Sök i Ratio Lex

Skrifvelse till Konungen, i anledning af väckt motion om ändring i gällande lagbestämmelser rörande stämning. . ,v. .! -U . ''■■■

1892-02-27 · 3 sidor, varav 2 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Svag — ungefär 2,7 % av orden ser trasiga ut — läs mot PDF:en innan du citerar
  • Sidnummer: 2 av 3 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Rskr. 1892:8, Skrifvelse till Konungen, i anledning af väckt motion om ändring i gällande lagbestämmelser rörande stämning. . ,v. .! -U . ''■■■

Dokumentets text

opaginerad Kontrollera mot PDF

u

middag ens Skrifvelse N:o S.

N:o 8.

.r-l ,-fv: >7»>h* : ^ \ ‘ ! !>:-• : :

Uppläst och godkänd hos Första Kammaren den 27 februari 1892.

— — — — Andra Kammaren den 27 — —

Riksdagens skrifvelse till Konungen, i anledning af väckt motion

om ändring i gällande lagbestämmelser rörande stämning.

. ,v. .! -U . ''■■■

(Lagutskottet^ utlåtande n:o 8.)

i<; ...>; Till Konungen.

‘Jh, :! ,:■. \''-''A *•*. i*''-? ''i * • i.,. ^

Hos Riksdagen har framställning gjorts om sådan ändring af

gällande lagbestämmelser rörande stämning, att, der i en skrift begäres

stämning i en och samma sak å flera, vare sig svarande eller vittnen,

de alla må genom en stämning inkallas. Denna framställning har närmast

föranledts af den granskning, som lagutskottet vid 1891 års riksdag

anstälde af justitieombudsmannens diarium. Dervid inhemtades

nemligen, att kanslibiträdet hos en af rikets domhafvande, hos hvilken

i en ingifven skrift begärts stämning å dels viss person att i det uti

skriften omförmälda målet afgifva svaromål, dels ock å uppgifven annan

person för att i målet vittna, låtit å skriften teckna två resolutioner med

stämning, i den ena resolutionen å svaranden och i den andra å den

till vittne åberopade personen, samt derför uppburit lösen med två kronor

och stämpelafgift med likaledes två kronor; att öfver berörda förfarande

anmälts klagomål hos justitieombudsmannen, samt att, efter

s. 15 Kontrollera mot PDF

Riksdagens Skrifvelse N:o 8.

15

det domhafvanden med infordrad förklaring inkommit och påminnelser

af klaganden afgifvits, justitieombudsmannen funnit klagomålen icke till

någon åtgärd föranleda.

Af handlingarna i detta ärende, hvilka jemväl hållits lagutskottet

till hända, hade vidare inhemtats, att domhafvanden i sin förklaring anfört,

hurusom han alltid brukade i dylika fall utfärda två stämningsresolutioner,

hvaraf dock endast den ena, å svaranden, tecknades å ansökningshandlingen

och den andra, å vittne, utfärdades särskild^ samt

att domhafvanden för lagligheten af ett sådant tillvägagående åberopat

stadgandena i 11 kap. 3 § och 17 kap. 3 § rättegångsbalken. .**■■

I den gjorda framställningen har nu erinrats, att det icke gerna

kunde vara med lagens rätta förstånd och mening öfverensstämmande, att

i de fall, der i en handling begärdes stämning till samma ting å flera personer

att inställa sig såsom svarande eller vittnen vid bohandlingen af samma

mål, särskild stämning utfärdades å svarandepart och särskild å vittnen.

Ett dylikt förfaringssätt torde också icke användas af alla domare i landet,

icke ens af flertalet utaf dem. Och om också detsamma skulle kunna med

lagens nuvarande stadganden i dessa hänseenden försvaras, förefölle det

dock vara af den opraktiska och för den rättsökande allmänheten oskäligt

och onödigt betungande art, att det borde vara lagstiftarens pligt att

vidtaga sådana åtgärder, att ett upprepande deraf ej vidare finge

ega rum.

De lagrum, hvilka af förevarande framställning närmast beröras, äro

11 kap. 3 § och 17 kap. 3 § rättegångsbalken. Dessa lagrum ega

för närvarande följande lydelse, det förra: »Begär någon stämning å

flera i eu och samma sak; då må de alle genom en stämning inkallas,

och läte han den stämning hvardera i rättan tid kungöras», samt det

senare, i hithörande delar: »Vill någon sin talan med vittne fästa; tage

det sjelf med sig eller läte det lagligen till rätten stämma. Beropar

sig någon å flera vittnen i samma sak; de må genom en stämning inkallas,

om det beqvämliga ske kan.»

Med dessa allmänna lagens bestämmelser må jemföras det i gällande

expeditionstaxas lösentariff" — se 3 § i förordningen den 7 december

1883 angående expeditionslösen — vid rubriken »stämning, annan»

begagnade uttryck: »ehvad den afser en eller flera personer».

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Riksdagens Skrifvelse N:o 8.

Såvidt Riksdagen har sig bekant, förekommer det sällan att, der

gemensam stämning å part och vittne i samma sak begäres, sådant förvägras

sökanden, och det anmärkta fallet torde sålunda med fog kunna

anses såsom ett undantagsfall. Den hos justitieombudsmannen gjorda

anmälan var, såsom erinrats, föranledd af åtgärden att å samma handling

teckna två särskilda resolutioner, afseende den ena instämning af

svarandepart och den andra stämning å vittne, samt härför uppbära

dubbel lösen. Detta förfaringssätt förklarade sig ordinarie domhafvanden

ogilla, men uttryckte på samma gång såsom sin i gällande lag grundade

åsigt, att i föreliggande fall två särskilda stämningar bort utfärdas, och

det är berörda uttalande som får anses hafva föranledt ifrågavarande

framställning. Enligt Riksdagens uppfattning behöfver visserligen den

omständighet, att i allmänna lagen partsstämning afhandlas på ett ställe

och vittnesstämning på ett annat, icke tolkas så, att ej gemensam stämning

å parter och vittnen i samma mål må kunna uttagas, men då det

onekligen är af vigt, att denna uppfattning erhåller karakteren af allmängiltighet

och ett upprepande af ett enligt Riksdagens förmenande

olämpligt förfarande förebygges, har Riksdagen ansett den föreliggande

framställningen icke böra lemnas obeaktad. Då syftemålet med framställningen

bäst torde vinnas medelst en lagförklaring, har Riksdagen

för siu del antagit följande

Förklaring

af allmänna lagens stadgande! om stämning.

Härigenom förklaras, att bestämmelserna i 11 kap. 3 § rättegångsbalken,

att, om någon begär stämning å flera i eu och samma

sak, de alle må genom en stämning inkallas, och i 17 kap. 3 § samma

balk, att, der någon beropar sig å flera vittnen i samma sak, de må

genom en stämning inkallas, om det beqvämligen ske kan, icke äro så

att förstå, som skulle, till följd af samma bestämmelser, den, som begär

stämning å motpart och vittne i samma sak, vara oberättigad att få

dem genom en stämning inkallade.

Stockholm den 27 februari 1892.

Med undersåtlig vördnad.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.