Sök i Ratio Lex

Skrifvelse till Konungen, angående åtgärder för invexling till pregelvärdet af skadadt silf ver skiljemynt.

1892-05-19 · 6 sidor, varav 6 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 6 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Rskr. 1892:84, Skrifvelse till Konungen, angående åtgärder för invexling till pregelvärdet af skadadt silf ver skiljemynt.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Riksdagens Skrifvelse AT:o 84.

1

N:o 84.

Uppläst och godkänd hos "Första Kammaren den 19 maj 1892.

— — — — Andra Kammaren den 19 — —

Riksdagens skrifvelse till Konungen, angående åtgärder för invexling

till pregelvärdet af skadadt silf ver skiljemynt.

(Sammansätta banko- och lagutskottets utlåtande n:o 2.)

Till Konungen.

Enligt 14 § myntlagen af den 30 maj 1873, sådan denna § lyder enligt

kongl. kungörelsen den 25 juni 1881, upphör skiljemynt att vara lagligt

betalningsmedel i förhållande till statens kassor, när det är så nött,

att ej med säkerhet kan skönjas, huruvida det för rikets räkning är pregladt.

Allmänheten är alltså, beträffande nötta eller slitna skiljemynt, tillförsäkrad

ett ganska vidsträckt skydd mot förluster, enär staten sålunda

åtagit sig eu så långt gående invexlingsskyldighet, som med fog kan begäras.

Annat är deremot förhållandet med myntstycke, som blifvit vanstäldt

eller genom skafning, filning, borrning, tillödning eller annan olaglig åverkan

af hvad slag 9om helst skadadt, ty enligt § 13 i ofvannämnda lag

skall sådant myntstycke hafva förlorat sin egenskap af lagligt betalningsmedel.

På grund af enskilda, vid innevarande riksmöte väckta motioner har

Riksdagens uppmärksamhet fästs härå. Det har nemligen framhållits, att

Bill. till Riksd. Fiol. 1892. 10 Sami. 1 Afl. 1 Band. 10 Höft. (N:u84 88). 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Riksdagens Skrifvelse N:o 84.

det vore ett från såväl statens som allmänhetens synpunkt beklagligt faktum,

att för närvarande inom landet cirkulerade en jemförelsevis betydande

qvantitet skadade silfverskiljemyntstycken, och att det gång på gång förekomrne

vid invexling af silfver i riksbankens kassor, att hela poster dylika

skadade skiljemynt måste tillbakavisas, hvilket berodde på erfarenheten

derom, att dessa myntstycken icke inlöstes af myntverket annat än till

silfvervärdet, som ej oväsentligt understiger pregelvärdet. Grunden till att

myntverket så förfar vore, enligt hvad vidare framhållits, att söka i tolkningen

af ofvanberörda stadgande i myntlagens § 13. Derigenom att myntverket

ej till pregelvärdet inlöste skadade silfverskiljemynt, äfven om skadan

vore obetydlig, blefve följden, att dylika myntstycken hölle sig ute i allmänna

rörelsen, hvilken naturligtvis med åren finge mottaga allt större

qvantiteter skadade mynt. Redan år 1885 fäste myntdirektören chefens

för finansdepartementet uppmärksamhet å förhållandet samt hemstälde, »att

statens kassor måtte till pregelvärdet inlösa och sedermera qvarhålla skadade

myntstycken, när de endast förlorat eu obetydlig del af sin vigt, och

då man saknade anledning förmoda, att vigtförminskningen skett i bedräglig

afsigt». När bankofullmäktige hördes häröfver, uttalade de sin åsigt

om lämpligheten af ett stadgande i dylikt syfte. Saken kom emellertid

att förblifva hvilande äfven sedan fullmägtige den 20 september 1888 ingått

till Eders Kong]. Maj:t med särskild framställning i ämnet, hvari anfördes,

hurusom svårigheter upprepade gånger gjort sig gällande vid liqvids

erläggande för svenska skiljemynt, hvilka invexlats i Danmark, der man

iakttoge ett liberalare förfarande med stöd af en bestämmelse i danska

myntlagen, som bemyndigade finansministeriet att gifva ersättning för

skadade mynt, når innehafvaren kunde antagas hafva erhållit dem i god tro.

För upprätthållande af skiljemyntcirkulationen, sådan den borde vara,

vore särdeles vigtigt, att myntverket erhölle obestridd rätt att till pregelvärdet

inlösa mynt, som tagit skada, när denna icke tillfogats myntstycket

med bestämd brottslig afsigt och under förutsättning, att myntstycket icke

undergått så väsentlig ändring, att det icke längre kunde såsom mynt anses;

och då frågan dragits under Eders Kong]. Maj:ts pröfning utan att

någon lösning härigenom kunnat vinnas, har man ansett sig kunna antaga,

att ärendet icke kunde slutligen afgöras utan medverkan från Riksdagens

sida, i hvilket afseende det alltså föreslagits, att Riksdagen måtte hos Eders

Kongl. Maj:t anhålla, det Eders Kong], Maj-.t ville för Riksdagen framlägga

det förslag till ändring i eller tillägg till lagen om rikets mynt af den 30

maj 1873, som kunde finnas erforderligt för vinnande af det ändamål, att

silfverskiljemyntstycken, som blifvit skadade utan att afsevård vigtförmiuskning

inträdt, måtte kunna vid kongl. myntverket inlösas till fulla pregel
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Riksdagens Skrifvelse N:o 84.

värdet, liar anledning funnes till antagande, dels att skadan icke äkonimit

myntstycket i följd af bedräglig afsigt, dels ock att innehafvaren mottagit

detsamma på god tro.

1 afgifvet yttrande öfver de inom riksdagen väckta förslagen i ämnet

hafva bankofullmägtige yttrat följande:

»Såsom i motionerna uppgifves, har frågan om inlösen af skadadt mynt

redan länge varit föremål för uppmärksamhet.

I skrifvelse af den 19 oktober 1885 till chefen för finansdepartementet

meddelade myntdirektören, att en mängd vanstälda, och skadade mynt vore

i omlopp, hvilket framginge deraf, att vid undersökning af från riksbanken

till myntverket utvexlade silfverskiljemynt af de större omkring V4 procent

och af de mindre nära 1 procent befunnits bestå af dylika mynt. Med

anledning häraf föreslog myntdirektören, att skadade mynt borde i statens

kassor inlösas till pregelvärdet och sedermera qvarhållas, när de endast

förlorat en obetydlig del af sin vigt, och då man saknar anledning förmoda,

att vigtförminskningen skett i bedräglig afsigt, äfvensom att, om riksbanken

icke ville bära den genom inlösningen uppkommande förlusten,

densamma måtte bestridas af myntverket.

Öfver detta förslag hördes bankofullmägtige, hvilka funno detsamma

beaktansvärdt och såsom sin åsigt uttalade, att kostnaden borde bestridas

af statskassan.

Såsom fullmägtige hafva sig bekant, blef ärendet sedan remitteradt

till statskontoret, hvilket af myntdirektören infordrade förslag till närmare

föreskrifter, och efter det sådant inkommit, afgafs utlåtande, hvari statskontoret

afstyrkte, att staten skulle ikläda sig den ifrågavarande inlösningsskyldigheten

af skadadt mynt, men uttryckte den åsigt, att myntverket

kunde bemyndigas att på sin bekostnad invexla ej blott skadadt mynt,

utan äfven annat, som inkommit i någon offentlig kassa och ej vidare

finge sättas i omlopp.

Dessutom hafva bankofullmägtige i underdånig skrifvelse af den 20

september 1888 fäst uppmärksamheten på önskvärdheten af ett snart afhjelpande

af de af mynt direktören påpekade olägenheter, så mycket mer

som från Danmark klagomål försports öfver den starka kasseringen af

svenskt skiljemynt, hvilket, efter att i Danmark hafva invexlats, blifvit till

riksbanken försända hvartill komine, att i bankens vexlingskassa allt jemt

till invexling företeddes skiljemynt, hvilka måste tillbakavisas och i följd

deraf återgå till den allmänna rörelsen.

Det af rnyntdirektören framstälda förslaget omfattar icke blott skiljemynt,

utan äfven guldmynt, hvaremot motionerna afse endast silfverskiljemynt.

Det torde ligga i öppen dag, att den lagstiftningsåtgärd, om hvilken nu är

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Riksdagens Skrifvelse N:o 84.

fråga, vida lättare låter sig genomföra, i fall guldmyntet icke af densamma

beröres. Svårigheten för staten att skydda sig mot enskildes försök

att genom företeende till inlösen af skadadt och till vigten förminskadt

mynt skaffa sig fördelar på det allmännas bekostnad är uppenbarligen

större, i samma mån myntets ursprungliga metallvärde är större och i

följd deraf frestelsen till obehörig vinning starkare. Behofvet af ett liberalare

tillvägagående vid invexlingen är dessutom i afseende å guldet vida

mindre. Guldmynt cirkulera inom landet i så ringa omfattning, att någon

nämnvärd qvantitet af skadade sådana icke lär förekomma, utan torde de

i omlopp varande guldmyntstyckena i allmänhet vara fullgoda.

Helt annat är förhållandet med skiljemyntet. Om mängden af i

omlopp varande skadadt silfverskiljemynt 1885, såsom myntdirektören antagit,

uppgick till V4 å 1 procent, så har utan tvifvel qvantiteten sådant

sedan dess ej obetydligt ökats, enär tillfälle till invexling utan förlust ej

funnits och således, enligt hvad erfarenheten lär, den allmänna rörelsen fått

behålla de odugliga myntstyckena. För staten kan det emellertid ej vara

likgiltigt, om underhaltigt mynt i större mängd cirkulerar, och, hvad de

enskilde angår, lär till slut den siste innehafvare^ i regeln utan egen förskyllan,

få vidkännas en förlust, som blir större, i samma mån silfvervärdet

kan hafva sjunkit.

Det måste derför anses med statens intresse förenligt, att skadade

silfverskiljemyntstycken blifva behörigen invexlade, och den kostnad, staten

härigenom kan få vidkännas, lär icke få anses vara af någon betydenhet

gent emot den vinst, staten har af den ifrågavarande utinyntningen.

Men om sålunda enligt fullmägtiges åsigt det icke bör anses tvifvelaktigt,

att staten har en pligt härutinnan, kunna dock olika meningar

hysas dels om formen för lagstiftningen, dels ock om huru långt staten

bör gå i fråga om inlösen af skadade skiljemyntstycken.

Beträffande sjelfva formen för meddelande af bestämmelser i ämnet,

kan det ifrågasättas, om ändring är behöflig i myntkonventionen mellan

de tre skandinaviska rikena.

Då emellertid i motionerna synes afses endast svenska silfverskiljemynt,

och hvad som åsyftas är, att myntverket må ega rättighet, men ej

ovilkorlig skyldighet att i vissa fall inlösa skadade silfverskiljemynt till

fulla pregelvärdet, synes frågan kunna med fullt skål betraktas såsom uteslutande

svensk och derför bäst få sin lösning genom ett tillägg till lagen

om rikets mynt af den 30 maj 1873. För rigtigheten af en sådan

uppfattning talar ock den omständigheten, att en bestämmelse i liknande

syfte finnes meddelad i 10 § af Myntloven för Danmark af den

23 maj 1873.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Riksdagens Skrifvelse N:o 84.

5

Vid bedömande åter af frågan, huru vidsträckt bemyndigande myntverket

må anses böra erhålla beträffande den ifrågavarande myntinvexlingen,

kali tvekan uppstå, om någon begränsning bör lemnas i och genom

stadgande af en viss procent, utöfver hvilken vigtförminskning icke må

hafva egt rum, om myntstycket skall kunna inlösas till pregelvärdet. Härvid

förekommer likväl, dels att en dylik procentbestäm ruelse måste blifva

synnerligen svår att tillämpa, då, såsom vanligen torde vara fallet, myntstyckena

äro icke endast skadade, utan ock nötta, dels ock att det i alla

händelser blir vanskligt att på förhand finna den rätta gränsen, enär förhållandena

naturligtvis äro högst skiftande.

Deremot kan och bör invexlingen af ett skiljemynt eller vägran att

inlösa detsamma göras beroende deraf, huru vida någon bedräglig afsigt

ligger till grund för begäran om dess inlösning. Det kan visserligen invändas,

att det måste blifva svårt att härvid utöfva pröfningsrätten, men

i praxis torde eu så beskaffad invändning hafva föga att betyda. De

flesta skadade skiljemynt äro antagligen mottagna på god tro, och i regeln

skulle väl myntverket i förevarande fall mest få att göra med riksbanken

och offentliga kassor eller bankanstalter. Då för öfrigt skyldighet ej skulle

åläggas myntverket att invexla skadade myntstycken, bör det för staten

ej medföra någon risk, att en vidsträckt pröfningsrätt lägges i myntdirektörens

hand, enär denne utan tvifvel skall göra bruk af sin rätt att

vägra inlösen, om och när han finner, att någon eller några söka sätta i

gång en industri, afsedd att skaffa dem förtjenst på företeende till invexling

af skadade skiljemynt.

Det synes för öfrigt fullinägtige ändamålsenligt, om icke blott silfver-,

utan ock bronsmynt kunna blifva föremål för den lagstiftning, som nu

blifvit ifrågastäld för de förra.

Slutligen torde utom myntstycken, som äro i egentlig mening skadade,

äfven vanstälda böra särskilt nämnas.

Med stöd af hvad sålunda blifvit anförd t, få fullinägtige såsom sin

åsigt uttala, att för upprätthållande af cirkulationen af fullgoda skiljemynt

inom landet ett tillägg bör meddelas till myntlagen af den 30 maj 1873 i

sådant syfte, att. myntverket må blifva bemyndigadt att till fulla pregelvärdet

inlösa vanstälda eller skadade svenska myntstycken af silfver och

brons, när skälig anledning tinnes till det antagande, att innehafvare!! mottagit

sådant myntstycke på god tro och icke åsidosatt vanlig försigtighet

vid mottagandet.»

Det har synts Riksdagen, att de i ämnet väckta motionerna böra

vinna afseende särskild^ om man jeinför den svenska myntlagens stadgande

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Riksdagens Skrifvelse N:o 84.

om skadade silfverskiljemynt med motsvarande i deri danska af den 23 maj

1873, framstår den svenska lagen såsom öfverdrifvet sträng. 1 den danska

myntlagen förekommer i § 10 följande stadgande:

»Fin ari t smini steren er bemyndiget til åt give Erstatning for Mönter,

der have lidt voldsom eller ulovlig Beskadigelse, og for falske Mönter,

naar der er Grund til åt antage, åt Ihgendehaveren har modtaget saadan

beskadiget eller falsk Mönt i god Tro og ikke har tilsidesat. almindelig

Forsigtighed ved Modtagelsen».

Då inom Riksdagen icke ifrågasatts, att falska mynt skulle af staten

iidösas, har Riksdagen icke heller velat härom yttra sig; men sådan ändring

i myntlagen, att skadade eller vanstälda mynt, som på god tro mottagits,

må kunna inlösas till sitt nominella värde, torde icke möta några

betänkligheter. Om ä.n till en början, efter det eu sådan ändring trädt i

kraft, ett jemförelsevis ej ringa antal skadade eller vanstälda skiljemynt

skulle komma att till inlösen presenteras i myntverket, torde myntverkets

utgifter för sådan inlösen på det hela dock ej blifva synnerligen afsevärda.

Fn uppsåtlig och i bedräglig afsigt företagen åverkan på skiljemynt, hvilken

för att blifva vinstgifvande måste bedrifvas i vidsträckt skala, upptäckes

utan tvifvel lätteligen och lär således kunna af värjas; hvaremot det

synes i hög grad oegentligt och i vissa afseenden äfven menligt, att den

allmänna rörelsen tvingas att behålla ett allt jemt ökadt antal skadade

myntstycken.

Då Riksdagen alltså anser, att eu ändring af de nuvarande förhållandena

i den rigtning, som ofvan antydts, vore önsklig och af behofvet påkallad,

har Riksdagen, som delar den af bankofullmägtige uttalade mening,

att den åsyftade lagändringen bör utsträckas derhän, att äfven skadade

eller vanstälda bronsmynt må kunna blifva till sitt pregelvärde inlösta,

föranlåtits besluta att hos Eders Kongl. Maj:t anhålla, att Eders Kongl.

Maj:t täcktes låta utarbeta och för Riksdagen framlägga det förslag till

ändring i eller tillägg till lagen om rikets mynt af den 30 maj 1873, som

må befinnas erforderligt, för att silfverskiljemyntstycken, som blifvit skadade,

utan att afsevärd vigtförminskning inträdt, må kunna varda af myntverket

invexlade till fulla pregelvärdet, när aidedning saknas till det antagande,

att skadan åkommit myntstycket till följd af bedräglig afsigt eller

att innehafvare!! mottagit detsamma annorlunda än i god tro.

Stockholm den 19 maj 1892.

Med undersåtlig vördnad.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.