Sök i Ratio Lex

Skrifvelse till Konungen, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af 15 kap. 24 § strafflagen.

1892-05-18 · 3 sidor, varav 3 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,8 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 3 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Rskr. 1892:73, Skrifvelse till Konungen, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af 15 kap. 24 § strafflagen.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Riksdagens Skrifvelse N:o 73

1

N:o 73.

Uppläst och godkänd i Första Kammaren den 18 maj 1892.

— — — — Andra Kammaren den 18 — —

Riksdagens skrifvelse till Konungen, i anledning af väckt motion

om ändrad lydelse af 15 kap. 24 § strafflagen.

(Lagutskottets utlåtande n:o 20 och memorial n:o 49.)

Till Konungen.

Inom Riksdagen har enskild motionär fästat uppmärksamheten derpå,

att bland de flera oroande företeelser, som hotade att störande inverka

på samhällets lugn, de ofta förekommande strejkerna intoge ett framstående

rum. Det vore icke motionärens afsigt att klandra alla arbetsinställelser

eller att minska arbetarens frihet, men hvad motionären skarpt

klandrade vore de kränkningar af det enskilda aftalets frihet, som vid

dylika arbetsinställelser alltför ofta egde rum, i det att arbetare, som

ville fortsätta sitt arbete, med hot eller våld hindrades derifrån och tvingades

att sluta sig till de strejkande. Men vore det arbetarens rätt och

öfverensstämmande med svensk frihet och nutidens uppfattning deraf att

gent emot arbetsgifvare, och vid antagande af arbete, handla som enskild

och fri person, då borde han äfven ega samma rätt gent emot ointresserade

eller kamrater samt blifva i denna rätt skyddad af lagarne och staten.

Så vore dock icke förhållandet i verkligheten.

Bih. till Riksd, Prof. 1892. 10 Sami. 1 Afd. 1 Band. 17 Höft. (Näs 73—78)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Riksdagens Skrifvelse N:o 73.

I strafflagens 15 kap. 22 § stadgades nu ansvar för förbrytelser

af ifrågavarande art, men i 24 § af samma kapitel förklarades, att sådant

brott icke finge åtalas af allmän åklagare annorledes än efter angifvelse

af målsegande. Sistnämnda föreskrifter hade efter motionärens uppfattning

haft till följd, att anstiftare och ledare af arbetsinställelser merendels

gått fria från bestraffning, enär det kunde förutsättas, att ett flertal,

af fruktan för hämnd, icke vågade till åtal anmäla dylika personer. Toge

man likväl i betraktande, att mångas fattigdom, försakelser och lidanden

uppkommit genom strejker, och att detta förhållande icke grundats på

eller förorsakats af alla i arbetsinställelser deltagandes frivilliga åtgöranden,

samt att strejkerna, vid tiden för strafflagens antagande, voro, om

icke obekanta, likväl mindre allmänna än nu, så torde det, när man såge

saken från arbetarens synpunkter, kunna sättas i fråga, om det ej vore

nödigt att antaga en ny bestämmelse, hvarigenom det mera tydligt stadgades

ansvar för den eller dem, som medelst list, lock, hot eller tvång,

i afsigt att åstadkomma skada, förmådde annan att inställa sitt arbete

och afstå sin arbetsförtjenst eller hindrade honom från att fortsätta ett

lofligt arbete.

Det vore nu enligt motionärens förmenande statens pligt att betrakta

de s. k. strejkledarne såsom brottslingar mot annans frihet och

genom deras bestraffande söka minska omfattningen af de för arbetaren

både demoraliserande och ruinerande arbetsinställelserna samt i främsta

rummet bereda verksamt skydd mot de öfverklagade öfvergreppen.

Riksdagen, som lika med motionären finner arbetarnes eget väl

kräfva, att mot de upprörande kränkningar af det enskilda aftalets frihet,

som erfarenheten från senare tiders arbetsinställelser i vårt land mera än

en gång haft att framvisa, beredes ett verksammare skydd, än gällande

lagstiftning förmår lemna, är för sin del öfvertygad, att syftemålet med

motionen säkrast och bäst kan vinnas, om, på sätt motionären ock föreslagit,

ifrågavarande art af rättskränkning ställes under allmänt åtal. Jemväl

Riksdagen håller nemligen före, att fruktan för hämnd eller andra

under trycket af ett olidligt tvång framkallade hänsyn i allmänhet förhindra

en angifvelse, som eljest icke uteblifvit, och att sålunda, derest

förbrytelser af ifrågavarande art ställas under allmänt åtal, desamma säkerligen

kunna antagas oftare än nu sker komma att erhålla välförtjent

näpst.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Riksdagens Skrifvelse N:o 73.

3

På grund häraf får Riksdagen anhålla, att Eders Kongl. Maj:t

ville taga i öfvervägande, huruvida icke allmän åklagare må berättigas

att å tjenstens vägnar tala å sådana under 15 kap. 22 § strafflagen hänförliga

förbrytelser, som afse att genom våld eller hot hindra annan från

fortsättande af lofligt arbete, som han sig åtagit, samt derefter för Riksdagen

framlägga förslag till lagbestämmelse i ämnet.

Stockholm den 18 maj 1892.

Med undersåtlig vördnad.

ii

ImP

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.