Sök i Ratio Lex

Skrifvelse till Konungen, i anledning af väckt motion om ändrade bestämmelser i fråga om den troslära, hvari barn, födda uti äktenskap mellan vissa olika trosbekännare skola uppfostras.

1892-05-20 · 10 sidor, varav 9 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,7 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 9 av 10 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Rskr. 1892:90, Skrifvelse till Konungen, i anledning af väckt motion om ändrade bestämmelser i fråga om den troslära, hvari barn, födda uti äktenskap mellan vissa olika trosbekännare skola uppfostras.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Riksdagens Skrifvelse N:o 90.

1

N:o 90.

Uppläst och godkänd hos Första Kammaren den 20 maj 1892.

— — — — Andra Kammaren — 20 — —

Riksdagens skrifvelse till Konungen, i anledning af väckt motion

om ändrade bestämmelser i fråga om den troslära, hvari

barn, födda uti äktenskap mellan vissa olika trosbekännare

skola uppfostras.

(Lagutskottets utlåtande n:o 51.)

Till Konungen.

I en inom Riksdagen väckt framställning har enskild motionär

fästat uppmärksamheten på behofvet af en sådan ändring i gällande

lagstiftning angående främmande trosbekännare och deras religionsöfning,

att äkta makar, tillhörande olika trossamfund, såvidt möjligt

befrias från all obehörig påtryckning från vigselförrättares eller själasörjares

sida i fråga om den lära, hvari sådana makars barn skola uppfostras.

Till stöd för denna framställning har anförts, hurusom det utan

tvifvel vore rigtigt och öfverensstämmande med andra länders lagstiftning

att, på sätt i 1873 års förordning skett, såsom regel föreskrifva,

i hvilken troslära barn, födda af föräldrar tillhörande olika bekännelser,

skola uppfostras.

Föräldrarnes rättighet att sig emellan träffa aftal om den lära,

hvari barnen skola uppfostras, måste äfven betraktas som fullt rigtig,

Häl. till Rihd. Vrot. 1892. It) Sami. 1 Afl. 1 Iland. 21 Höft. (Nät 90—92). 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Riksdagens Skrifvelse N:o 90.

men deremot kunde det ifrågasättas, huruvida den inskränkning i föräldrarnes

bemyndigande, 6 § i nämnda förordning inneliölle, vore lämplig,

nemligen att sådant aftal blefve gällande, så framt det blifvit före

äktenskapets ingående skriftligen upprättadt o. s. v. Just häruti läge en

uppmaning till själasörjare att redan före äktenskapet förmå brudparet

till en dylik skriftlig förbindelses afgifvande, och detta med alla till

buds stående medel, bland andra, på sätt det katolska presterskapet

numera alltid tillvägaginge i vårt land, genom att i annat fall vägra

att förrätta vigseln.

Allmänt bekant vore vidare, att det katolska presterskapet jemväl

i vårt land vid hvarje äktenskap mellan en katolik och en lutheran eller

annan trosbekännare, ovilkorligen utfordrade båda kontrahenterna eu

skritt lig förbindelse, att alla barn af deras äktenskap skola döpas och

uppfostras i den katolska läran. Detta påbud tillämpades bär med största

stränghet, så att något undantag derifrån numera icke torde medgifvas,

under det ännu för några tiotal år sedan det stått föräldrar fritt att

bestämma öfver sina barns religion.

Det läge sålunda i öppen dag, att tillvaron af ifrågavarande bestämmelse

skulle i hög grad främja särskild! katolska presterskapets

sträfvanden för sin kyrkas utbredning. Utan tvifvel hade också mången

jemte motionären med oro och bekymmer följt den katolska propagandans

verksamhet i vårt land och det torde vara hög tid att genom

lagbestämmelser så ordna, att den romersk-katolska kyrkan i Sverige

icke längre finge, tillvälla sig en privilegierad ställning gent emot andra

trosbekännelser, i främsta rummet mot den evangelisk-lutherska, som

dock utgjorde vår statsreligion och lyckligtvis ännu med värme omfattades

af det ojemförligt största antalet af landets inbyggare.

I annat fall syntes den dag kunna motses, då jemväl vårt land

komme att inom sig hysa en så talrik katolsk befolkning, att äfven

vi i politiskt afseende fånge samma svårighet att bekämpa som andra

länder, der ett liknande förhållande inträdt och der påfveväldet utgjorde

ep magt i staten, för hvilken landets regering ej sällan nödgats böja

sig. kör den troende katoliken gälde nemligen påfvens bud i främsta

rummet och konungens blott i det andra. Också hade det i en urkund,

som blifvit uppläst. vid det grundläggande af en ny katolsk kyrka i

Stockholm, som nyligen egt rum, hetat, att »grundstenen lades under

summus pontifex Leo Xliks och konung Oscar II:s regering.» För

hvarje svensk, som ej bekände den romerska läran och med motvilja

såge eu italiensk prelat intaga främsta platsen i vårt land, borde detta

innebära en allvarsam varning.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Riksdagens Skrifvelse N:o 90.

3

Mången Båge ingen fara i det nuvarande förhållandet och förebure,

att katolicismen gjort blott ringa framsteg i vårt land. Nekas kunde

dock ej att under do senaste decennierna katolska kyrkor och skolor

öppnats å flera orter, både bär och i Norge, äfven der ingen katolsk

befolkning funnes. Nyligen hade t. ex. tomt inköpts till eu katolsk

kyrka i Vadstena. Från dessa skolor, der ingen religionsundervisning

finge meddelas åt andra än till katolska kyrkan hörande barn, visste

man likväl, att vid flera tillfällen döttrar af lutherska föräldrar utgått

som katoliker.

Befaras måste äfven, att de, som till följd af denna propaganda

öfvergifvit vår lära för att antaga den romersk-katolska, vore vida flere

än de statistiska siffrorna utvisa. Bevisligt vore nemligen, att, personer,

hvilkas öfvergång vore allmänt bekant, likväl ej låtit utskrifva , sig ur

den lutherska församlingen, eller att först efter familjefaderns frånfälle

de efterlefvande erkänt, att såväl den aflidne som hans hustru och

barn afsvurit sina fäders tro.

Mången hade ock sett förevisas tryckta upprop, utfärdade inom

katolska länder och utlofvande särskilda belöningar på andra sidan grafven

åt dem, som lemnade bidrag till missionsverksamheten inom de skandinaviska

länderna.

Motionären anförde icke detta såom något klander mot den romerska

kyrkan eller dess trosbekännare. Desse följde sin läras föreskrifter

och ansåge sig utföra ett Herren behagligt verk, då de offrade penningar

och arbete på att utbreda den katolska tron. Mycket förträffliga

och sjelfuppoffrande vore utan tvifvel dessa nunnor, som i egenskap af

sjuksköterskor vunnit mångas hjertan inom vår hufvudstad, men ingen

torde väl kunna föreställa sig, att katolikerna i främmande länder skulle,

utan några biafsigter, göra så stora uppoffringar och så lifligt ömma för

skolundervisning och sjukvård inom Skandinavien, i synnerhet då inom

många katolska länder det torde vara vida sämre bestäldt i dessa afseenden

än hos oss. Nej ! Afsigtcn vore och kunde, icke vara någon

annan än att med dessa hjelpmedel draga själar öfver till den »enda

saliggörande kyrkan».

Det ålåge Gustaf II Adolfs landsmän att visa ett lika varmt nit

för upprätthållandet af svenska kyrkan och icke med armarno i kors

lugnt åse, huru katolicismen sökte undergräfva densamma.

Att tillvaron af ifrågavarande vilkor för giltigheten af ett aftal

mellan äkta makar rörande barnens religiösa uppfostran innebure en

verklig fara för såväl individens samvetsfrihet som vårt lands religiösa

oberoende, bordo sålunda icke kunna förnekas, och i flera länder, jemväl

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Riksdagens Skrifvelse N:o 90.

sådana med blandad! protestantisk-katolsk befolkning, hade lagstiftaren

ingripit till afvärjande af dessa faror.

Sålunda vore i de flesta tyska länder uttryckligen förbjudet att

genom skriftliga förbindelser, afgifna före eller efter äktenskapets ingående,

bestämma annorlunda än lagen stadgar, och förklaras alla sådana

reverser eller förbindelser, af hvad slag de vara må, olagliga och

utan all kraft.

I Österrike vore genom lagen den 25 maj 1868 föreskrifvet, att i

blandadt äktenskap sönerna skulle följa faderns och döttrarna moderns

religion; dock kunde föräldrarne före eller efter äktenskapets ingående

genom frivillig öfverenskommelse annorlunda bestämma. Vidare stadgade

samma lag, att reverser, afgifna till kyrkoföreståndare, kyrkotjenare,

religionssamfund, eller till andra personer, angående den religionsbekännelse,

i hvilken barnen skola uppfostras och undervisas, äro

kraftlösa.

I Ungern förekomme bestämmelser i ämnet i lagen den 8 december

1868 angående det inbördes förhållandet mellan lagligen erkända kristliga

trossamfund, der § 12, i likhet med den österrikiska lagen, föreskref,

att af barn, födda i blandade äktenskap, skulle följa söneme

faderns religion, men döttrarna moderns.

ISågra undantag från denna regel, genom frivillig öfverenskommelse,

vore här dock ej medgifna, utan hette det: »Mot lagen stri
dande

överenskommelser, reverser eller förfoganden, af hvad slag de

vara må, äro äfven för framtiden ogiltiga och kunna i intet fall hafva

laglig kraft.»

Som några straff för öfverträdelser af nyssnämnda bestämmelser

icke utfärdats i sammanhang med lagen, inträffade emellertid ganska

ofta, att katolska prester med föräldrarnas samtycke, såsom tillhörande

den katolska kyrkan, döpte och införde i kyrkoböckerna barn, hvilka

efter lagen bort anses som protestanter eller tvärt om.

I ändamål att kunna kontrollera det rigtiga införandet i vederbörande

kyrkoböcker hade ungerska kultusministem den 26 februari

1890 påbjudit bland annat, att när, af hvad orsak det vara må, barn

döptes af prest, tillhörande annan trosbekännelse än den barnet skulle

tillhöra enligt nyssnämnda lagrum, vore presten skyldig att sjelfmant

inom 8 dagar efter dopet anmäla barnet till inskrifning i det rätta trossamfundets

kj’r k oböcker. Bröte den själasörjare, som förrättat dopet,

deremot, gjorde han sig, såvidt öfverträdelsen ej vore underkastad

strängare straff, förfallen till böter, första gången från 10 till 50 floriner

och vid återfall intill 100 floriner.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Biksdagens Skrifvelse N:o 90.

5

Denna förordning hade uppväckt mycket missnöje hos det katolska

presterskapet och det klerikala partiet hade begagnat tillfället att i

ungerska riksdagen angripa icke blott sistnämnda förordning, utan äfven

1868 års lag men deputerade kammaren hade gillat kultusministerns

åtgärd och beslutit upprätthållandet af 1868 års lag med den öfverväldigande

majoriteten af 213 röster mot 47; detta i ett land, der 47

procent af befolkningen tillhörde den romersk-katolska kyrkan.

Den påfliga kurian nöjde sig dock icke härmed, utan påginge alltjemt

en häftig konflikt i ämnet mellan staten och den hersklystna

romersk-katolska kyrkan.

Förordningen den 14 juli 1863 för hertigdömena Holstein tf Lauenburg

innehölle i 6 § följande bestämmelse:

»Presterskap af alla bekännelser förbjudes att före vigseln affordra

brudpar af blandad trosbekännelse någon skriftlig eller muntlig förbindelse

att låta uppfostra sina barn i en bestämd lära. Förbindelser af

detta slag äro utan all giltighet. Prester, som handla i strid med detta

förbud straffas med embetets förlust, respektive återkallande af tillståndet

att utöfva sitt embete inom hertigdömet Holstein.»

I konungariket Sachsen gälde mandat den 19 februari 1827 angående

det katolska presterskapets rättsförhållanden, hvilket mandats 53

och 54 §§ hade följande lydelse, § 53: »Under ingen förevändning må

personer af olika trosbekännelser, hvilka erna ingå äktenskap, affordras

någon förbindelse rörande den trosbekännelse, hvari barn, födda i deras

äktenskap, skola uppfostras»; och § 54: »Oregelmessigheter, i strid mot

ofvanstående begångna af de prester, som utfärda lysning eller förrätta

vigseln, skola allvarsamt bestraffas».

Enligt förordningen den 10 juni 1845, §§ 5 och 6, bestraffades

dylika af presterskapet begångna öfverträdelser första gången med 20

thalers böter samt vid återfall med högre penningeböter, eller, efter

omständigheterna, med suspension, alternativt afsättning från embetet.

Lagbestämmelser af dylik beskaffenhet borde äfven i Sverige visa

sig verksamma, och kunde dervid tillämpas de straffbestämmelser, 18 §

i 1873 års förordning redan innehölle.

Invändas kunde visserligen, att äfven i Sverige, om en sådan

skriftlig förbindelse blifvit före vigseln afgifven, detta ej borde kunna

hindra föräldrarne att låta barnen uppfostras i eu annan lära, efter

ömsesidigt samtycke dertill, men så framt det gälde att draga barnen

ur den romerska kyrkans sköte, skulle sådant säkert af de katolska

presterna framhållas som ett i hög grad straffvärdt löftesbrott, medförande

de största vådor för den eftergifvande faderns eller moderns

opaginerad Kontrollera mot PDF

0

Riksdagens Skrifvelse N:o 90.

eviga frälsning. Under dessa förhållanden konime sådana fall utan

tvifvel att utgöra sällsynta undantag.

Hade deremot ingen dylik skriftlig förbindelse afgifvits, utan frågan

öfverlemnats till föräldrarnes fria skön, vore det sannolikt, i ett så

protestantiskt land som Sverige, att föräldrarne merendels skulle inse

fördelarne för deras barn att antaga den lära, som inom landet allmänt

bekändes och som bäst betryggade deras framtid i egenskap af svenska

medborgare.

I alla händelser vore det angeläget att utan dröjsmål sätta en

gräns för det nu rådande öfvergreppet af det katolska presterskapet i

Sverige, hvarigenom, tvärt emot förordningens bokstaf och anda, alla eller

åtminstone de allra flesta barn, födda i äktenskap mellan en katolik

och en annan trosbekännare, intvingades i den förres kyrka. När sådant

kunnat förebyggas i länder med en långt större och öfvervägande

katolsk befolkning, borde det äfven låta sig göra hos oss.

Riksdagen — som delar motionärens mening, att en bland de anledningar,

som hota att störa lugnet och framkalla stridef inom både

det kyrkliga och borgerliga samhället, är att söka uti den mindre tillfredsställande

beskaffenheten af den hos oss gällande lagstiftningen

rörande de i de så kallade blandade äktenskapen födda barnens religiösa

uppfostran, samt att denna bristfällighet, hvaraf särskildt den romerskkatolska

kyrkan betjenar sig för att under sig intvinga nästan alla sådana

barn, bör, så vidt ske kan, genom förändrad lagstiftning afhjelpas —

anser följaktligen motionärens sträfvan att de äkta makar af skilda

trosbekännelser vindicera full frihet vid ordnande af eu bland de vigtigaste

familjangelägenheter, värd lagstiftarens synnerliga uppmärksamhet.

Att motionären i denna sin sträfvan företrädesvis haft blicken

fäst på undanrödjande af det samvetstvång, som uti ifrågavarande

afseende under skyddet af gällande bestämmelser öfvas af den romerskkatolska

kyrkans presterskap, torde icke finnas underligt, när man besinnar,

att nämnda presterskap vid hvarje äktenskap mellan en katolik

och en lutheran eller annan trosbekännare ovilkorligen skall, sin pligt

likmätigt, affordra båda kontrahenterna en skriftlig förbindelse eller s. k.

revers åt innehåll, att alla barn af deras äktenskap skola uppfostras i

den katolska läran, samt att påbudet härom numera tillämpas med

största stränghet. Hvad deremot angår andra religionssamfunds presterskap,

torde förklarligt nog äfven från sådant håll en viss sträfvan göra

s. 7 Kontrollera mot PDF

Riksdagens Skrifvelse N:o 90.

7

sig gällande att få makarnes barn uppfostrade i samfundets af endera

maken omfattade lära, hvadan jemväl vid blandade äktenskap af dylik

art den frihet, som dissenterlagens 6:te § tillägger makarne i fråga om

valet af den lära, hvari deras barn skola uppfostras, icke så sällan

torde lida intrång från vederbörande själasörjares sida. Såvidt Riksdagen

har sig bekant, har likväl detta intrång icke plägat framträda på det

öppna och anspråksfulla sätt, som utmärker det katolska presterskapets

tillvägagående. Den karakter af ovilkorlighet, hvaraf derjemte, på sätt

nyss blifvit antydt, detta tillvägagående preglas, förklaras i sin ordning

deraf, att katolska kyrkans presterskap i den bestämmelse, mot hvilken

motionären närmast vändt sig, funnit det måhända säkraste vapnet i

sina oaflåtliga sträfvanden att alltmer vidga området för sin kyrkas

herravälde. Såsom motionären rigtigt anmärkt, hafva åter dessa sträfvanden

sin grund i och framtvingas med nödvändighet af sjelfva lärobegreppet

inom den katolska kyrkan. Denna kyrka, som vid sidan af

lärosatsen: extra ecclesiam milla salus (utom kyrkan ingen frälsning)

ställer dogmen om påfvens ofelbarhet och i en i öfverensstämmelse med

det tridéntiska kyrkomötets beslut författad läroskrift, den romerska

katekesen, uttryckligen förklarar, att eftersom ensamt den romerskkatolska

kyrkan, såsom ledd af den Helige ande, icke kan fara vilse,

följer deraf med nödvändighet, att alla öfriga trossamfund, hvilka tillegna

sig namnet kyrka, enär de ledas af djefvulens ande, dväljas i de

förderfligaste villfarelser, måste nemligen med alla till buds stående

medel sträfva att undertrycka alla andra kyrkor.

De faror, som från förkunnarne af dylika läror hota dessa kyrkor,

hafva också — såsom motionären visat — förmått flera länder, jemväl

sådana med blandadt protestantisk-katolsk befolkning, att medelst hvarjehanda

lagstiftningsåtgärder bereda verksamt skydd mot det samvetstvång,

som i förevarande afseende öfvas och måste öfvas af katolska

kyrkans presterskap.

Lika med motionären finner Riksdagen tiden nu vara inne jemväl

för värt land att träffa skyddsåtgärder mot den fara, som närmast från

den katolska kyrkan i det af motionären anmärkta hänseende hotar

vårt religiösa oberoende.

Riksdagen, som håller före, att blandade äktenskap, såsom ledande

till slitningar emellan makar, särskilt i fråga om barnens uppfostran,

icke heller från vär kyrkas ståndpunkt kunna anses önskliga, och som

förty anser den i gällande kyrkolag (15 kap. 8 §) uttalade grundsats,

att dylika äktenskap böra afrådas, fortfarande ega giltighet, har sålunda

haft anledning erinra sig, hurusom förbandlingarne rörande 1873 års

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Bilcsdagens Skrifvelse N:o 90.

clissenterlag nogsamt utvisa tillvaron af allvarliga farhågor, att särskilt

den katolska kyrkan skulle vinna ett obehörigt inflytande i fråga om

barns af blandadt äktenskap religiösa uppfostran.

Sålunda yttrade lagutskottet vid nämnda års riksdag vid behandlingen

af 12 § i det då föreliggande kongl. lagförslaget, hurusom rättigheten

att, oberoende af andra band än sedlighetens och den allmänna

ordningens, öfva den religion, man af inre öfvertygelse omfattar, väl

finge anses betinga jemväl rättigheten att fritt och öppet bekänna densamma,

men att .denna rättighet ingalunda grundläde något befogadt

anspråk att statskyrkan till skada i skolor utbreda och inplanta från

hennes bekännelse afvikande trossatser bland den till nämnda kyrka

hörande ungdom, hvilkens oförmåga att skilja mellan de skiftande meningarne

vore uppenbar. Och om äfven, anförde nämnda utskott vidare,

vårt land för det dåvarande lyckligtvis ännu vore förskonadt från

de i många andra protestantiska länder mera djerft och ohöljdt framträdande

försöken af den i sitt omvändelsenit outtröttliga katolicismen

att utbreda sitt i socialt och politiskt hänseende så farliga välde, så saknades

dock ej alldeles vedermälen derå, att man ansåge jordmånen äfven

här kunna bearbetas, om ock dittills med yttersta försigtighet. Det läte

dessutom tänka sig, att den på en gång skickligaste och i politiskt

afseende farligaste bland alla de katolska ordenssamfunden, jesuiterorden,

möjligen kunde finna med sitt intresse förenligt att, om eller då den

utträngdes från de mera centrala delarne af Europa, taga sin tillflykt

— om ock endast tillfälligtvis -—- till utkanterna för att derifrån mera

obemärkt leda den propaganda, hvars emot statssuveräniteten fiendtliga

sträfvande!! vore allmänt kända. På sålunda anförda skäl liemstälde

utskottet till Riksdagen att antaga ett tillägg till berörda 12 § i syfte att

förebygga det proselytmakeri, som medelst skolundervisning kunde bedrifvas.

Denna utskottets hemställan blef af Riksdagen bifallen, och

ifrågavarande § erhöll i enlighet härmed sin nuvarande lydelse.

På sätt Riksdagen redan framhållit, manar nu den erfarenhet, som

vunnits beträffande dissenterlagens tillämpning, lagstiftaren att jemväl

i ett annat — nemligen det af motionären anmärkta — hänseende häfda

individens samvetsfrihet så väl som vårt lands religiösa sjelfständighet.

Enligt Riksdagens åsigt gäller det härvid i främsta rummet att,

såvidt möjligt, förebygga hvarje obehörigt inflytande från utomståendes

sida på vederbörande makars beslut i eu angelägenhet, som mer än

någon annan kan sägas vara deras egen, och en dylik skyddsåtgärd

synes i lika grad vara af behofvet påkallad, vare sig den obehöriga

påtryckningen gör sig gällande före eller efter äktenskapets ingående

s. 9 Kontrollera mot PDF

Riksdagens Skrifvelse N:o 90.

9

och antingen den framträder i affordrandet af en skriftlig förbindelse

eller stannar vid mottagandet af ett högtidligt löfte af makarne.

Riksdagen, som icke finner det fullt följdrigtigt att inskränka tillämpningen

af den ifrågasatta åtgärden att gälla allenast i fråga om sådana

blandade äktenskap, der endera maken bekänner den evangeliskt-lutherska

läran, anser förty, att vår lagstiftning bör i likhet med utlandets

lagstiftning i detta ämne meddela uttryckligt förbud för prest af hvilken

trosbekännelse som helst att före eller efter ingåendet af ett blandadt

äktenskap affordra vederbörande kontrahenter eller makar af skilda trosläror

skriftlig eller muntlig förbindelse att låta uppfostra sina barn i

en viss troslära eller att af dem mottaga sådan förbindelse, vid påföljd

för öfverträdelse af detta förbild att den prest, som på nu angifvet sätt

missbrukat sin ställning, gör sig hemfallen till straff. Hvad vidare makarne

sjelfva angår, kan det ju icke ifrågasättas att beröfva dem rätten

att såsom hittills sinsemellan träffa öfverenskommelse om den lära, hvari

deras barn skola uppfostras. Af flera skäl har det emellertid synts

Riksdagen önskligt, att tiden för träffande af dylika överenskommelser

framflyttas, till dess frågan om den lära, hvari makarne vilja se sina

barn uppfostrade, fått för dem aktuel betydelse. Främst kommer dervid

i betraktande svårigheten att öfva tillförlitlig kontroll derå, att makarnes

aftal verkligen får blifva, hvad lagstiftaren vid medgifvande af ifrågavarande

rättighet åsyftat: fullt frivilligt, och vidare bör beaktas, hurusom

träffandet, så att säga, på förhand af eu öfverenskommelse af ifrågavarande

slag, oafsedt att densamma då ännu saknar stöd af faktiska

förhållanden, åtminstone i de flesta fall sker under omständigheter, som

göra densamma mer eller mindre misstänkt. Jemväl grannlagenhetsskäl

tala för en dylik framflyttning.

Icke heller under äktenskapet och sedan den faktiska förutsättningen

för aftalets tillämplighet inträffat, synes det emellertid Riksdagen

lämpligt, att, en generel förskrifning, afseende alla makarnes blifvande

barn, kommer till stånd, utan böra de faktiska förhållandena, sådana

de under äktenskapets fortvaro utveckla sig, bestämma tillkomsten af

dylika aftal.

Huru rikt det material för lagstiftning, som i detta ämne står

Riksdagen till buds, än må vara, har emellertid Riksdagen ansett sig

böra åt Eders Kongl. Maj:t öfverlemna uppgörandet af lagförslag i

ett ämne, hvars grannlaga och i föräldrarätten djupt ingripande natur

ligger i öppen dag.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt, får Riksdagen anhålla,

liih. till /Ulan/. Prof. IS'',12. /O Smil/. / Afl. / Hand. 2! lliijt. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Riksdagens Skrifvelse N:o 90.

att Eders Kongl. Maj:t ville låta utarbeta och för Riksdagen framlägga

förslag till sådana ändringar af förordningen den 31 oktober

1873 angående främmande trosbekännare och deras religionsöfning, att

prest af hvilken trosbekännelse som helst förbjudes att, vare sig för

eller efter det personer tillhörande olika trossamfund med hvarandra

ingått äktenskap, af dem fordra eller mottaga skriftlig eller muntlig förbindelse

att låta uppfostra barnen i viss troslära; att öfverträdelse af

sådant förbud belägges med straff; att, der förbindelse af nyss omförmälta

beskaffenhet afgifves, den skall vara utan all kraft och verkan,

men att det deremot skall stå makar, som bekänna olika trosläror,

fritt att sins emellan öfverenskomma, i hvilkendera makans troslära

framfödt barn skall uppfostras; samt att endast i den händelse, att

sådan öfverenskommelse icke kunnat mellan makarna träffas, de i

nämnda förordnings § 6 meddelade lagbestämmelser rörande barns uppfostran

i viss troslära skola vinna tillämpning.

Stockholm den 20 maj 1892.

Med undersåtlig vördnad.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.