Sök i Ratio Lex

Skrifvelse till Konungen, i anledning af väckta motioner om ändrad lagstiftning i fråga om skydd för hemdjur mot skada af hundkreatur.

1892-05-18 · 3 sidor, varav 3 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 3 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Rskr. 1892:74, Skrifvelse till Konungen, i anledning af väckta motioner om ändrad lagstiftning i fråga om skydd för hemdjur mot skada af hundkreatur.

Dokumentets text

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Riksdagens skrifvelse N:o 74.

N:o 74.

Uppläst och godkänd af Första Kammaren den 18 maj 1892.

— — — — Andra Kammaren den 18 — —

Riksdagens skrifvelse till Konungen, i anledning af väckta motioner

om ändrad lagstiftning i fråga om skydd för hemdjur

mot skada af hundkreatur.

(Lagutskottets utlåtande n:o 12 och memorial n:o 50.)

Till Konungen.

I särskilda inom Riksdagen väckta framställningar har Riksdagens

uppmärksamhet fästats på otillräckligheten af det skydd, som gällande lagstiftning

erbjöde egare af hem djur mot skada af hundkreatur. Dessa

framställningar hafva närmast afsett fårkreaturen, såsom de der vore mest

utsatta för skada af ifrågavarande slag. Sålunda har anförts, hurusom,

särskildt med afseende å nämnda hemdjur, otillräckligheten af gällande

lagbestämmelser vore känbar inom de trakter af vårt land, der, såsom i

Norrland, fåren under sommarmånaderna vistades i skogarne eller eljest

aflägse från den befolkade bygden, och der således deras egare icke på

något verksamt sätt kunde öfvervaka och skydda sina djur. Der förhärjades

ofta fårhjordarne af hundar, utan att någon möjlighet funnes

för de förras egare att vinna ersättning för den lidna skadan, som understundom

kunde vara ganska känbar, ej blott på grund af de dödade eller

förderfvade djurens värde, utan ock i följd af den mera svårberäkneliga

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Riksdagens Skrifvelse N:o 74.

förlust, som tillskyndades egaren derigenom, att hjorden sprängdes och

förskingrades, de späda lammen skildes från mödrarna och djuren förvildades,

hvadan svårigheter, kostnader och besvär uppstode, när hjorden

på hösten skulle hemföras från sommarens betesmarker. Härtill komme

det upprörande djurplågeri, som vanligen vore förenadt med dessa i vildmarken

utkämpade strider, i det att jemväl på dessa valplatser plägade

qvarlemnas ej blott de döda, utan äfven sårade, hvilka senare ofta måste

do en långsam och qvalfull död. Redan ur sist antydda synpunkt måste

djurvännen finna det önskligt, att ett, så vidt möjligt vore, verksammare

skydd bereddes de ifrågavarande värnlösa djuren mot rofgiriga hundar, än

nu gällande lagstiftning förmådde.

Detta skydd vore, som sagdt, föga tillfredsställande. Visserligen

hette det i byggningabalken kap. 22 § 6, att »okynnes hund, som biter

folk eller fa, bör ej lös vara»; men då uraktlåtenhet att ställa sig denna

lag till efterrättelse ej vore förenad med annat äfventyr för hundens

egare, än att han möjligen finge gälda någon af hunden vållad skada,

så kunde denna bestämmelse icke anses som synnerligen effektiv. För

den, hvilkens fårkreatur blifvit dödade, sargade eller förskingrade, vore

det ock en klen tröst, att lagen tillerkände honom af egaren till den

eller de hundar, som förödt hans hjord, »halfva läkeslön och halfva skadan»;

ty utom det att half ersättning vore dålig ersättning, så måste det

naturligtvis härvidlag i de flesta fall vara mycket svårt, om ej omöjligt,

att åstadkomma den bevisning, hvarpå ersättningsanspråket borde grundas.

Det vore slutligen svårt att förstå, hvarför den ersättningsskyldige,

första gången hunden »biter eller sargar fä», endast skulle betala halfva

skadan, eller hvarför det skulle vara tillåtet för okynnes hund att tre

gånger föröfva sådan skada, hvarom fråga vore, innan han dömdes från

lifvet. Erfarenheten hade till fyllest visat, att hund, som en gång rifvit

får, vore och förblefve i detta afseende oförbätterlig, och det tycktes då

vara alldeles ändamålslöst att uppskjuta hundens dödande, till dess han

bevisligen tvenne gånger gjort sig skyldig till dylik skadegörelse. Den

skonsamhet i afseende å okynnes hund, som lagen sålunda visade, vore

i vår tid föga berättigad, då ju hunden i vårt land — frånsedt förhållandet

hos den nomadiserande lappbefolkningen — numera hufvudsakligen

vore att betrakta endast som ett lyxdjur.

Riksdagen, som erkänt det berättigade i dessa framställningar och

sålunda anser nu gällande föråldrade bestämmelser böra ersättas med andra,

hvilka bättre tillgodose anspråken på skydd mot skada af hundkreatur,

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Riksdagens Skrifvelse N:o 74.

finner hufvudvigten vid en blifvande lagstiftning i detta, ingalunda ovigtiga

ämne böra läggas derå, att i enlighet med eljest gällande allmänna

skadeståndsregler åt egare af hemdjur, som af annans huDdkreatur dödats

eller sårats, full ersättning beredes för den skada, som sålunda tillskyndats

honom. Derutöfver anser emellertid Riksdagen oundgängligt, att skyddsföreskrifter

i rent preventivt syfte meddelas, enär eljest med hänsyn till

den framhållna svårigheten att, der skada af ifrågavarande slag inträffat,

åvägabringa nöjaktig bevisning, den rätt till full ersättning, som man gifver

det dödade eller sårade hemdjurets egare, kan befaras blifva skäligen

betydelselös. Vid träffandet af dylika skyddsföreskrifter gäller det emellertid

att tillse, att dessa blifva så afvägda, att de, på samma gång de

kunna visa sig verksamma i åsyftad rigtning, icke mer än nödigt är inskränka

vederbörande hundegares rätt.

På grund af hvad sålunda anförts, får Riksdagen anhålla, att Eders

Kongl. Maj.t ville låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till

skärpta bestämmelser, åsyftande att verksamt förebygga skada å hem djur

af annans hundkreatur samt att, der sådan skada skett, egaren af det

skadade djuret må erhålla full ersättning för skadan.

Stockholm den 18 maj 1892.

Med undersåtlig vördnad.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.