Sök i Ratio Lex

Skrifvelse till Konungen, med anhållan, att koncession ej måtte utan Riksdagens hörande lemnas åjernvägsanläggning inom Norrbotten.

1893-04-19 · 4 sidor, varav 2 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 2 av 4 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Rskr. 1893:46, Skrifvelse till Konungen, med anhållan, att koncession ej måtte utan Riksdagens hörande lemnas åjernvägsanläggning inom Norrbotten.

Dokumentets text

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Riksdagens Skrifvelse N;o 46.

N:o 46.

Uppläst och godkänd hos Första Kammaren, den 19 april 1893.

— — — — Andra Kammaren, — 19 — —

Riksdagens skrifvelse till Konungen, med anhållan, att koncession

ej måtte utan Riksdagens hörande lemnas åjernvägsanläggning

inom Norrbotten.

(Första Kammarens tillfälliga utskotts n:o 1 utlåtande n:o 3.)

(Andra Kammarens — — n:0 3 — n:o 2.)

Till Konungen.

Uti särskilda inom Riksdagen väckta motioner har erinrats,

hurusom, sedan Eders Kongl. Maj:t beviljat enskilde koncession å

anläggning af jernväg från norska gränsen i närheten af sjön Wassijaure

öfver Luossavaara, Kiirunavaara och Gellivaara till Luleå stad,

samma jernväg, innan ens sträckningen från Luleå till Gellivaara

blifvit fullbordad, inköpts af svenska staten. Det syntes motionärerna

vara uppenbart, såväl att statens eganderätt till hela banan

från Luleå till norska gränsen vore oomtvistlig, som ock att nationalekonomisk,

politisk och strategisk våda kunde uppstå, derest å nyo

en större eller mindre del af denna jernväg råkade i utländsk mans

hand. Ett bifall till sökt koncession derå skulle dels lända till största

skada för svensk jernhandtering — särskilt den del deraf, som

med visshet motsåge sin snara uppblomstring inom -det öfre Norrland

— för Luleå stad och för Gellivaara redan kraftigt växande

samhälle, för Gellivaara malmfälts rent svenska bolag och för de

många svenskar, som der hade sitt uppehälle, dels ock omintetgöra

s. 7 Kontrollera mot PDF

Riksdagens Skrifvelse N:o 40. 7

nästan all statens afkastning af den redan första trafikåret mycket

inbringande statsbanan Luleå—Gellivaara och minska utsigterna

att medelst trafikinkomst förränta det å norra stambanans närmaste

sträckning från Boden nedlagda kapital. På grund häraf

hafva motionärerna föreslagit, att Riksdagen ville ingå till Eders

Kongl. Maj:t med begäran, att Eders Kongl. Maj:t icke utan

Riksdagens föregående hörande måtte meddela koncession å någon

jernväg inom Norrbottens län.

Sedan Eders Kongl. Maj:t den 8 december 1882 meddelade

koncession å anläggning af jernväg från Luleå stad till norska

gränsen, lärer annan fråga om koncession af jernväg i dessa trakter

icke hafva förekommit, än den af R. Schoug och C. J. Ljunggren

den 18 maj 1892 till civildepartementet ingifna ansökning om koncession

å en jernväg från Luossavaara till norska gränsen med rätt

att öfverlåta densamma å ett svenskt bolag. Denna ansökning,

hvilken ännu icke lärer utgjort föremål för Eders Kongl. Maj:ts

pröfning, är afstyrkt ej mindre af väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,

som, vid det förhållande att staten öfvertagit den östra delen af

jernvägen mellan Bottniska viken och Nordsjön, ansett fördelaktigast,

att hela tvärbanan, hvilken säkerligen blefve af stor vigt i

strategiskt och politiskt hänseende, byggdes och trafikerades af staten,

men för det fall, att framställningen bifölles, föreslagit åtskilliga

vilkor och förbehåll, än äfven af landshöfdingeembetet i Norrbottens

län, som dock förklarat sig hafva velat tillstyrka ansökningen, om

densamma afsett koncession å eu bana mellan norska gränsen och

Gellivaara. Banan skulle hafva en längd af 142,6 kilometer och har

af väg- och vattenbyggnadsstyrelsen beräknats skola kosta 10,900,000

kronor. I landshöfdingeembetets yttrande har jemväl meddelats, att

förutom Kiirunavaara by med en folkmängd af omkring 40 personer

funnes inom ett bälte af omkring 1 mils bredd å ömse sidor

af jernvägen endast ett par eller tre enstaka bebyggda ställen, livilkas

åboar förde en bekymmersam tillvaro, samt att jordbruk i egentlig

mening ej funnes i dessa ofvanom skogsgränsen belägna trakter,

hvilka kunde anses som ödemarker.

Den beskrifning, landshöfdingeembetet lemnat å trakten omkring

den föreslagna jernvägen mellan Luossavaara och norska gränsen,

torde äfven gälla betydande andra områden af Norrbottens län, som

omfattar vid pass 920 gamla svenska qvadratmil, af hvilka omkring

opaginerad Kontrollera mot PDF

Riksdagens Skrifvelse N:o 40.

362 qvadratmil ligga ofvanför den så kallade odlingsgränsen eller

den gräns, ofvanför hvilken nyhyggen ej vidare medgifvas. Länet

i sill helhet inrymmer stora, ännu blott delvis tillgodogjorda tillgångar,

och i den mån man nalkas kusten, ökas odlingen och befolkningen,

men inom de nordligaste eller högre belägna trakterna

af Norrbottens län kan en jernväg icke tänkas ega samma egenskap

af allmännyttigt företag, som en sådan anläggning eger i andra

mera befolkade landsdelar. Vidare måste i betraktande af länets

belägenhet intill Norge och Finland hvarje jernväg, som afser att

förbinda länet med utlandet eller utgör del af sådan förbindelsebana

och således är af mer än lokal beskaffenhet, erhålla en särskild politisk

och strategisk betydelse. I händelse af ett fiendtligt infall

kunde en sådan bana tjena att befordra fiendens framträngande

eller åtminstone att uppehålla den inryckande fiendtliga styrkans

förbindelse med dess hemland eller med hafvet. I anseende till den

ringa odlingsbarheten inom vissa delar af länet finnes föga utsigt

derför, att en längre jernbana skulle kunna bringas till stånd hufvudsakligen

genom bidrag af kommuner. Om en sådan bana ej

bygges af staten, kan med större sannolikhet antagas, att medel till

dess åstadkommande skulle, såsom äfven i ansökningen om koncession

å jernvägen Luossavaara—norska gränsen uppgifves, kunna erhållas

endast genom tillskott från affärsmän å andra orter. Vid sådant

förhållande är att befara, att de aktier och obligationer, hvilka

representera de i banan nedlagda penningarne, kunde samlas utomlands

på sådant håll, att de faror, jernvägen kan medföra, komme

att ökas.

I följd af dessa förhållanden finner Riksdagen det kunna

ifrågasättas, huruvida icke, då inom Norrbottens län en bana af mer

än lokal betydelse anses af det allmännas intresse påkallad, densamma

bör anlägges af staten, hvarigenom ofvan antydda vådor

förebyggas eller begränsas.

Hvad angår den jernväg emellan Luossavaara och norska

gränsen, å hvilken koncession är begärd och som är afsedd att framdragas

till Ofoten, har af motionärerna framhållits, dels att malmbrytningen

vid Grellivaara kunde i hög grad påverkas af en konkurrerande

grufvedrift vid Luossavaara och Kiirunavaara, dels att

de norrländska jernvägarnes afkastningsförmåga väsentligen skulle

opaginerad Kontrollera mot PDF

Riksdagens Skrifvelse N:o 46. Ö

nedsättas genom den ifrågasatta jernvägen. Dessa omständigheter

torde ock böra beaktas vid en jemvägsanläggning i dessa trakter.

I anledning af hvad som blifvit anfördt och med afseende å

den betydelse i politiskt, strategiskt och ekonomiskt hänseende hvarje

jernväg af annan än lokal beskaffenhet i Norrbottens län sålunda

måste anses ega, får Riksdagen anhålla, att, innan koncession meddelas

å jernväg blom Norrbottens län af annan än lokal betydelse,

Riksdagen lemnas tillfälle att yttra sig i frågan.

Stockholm den 19 april 1893.

Med undersåtlig vördnad.

T

Bih. till Riksd. Prat. 1893. 10 Samt. 1 Afd. 1 Band. 14 Häft.

2

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.