Sök i Ratio Lex

Skrifvelse till Konungen, i anledning af justitieombudsmannens framställning om ändring af 20 § i förordningen angående inteckning i fast egendom den 16 juni 1875.

1894-05-08 · 3 sidor, varav 3 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,9 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 3 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Rskr. 1894:89, Skrifvelse till Konungen, i anledning af justitieombudsmannens framställning om ändring af 20 § i förordningen angående inteckning i fast egendom den 16 juni 1875.

Dokumentets text

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Riksdagens Skrifvelse N:o 89.

N o 89.

Uppläst och godkänd hos Första Kammaren den 8 maj 1894.

— — — — Andra Kammaren den 8 — —

Riksdagens skrifvelse till Konungen, i anledning af justitieombudsmannens

framställning om ändring af 20 §

i förordningen angående inteckning i fast egendom

den 16 juni 1875.

(Lagutskottets utlåtande n:o 22.)

Till Konungen.

I sin till innevarande Riksdag afgifna embetsberättelse bar justitieombudsmannen

erinrat, huru som den, hvilken ville söka inteckningsförnyelse

redan enligt förordningen den 13 juli 1818 egde att inför rätten i den ort,

hvarest han bodde, förete inteckningshandlingen, för att, såsom orden lydde,

i »dess inteckniugsprotokoll införas», hvarefter bevis öfver uppvisandet

skulle till inteckningsdomstolen ingifvas inom samma tid, som nu vore

stadgad. Dessa ord: »i dess inteckningsprotokoll införas», blefvo emellertid

af några domstolar ^å tolkade, att de ansågos utgöra binder för intecknings

förnyelse, derest inteckningshandlingen icke vid uppvisandet blifvit

in extenso i inteckningsprotokollet införd, utan endast till innehållet anmärkt.

Med anledning häraf och då den uppvisade handlingens beskrifvande i protokollet

på sådant sätt, att densamma blefve fullt individualiserad, borde

vara för ändamålet tillfyllest, men, å andra sidan, till stöd för dess fullständiga

införande i protokollet kunde åberopas förordningens ordalag, blef,

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Riksdagens Skrifvelse N:o 89.

på justitieombudsmannens framställning och i öfverensstämmelse med hvad

redan den äldre lagberedningen föreslagit, den ändring af ifrågavarande lagstadgande

vid riksdagen åren 1859 —1860 antagen, som sedermera blef lag

genom förordningen den 9 april 1861 och hvarigenom i hufvudsak samma

föreskrifter lemnades angående inteckningshandlings uppvisande och anmärkande

i inteckningsprotokollet, hvilka sedermera inkommo i förordningen

den 16 juni 1875.

Tillkomsten af stadgandena angående hvad som bör antecknas i den

rätts protokoll, der uppvisande af inteckningshandling för förnyelse vid annan

domstol eger rum, visar sålunda visserligen, att dermed afsetts, att inteekningshandlingen

icke behöfde i sin helhet i protokollet införas, men å

andra sidan borde dessa stadgan den lika litet som det förut begagnade uttrycket

»i inteckningsprotokollet införas» med nödvändighet tolkas strängt

efter bokstafven. Enligt hvad justitieombudsmannen inhemtat, förfores

emellertid vid en och annan domstol sålunda, att, då inteckningshandling

der uppvisades för ifrågavarande ändamål, anteckningarna i protokollet öfver

uppvisandet städse inskränktes till de förhållanden, som i 20 § af förordningen

den 16 juni 1875 uttryckligen nämndes och således endast angåfve

när och af hvilken rätt inteckningen vore beviljad, när och under hvilken

§ i protokollet det skedde och när inteckningen förnyades, om det skett.

Om deremot inteckningen undergått förändring i afseende på förmånsrätten,

gjordes derom ej anteckning, och följaktligen komme inteekningsdomstolens

protokoll öfver förnyelsen ej heller att innehålla något angående

en så vigtig förändring med inteckningen. Följden deraf måste blifva, att

gravationsbevis angående den intecknade fastigheten, utfärdadt med ledning

af de 10 sista årens inteckningsprotokoll, blefve origtigt i afseende å en

sådan intecknings förmånsrätt, så vida nemligen förändringen i afseende å

förmånsrätten inträffat mer än 10 år före bevisets utfärdande.

Då det måste vara af synnerlig vigt, att hvarje förhållande, som kunde

menligt inverka på fastighetskrediten, undanröjdes, ansåg justitieombudsmannen

ett stadgande vara behöfligt, som ålade domstol, der inteckningshandling

uppvisades för ifrågavarande ändamål, att i protokollet göra anteckning

angående möjligen vidtagna förändringar i fråga om inteckningen.

Det kunde invändas, att en anteckning i protokollet angående förändring

i afseende å förmånsrätten läge utom området för frågan om inteckningsförnyelsen,

men denna invändning torde sakna annan befogenhet än

den rent formella och borde derför icke tillmätas stor betydelse. Vigtigare

vore utan tvifvel den anmärkning, som äfven kunde göras, att jemväl vid

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Riksdagens Skrifvelse N:o 89.

inteckningsförnyelse omedelbart vid inteckningsdomstolen, för hvilket fall

föreskrift saknades om hvad i protokollet borde antecknas, underlåtenhet att

anteckna förändringar i afseende å förmånsrätten kunde medföra samma olägenheter,

som då inteckningen uppvisades vid annan domstol. Men dels

torde i allmänhet i sådant fall inteckningsdomstolen af omsorg att gifva

sina inteckningsprotokoll all den fullständighet, som deras vigt kräfde, manas

att i protokollet intaga alla de omständigheter angående inteckningen, som

af handlingen utvisades, och dels förefunnes i detta fall ej samma fara för

ofullständiga anteckningar, som då en detaljerad föreskrift om hvad som

skulle antecknas kunde åberopas till stöd för uraktlåtenhet att anteckna

annat än det föreskrifna.

Hvad justitieombudsmannen sålunda anfört finner Riksdagen ådagalägga

önskvärdheten deraf, att den af justitieombudsmannen föreslagna ändringen

vidtages, och Riksdagen har följaktligen för sin del beslutit att 20

§ i förordningen angående inteckning i fast egendom den 16 juni 1875

skall erhålla följande ändrade lydelse:

»Vill någon låta förnya inteckning, uppvise hos rätten i hufvudskrift

den handling, hvarå inteckningen är beviljad, och skrifve rätten inteckningsförnyelsen

derå. Stånde ock sökanden fritt att inför annan underrätt förete

inteckningshandlingen: den rätt läte, då sådant sker, i sitt inteckningsprotokoll

korteligen intagas hvad handlingen innehåller med dag och årtal då

den utgafs, af hvilken rätt inteckningen är beviljad, när och under hvilken

§ i protokollet det skedde, och när inteckningen förnyades, nedsattes eller

annorledes förändrades, om det skett; teckne ock bevis å handlingen, att

den varit företedd till vinnande af inteckningsförnyelse: sedan ingifve sökanden

protokollet deröfver .till den rätt, som inteckningen beviljat, inom

tid som i 19 § sägs; och vare detta så gildt, som om handlingen der blifva

företedd.»

Stockholm den 8 maj 1894.

Med undersåtlig vördnad.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.