Sök i Ratio Lex

Skrifvelse till Konungen, med anhållan om uppsägning af förordningen angående Sveriges och Norges ömsesidiga handelsoch sjöfartsförhållanden den 30 maj 1890 samt om inledande af underhandlingar med norska regeringen angående liga bestämmelser i ämnet.

1895-05-13 · 10 sidor, varav 9 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 9 av 10 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Rskr. 1895:72, Skrifvelse till Konungen, med anhållan om uppsägning af förordningen angående Sveriges och Norges ömsesidiga handelsoch sjöfartsförhållanden den 30 maj 1890 samt om inledande af underhandlingar med norska regeringen angående liga bestämmelser i ämnet.

Dokumentets text

opaginerad Kontrollera mot PDF

Riksdagens Skrifvelse N:o 72.

.1? 0 Yi

N:o 72.

järn ri KO''! ,.V :U. J

Uppläst och godkänd hos Första Kammaren den 13 maj 1895.

— — — — Andra Kammaren den 13 — —-

''Vv ''V, . '' ..«* :i iVu-: >• , ''.Vi ■ \ \;-T,''\S ''fr .

Riksdagens skrifvelse till Konungen, med anhållan om uppsägning

af förordningen angående Sveriges och Norges ömsesidiga

handels- och sjöfartsförhållanden den 30 maj 1890

samt om inledande af underhandlingar med norska regeringen

angående liga bestämmelser i ämnet.

(Bevillningsutskottets betänkande n:o 15 och memorial n:o 26.)

. i i :ij '' 4 « * '' - .'' , i ■ ■ i .

Till Konungen.

I särskilda framställningar hafva inom Riksdagen förslag väckts om

vidtagande af åtgärder i anledning af de betydande olägenheter i afseende

å Sveriges och Norges ömsesidiga handels- och sjöfartsförhållanden, öfver

hvilka från svensk sida klagan under senare tider försports, och hvilka redan

sistlidet år föranledde Riksdagen att i skrifvelse till Eders Kongl. Maj:t

anhålla om erforderlig utredning i ämnet.

Vid behandlingen af dessa framställningar har jemväl till Riksdagens

öfvervägande förelegat det numera i tryck tillgängliga resultatet af den utredning,

hvarom Eders Kongl. Maj:t till följd af 1894 års Riksdags nyssberörda

skrifvelse föranstaltat, nemligen kommerskollegii och generaltullstyrelsens

gemensamma underdåniga utlåtande af den 28 december 1894 angående

Sveriges och Norges ömsesidiga handels- och sjöfartsförhållanden

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Riksdagens Skrifvelse N:o 72,

samt ländtbruksstyrelsens underdåniga utlåtande af den 21 samma månad

och år angående vissa delar af nämnda ämne.

Den sålunda föreliggande utredningen bestyrker visserligen det af

ingen betviflade förhållande, att mellanrikslagen medfört fördelar för Sverige

likaväl som för Norge; men Riksdagen har af samma utredning tillika

vunnit bekräftelse å rigtigheten af den inom vårt land numera allmänt

gängse uppfattningen, att Sveriges fördelar af gällande mellanrikslag icke

uppväga de olägenheter för vårt näringslif, som berörda lagstiftning medför,

och den uppoffring af inkomst, som svenska statsverket genom densamma

vidkännes. Äfven kommerskollegium och generaltullstyrelsen hafva,

oaktadt de funnit de mot mellanrikslagen anförda klagomålen, såvidt de

blifvit på faktiska förhållanden grundade, i allmänhet, särskildt hvad beträffar

den egentliga fabriksindustrien, ega mindre både omfattning och

innebörd, än embetsverken, med afseende å den allmänna meningen rörande

mellanrikslagen, väntat, likväl uttalat det omdöme, att de i ämnet nu gällande

bestämmelser i vissa afseenden äro mindre tillfredsställande och

tarfva ändring. Härmed är å ena sidan uttryckt, att en mellanrikslag fortfarande

bör finnas, och å andra sidan erkändt, att den nuvarande lagstiftningen

i ämnet icke är tillfredsställande. I begge dessa hänseenden instämmer

Riksdagen i det anförda omdömet.

Enligt Riksdagens åsigt måste det, från hvarje synpunkt sedt, befinnas

öfverensstämma med de förenade rikenas ömsesidiga fördel att ordna sina

inbördes handels- och sjöfartsförhållanden på grundval af en i möjligaste

män ömsesidigt gynnad behandling'', så att afsättningen af hvardera landets

produkter och industrialster bland de båda folken underlättas och befordras.

Den omständighet, att Sverige dervid erbjuder en större utvidgning af det

inhemska afsättningsområdet än Norge, måste visserligen under alla förhållanden

bereda Norge en större fördel af mellanrikslagstiftningen än

Sverige, hvilken fördel i beaktansvärd grad ökas derigenom, att Sverige till

följd af sina högre tullsatser har att upplåta en bättre skyddad marknad

än Norge, på samma gong de högre tullarne i Sverige å råämnen och halffabrikat

bidraga till att minska den svenska konkurrensen å den norska

marknaden. Detta oaktadt kan det icke betviflas, att en på rigtiga grunder

ordnad mellanrikslagstiftning länder äfven Sverige till gagn genom ökade

afsättningstillfällen för dess näringar. Men för att kunna verka till ömsesidig

föi-del för båda länderna måste mellanrikslagstiftningen, som nyss antydts,

hvila på rigtiga grunder. I sådant afseende gäller, att. mellanrikslagen icke

får motverka de bestämmelser, som hvardera landet för sin del kan hafva

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Riksdagens Skrifvelse N:o 72.

funnit nödigt att antaga till skydd mot konkurrensen från utlandet, samt

att lagen måste ordna rikenas inbördes förhållanden i möjligaste mån på

likställighetens grund, så att icke det ena landet otillbörligt gynnas på det

andras bekostnad.

Att dessa fordringar å en tillfredsställande mellanrikslagstiftning emellertid

icke äro tillräckligt tillgodosedda genom nu gällande bestämmelser,

har den föreliggande utredningen till fullo bekräftat. Orsakerna till detta

missförhållande få visserligen till eu del sökas i en oegentlig tillämpning

af bestämmelser i lagen. Riksdagen behöfver såsom exempel härpå endast

erinra om det kända förhållande, att, ehuru, såsom ock betonats af samtliga

de svenska myndigheter, som i frågan sig yttrat, mellanrikslagen icke

tillstädja!* andra begränsningar i den fria kreaturstillförseln från det ena

riket till det andra än sådana, som hafva till ändamål att skydda mot kreaturssmitta,

man i Norge ansett sig oförhindrad att under åratal upprätthålla

ett förbud mot kreatursinförsel från Sverige, för hvilket man sedan

lång tid tillbaka från norsk sida icke kan förebära annat skäl än angelägenheten

att bevara rättigheten att till England försända lefvande kreatur.

Att verkningarna af denna från norsk sida gjorda förtolkning af lagen ansenligt

skadat svenska intressen både direkt och indirekt är alltför väl

kändt, och förhållandet har i landtbruksstyrelsens underdåniga utlåtande

erhållit ytteriigare utledning. Förklarligt torde vara, att man från svensk

sida anser mellanrikslagen allt annat än tillfredsställande, så länge densamma

icke förtydligats så, att möjlighet ej längre står det ena landet öppen

att genom ett dylikt förfaringssätt förskaffa sig- otillbörlig fördel på det

andras bekostnad.

De olägenheter i afseende å handelsgemenskapen med Norge, öfver

hvilka klagan försports här i landet, hafva emellertid, i den mån de äro

föranledda af verkliga missförhållanden, i allmänhet sin grund deri, att

man vid aflättandet af melianrikslagens bestämmelser icke tagit eller kunnat

taga erforderlig hänsyn till den numera bestående olikheten i de båda ländernas

tullpolitik gent emot utlandet.

Mellanrikslagstiftningen qvarstå!* ännu i hufvudsakliga delar på den

ståndpunkt, som genom 1874 års lag intogs. Den ledande principen i

nämnda lag var ömsesidig tullfrihet för inhemska och full tull för utländska

varor, hvarvid begreppet inhemska varor omfattade icke allenast svenska

och norska naturalster och tillverkningar deraf, utan tillika alla varor, som

i Sverige eller Norge undergått något slag af industriel bearbetning eller

förädling.

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

, Riksdagens Skrifvelse N:o 72.

Förutsättning för att mellanrikslagstiftningen skulle kunna tillfredsställande

ordnas på grundval af en så vidt utsträckt gynnad behandling

var, att båda de förenade rikena fullföljde samma handelspolitik med låga

och sjunkande tullar som den, hvilken de under närmaste tiden förut omfattat,

samt att de dervid sökte att åvägabringa allt större likhet i sina respektive

tulltariffer. Då emellertid denna förutsättning icke inträffat, utan

tvärtom de begge ländernas tulltariffer allt mera aflägsnats ifrån hvarandra,

sedan Sverige genom förhöjda tullsatser sökt skydda så väl sin jordbruksnäring

som sin industri, hafva de grundsatser, som vunnit tillämpning i

1874 års lag, visat sig i allt högre grad lända vårt land till förfång och

förty icke kunna utan väsentlig modifikation fortfarande upprätthållas.

Grundsatsen, att i det ena riket alstrade naturaprodukter och tillverkningar

deraf skola åtnjuta tullfrihet vid införsel till det andra riket, är visserligen

af beskaffenhet att i regeln allt fortfarande böra vinna tillämpning,

men ett undantag från denna regel måste dock göras i fråga om spanmål,

omalen och malen, samt bröd och andra tillverkningar af spanmål. I afseende

å nödvändigheten att träffa anstalter för att dessa varuslag icke

vidare må under några omständigheter få tullfritt införas från Norge, utom

då fråga är om sådana mindre, icke i handelsafsigt införda qvantiteter, som

i 4 § mellanriksiagen afsetts, lärer Riksdagen endast behöfva hänvisa till

den utredning, landtbruksstyrelsen lemna! i detta ämne, samt kommerskollegii

och generaltullstyrelsens utan meningsskiljaktighet atgifna yttrande

i frågan. Kunde eu sådan åtgärd anses erforderlig redan på grund af de

förhållanden, som egde rum före den innevarande år vidtagna förhöjning

i tullen å nämnda artiklar, måste naturligtvis behofvct deraf nu göra sig

vida mera känbart. Också torde man med visshet kunna förutse, att så

vida ändring af lagen i angifna syfte icke i den allra närmaste framtiden

vidtages, det med nyssberörda tulIförböjning afsedda skydd för jordbruksnäringen

kommer att högst väsentligt försvagas, synneHigast i provinserna

vid gränsen mot Norge. Svenska statskassans förlust på en ohämmad

spanmålsimport från Norge bör för visso icke heller lemnas ur sigte. Det

kan förtjena erinras, att vid de underhandlingar, som föregingo antagandet

af 1874 års mellanrikslag, man af statsfinansiella hänsyn från norsk sida

bestämdt fasthöll vid den fordran, att svensk spannmål, som sjövägen infördes

till Norge, skulle draga half tull.

Kunna grundsatserna i 1874 års lag, för så vidt de röra jordbrukets

produkter, numero icke gerna oförändrade godkännas från svensk sida, är

detta i ännu högre grad förhållandet med afseende å industriens alster.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Riksdagens Skrifvelse N:o 72.

Redan innan den svenska tulltaxan med år 1888 börjat förändras i skyddsvänlig

Vigtiiing, hade man ju med afseende å varor af s. k. blandad! ursprung

funnit nödigt att inskränka begreppet inhemsk tillverkning, enär den vidsträckta

omfattning af detta begrepp, lagen medgaf, föranledde en med densamma

ej afsedd vinst på olikheten i de begge ländernas tullar å råämnen

och halffabrikat. Gifvet var emellertid, att efter den reform af vår tullagstiftning,

som vid 1888 års riksdag påbörjades, ytterligare ändringar i mellanrikslagén

erfordrades för att med hänsyn till omsättningen på den svenska

marknaden likställa produktionsvillkoren för svenska och norska industriidkare

i fråga om tillverkningar, för hvilka sådana råämnen eller halffabrikat

erfordrades, som drabbats af de nya eller förhöjda tullarne. Eu

del sådana ändringar blefvo visserligen år 1890 vidtagna, men dessa kunde

dock, naturligt nog, icke göra tillfyllest, sedan Riksdagen, efter det våra med

vissa främmande magter ingångna tarifftraktater utgått, år 1892 fullständigt

genomfört den år 1888 och 1889 påbörjade revisionen af industritullarne.

Oafsedt de olägenheter i andra afseenden, som nu gällande mellanrikslag

föranleder, har densamma efter nyssberörda tullreform lemnat Norge nya

tillfällen till vinst på skilnaden mellan de begge ländernas tullar å råämnen

och halffabrikat; och påtagligt är, att, derest sådant icke genom ändrade

bestämmelser förebvgges, Norge allt mera skall komma att tillgodogöra

sig dessa tillfällen, i den mån industrien utvecklas, likasom äfven att de

nuvarande mellanrikslagsbestämmelserna, bibehållna oförändrade, skulle

kunna på många områden just framkalla en sådan utveckling. Detta bestyrkes

äfven af erfarenheten, enligt hvad den af embetsverken åvägabragta

utredningen gifver vid handen. Särdeles belysande i detta hänseende är

förhållandet med artiklarne jäst och margarin, hvilka, oaktadt de invändningar,

som de svenska tillverkarne sökt göra gällande gent emot en sådan

tolkning af gällande bestämmelser, i hvarje fall, då de varit i Norge tillverkade,

fått åtnjuta tullfrihet här i landet.

Skilnaden mellan de begge rikenas tullsatser för de vid jästtillverkningen

erforderliga råämnen, spanmål och potatismjöl, har äfven före den

senaste tullförhöjningen för spanmål varit ganska betydlig. Äfven om man

lemriar å sido potatismjölet och endast beaktar spanmålen, har — enligt

den utredning, landtbruksstyrelsen i sitt ofvannämnda underdåniga utlåtande

lemnat i detta ämne — endast genom tullskilnaden för sistnämnda råämne

under senare tid hvarje kilogram ren brännerijäst kunnat tillverkas för 8,o

öre och luftjäst för 4,3 öre billigare pris i Norge än hos oss. Eu sådan

skilnad i produktionsvilkor i fråga om eu vara, som betingar ett pris af

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Riksdagens Skrifvelse N:o 72.

ungefär 45 öre pr kg., måsté naturligtvis ställa den svenska jästtillverkningen

synnerligen ogynsamt i konkurrensen med den norska; och verkningarna

deraf hafva äfven visat sig i minskad export från Sverige till Norge

och ökad import från sistnämnda land till Sverige. Huru mycket ogvnsammare

förhållandena numera gestalta sig för de svenska jästfabrikerna,

sedan spanmålstullen sfi väsentligt höjts vid innevarande riksdag, inses

lätteligen.

Vidkommande åter margarin, har i den föreliggande utredningen visats,

hurusom tullen å de flesta derför erforderliga råämnen i Norge är betydligt

lägre än i Sverige. Det bör vid sådant förhållande icke väcka förvåning,

att från de svenska margarinfabrikerna så lifliga klagomål försports öfver

konkurrensen från de norska fabrikerna, hvilkas gynnade ställning på den

svenska marknaden ingalunda minskas genom den oegentlighet, att, under

det de svenska fabrikerna måste underkasta sig särskilda utgifter för stadgad

kontroll å tillverkningen, de norska äro från hvarje sådan utgift befriade.

Äfven inom flera grenar af jernindustrien intager Norge, tack vare mellanrikslagens

bestämmelser, en liknande gynnad ställning å den svenska

marknaden. I främsta rummet är detta förhållandet med tillverkningen af

spik, hvilken varas införsel från Norge gynnas på dubbelt sätt, dels genom

tullfrihet för all norsk spik, tillverkad af i Norge fallet skrot, oafsedt huruvida

skrotet erhållits af inhemska eller utländska jernpjeser, dels ock derigenom,

att, då sjelfva skrotet hit till riket införes, detta icke åtnjuter tullfrihet,

med mindre än att det kan styrkas vara fallet efter svenskt eller norskt

fabrikat. Också skall, enligt uppgift, den svenska spiktillverkningen hafva

under de senare åren nedgått med ungefär 40 procent; och af den å sid. 30

i kommerskollegii och generaltullstyrelsens underdåniga utlåtande intagna

tabellariska öfversigt af införseln från och utförseln till Norge af åtskilliga

jernfabrikat inhemtas, hvad spik beträffar, att införseln under de senaste

åren varit ungefär 4 å 5 gånger större än utförseln.

Sistberörda förhållande synes gifva vid handen, att under nuvarande

omständigheter gällande mellanrikslag ej ens är tillfredsställande för de

svenska industrier, hvilkas intressen 1890 års revision af nämnda lag afsag

att tillgodose. Icke minst torde detta gälla i fråga om sådana varor, som

framställas genom sammansättning af färdiga delar af dels inhemsk och

dels utländsk tillverkning. Visserligen innehåller mellanrikslagen det stadgande,

att sammansättning icke naturaliserar varan, hvaraf följer, att, då

samtliga de i varan ingående delar äro i utlandet tillverkade, varan i sin

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Riksdagens Skrifvelse N:o 72.

helhet skull anses såsom utländsk tillverkning; men för bedömandet åt'' de

fall, då vissa af delande äro af utländsk, ändra af inhemsk tillverkning, lemnar

lagen egentligen icke någon ledning. I praxis har ju frågan afgjorts

så, att, då varan »hufvudsakligen» varit af inhemsk tillverkning, tullfrihet

medgifvits. Men oafsedt att uttryckligt stadgande i ämnet saknas, torde

det mången gång möta afsevörd svårighet att bestämma, hvilken del af tillverkningen

som är den hufvudsakliga. Ett belysande exempel härå erbjuder,

enligt den redogörelse, som förekommer å sid. 24 och 25 i kommerskollegii

och generaltullstyrelsens underdåniga utlåtande, lampfabrikationen; och såsom

ett exempel på, till hvilka betänkliga följder bristen på noggranna bestämmelser

i ämnet kan leda, har Riksdagen inhemtat, att man vid leverans

från Norge hit till riket af ett maskineri, påyrkat tullfrihet för maskineriet,

enligt uppgift, tillhörande men särskildt för sig inkommande plåtar

och jernbalkar, hvilka, tillverkade i utlandet, i Norge undergått så obetydlig

bearbetning, att t. ex. balkarne endast afklippts till lämpliga längder och

sedermera försetts med hål, ja, att anspråk på tullfrihet framställs äfven

för sådana artiklar som blyhvitt, linolja, tågvirke och smergelduk endast

på den grund, att de voro ämnade att användas vid uppsättning här i landet

af berörda maskineri. Tilläggas bör, att yrkandet beträffande plåtarnc

och balkarne lärer hafva vunnit understöd af Norges högsta tullmyndighet.

I Norge synes dock, att döma af de i embetsverkens utlåtande anförda

uppgifter om de norska myndigheternas tullbehandling af paraplyer, sammansatta

af dels utländska, dels inhemska materialier, eu vida strängare

uppfattning hafva gjort sig gällande i afseende å införseln från Sverige.

I sammanhang med hvad ofvan anförts om lagens tolkning förtjenar

att erinras, hurusom mellanrikslagen saknar bestämmelser för reglerande

af de fall, då de bägge rikenas högsta tullmyndigheter icke kunna enas i

afseende å lagens tillämpning. Denna uti embetsverkens underdåniga utlåtande

af generaltullstyrelsen särskildt påpekade brist i lagen har, enligt

hvad Riksdagen försport, vid flera tillfällen gjort sig känbart gällande; och

befaras kan, att detta framdeles kommer att blifva förhållandet ännu mera,

i den mån nya tillverkningar uppstå och påkalla lagens tillämpning.

Många och välgrundade anledningar till klagomål från svensk sida

har ock tillämpningen af de upprepade gånger och senast år 1890 ändrade

bestämmelserna i lagens 4 § rörande gränstrafiken lemnat, i tv att medgifvande!

af tullfrihet enligt ifrågavarande § visat sig kunna, trots lagens uttryckliga

förbud, i stor utsträckning tillgodogöras för införsel i handelsafsigt.

Sådana missbruk, befordrade genom den i hög grad utvecklade landthan
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Riksdagens Skrifvelse N:o 72.

deln vid gränsen, måste naturligtvis komma att ökas i samma mån, som

de svenska tullsatserna höjas utöfver de norska och införseln följaktligen

lemnar tillfälle till vinst på tulldifferensen. Också har, efter den i början af

innevarande år vidtagna tullförhöjning för malen och omalen spanmål, den

tullfria importen af mjöl från Norge jemlikt ifrågavarande 4 § i anmärkningsvärd

grad tilltagit. Enligt införskaffade uppgifter från gränsbevakningen

öfverfördes sålunda tullfritt jemlikt ifrågavarande paragraf ensamt

på gränsen till Elfsborgs, Vermlands och Kopparbergs län under månaderna

januari—mars innevarande år 677,866 kilogram malen spanmål, under

det att motsvarande import för samma månader år 1894 icke uppgick

till mera än 181,888 kilogram. Uppenbart är, att det kringgående af lagen,

som sålunda eger rum, måste, oafsedt dess demoraliserande inverkan på

gränsbefolkningen, ganska menligt återverka på vissa grenar af svenskt

näringslif, särskild! på jordbruksnäringen i gränstrakterna, och jemväl medföra

afsevärd förlust för svenska statskassan.

Flera andra bestämmelser i gällande mellanrikslag hafva jemväl visat

sig sakna tillräcklig effektivitet. Särskilt har man i detta hänseende försport

klagan öfver bestämmelserna angående produktionsbevisen. De upplysningar,

som framkommit om omöjligheten att noggrant kontrollera bevisens

tillförlitlighet och på ett verksamt sätt beifra deri meddelade origtiga

uppgifter, samt den omständighet, att lagens bestämmelser visat sig medgifva

en mot dess anda uppenbarligen stridande attestering af utländska

varor såsom norska tillverkningar, ådagalägga ock oförtydbart befogenheten

af denna klagan.

Af hvad nu anförts framgår, att Riksdagen anser den förebragta utredningen

i ämnet gifva vid handen, att de bestämmelser, hvilka för närvarade

ordna de förenade rikenas inbördes handels- och sjöfartsförhållanden, på

samma gång de äro vissa af vårt lands näringar till fördel, lända mera

betydande och vigtigare sådana likasom ock det svenska statsverket till

skada. I berörda hänseende tilldrager sig för närvarande, förutom flera

här ofvan angifna industrier, jordbruksnäringen uppmärksamhet, då det

med de nyligen åsätta högre spanmålstullarne för denna näring afsedda

skydd betänkligt hotas genom bestämmelserna i gällande mellanrikslag.

Men, såsom ock af kommerskollegii chef i hans vid embetsverkens underdåniga

utlåtande fogade reservation betonats, är det otvifvelaktigt, att den

skada och förlust, som of nämnda lag förorsakas det svenska naringslifvet

i allmänhet och den svenska statskassan, skola i framtiden blifva ännu

större, allt efter som verkningarne af de i Sverige år 1892 höjda industriBih.

till Riksd. Prof. 189~>. 10 Smal. 1 Afl. 1 Band. IT Höft. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Riksdagens Skrifvelse N:o 72.

tullarne hinna att till fullo framträda. Vid sådant förhållande kan enligt

Riksdagens åsigt knappast någon allmän angelägenhet för närvarande anses

i högre grad påkalla en skyndsam lösning än frågan om ett ändamålsenligare

och rättvisare ordnande af de förenade rikenas inbördes handelsförhållanden;

och då Riksdagen håller före, att denna fråga bör kunna lösas

genom eu mellanrikslagstiftning, byggd på rättvisare och billigare grunder

än den nuvarande, synes det Riksdagen högst angeläget, att erforderliga

åtgärder för åvägabringande, af eu sådan lagstiftning oförtöfvadt vidtagas.

Att nu bestämdt angifva alla de förändrade bestämmelser i gällande mellanrikslag,

som må anses påkallade, skulle tydligen vara en ganska vansklig

uppgift. Sfi mycket torde dock framgå af hvad här ofvan anförts, att,

enligt Riksdagens åsigt, antalet af de naturalster och tillverkningar, som

enligt 3 § skola oafsedt sitt ursprung draga hel tull, bör ökas med åtminstone

artiklarne spanmål, omalen och malen, bröd och andra tillverkningar

af spanmål, jäst, margarin och spik; att väsentligt förändrade bestämmelser

erfordras rörande varor af s. k. blandadt ursprung, vid hvilka bestämmelser

vederbörlig hänsyn bör tagas till skilnaden i tullar ä råämnen och halffabrikat

enligt de respektive ländernas tulltåriffer; att angående de s. k.

produktionsbevisen väsentligen skärpta föreskrifter äro af nöden, för att

dessa bevis må kunna uppfylla sitt ändamål; att möjligheten af ett sådant

åsidosättande af Sveriges rätt, som det norska förbudet mot kreatursimport

från Sverige länge inneburit, måste för framtiden förebyggas genom förtydligande

stadganden i ämnet; att bestämmelser erfordras för reglerande

af de fall, då de begge rikenas högsta tullmyndigheter stannat i olika

mening beträffande lagens tillämpning; samt att föreskrifterna om den

s. k. formansforslingen måste ändras till förekommande af sådana missbruk,

som dem, hvartill nu gällande stadganden i detta ämne gifvit anledning.

Äfvenledes anser Riksdagen, med afseende å hvad här nedan

anföres, att lagens uppsägningstid bör förkortas till ett år, i likhet med

hvad förhållandet var före år 1887.

De förändrade förhållanden i afseende å Sveriges och Norges inbördes

handel och sjöfart, som sålunda måste vidtagas, afse visserligen äfven ett

mera utsträckt och skärpt öfvervakande af samfärdseln de båda rikena

emellan; och Riksdagen förbiser ingalunda, att detta måste medföra ökade

kostnader för statsverket, men Riksdagen är förvissad om, att dessa skola

mer än uppvägas genom ett bättre tillvaratagande af statens rätt än hittills

skett eller kunnat ske.

Med afseende å de betydande intressen inoni vårt land, hvilka lida

s. 11 Kontrollera mot PDF

Riksdagens Skrifvelse N:o 72. 11

men af nu gällande mellanrikslag, och vådan af hvarje uppskof med de

erforderliga förändringarnes åvägabringande, anser Riksdagen sig emellertid

nu icke böra inskränka sig till vidtagande af åtgärd i syfte att underhandlingar

om en ny lag må komma till stånd.

Den omständighet, att lagens uppsägningstid sedan år 1887 är tvåårig

i stället för den förutvarande ettåriga, ett förhållande, som jemväl måste

anses för Sverige i hög grad menligt, manar nemligen till särskildt beaktande

äfven af den möjlighet, att sådana svårigheter vid underhandlingarne

om en ny mellanrikslag kunde yppa sig, att eu uppsägning af den nuvarande

i allt fall förr eller senare blefve nödvändig. För att i sådant fall

landets näringslif icke allt för länge må komma att tyngas af de olägenheter

och missförhållanden, hvilkäs afhjelpande befunnits nödigt, har Riksdagen

funnit det vara angeläget, att lagen redan under den närmaste tiden

uppsäges. En sådan åtgärd har Riksdagen dessutom trott kunna antagas

i sin mån påskynda fortgången af underhandlingarne om nödiga rättelser

i de nuvarande missförhållandena och sålunda verka till ett både snabbt

och säkert ernående af det åsyftade målet. Riksdagen har derför för sin

del beslutit, att förordningen angående Sveriges och Norges ömsesidiga

handels- och sjöfartsförhållanden den 30 maj 1890 skall upphäfvas och

upphöra att gälla, när två förflutit från den dag, lagen varder genom Eders

Kongl. Maj:ts försorg uppsagd; och får Riksdagen härmed hos Eders Kongl.

Maj:t anhålla, ej mindre att sådan uppsägning varder före den 1 nästkommande

augusti verkstäld, än äfven att — för åvägabringande af en ny öfverenskommelse

i ämnet de förenade rikena emellan, genom hvilken deras

ekonomiska intressen varda på ett rättvisare sätt än genom den nu gällande

förordningen tillgodosedda och hvilken för tv är egnad att afhjelpa

såväl de olägenheter för det svenska närings!ifvet, som på grund af de

båda ländernas nu från hvarandra så betydligt afvikande tullsatser förefinnas,

som ock öfriga öfverklagade missförhållanden — Eders Kongl.

Maj:t täcktes inleda underhandlingar med norska regeringen och så skyndsamt

bedrifva dessa underhandlingar, att, så vidt ske kan, fullständigt förslag

till ny mellanrikslag redan år 1896 förelägges Sveriges Riksdag och

Norges Storting, eller, om detta icke låter sig göra, meddela nästkommande

Riksdag kännedom om underhandlingarnes fortgång och det resultat, till

hvilket de kunna hafva ledt.

Stockholm den 13 maj 1895.

Med undersåtlig vördnad.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.