Sök i Ratio Lex

Skrifvelse till Konungen, i anledning af väckt motion om lagbestämmelser i syfte atl bereda vissa enskilda tjensteman samma skydd som statens mot förnärmelser i deras tjensteutöfning.

1893-04-29 · 2 sidor, varav 2 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,0 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 2 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Rskr. 1893:72, Skrifvelse till Konungen, i anledning af väckt motion om lagbestämmelser i syfte atl bereda vissa enskilda tjensteman samma skydd som statens mot förnärmelser i deras tjensteutöfning.

Dokumentets text

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Riksdagens Skrifvelse N:o 72.

N:o 72.

Uppläst och godkänd hos Första Kammaren den 29 april 1893.

— — — — Andra Kammaren den 29 — —

Riksdagens skrifvelse till Konungen, i anledning af väckt motion

om lagbestämmelser i syfte atl bereda vissa enskilda

tjensteman samma skydd som statens mot förnärmelser i

deras tjensteutöfning.

(Lagutskottets utlåtande n:o 44.)

Till Konungen.

Sedan uti 19 kap. 11 och 12 §§ strafflagen stadgats ansvar för

skadegörelse å statens kanal- eller slussverk eller annan sådan vattenbyggnad

eller jernvägsanläggning, som i 14 § samma kap. föreskrifvits,

att hvad enligt förstberörda lagrum gäller om statens deri nämnda

anläggningar också må tillämpas å dylik anläggning, den der tillhör

enskilda personer, menigheter eller bolag, derest Eders Kongl. Maj:t.

förordnat, att sådan anläggning skall njuta lika skydd som statens, så

stadgas i 25 kap. 22 § 2 mom. strafflagen, att de vid dylika enskilda

anläggningar anstälda personer äro, i förhållande till allmänheten, för

fel och försummelser i sin tjensteutöfning underkastade ansvar lika med

de vid statens omförmälda inrättningar antagne tjenstemän.

Efter omförmälande häraf har enskild motionär inom Riksdagen

anmärkt, hurusom, då likställighet på ofvan angifna sätt emellan de i

statens tjenst och de vid ifrågavarande enskilda anläggningar anstälda

personer rådde i fråga om ansvar, det ville synas, som redan häraf

borde kunna följa likställighet jemväl i afseende å skydd mot förgripelse^

som emot nämnda, i statens och i enskild tjenst varande personer

i deras tjensteutöfning begingos. Så vore emellertid icke förhållandet,

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Riksdagens Skrifvelse N:o 72.

ty under det att 10 kap. strafflagen förunnade dylikt skydd åt statens

tjensteman i allmänhet och således äfven åt de nu ifrågavarande, tillkomme

deremot icke sådant skydd de vid förenämnda enskilda inrättningar

tjenstgörande. Beginges våld eller annan förnärmelse mot en

sådan enskild tjensteman i hans tjensteutöfning, drabbades den brottslige

icke derför af annat ansvar än det, som skulle följa, derest förgripelsen

vore begången emot enskild man.

För beredande af skydd åt ifrågavarande, i enskild tjenst anstälda

personer emot förnärmelser i tjensten talade jemväl en annan

omständighet, nemligen den stora vigt, som läge derpå, att den allmänhet,

hvilken begagnade sig af ifrågavarande inrättningar, måtte dervid

kunna påräkna den största möjliga trygghet för sina personer och

sin egendom; och att det i detta afseende icke vore utan betydelse,

om den personal, af hvilken allmänheten betjenades, i sin tjensteutöfning

tryggades mot öfvergrepp eller ej, vore påtagligt. För den trafikerande

allmänheten torde det vara i ungefär lika hög grad önskvärd! att betjenas

väl och säkert af tjenstepersonalen vid t. ex. de enskilda, för allmän

trafik upplåtna jernvägarne som af statsbanornas tjenstemän. Men

ville man detta, vore det också skäl att för tjenstemännen vid de enskilda

jernvägarne underlätta deras tjensteutöfning genom att låta dem

komma i åtnjutande af samma skydd, som tillkomme personalen vid

statens banor.

Riksdagen, som i likhet med motionären finner giltiga skäl icke

föreligga för bibehållandet af den åtskilnad, som i ifrågavarande

afseende för närvarande förefinnes emellan statens tjenstemän, å ena,

och de af motionären åsyftade enskilda jernvägs- och kanaltjenstemän

och betjente, å andra sidan, får på grund häraf anhålla, att Eders

Kongl. Maj:t ville låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag

till lagbestämmelse derom, att hvad i 10 kap. 5 § strafflagen finnes

stadgadt om ansvar för brott, begånget mot statens tjensteman, jemväl

skall gälla i fråga om brott, som föröfvas mot i tjensteutöfning stadd

person, anstäld vid sådan kanal eller jernväg, anlagd af enskilda personer,

menigheter eller bolag, beträffande hvilken Eders Kongl. Maj:t

förordnat, att den skall åtnjuta samma skydd som statens.

Stockholm den 29 april 1893.

Med undersåtlig vördnad.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.