Sök i Ratio Lex

Skrifvelse till Konungen, i anledning af väckt motion om ändrad lagstiftning i fråga om sättet för testamentes delgifning i vissa fall m. m.

1893-05-05 · 2 sidor, varav 2 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,5 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 2 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Rskr. 1893:100, Skrifvelse till Konungen, i anledning af väckt motion om ändrad lagstiftning i fråga om sättet för testamentes delgifning i vissa fall m. m.

Dokumentets text

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Rilcsdagem Skrifvelse N:o 100.

N:0 100.

Uppläst och godkänd hos Första Kammaren den 5 maj 1893.

— — — — Andra Kammaren den 5 — —

Riksdagens skrifvelse till Konungen, i anledning af väckt motion

om ändrad lagstiftning i fråga om sättet för

testamentes delgifning i vissa fall m. m.

(Lagutskottets utlåtande n:o 61.)

Till Konungen.

På sätt enskild motionär inom Riksdagen framhållit, liar lagstiftaren

icke löst frågan, huru med delgifvande af testamente skall förhållas, när

arfvinge vistas å okänd ort. Innan testamentstagaren uppfylt lagens kraf

på testamentets delgifvande med den frånvarande arfvingen, har han ingen

trygghet i sin rätt till det testamenterade godset. Arfvingen åter eger, så

länge han ej förlorat sin arfsrätt, att inom den i lag stadgade tid klandra

det af arflåtaren upprättade testamente. Först sedan han, utan att kunna

visa laga förfall, försummat tiden att bevaka sin arfsrätt, blir han förlustig

rättigheten att klandra ett dylikt förordnande. I det fall, som omförmäles

i 15 kap. 5 § ärfdabalken, nemligen att man visserligen vet, hvem den aflidne

arflåtarens inländske arfvinge är, men icke hvarest han vistas, har arfvingen

en tid af ända till tio år från den dag, då kungörelsen om arfvet

i allmänna tidningarna sista gången infördes, att anmäla sig för arfvets

emottagande. De olägenheter, som i sådana fall uppstå för en testamentstagare,

hvilken, i saknad af föreskrift om laglig utväg att delgifva testamentet,

kan komma att under en tid af vid pass elfva år vara i ovisshet

om testamentets giltighet, ligga enligt Riksdagens åsigt i öppen dag. Särskildt

känbar blir denna olägenhet, der testamentet afser fast egendom, då

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Riksdagens Skrifvelse N:o 100.

nemligen ansökan om lagfart på grund af testamente jemlikt 6 § lagfartslagen

icke får bifallas, förr än sökanden visat, att testamentet vunnit laga kraft.

Såsom bekant måste domstolarne förordna god man för en å okänd ort

vistande arfvinge. Testamentstagaren har derefter vanligen låtit delgifva

testamentet med denne gode man, och testamentet har af många domstolar

ansetts laga kraftvunnen sedan gode mannen godkänt testamentet eller underlåtit

att i behörig tid klandra detsamma.

Den lämpligaste utvägen att undanrödja den tveksamhet, som nu förefinnes

om hvad i förevarande fall är den rätta lagtolkningen, och de af

denna tveksamhet härflytande olägenheter synes Riksdagen vara att i lag

uttryckligen stadga, det god man eger befogenhet att genom sina åtgöranden

i förevarande afseende binda arfvinge.

Grode mannens skyldighet att, såsom det heter i 15 kap. 5 § ärfdabalken,

»arfvet vårda och förvalta», innebär ett förhållande, som närmast

torde vara att förlikna med en förmyndares i fråga om myndlingens ekonomiska

angelägenheter. Denna likhet har blifvit än större, sedan förordningen

den 31 oktober 1873 tillerkänt god man behörighet att, efter det

närmaste fränders råd inhemtats och rättens tillstånd erhållits, sälja eller låta

inteckna den frånvarandes fasta egendom, samt lagen den 16 maj 1890 stält

honom under samma kontroll och redovisningsskyldighet som förmyndare.

Lagstiftningen har således utvecklat sig i den rigtning att i flera afseenden

med förmyndare likställa god man, som af rätten förordnats att tillvarataga

å okänd ort vistande arfvinges rätt, och det torde kunna ifrågasättas,

huruvida ej skäl förefiunas att utsträcka denna likställighet jemväl

till återstående fall.

Riksdagen håller sålunda före, att en lagstiftning i förevarande ämne

bör omfatta den rättsliga ställning i allmänhet, som tillkommer sådan god

man, hvarom ofvan nämnts.

På grund af hvad sålunda anförts, får Riksdagen anhålla, att Eders Kongl.

Maj:t ville låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till lagbestämmelse,

hvarigenom den af rätten för eu å okänd ort vistande arfvinge förordnade

gode mannens rättsliga ställning varder i sin helhet bestämd.

Stockholm den 5 maj 1893.

Med undersåtlig vördnad.

Bih. till Riksd, Prof. 1893. 10 Sami. 1 Afd. 1 Band, 22 Höft.

2

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.