Sök i Ratio Lex

Skrifvelse till Konungen, med begäran om utarbetande och framläggande till Riksdagens antagande af visst tillägg till gällande myntlag.

1895-04-26 · 7 sidor, varav 7 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 7 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Rskr. 1895:26, Skrifvelse till Konungen, med begäran om utarbetande och framläggande till Riksdagens antagande af visst tillägg till gällande myntlag.

Dokumentets text

s. 55 Kontrollera mot PDF

Riksdagens Skrifvelse N:o 26.

55

1M i i i *

bj 7 1

N:o 26.

,, :! U.i. ;i: ''ii; «. I i, J, , ,, ■'' • '' t £

Uppläst och godkänd hos Första Kammaren den 25 april 1895.

^''10''* — — —; — Andra Kammaren den 26 — —

f 1*1 .Ujil j.*)] Jr; * >''< |** T''" | ''Of ; [ i i . *. »1 * tÖl • t M fl i i H} ''-| ( i u; * J j

''f.i b‘):jTlöi'' ivto;;i*v ..''''ilo. -.j; ;; åt; it: liv I i .

Riksdagens skrifvelse till Konungen, med begäran om utarbetande

och framläggande till Riksdagens antagande af visst

tillägg till gällande myntlag.

(Sammansätta banko- och lagutskottets utlåtande n:o 1.)

Till Konungen.

Vid innevarande riksdag bär i två lika lydande motioner hemställan

blifvit gjord, att Riksdagen ville i skrifvelse till Eders Kongl.

Maj:t anhålla om utarbetande och framläggande till Riksdagens antagande

af sådant tillägg till nu gällande lag den 30 maj 1873 om

rikets mynt, att derigenom uttryckligen stadgas statens skyldighet gent

emot riksbanken att vid anfordran invexla silfverskiljemyntet med guld

eller riksbankens sedlar.

Af motionernas affattning har framgått, att do haft sitt närmaste

föranledande i ett af bankofulhnägtige till bankoutskottet vid förlidet

års riksdag afgifvet yttrande. Bankoutskottet, som fäst sin uppmärk
-

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Riksdagens Skrifvelse N:o 26.

samhet vid det sedan längre tid pågående prisfallet å silfver samt

denna omständighets inverkan på skiljemyntets värde och dermed

sammanhängande förhållanden, hade nemligen begärt fullmägtiges yttrande,

huru vida icke nämnda betydliga prisfall kunde anses påkalla

någon ändring i 6 § af det för banken gällande reglementet eller om

någon ändring i det nuvarande bokföringssättet å silfver kunde vara

påkallad.

Med anledning häraf anförde fullmägtige i sin berörda skrifvelse:

»Då fullmägtige nu gå att besvara denna remiss, anhålla de att

först och främst få fästa uppmärksamheten vid ett egendomligt förhållande,

som måste anses vara af betydelse att afgörande inverka på

de framstälda spörsmålens bedömande.

Enligt § 16 af nu gällande myntlag är riksbanken skyldig att

såväl vid hufvudkontoret som vid kontoren i Göteborg och Malmö invexla

med guldmynt hvilket belopp skiljemynt som helst, endast detta

är jemnt delbart med kronor 10, och samma föreskrift återfinnes i § 16

af bankoreglementet. Intet kan anses rigtigare eller naturligare än att

staten i viss mån använder nationalbanken såsom förmedlare vid utvexling

till och invexling från allmänheten af sitt skiljemynt, och så

lär väl, till beqvämlighet för såväl staten som allmänheten, äfven i

andra länder vara förhållandet. Men ett dylikt stadgande och de deraf

beroende förpligtelserna för riksbanken förutsätta med nödvändighet —

synes det fullmägtige — ett annat lagbud såsom komplement, hvilket

bestämmer och reglerar statens skyldighet att, när helst sådant påfordras

från riksbanken, åter invexla skiljemyntet med guld eller, hvilket

är liktydigt, med riksbankens sedlar. Ehuruväl statens skyldighet i detta

hänseende torde böra anses ostridig, förefinnes likväl icke, fullmägtige

veterlig!, något lagstadgande derom och följaktligen icke heller någon

bestämmelse angående den statens myndighet eller kassa, till hvilken

riksbanken skulle hafva att hänvända sig med anmodan om invexling.

Visserligen föreskrifver en kong!, förordning af den 31 december 1875

§ 1, att i rikets landtränteri, utom i Stockholm, Göteborg och Malmö,

en livar eger att få hvilket som helst belopp af sådana mynt, som, jemlik!

§ 14 af lagen om rikets mynt den 30 maj 1873, till följd af nötning

endast till statens kassor äro lagligt betalningsmedel, vexladt emot lika

stort belopp samma slags gångbara mynt, så som ock att få hvilket som

helst med 10 kronor delbart belopp af skiljemynt vexladt med guldmynt;

men sjelfva ordalagen i denna kongl. förordning synas gifva vid

handen, att man dervid uteslutande afsett allmänhetens beqvämlighet

och rätt, men alldeles icke riksbankens. Landtränterierna i Stockholm,

s. 57 Kontrollera mot PDF

57

Riksdagens Skrifvelse N:o 26.

Göteborg och Malmö äro uttryckligen befriade från invexlingsskyldigheten,

uppenbarligen derför, att i dessa städer riksbanken fått den sig

pålagd, och de öfriga landtränterierna står det fritt att vid behof af

medel för ifrågavarande invexling hemta dylika från riksbankens kontor.

I hvarje fall finnes i myntlagen ingen statens invexlingsskyldighet, erkänd

eller stadgad, och det synes dock vara just der, som en dylik

bestämmelse bort hafva sin plats.

Annorlunda har man förfarit i våra grannländer Danmark och

Norge, hvilka med oss hafva gemensamt myntväsen och i ganska

väsentliga delar lika myntlag. I Danmark är det visserligen nationalbanken

ålagdt att vid sitt hufvudkontor i Köpenhamn med guld invexla

hvarje belopp skiljemynt, som för detta ändamål inlemnas, men deremot

är statskassan enligt § 11 i myntlagen af 1873 skyldig att med

guld inlösa hvarje belopp skiljemynt, som nationalbanken begär. Vid

sådant förhållande har också nationalbanken erhållit rätt att i sin på

kallade metallfond, motsvarande metalliska kassan hos oss, inräkna sitt

förråd af skiljemynt. I Norge är det genom myntlagen af 1875 likaledes

statskassans åliggande att till eu hvar vid anfordran med guld

invexla skiljemynt, och ehuru Norges bank har genom den nya banklagen

af sistlidet år fått skyldighet att å statens vägnar besörja såväl

in- och utvexling af skiljemyntet som äfven öfriga statens kassaförrättningar,

får den dock icke inräkna beloppet af i dessa kassor inneliggande

sådant i den metalliska kassan. För de belopp skiljemynt, som af

staten lemnas till banken, krediteras statskassan på ett särskildt konto,

i bankens balansräkning kalladt »statskassans vexlingskonto», hvaremot

bankens förråd af dylikt mynt upptages bland dess tillgångar till sitt

nominella eller pregelvärde.

Betydelsen för riksbanken å ena sidan af ofvan anförda stadgande

i § 16 myntlagen och å den andra af angifna, bristande bestämmelse

deri lär väl knappt behöfva mycket framhållas. Riksbanken, som naturligen

är förpligta att vid anfordran med guld inlösa det af densamma

utgifna myntrepresentativet, sedlarne, har derigenom blifvit ålagd

samma skyldighet äfven för det andra slaget af myntrepresentativ med

laglig kurs inom landet, nemligen det af staten utlemnade skiljemyntet.

Men öfver detta senares belopp, lika litet som öfver dess pregelvärdes

förhållande till dess metallvärde, har riksbanken icke någon som helst

kontroll; den har blott skyldighet att inlösa med guld hvilka mängder

som än erbjudas, och det är uppenbart, att, om vid vissa tillfällen det

af staten utlemnade beloppet deraf skulle komma att i betydligare mån

Bill. till Riksd. Prot. 1895. 10 Sami. 1 Afd. 1 Band. 1 Häft. 8

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Riksdagens Skrifvelse N:o 26.

öfverstiga rörelsens behof, öfverskottet snart skall strömma till riksbankens

kassor med fordran på invexling mot guld. Staten har derigenom

erhållit en dispositionsrätt öfver riksbankens tillgångar, som

uppenbart strider mot banklagens och reglementets anda och ordalag

och icke mindre mot den alltsedan sista realisationen antagna, helsosamma

regeln, att riksbankens och statens affärer skola hållas strängt

särskilda och icke få på något sätt sammanblandas eller blifva gemensamma.

Derigenom kan äfven fullmägtiges kontroll öfver riksbankens

förvaltning och framför allt öfver dess guldtillgång i icke ringa mån

vridas ur deras hand, och det kan inträffa, att fullmägtige nödgas se

den valuta, som skall utgöra garanti- och invexlingsfond för de utelöpande

sedlarne, undanryckas detta ändamål för att inlösa statens

skiljemynt, öfver hvars belopp riksbanken icke eger någon som helst

bestämmanderätt.

Med en sådan uppfattning måste fullmägtiges svar å den framstälda

frågan vara sjelffallet. Ett lagbud, som klart och bestämdt stadgar

statens skyldighet gent emot riksbanken att vid anfordran invexla silfverskiljemyntet

med guld eller riksbankens sedlar, måste blifva vilkoret

för att bankens tillgång af silfvermynt skall utan olägenhet eller fara

för riksbankens trygghet kunna inberäknas i den metalliska kassan.

Men äfven i detta fall synes det med skäl böra ifrågasättas, huru vida

ett sådant bokföringssätt kan vara principielt rigtigt, enär riksbankens

sedlar skola enligt sin ordalydelse lösas med guld och följaktligen till

inlösningsfonden icke bör räknas annat än hvad som är guld och ej

blott en fordran, betalbar i guld. Rigtigast synes derför vara, att det

stadgande i bankoreglementets § 6, som medgifver att bankens behållning

af konventionssilfvermynt får inräknas i metalliska kassan till

ett belopp, motsvarande Vs af denna kassas hela belopp, borttages och

metalliska kassan således beräknas allenast till hvad den verkligen utgör

i myntadt eller omyntadt guld, äfven om derigenom riksbanken

skulle nödgas underkasta sig den kostnad, som betingas af anskaffandet

af ytterligare några millioner kronor, hvilket likväl icke för närvarande

af reglementets föreskrift angående metalliska kassans minimum är med

nödvändighet påkalladt. Deremot synes icke någon betänklighet böra

möta att upptaga riksbankens tillgång i silfvermynt bland de i reglementets

§ 5 mom. 1 angifna tillgångar, å hvilka sedelutgifningsrätt

får grundas, enär, under förutsättning af statens lagbestämda skyldighet

att vid anfordran invexla silfverskiljemyntet till dess fulla pregelvärde

med guld, denna tillgång väl icke bör anses af mindre god beskaffeu
-

s. 59 Kontrollera mot PDF

Riksdagens Skrifvelse N:o 26. 59

het än de i löpande räkning med utländska banker och bankirer placerade

valutor.

Slutligen anhålla fullmägtige få anföra, att under nuvarande förhållanden

och då det möjligen kan inträffa, att den i riksbanken förvarade

öfverflödiga behållningen af silfverskiljemynt måste realiseras

på riksbankens bekostnad, är det synnerligen svårt att angifva icke

allenast sättet för bokföringen af silfvermyntet, utan äfven och ännu

mera det värde, hvartill det rätteligen bör uppföras, enär silfrets alltjemt

sjunkande pris gör skilnaden mellan silfvermyntets metall- och

pregelvärde snart sagdt för hvarje dag allt större och följaktligen beräkningen

af dess exakta värde icke endast oviss, utan äfven för uppskattningen

af riksbankens tillgångar af allt större betydelse.»

Detta fullmägtiges utlåtande bragtes till 1894 års Riksdags

kännedom, i det bankoutskottet då intog detsamma i sitt memorial

n:o 8, angående verkstäld granskning af det för riksbanken gällande

reglementet. Såsom af samma memorial framgår, stannade bankoutskottet

visserligen i det beslut att då endast meddela Riksdagen

underrättelse om hvad uti ifrågavarande ärende förekommit, men uttalade

sig derjemte på följande sätt:

»Någon gensaga mot fullmägtiges sålunda i en vitalfråga för

riksbanken gjorda uttalande lär icke kunna göras. Men fastän utskottet

sålunda erkänner, att en ändring i myntlagen, i syfte att staten må

erhålla lagstadgad skyldighet att inlösa sitt silfverskiljemynt med guld

till fulla pregelvärdet, är af behofvet påkallad, har dock utskottet, i det

skick frågan nu föreligger, icke kunnat gå i författning om framläggande

vid innevarande riksdag af förslag till lagändring i antydd rigtning,

då utskottet i sådant afseende saknar grundlagsenlig befogenhet.

Att åter enbart i bankoreglementet införa sådana stadganden, som af

fullmägtige berörts, kunde väl låta sig göra, men då de bestämmelser,

som ingå i bankoreglementet, icke kunna erhålla betydelse annat än

med afseende på riksbanken samt alltså sjelfva hufvudfrågan, eller

statens skyldighet att inlösa sitt silfvermynt, skulle komma att förblifva

sväfvande, samt de nya stadgandena behöfva affattas olika, allt eftersom

sådan skyldighet är stadgad eller icke, har utskottet ej funnit skäl att

nu föreslå någon ändring i §§ 5, 6 och 16 i bankoreglementet; och

detta så mycket hellre, som det torde kunna antagas, att, sedan uppmärksamheten

nu blifvit fäst å den af fullmägtige ådagalagda bristen

eller ofullständigheten i myntlagen, frågan redan vid nästa riksdag

skall bringas å bane, och då en lösning af densamma i sin helhet

ernås.»

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Riksdagens Skrifvelse N:o 26.

Det har varit i syfte att medverka dertill att denna länge förbisedda

vigtiga fråga blefve föremål för pröfning, som förberörda, vid

denna riksdag behandlade motioner blifvit väckta; och hafva motionärerna

dervid iklädt sin hemställan den form som skett, enär de ansett

det lämpligast, att det tillägg till myntlagen, som fordras för att uttryckligen

stadga statens skyldighet gentemot riksbanken att invexla

silfverskiljemynt, måtte utarbetas genom Eders Kongl. Maj:ts åtgörande

och att i sammanhang dermed tages under öfvervägande, hvilka åtgärder

från statsverkets sida erfordras för att bringa denna invexlingsskyldighet

till utförande.

Vid behandlingen af berörda motioner har det framhållits, att

nian såsom en utgångspunkt torde böra erinra sig, att den uppkomna

frågans innebörd är af formel och alldeles icke af faktisk natur. Det

gäller nemligen icke att öfverväga, huru vida en skyldighet bör öfverflyttas

från riksbanken på staten eller huru vida en ny skyldighet bör

åläggas denna senare. Statsverkets förpligtelse att efter påfordran inlösa

sitt silfverskiljemynt torde vara oförneklig och oskiljaktigt förenad

med den genom nuvarande myntlag statsverket ensamt tillagda rätt

att utmynta silfverskiljemynt.

En härifrån skiljaktig uppfattning skulle leda till uppenbara

orimligheter. Statsverket skulle t. ex. vid uppkommet penningbehof

kunna låta utmynta silfverskiljemynt till så stort belopp, att skilnaden

mellan pregelvärdet och metallvärdet med tillägg af myntningskostnaden

gåfve den äskade summan, och sedan utan vidare öfverlemna

det för ändamålet utmyntade silfret till riksbanken med fordran på inlösen

mot guld. Att en sådan åtgärd skulle under de antagna förhållandena

vara utförbar torde inses, då man besinnar, att silfret nu

mera nedgått så mycket i värde, att efter de kurser, som noterats i

början af detta år, ett enkronemynt innehållit för ungefär 42 öre silfver,

hvartill vid beräkningen af statsverkets utgifter för framställandet af

ett sådant myntstycke torde böra läggas allenast en kostnad af omkring

2 å 3 procent.

I nu gällande myntlag finnes icke statsverkets berörda, oeftergifliga

skyldighet att invexla sitt silfverskiljemynt uttryckligen stadgad,

och det är i hufvudsakligt syfte att få denna formella bristfällighet

undanröjd, som de ifrågavarande motionerna tillkommit.

Det stadgande i myntlagen, hvars bokstafliga tolkning skulle

kunna föranleda en missuppfattning af hithörande förhållanden, är

myntlagens § 16, hvilken är så lydande:

»I riksbankens hufvudkontor äfvensom i dess afdelningskontor i

s. 61 Kontrollera mot PDF

61

Riksdagens Skrifvelse N:o 26.

Göteborg och Malmö eger en hvar att få hvilket som helst belopp af

sådana mynt, som endast till statens kassor äro lagligt betalningsmedel,

utvexladt mot lika stort belopp samma slags gångbara mynt,

såsom ock att få hvilket som helst med tio kronor delbart belopp af

skiljemynt utvexladt mot guldmynt. Genom särskilda stadganden bestämmes,

å hvilka andra ställen dylik utvexling skall ega rum.»

Att denna paragraf dock icke får tolkas på sådant sätt, att den

derstädes åt, såsom orden lyda, »en hvar» inrymda rätt att i riksbanken

få skiljemynt utvexladt mot guld, skulle anses vara tillerkänd jemväl

statsverket, framgår ej mindre af hvad ofvan påvisats om de orimligheter,

som deraf skulle uppkomma, utan äfven af sjelfva myntlagens

allmänna innebörd. Ett genomläsande af denna lag i dess helhet —

och icke blott af ett lösryckt stadgande i densamma — samt de förhandlingar,

som föregingo lagens antagande, gifva nemligen en bestämd

uppfattning, att man genom berörda lag afsett att reglera allenast förhållandet

mellan, å ena sidan, allmänheten samt, å den andra, statsvérket

och riksbanken, men icke derjemte förhållandet mellan dessa

båda senare inbördes.

I ett med anledning af de förenämnda vid denna riksdag behandlade

motionerna afgifvet yttrande hafva bankofullmägtige, med

hänvisande till hvad de i sitt ofvanintagna, till sisthållna Riksdags

bankoutskott afgifna yttrande anfört om vigten för riksbanken, att den

ifrågavarande invexlingsskyldigheten blir på ett tillfredsställande sätt

ordnad, uttalat sig för en lösning af frågan i den rigtning, motionerna

angifvit.

På de skäl, som här ofvan utvecklats och eljest blifvit af bankofullmägtige

i deras ofvanintagna yttrande anförda, får Riksdagen härmed

hos Eders Kongl. Maj:t anhålla om utarbetande och framläggande

till Riksdagens antagande af sådant tillägg till nu gällande lag den 30

maj 1873 om rikets mynt, att derigenom uttryckligen stadgas statens

skyldighet gent emot riksbanken att vid anfordran invexla silfverskiljemynt

med guld eller riksbankens sedlar.

Stockholm den 26 april 1895.

Med undersåtlig vördnad.

Bill. till Riksd. Prof. 1895. 10 Sami. 1 Afd. 1 Band. 1 Haft.

9

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.