Sök i Ratio Lex

Skrifvelse till Konungen, om ändring i § 16 af gällande jag t stadga.

1894-05-09 · 3 sidor, varav 2 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,7 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 2 av 3 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Rskr. 1894:92, Skrifvelse till Konungen, om ändring i § 16 af gällande jag t stadga.

Dokumentets text

s. 3 Kontrollera mot PDF

Riksdagens Skrifvelse N:o 92

3

N:o 92.

Uppläst och godkänd hos Första Kammaren den 9 maj 1894.

— — — — Andra Kammaren — 9 — —

Riksdagens skrifvelse till Konungen, om ändring i § 16 af gällande

jag t stadga.

(Första Kammarens tillfälliga utskotts (n:o 1) utlåtande n:o 5.)

(Andra » » » (n:o 2) » » 16.)

Till Konungen.

Enligt ursprungliga lydelsen af § 16 i gällande jagtstadga af den 21

oktober 1864 föreskrefs, bland annat, att finare giller eller snaror ingenstädes

finge såsom jagtmedel vara utsatta under tiden från och med den

16 mars till och med den 10 augusti. Redan vid 1868 års riksdag framhölls

emellertid, huru som friheten att på annan tid, än den särskildt förbudna,

begagna finare giller eller snaror sannolikt skulle, om den finge

fortfara, hafva till följd, att i mellersta och södra delarne af riket de vilda

fågelarterna tjäder, orre och hjerpe blefve utrotade, helst det i allmänhet

och särdeles å mindre hemmans mark vore för jordegaren omöjligt eller

åtminstone med stor svårighet förenadt att förekomma utläggandet af dylika

giller och snaror äfven under förbuden tid eller af personer, som icke vore

till idkande af jagt å hans egor berättigade. Efter det Riksdagen i anledning

häraf uti skrifvelse den 13 maj 1868 hos Kongl. Maj:t gjort fram
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Riksdagens Skrifvelse N:o 92.

ställning om ändring i berörda lagbestämmelser, i syfte att rätten till användande

af ifrågavarande jagtredskap måtte inskränkas, förbjöds i kungörelsen den

29 januari 1869 begagnandet af finare giller eller snaror för fångandet af

vildt utom Kopparbergs och de Norrländska länen, och finge de icke heller

der användas under tiden från och med den 16 mars till och med den 10

augusti. Genom kungörelsen den 5 juni 1885 ändrades sedermera sistberörda

föreskrift sålunda, att finare giller eller snaror icke för fångande af vildt

finge begagnas utom Kopparbergs, Jemtlands, Vesternorrlands, Vesterbottens

och Norrbottens län och icke heller der under de tider, hare, tjäder, orre,

hjerpe samt dal- och fjellripa vore fridlysta, hvarefter slutligen genom nu

gällande kungörelse af den 6 november 1891 jemväl Kopparbergs län undantag^

från dem, der ifrågavarande jagtmedel finge under någon del af året

användas.

Uti en vid innevarande riksdag väckt motion har anförts, huru som

de sålunda vidtagna inskränkningarna i rättigheten till begagnande af giller

och snaror för jagt hufvudsakligen torde föranledts deraf, att man ansett

denna fångstmetod mindre väl förenlig med en ändamålsenlig jagtvård. Att

emellertid förbudet mot nämnda metods användande icke med ens utsträckts

till hela riket, skulle berott deraf att man förestält sig, det ett dylikt

förbud vore mindre af behof vet påkalladt för villehrådsstammens bevarande

inom de nordligare landskapen, på grund af deras rikare tillgång på vildt

samt deras befolknings större gleshet, och, att för denna befolkning villebrådsfångsten

utgjorde eu vigtig och välbehöflig binäring. Fullgiltig anledning

saknades emellertid att bibehålla berörda undantagslagstiftning i den utsträckning

nu vore fallet. Tillgången på hare och skogsfågel vore nemligen numera

inom de norrländska kustlandskapen icke större än inom flera af landskapen

i Svea och Göta land, hvadan det skydd, lagstiftningen genom förbudet

mot användandet af finare giller och snaror afsett att bereda detta

slags villebråd, icke vore mindre behöflig! inom de förra än inom de senare

landsdelarne. Häraf vore en följd, att villebrådsfångsten ej längre kunde

betraktas såsom någon nämnvärd binäring för befolkningen inom de norrländska

kustlandskapen, och icke heller kunde man med fog påstå, att denna

befolkning, med dess i allmänhet jemförelsevis rika tillgång på arbetstillfällen,

skulle för sin utkomst vara mera hänvisad till en sådan förvärfskälla än

inom flertalet af rikets öfriga provinser. Det vore nemligen nu mera endast

för den fattigare befolkningen inom lappmarkssocknarne och möjligen äfven

inom åtskilliga socknar af Jemtlands län, som djurfångst fortfarande utgjorde

en vigtig och välbehöflig näringsgren. Slutligen borde, såsom ett synnerligen

bevekande skäl för ändring af lagstiftningen uti ifrågavarande afseende,

beaktas det djurplågeri, hvarmed omförmälda fångstmetod ofta vore förenad,

s. 5 Kontrollera mot PDF

Riksdagens Skrifvelse Ko 92.

5

och hvilket vore mest framträdande i de fall, då det fångade djuret fastnat

i gillret eller snaran med endast en fot eller vinge och dess död förorsakades

af svält i stället för qväfning.

I anledning af hvad sålunda blifvit anfördt och då det, efter Riksdagens

åsigt, är så väl ur djurskyddets som jagt vårdsintressets synpunkt

önskvärdt, att ifrågavarande fångstsätt, så vidt möjligt är, varder afskaffadt,

får Riksdagen anhålla, det Eders Kongl. Maj:t täcktes vidtaga den förändring

i gällande jagtstadgas § 16, att begagnandet af finare giller och snaror för

fångande af vildt blifver förbjudet jemväl inom Vesternorrlands län samt de

delar af Vester- och Norrbottens län, som omfatta Vesterbottens landskap.

Stockholm den 9 maj 1894.

Med undersåtlig vördnad.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.