Sök i Ratio Lex

Skrifvelse till Konungen, i anledning af väckta motioner om ändring i 227 § sjölagen.

1893-04-29 · 5 sidor, varav 5 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 5 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Rskr. 1893:70, Skrifvelse till Konungen, i anledning af väckta motioner om ändring i 227 § sjölagen.

Dokumentets text

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Riksdagens Skrifvelse N:o 70.

N:o 70.

Uppläst och godkänd hos Första Kammaren den 29 april 1893.

— — — — Andra Kammaren den 29 — —

Ml ''* \ l • ''• •

Riksdagens skrifvelse till Konungen, i anledning af väckta motioner

om ändring i 227 § sjölagen.

(Lagutskottets utlåtande n:o 39.)

Till Konungen.

I särskilda inom Riksdagen gjorda framställningar har Riksdagens

uppmärksamhet blifvit fäst på behofvet af en ändring af det i 227 §

sjölagen den 12 juni 1891 intagna stadgande, att öfverenskommelse om

bergarelöns bestämmande genom skiljemän ej skall vara giltig. Sålunda

bär erinrats, hurusom genom tillämpningen af berörda stadgande den

för sjöfarten oundgängliga bergningsrörelsen lede svårt afbräck, hvaremot

någon olägenhet syntes icke kunna drabba sjöfarten derigenom,

att parterna, liksom enligt 1864 års sjölag, tillätes att med lagligen

bindande kraft träffa dylik öfverenskommelse. Motsvarande § i den

danska sjölagen hade också erhållit följande med sjölagskomiténs förslag

hufvudsakligen öfverensstämmande lydelse:

»Er der, medens Nöd stod paa, af Skipper, Reder eller Ladningsejer

indgaaet Overenskomst om Bjergelön, kan dog den, som skal

betale samme, inden to Maaneder efter Overenskomstens Afslutning,

bringe Spörgsmaalet om Bjergerlönnens Störrelse for Retten, som kan

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Riksdagens Skrifvelse N:o 70.

nedssette den betingede Godtgörelse, naar denne betydelig överstiger,

hvad der skönnes åt vmre passende. Gaar Overenskomsten ud paa åt

Bjergerlön skal fastsaettes ved Voldgift eller paa anden lignende Maade,

er den ikke bindende for den, som skal betale Bjergerlönnen, naar han

inden 14 Dage efter Overenskomstens Afsilning opsiger denne.»

Ifrågavarande framställningar hafva närmast föranledts af en skrifvelse

i ämnet från styrelsen för ett af vårt lands större bergnings- och

dykeribolag, i hvilken skrifvelse anförts bland annat, att ehuruväl afsigten

med den af 1891 års Riksdag företagna förändringen af sista

punkten af 227 § i Eders Kongl. Maj:ts förslag till ny sjölag tvifvels

utan varit att förekomma, att partiskhet och godtycklighet skulle kunna

göra sig gällande vid bestämmande af bergarelöns belopp, hvilket Riksdagen

synes hafva antagit skola blifva säkrast och rättvisast uppskat1adt

af domstol, häremot dock med fog torde kunna invändas, att i en

tvist om ett utfördt bergningsarbete större sakkunskap rörande de i

225 § af sjölagen nämnda omständigheter borde kunna påräknas hos

särskilde för utredning af en sådan fråga utsedde sakkunnige skiljemän,

än hos någon vanlig domstol i vårt land, der sjörätter ännu saknades.

Den erfarenhet, som vunnits under det första året af den nya sjölagens

tillämpning, hade ock gifvit vid handen, att en ändring i gällande

stadganden angående bestämmande af bergarelön vore af behof

påkallad. Sålunda hade bergarelön frivilligt erlagts endast för ett ringa

antal af de fartyg, hvilka under sistlidet år blifvit af bolaget bergade

i Östersjön, hvaremot för alla de öfriga frågan angående bergarelönen

dels redan vore och dels syntes oundgängligen skola blifva föremål för

domstols behandling. Anledning funnes ej heller att antaga, att förhållandena

skulle ställa sig gynsammare under kommande år, då sjölagen

snart sagdt uppmanade den bergade att icke godvilligt betala

ens en måttlig bergarelön, utan draga bestämmandet af densamma under

domstols pröfning, i förhoppning vare sig att uttrötta bergaren eller

möjligen vinna eu obefogad nedsättning i altalad bergarelön, och da

sjörättsmål hos oss icke slutfördes på kortare tid än omkring tre ar,

men väl understundom toge vida längre tid i anspråk, så blefve häraf

en följd, att bolaget nödgades ligga i förskott med vid pass tre års

driftkostnader, eller med den enorma summan af nära två millioner

kronor. I sammanhang härmed påpekades, att de allra flesta af de vid

Sveriges kuster bergade fartygen vore utländska och hufvudsakligen

engelska, hvilkas assuradörer ofta fäste föga afseende vid det berättigade

i borgares kraf å skälig bergarelön, utan numera begagnade sig

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Riksdagens Skrifvelse N:o 70.

af den nya sjölagens bestämmelser och det i deras ögon billiga rättegångsväsendet

i Sverige för att möjligen ernå någon nedsättning af

bergarelönen, helst en förhöjning deraf icke kunde ifrågakomma, äfven

om sådan skulle genom försvåradt arbete befinnas vara skälig. Under

år 1892 hade bolaget ock för utbekommande af bergarelön måst till

vederbörande domstol instämma representanter för ej mindre än elfva

utländska ång- och segelfartyg med ett bergadt värde af tillhopa 1,780,000

kronor.

Bergningsrörelsen bedrefves med få undantag systematiskt af stora

bolag eller rederier, som för högst betydliga kostnader åt sig anskaffat

dyrbar materiel af fartyg, pumpar, pon toner och andra bergningsredskap,

hvarmed de, under ledning af tekniskt bildade män, utförde ingeniörsarbeten,

stundom af alla svåraste art. På senare tid hade också nämnda

rörelse i vårt land vunnit en icke ringa omfattning. Sålunda hade sammanlagda

värdet af den egendom, som af bolaget bergats från är 1869, då

bolaget började sin verksamhet, till slutet af 1891, utgjort ej mindre

än 73,867,000 kronor, deraf 64,177,000 kronor utgjorde värdet af utländska

fartyg och laster samt 9,690,000 kronor af svensk egendom.

Bolaget kunde emellertid svårligen uthärda det tillstånd, som genom

den nya sjölagens stadganden tillskapats, emedan dertill skulle erfordras

ett, genom de nu uppkomna rättegångarne,'' nödvändiggjordt enormt

förlagskapital, som bolaget hvarken kunde eller ville anskaffa. Säkerligen

skulle ock hvarje annan affär, under liknande omständigheter,

d. v. s. under vissheten att för utfående af hvarje sin fordran nödgas

underkasta sig minst treårig rättegång, upphöra. Så länge svensk sjölag

derför icke lade något hinder i vägen, kunde en svensk bergare,

till undvikande af hvarje tvist, uppgöra kontrakt derom, att bergarelönen

skulle, efter fulländad bergning, bestämmas af kompromiss och

kunde sålunda undvika hvarje anledning till tidsödande och kostsamma

rättegångar, då han naturligen icke gerna åtoge sig arbeten, som påtagligen

skulle leda till tvist. Denna möjlighet att undvika dylika tvister

vore numera utesluten; bergaren måste derför vara beredd att i

de allra flesta fall underkasta sig sådan, att under åratal få vänta på

utfående af förtjent bergarelön, att derför nödgas mångdubbla sitt driftkapital

och slutligen att nödgas utbetala betydliga rättegångskostnader,

för hvilka han väl i allmänhet icke komme att tilldömas ersättning af

sina vederparter, derest desamma i rättegångarne erhålla någon, äfven

den minsta nedsättning i fordrad bergarelön. Bergningsrörelse kunde

derför svårligen hädanefter bedrifvas i vårt land, hvarifrån en befintlig,

förträfflig berguingsmateriel, som sannolikt stode högst bland all sådan

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Riksdagens Skrifvelse N:o 70.

nu existerande, måste försvinna; och detta endast derför, att den i de

flesta andra fall såsom rent af nödvändig ansedda bestämmelsen om

skiljemän icke finge vid fastställande af bergarlön användas.

Ofvan åberopade omständigheter hafva gifvit Riksdagen anledning

att taga i öfvervägande, huruvida icke bestämmelserna i 227 § sjölagen

borde undergå någon jemkning i syfte att den brist, som nu synes

förefinnas i detta stadgande, måtte undanrödjas. Den i nämnda lagrum

förekommande ovilkorliga föreskrift om skiljeaftals ogiltighet torde nemligen

hafva medfört sådana svårigheter för idkandet af denna rörelse,

att den farhåga synes icke vara utesluten, att bergningsbolag skulle

komma att förlägga hufvudsätet för sin verksamhet till annat land,

hvars lagstiftning i förevarande hänseende lemnade bolagen behöflig

aftalsfrihet. Att genom eu sådan förflyttning såväl sjöfartsnäringen i

landet som ock inländska reparationsverkstäder och varf komme att lida

icke ringa men, synes Riksdagen ligga i öppen dag.

Att emellertid borttaga föreskriften derom, att aftal om bergarelönens

bestämmande af skiljemän ej skall gälla, synes emellertid, på

sätt sjölagskomitén vid behandlingen af ifrågavarande stadgande erinrat,

möta den betänklighet, att en öfverenskommelse i fråga om bergarelönens

bestämmande i viss annan ordning än genom domstol, hvilken

öfverenskommelse den nödstälde kan antagas hafva ingått utan den

lugna besinning, som för ingående af ett dylikt aftal erfordras, icke bör

för honom vara ovilkorlig! bindande.

Å andra sidan åter torde mot införandet af en bestämmelse, som

stadgade, att skiljeaftal väl finge ingås, men att det, på sätt danska

sjölagen föreskrefve, kunde rubbas genom hos bergarne verkstäld uppsägning

inom fjorton dagar efter öfverenskommelsens afslutande, böra

erinras, att denna tidrymd måste, med hänsyn till svårigheten att alltid

anträffa en hvar af bergarne, anses vara allt för knappt tillmätt; samt

att för öfrig! den föreskrifna uppsägningen torde kunna lämpligare utbytas

mot föreskrift om någon anmälan eller protest inför offentlig

myndighet.

Vid en förändring af stadgandet i sist angifna rigtning torde derjemte

garantier böra beredas derför, att det beslut, som framgår ur

ett, medan nöden ännu varade, ingånget skiljeaftal, icke varder, så att

säga, på förband afgjordt, vare sig genom nämnande i aftalet af vissa

personer till skiljemän eller genom sättet för deras utseende.

Då en fullständig utredning af alla på frågan inverkande omständigheter

emellertid torde vara behöflig, får Riksdagen, under åberopande

af hvad bär ofvan blifvit anfördt, hemställa:

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Riksdagens Skrifvelse N:o 70.

att Eders Kongl. Maj:t måtte taga i öfvervägande,

i hvad mån bestämmelserna i 227 § sjölagen böra

undergå förändring i syfte, att ett vid olyckstillfället

ingånget aftal derom, att bergarelönens belopp skall

bestämmas af skiljemän, tillerkännes bindande kraft,

under förutsättning, att i lagen intagas bestämmelser,

som bereda verksamt skydd mot missbruk af sådana

aftal, samt derefter för Riksdagen framlägga förslag

i ämnet.

Stockholm den 29 april 1893.

Med undersåtlig vördnad.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.