Sök i Ratio Lex

Skrifvelse till Konungen, i anledning af väckt förslag om upphäfvande af gällande föreskrifter, att vissa domar eller utslag skola tvefaldt utskrifvas.

1892-02-27 · 5 sidor, varav 5 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 5 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Rskr. 1892:9, Skrifvelse till Konungen, i anledning af väckt förslag om upphäfvande af gällande föreskrifter, att vissa domar eller utslag skola tvefaldt utskrifvas.

Dokumentets text

s. 17 Kontrollera mot PDF

Riksdagens Skrifvelse N:o 9.

17

N:o 9.

. ;i,f.< i./..''-- !, ..iUr.T- o;-h: . ,i.

Uppläst och godkänd hos Första Kammaren den 27 februari 1892.

— — — — Andra Kammaren den 27 — —

Riksdagens skrifvelse till Konungen, i anledning af väckt förslag

om upphäfvande af gällande föreskrifter, att vissa domar

eller utslag skola tvefaldt utskrifvas.

(Lagutskottets utlåtande n:o 9.)

Till Konungen.

I sin till innevarande Riksdag afgifna embetsberättelse har justitieombudsmannen

omförmält, huru som styrelsen för Sveriges advokatsamfund

hos honom gjort en framställning med anledning af det i 10 §

af kongl. förordningen angående expeditionslösen den 7 december 1883

förekommande stadgande om skyldighet för svarande eller förklarande

i hofrätt eller hos kammarrätten att utlösa dom eller utslag.

Bemälda styrelse hade dervid anfört, att något skäl, hvarför numera

särskildt hofrätts domar och utslag skulle tvefaldt utskrifvas samt

svarande eller förklarande skulle hafva skyldighet att i hofrätt utlösa

dom eller utslag, verkligen icke funnes. Nämnda föreskrifter innebure

i de flesta fall en orättvisa mot svarande eller förklarande. Om den

Bill. till Riksd. Prof. 1892. 10 Sami. 1 Afd. 1 Band. 1 Raft. 3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Riksdagens Skrifvelse N:o 9.

stämpel, hvarmed hofrättens domar och utslag belädes, vore att anse

såsom en rättegångsafgift, syntes det vara med rätt och billighet förenadt,

att den part, som sökte rättens biträde, skulle i främsta rummet

vara skyldig att erlägga hela denna afgift. Nu deremot vore förhållandet

sådant, att kronan i främsta hand af svaranden eller förklarande^

hvilken icke sökt domstolens rättsbiträde, uttoge halfva rättegångsafgiften,

utan afseende derå, att svaranden eller förklaranden ofta icke

kunde utfå ersättning för stämpeln å hofrättens dom eller utslag. Då

ändring i ofvannämnda af många parter med fog öfverklagade förhållande

vore af nöden, torde stadgandet derom, att i hofrätt dom skall

tvefaldt utskrifvas, böra upphäfvas, eller, i fall sådant upphäfvande mot

förmodan icke skulle anses lämpligt, sådan ändring vidtagas i förordningarna

om expeditionslösen och om stämpelafgiften, att det åt svarande

eller förklarande i hofrätt eller kammarrätten utskrifna domsexemplar

blefve fritt från stämpelpapper, men att deremot det åt käranden

eller sökanden i nämnda domstolar utskrifna doms-eller utslagsexemplar

blefve belagdt med stämpel för såväl kärandens eller klagandens

som svarandens eller förklarande^ exemplar. Styrelsen hade

fördenskull hemstält, att justitieombudsmannen måtte vidtaga åtgärder

för åstadkommande af lagförändringar i det af styrelsen angifna syfte.

Sedan justitieombudsmannen i anledning af ofvan berörda framställning

lemnat en utförlig redogörelse för innebörden och tillkomsten

af gällande bestämmelser i ämnet, har justitieombudsmannen anmärkt,

huru som svarande- eller förklarandeparten vid underdomstol och hos

högsta domstolen icke vore skyldig att utlösa dom eller utslag. Någon

olägenhet deraf hade icke försports. Den svarande eller förklarande,

som önskade erhålla dessa myndigheters domar eller utslag, egde att

derom framställa särskild begäran, och kongl. förordningen angående

expeditionslösen innehölle i 16 § bestämmelser, på grund af hvilka

sådan part syntes ega att bekomma sitt exemplar af dom eller utslag

samtidigt med kärande eller sökande. Den afgift, som härför erlades,

utginge i vissa fall med lika belopp som för afskrifter enligt sistnämnda

förordning, och afgiften blefve i följd häraf mindre, än om svarande

skolat efter samma grunder som kärande utlösa expeditionen.

Skyldigheten att lösa expedition torde egentligen hvila derpå, att

den, som anlitat offentlig myndighet om någon åtgärd, borde i viss

grad godtgöra deraf föranledda utgifter och besvär. Så vore dock icke

förhållandet med svarande eller förklarande. De, som intoge en sådan

partställning hos hofrätt eller kammarrätten, hade ej i målet påkallat

s. 19 Kontrollera mot PDF

Riksdagens Skrifvelse N:o 9. 19

någon åtgärd af nämnda myndighet och borde följaktligen ej drabbas

af någon afgift.

Det vore möjligt, att nämnda stadganden om utskrift af dom

eller utslag i två exemplar och om skyldighet för svarande eller förklarande

att lösa det åt honom utfärdade exemplar hade sin grund deri,

att det ansetts nödigt för sådan part att erhålla ett exemplar af domen

eller utslaget. Om detta varit grunden för berörda stadganden, torde

densamma väsentligen förlorat i betydelse, sedan det visat sig, att

Sveriges advokatsamfund, hvilket bland sina ledamöter räknade många

af landets dugligaste och mest betrodda advokater, funnit, att den

obligatoriska utskriften till svarande eller förklarande ej längre vore

behöflig. Denna meningsyttring af dem, som oupphörligt stode i beröring

med både allmänheten och domstolarna, syntes särskildt beaktansvärd.

Talrika fall funnes, då svarande eller förklarande icke för någon

sin rätts utfående eller bevakande hade behof af ifrågavarande expeditioner

samt svarande eller förklarande antingen icke förklarats berättigad

till ersättning för lösen af dom eller utslag eller ock hade en fattig

motpart, som icke kunde fullgöra den honom ålagda skyldighet att

ersätta svaranden eller förklaranden. I dessa fall syntes ifrågavarande

skyldighet innebära en obillighet.

i Äfven om svarande eller förklarande för denna lösen tillerkänts

godtgörelse och han kunde af motparten utfå dylik godtgörelse, vore

han likväl ganska oförskyldt lätt utsatt för flerahanda obehag och andra

utgifter, för hvilka han ej kunde utfå ersättning. När t. ex. en svarande

vid underrätt friats från ett käromål och käranden i besvärsväg

fullföljde talan hos hofrätt, torde sådant i de flesta fall icke blifva

kunnigt för svaranden, derest icke besvären kommuniceras honom.

Skedde icke så, inträffade det helt naturligt, att svaranden icke komme

att hos hofrätten utlösa sitt exemplar af dess utelag. Lösen uttoges då

hos honom genom exekutiv myndighet. För den exekutionskostnad,

svaranden härför finge vidkännas, kunde han, ehuru han vunnit i målet

och ersättning för utslagslösen jemväl blifvit honom tillerkänd, icke

bereda sig godtgörelse af motparten. I dylika händelser komme nämnda

domar och utslag dessa parter till banda först långt efter det tiden för

öfverklagande af desamma lupit till ända, hvadan, äfven om dom eller

utslag gått svarande eller förklarande emot, han icke hade tillfälle att

deri söka ändring.

De sålunda framlagda skäl torde ådagalägga, att hittills gällande

bestämmelser derom, att vissa domar och utslag ovilkorligen skulle i

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Riksdagens Skrifvelse N:o 9.

två exemplar utskrifvas samt att svarande eller förklarande vore skyldig

att lösa det för honom utskrida exemplar, ej längre borde bibehållas,

utan att det i stället finge på sådan part bero, om han ville

förskaffa sig något exemplar af domen eller utslaget. I ett särskild!

fall syntes det dock vara nödvändigt, att två exemplar af dom eller

utslag fortfarande utskrefves, nemligen när åklagare på grund af sin

tjenst eller annan å det allmännas vägnar vore förklarande eller svarande.

Denne kunde icke anses pligtig att hos hofrätt eller kammarrätten

bekosta något ombud för att efterhöra målets utgång. Åt honom

borde ett exemplar af domen eller utslaget utskrifvas och genast efter

målets afgörande honom tillsändas. Föreskrift härom torde dock ej

höra till allmänna lagen, utan i likhet med en del andra bestämmelser

rörande expeditioner lämpligen hafva sin plats i förordningen angående

expeditionslösen.

Det finge slutligen icke alldeles lemnas ur sigte, att, om ifrågavarande

förändring genomfördes och följaktligen blott ett exemplar af

åtskilliga domar och utslag komme att utlösas, sådant för statsverket

skulle medföra minskad inkomst af stämpelpapper. Denna minskning,

hvilken ej torde vara särdeles afsevärd, borde likväl icke utgöra något

hinder mot förändringen. Skulle det anses erforderligt, att något vederlag

bereddes statsverket, kunde ju sådant ske derigenom, att, såsom

advokatsamfundet ifrågasatt, stämpelafgiften för kärandes eller klagandes

exemplar af dom eller utslag förhöjdes.

På grund af hvad sålunda anförts, har justitieombudsmannen

hemstält, att Riksdagen måtte för sin del antaga eu lag, hvarigenom,

med ändring af hvad 24 kap. 7 § rättegångsbalken samt brefvet till

samtliga hof- och öfverrätter den 19 augusti 1761 innehölle derom,

att vissa domar eller utslag skola tvefaldt till delomännen utskrifvas,

förordnades, att något exemplar af sådana domar eller utslag ej vidare

finge utskrifvas till svarande eller förklarande utan af denne derom

framstäld begäran; dock att Eders Kongl. Maj:t skulle ega att förordna,

att i mål, der åklagare å tjenstens vägnar eller annan för kronans

räkning vore svarande eller förklarande, dom eller utslag fortfarande

skulle åt honom utskrifvas.

Det lärer, enligt Riksdagens åsigt, icke kunna förnekas, att den

skyldighet, som justitieombudsmannens förevarande framställning afsett

att få upphäfd, i de flesta fall måste för svarande- eller förklarandepart

kännas såsom eu temligen både obillig och onödig börda, och, på sätt

justitieombudsmannen jemväl anmärkt, torde samma skyldighet icke

heller vara betingad af några i egentlig mening processuella hänsyn.

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Riksdagens Skrifvelse N:o 9.

Om sålunda Riksdagen, i likhet med justitieombudsmannen, anser, att

ifrågavarande skyldighet bör och utan olägenhet äfven kan bortfalla,

har likväl justitieombudsmannens förslag i sin nuvarande form synts

Riksdagen icke vara antagligt. Särskildt har Riksdagen funnit mindre

lämpligt att, ehuru t. ex. för en å tjenstens vägnar svarande åklagare

enahanda behof att få kännedom om utgången af ett mål torde förefinnas,

när målet afgjorts i högsta instans, som då hofrätt deri dömt,

likväl meddela bestämmelser i fråga allenast om det senare fallet.

Härjemte är det enligt Riksdagens uppfattning icke heller fullt lämpligt

att i en förordning, som skall upphäfva ett stadgande af allmän

lags natur, tillika meddela förklaring om ett förhållande, hvilket —

såsom det nu ifrågavarande eller skyldigheten'' att tillhandahålla expeditioner

i tjenstemål, der åklagare är svarandepart, eller annat mål,

der ombud för kronan är svarande- eller förklarandepart — helt och

hållet utgör föremål för administrativt förfogande.

Vid nu anmärkta förhållanden och då berörda framställning i

hvarje fall förutsätter förändring i förordningen om expeditionslösen,

om hvilken förändring Eders Kongl. Maj:t ensam eger att föranstalta,

samt det framlagda lagförslaget i öfrigt torde tarfva jemkningar, har

Riksdagen ansett detsamma lämpligast böra föranleda en skrifvelse i

ämnet till Eders Kongl. Maj:t. Riksdagen får följaktligen anhålla, att

Eders Kongl. Maj:t ville låta utarbeta och för Riksdagen framlägga

förslag till lag om upphäfvande af den för svarande- eller förklarandepart

i hofrätt och kammarrätten stadgade skyldighet att lösa dom

eller utslag.

Stockholm den 27 februari 1892.

Med undersåtlig vördnad.

Bill. till Riksd. Prof. 1892. 10 Sami. 1 Afd. 1 Band. 1 Haft.

4

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.