

fall borde det icke vara medgifvet för domstolen att uppskjuta meddelandet

af hufvudsakligt beslut i en till dess pröfning hänskjuten ackordsfråga

till annan dag än den, då ärendet vid rätten förekommit, eller, i

händelse domstolens tid skulle vara af andra måls och ärendens handläggning

å denna dag alltför strängt anlitad, senast nästa dag.

I fråga vidare om 140 § i konkurslagen har justitieombudsmannen

erinrat om den skiljaktighet, konkurslagen och boskilnadsförordningen

sinsemellan företedde derutinnan, att enligt konkurslagen god man nödvändigt

skulle förordnas för gäldenärens hustru, under det att boskilnadsförordningen

lemnade åt hustru att sjelf bestämma, om hon behöfver

biträde af någon god man. För denna olikhet funnes, så vidt justitieombudsmannen

kunde inse, icke någon verklig rättsgrund.

När boskilnadsansökning af hustru gjordes utan sammanhang med

konkurs, vore någon god man ännu icke förordnad för henne. Hon

kunde således dervid icke påräkna biträde af sådan, utan ansökningen

måste göras af henne på egen hand eller med den hjelp hon eljest

kunde bereda sig. Då hustru i detta fall icke hade biträde af god

man och det vidare vore öfverlemnadt åt henne att pröfva, om hon behöfde

sådant biträde för utförande af sin talan eller för att förvalta

egendom, som kunde tillfalla henne, torde det vara lämpligt att, äfven

när konkurs inträffat, frågan om förordnande af god man för henne

gjordes beroende af hennes önskan.

Under sina embetsresor hade justitieombudsmannen vid gransk
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Riksdagens Skrifvelse N:o 7.

ning af de hos underrätterna förda konkursförteckniugar iakttagit, att

i konkurser förordnanden vanligen utfärdas för någon person att vara

god man för gäldenärens hustru. Eu eller annan gång hade sådant

likväl icke skett. På justitieombudsmannens erinran, att bestämmelsen

i 140 § konkurslagen vore ovilkorlig, hade justitieombudsmannen då

fått till svar, att i en mängd konkurser med obetydliga eller inga tillgångar

åtgärden vore onödig, helst när det numera vore öfverlemnadt

åt hustru att i boskilnadsmål utom konkurs sjelf pröfva, om hon behöfde

god man eller icke. Vid samtal med underdomare, hvilka städse

vid konkurs förordnade god man för gäldenärens hustru, hade justitieombudsmannen

ock erfarit, att de väl gjort sådant på grund af konkurslagens

bud, men ansåge åtgärden ofta vara obehöflig.

Hvad justitieombudsmannen sålunda anfört, syntes honom ådagalägga

lämpligheten af sådan ändring i 140 § konkurslagen, att öfverensstämmelse

i berörda hänseende mellan konkurslagens och boskilnadsförordningens

föreskrifter åstadkommes.

Slutligen har i ofvan omnämnda, inom Riksdagen väckta framställning

rörande ändring af sist anförda lagrum erinrats, huru som genom konkurslagen

den 18 september 1862 den nyhet infördes, att vid handläggning

af konkurser å landet åtskilligt, som förut tillhört häradsrätten, lades

på domaren ensam. Denne hade sålunda fått befogenhet att utan biträde

af nämndemän hålla det förhör, hvarvid bouppteckningens rigtighet

skulle af gäldenären beedigas, och att dervid utfärda förordnanden

för dem, hvilka utsågos att såsom gode män förvalta gäldbundna boet,

äfvensom att nämna viss person till rättens ombudsman i konkursen.

Vid samma förhör skulle äfven, i den händelse gäldenären vore gift,

någon förordnas att såsom god man biträda gäldenärens hustru; men

af allt, som vid nämnda förhör kunde och borde förekomma, hade detta

ensamt blifvit undantaget från domarens befogenhet, och i 140 § föreskrefves,

att rätten skulle förordna god man att hustrun biträda, med

det undantag att, då rättegångsdag å landet ej inträffade inom en månad

före inställelsedagen, domaren egde att god man tills vidare förordna,

med skyldighet dock att anmäla förhållandet nästa rättegångsdag.

Underligt förefölle det i sanning, att, under det i alla de konkurser,

der rättstvister icke uppstode eller ackordsförslag ej skulle af

rätten pröfvas, domaren hade sig anförtrodd hela konkursens handläggning

i öfrig!, honom icke betroddes den enkla åtgärden att förordna

god man att gäldenärens hustru biträda, i händelse hon ville söka boskilnad.

Denna qvarlefva från ett i öfrigt öfvergifvet åskådningssätt måste

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Riksdagens Skrifvelse N:o 7.

anses synnerligen oegentlig, och erfarenheten hade ådagalagt, att bostämmelsen

väl kunde åstadkomma besvär och oreda, men alls intet gagn.

Då nu justitieombudsmannen hemstält om den ändring i förevarande

lagrum, att god man skulle förordnas för gäldenärens hustru,

endast när hon sådant begärde, och en dylik begäran borde framställas

vid det så kallade första förhöret, hvilket å landet i de flesta fall icke

hölles af rätten, utan af domaren, torde det vara billigt, att denna enkla

sak Ange afgöras genast utan att hänskjutas till rätten.

Beträffande först justitieombudsmannens framställning i fråga om

102 § konkurslagen finner Riksdagen lika med justitieombudsmannen

och på de af honom anförda skäl önskligt, att en uppkommen ackordsfråga

snarast möjligt bringas till slut. Der ett ackordsförslag icke blifvit

i föreskrifven ordning bestrida torde i regel svårighet icke möta ätt

omedelbart efter ärendets föredragning eller åtminstone före de pågående

rättsförhandlingarnas afsilande företaga frågan till afgörande. År deremot

ackordet bestridt t. ex. på den grund, att anledning förefinnes, att

gäldenär hemligen gynnat någon borgenär vid ackordet eller att annat

svek dervid egt rum, kan rätten lätt nog blifva nödsakad att pröfva

ett mången gång inveckladt bevismaterial, och ehuru efter dettas förebringande

ärendet onekligen kan vara i det skick, att det kan företagas

till afgörande, synes likväl ärendets egen vigt bjuda, att man ej äfventyrar,

att ett hastigare afgörande deraf sker på bekostnad af pröfningens

omsorgsfullhet. Att sålunda, såsom justitieombudsmannen föreslagit,

i ämnet meddela en undantagslös föreskrift har icke synts Riksdagen

fullt lämpligt, då på sätt nyss blifvit antydt, omständigheter kunna

förefinnas, som göra ett omedelbart afgörande af ackordsfrågan omöjligt

eller åtminstone förenadt med stora svårigheter. Justitieombudsmannen

har visserligen sjelf föreslagit, att lagen borde tillåta längre

rådrum i det i konkurslagens 105 § omförmälda fall, att rätten vid

pröfning af ett ackordsförslag finner utgången af borgenärernas omröstning

öfver förslaget blifva olika, då de röster, som afgifvas för

tvistiga fordringar, inberäknas och då de icke beräknas, men det i sådant

afseende af justitieombudsmannen gjorda tillägg till det af honom

föreslagna nya momentet af 102 § har synts Riksdagen sakna egentlig

betydelse, då ju ackordsfrågan vid de i 105 § omförmälda förhållanden

svårligen kan sägas vara i det skick, som förslaget förutsätter.

Hvad härefter vidkommer justitieombudsmannens framställning

beträffande 140 § konkurslagen, torde, på sätt justitieombudsmannen

anfört, någon verklig rättsgrund icke finnas för den skiljaktighet i bestämmelserna

om godmanskap för hustru, som konkurslagen och bo
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Riksdagens Skrifvelse N:o 7.

skilnadsförordningen för närvarande framte. Don inom Riksdagen väckta

framställningen i fråga om sistnämnda lagrum har slutligen synts Riksdagen

på ett lyckligt sätt supplera justitieombudsmannens ändringsförslag

och derjemte vara både ändamålsenlig och betryggande.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt, har Riksdagen för sill

del antagit följande

Lag

angående ändrad lydelse af 102 och 140 §§ i konkurslagen den

18 september 1862.

Härigenom förordnas, att 102 och 140 §§ i konkurslagen den 18

september 1862 skola erhålla följande ändrade lydelse:

102 §.

Då, på sätt i nästföregående § sagdt är, ackordsförslag till rättens

pröfning inkommit, utsätte rätten eller domaren genast dag, då

ärendet skall vid rätten förekomma, och läte den dag kungöras, såsom

i 89 § föreskrifvet är.

Vill borgenär, på de i 104 § omförmälda grunder, fastställelse

af ackordet bestrida; göre det skriftligen hos rätten eller domaren sist

eu vecka förr än ärendet skall vid rätten förekomma.

Då ärendet är i det skick, att rätten kan ackord sförslaget till

afgörande företaga, skall rätten öfver detsamma genast eller sist nästa

dag meddela yttrande, der ej särskilda omständigheter oundgängligen

kräfva längre rådrum.

140 §.

Är gäldenär, hvars egendom till konkurs afträdes, gift; varde

hustrun kallad till det förhör, som i 39 § omförmäles. Rätten eller

domaren å landet, om förhöret hålles inför denne, förordne då, derest

hustrun det begär, god man att henne biträda.

Stockholm den 27 februari 1892.

Med undersåtlig vördnad.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.