Sök i Ratio Lex

Riksdagens Skrifvelse N:o 8ö

1895-05-16 · 5 sidor, varav 5 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 5 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Rskr. 1895:85, Riksdagens Skrifvelse N:o 8ö

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Riksdagens Skrifvelse N:o 8ö.

1

N:o 85.

Upplyst och godkänd hos Första Kammaren don 16 maj 1895.

— — — Andra Kammaren den 16 .— —

Riksdagens skrifvelse till Konungen, i fråga om omarbetning af

kungörelsen den 21 oktober 1804, angående förändrade

instruktioner för direktioner, läkare och syssloman vid

länens lasarett och kurhus.

''å: hiv .'',''1 a >• i

(Första Kammarens tillfälliga utskotts (mo 2) utlåtande n:o 9).

(Andra Kammarens tillfälliga utskotts (mo 2) utlåtande n:o 25).

Till Konungen. ■

Hos Riksdagen har i särskilda motioner uttalats önskvärdheten af eu

omarbetning utaf kungörelsen angående förändrade instruktioner för direktioner,

läkare och syssloman vid länens lasarett och kurhus af den 21

oktober 1864, hvarvid hänsyn borde tagas till den erfarenhet, som efter

nämnda år vunnits, och de behof, som uppstått med afseende på anordnandet

al eu tillfredsställande lasarettsvård.

Till stöd härför har framhållits, att lasarettsväsendet i Sverige

under de senaste trettio åren undergått en mycket stor utveckling i följd

af landstingens behjertande af behofvet utaf en väsentligt förbättrad sjukvård,

och hade detta visat sig äfven deri, att i stället lör de små, ofta

mörka lokaler, i hvilka de sjuka fordom voro inhysta, uppstått prydliga

byggnader med god tillgång på luft, ljus och vatten; att, sedan mindre

Rik till Riksd. Prof. 1X90. in Sand. 1 Afd. 1 Rand. 20 Höft. l

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Riksdagens Skrifvelse N:o 85.

bemedlade sjuke och äfven en stor de! af landtbefolkningen kommit till

insigt derom, att genom noggrann och daglig skötsel, hvaraf de komma i

åtnjutande å de nutida sjukvårdsanstalterna, helsa och arbetsförmåga,

hvilka vore deras enda kapital, kunde återvinnas hastigare å dessa anstalter

än i de sjukes torftiga hem, den obenägenhet för inträde på lasaretten,

som förut af helt naturliga skäl funnits, gifvit vika, och patientantalet

under nämnda period tredubblats; att detta i förening dermed, att

vetenskapens raska framsteg anvisat nya områden för kirurgisk behandling,

som i allmänhet och bäst kunde erhållas å ett välordnadt sjukhus, högst

betydligt ökat anspråken på lasaretten och der anstälde läkare; a», ehuru

lasarettsväsendet under ofvan berörda tid hastigt utvecklats, de instruktioner,

som lände till efterrättelse beträffande lasarettens administrativa

och ekonomiska skötsel, dock vore oförändrade eller väsentligen desamma

som för mera än trettio år sedan, då förenämnda instruktioner utfärdades;

samt att bland sakkunnige den meningen vore allmän, att ett stort antal

af de stadganden, nämnda kungörelse innefattade, numera ingalunda motsvarade

tidens kraf.

Några exempel derpå, att vissa föreskrifter i denna kungörelse visat

sig föråldrade, under det att andra nödvändiga saknades, hafva jemväl

anförts.

I § 6 mom. 12 af instruktionen för läkare vid länens lasarett och

kurhus föreskrefves nemligen, att såvida ej anhörige bestämdt förbjödc liköppning,

skulle sådan förrättas å hvarje inom inrättningen afliden sjuk.

Lasarettsläkarne borde emellertid framför allt vara den operativa kirurgiens

målsmän i sina respektive landsändar. Den nutida vetenskapens utveckling

och de antiseptiska och aseptiska metodernas tillämpning fordrade

med bjudande nödvändighet, att kirurgens arbete på obduktionsrummet

inskränktes till det minsta möjliga. På de kirurgiska klinikerna vore sed,

att den från obduktionen kommande medicine kandidaten ej ens såsom

åskådare hade tillträde till operationssalen; men lasarettsläkaren vore skyldig

att, sedan han varit sysselsatt med obduktion, kanske af i sårfebersjukdom

afliden, måhända omedelbart derefter utföra operationer, som

kräfde den allra strängaste antiseptik. Att nämnda föreskrifters efterlefnad

kunde medföra lifsfara för deti sjuke vore klart, men föreskriften vore förklarlig,

då lasarettsstadgan vore så gammal, att den affattuts före upptäckten

af den antiseptiska behandlingsmetoden.

1 § 8 af instruktionen för direktionerna öfver länens lasarett och

kurhus föreskrefves, att obotligt sjuke ej finge å lasarett intagas utan

direktionens pröfning i hvarje särskildt fall. Insändes från landsbygden

en obotligt sjuk, för hvilken mycket kunde göras till lindrande af smärtor,

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Riksdagens Skrifvelse N:o 85.

in. in., hade lasarettsläkaren efter författningen intet annat att göra än att

återsända den sjuke till hemorten eller skaffa honom tillfällig bostad, till

dess direktionen, af hvars medlemmar vanligen några bodde på landet,

hunnit sammanträda.

I fråga om intagning på lasarett af barnaföderskor funnes inga föreskrifter,

ehuru dylika voro alldeles nödvändiga, för att läkaren skulle

kunna veta, livilka förlossningsfall han vore skyldig vårda på lasarettet

och livilka skulle skötas i hemmen.

Numera vore på flera sjukhus anstälda underläkare, och komma

dessa säkerligen att allt mera blifva nödvändiga för sjukvården; men det

oaktadt funnes inga allmänna bestämmelser om deras ställning.

I fråga om medicinska rättsfall vore läkaren skyldig att lemna

journalutdrag, som dock för domaren ofta vore otillfredsställande, men

huruvida läkaren hade rättighet till lösen för ett vidlyftigare intyg, som

domaren äskade, vore ej bestämdt.

Likaledes vore obestämdt, huruvida läkaren hade ersättningsrätt för

/(»''menligt betyg för sinnessjuk, intagen på lasarett, när sådant förut ej

voro afgifvet för inträde å hospital.

Den åberopade kungörelsen angående instruktioner för direktioner,

läkare och syssloman vid länens lasarett och kurhus, qvarstår väl icke

helt och hållet uti dess ursprungliga skick, utan hafva vissa paragrafer

af densamma ändrats genom tid efter annan utkomna kungörelser, hvarigenom

en del brister afhjelpts och förbättringar införts, men på sätt

ofvan biff vit erinradt, torde en omarbetning af ifrågavarande författning

vara nödig.

Åliggandet för lasarettsläkarnc att, såvida ej anhöriga bestämdt

förbjödo liköppning, förrätta sådan å hvarje inom inrättningen afliden

sjuk och i särskild bok införa protokoll öfver liköppningsförrättningen har

väl tillkommit för att bereda läkaren tillfälle att vidga sina kunskaper och

sin erfarenhet om sjukdomars orsaker, utveckling och verkningar, äfvensom

att få ett materiel för de utredningar, som till äfventyrs framdeles af

offentlig myndighet kunna infordras offer af annat, skäl kunna varda

behöfliga. Donna obduktionspligt. kan dock för lasarettsläkaren försvåra

iakttagandet af de stränga bud, som den under senare liden utvecklade

antiseptiska behandlingsmetoden föreskrifver, och vålla smittoämnens öfverförande

till de sjuke, hvarjemte den undanrycker läkaren eu tid, som

kanske mången gång väl behöfves för andra lasarettsbestyr. Af dessa

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Riksdagens Skrifvelse N:o 85.

skäl och med hänsyn jemväl till den goda utbildning, läkarne numera

erhålla under studietiden, kan det dragas i tvifvel, huruvida detj för

sjukvården kan vara till synnerligt gagn, att lasarettsläkaren, utan afseende

på sjukdomens art och beskaffenhet, förrättar liköppning å alla atlidne

sjuke, hvilkas anhöriga det ej förbjuda; och föreställer sig Riksdagen, att

en begränsning af obduktionsskyldigheten skall kunna verkställas utan

att syftemålet med denna skyldighet härigenom förfelas.

Ifrågavarande kungörelse är byggd på den grundsatsen, att hvarje

län skall vidtaga nödiga anordningar för att de kroppsligen sjuke, som

anses kunna till helsan återställas eller förbättras, må få den omsorgsfulla

läkarevård, som sjukdomarnes natur kräfver och de sjukes lefnadsförhållanden

eller ekonomiska ställning möjligen eljest ej skulle tillåta, derifrån dock

undantagna sådana, hvilka till följd af sjukdomarnes beskaffenhet (t. ex.

smittosamma febersjukdomar) äro enligt särskilda föreskrifter uteslutna från

lasarettsvård. Rätt till vård å lasarett tillkomma ej heller i regel obotliga,

hvilkas intagning beror på direktionens pröfning i hvarje särskilt fall.

Ett särdeles stort antal fall af obotliga sjukdomar äro af den art, att

deras behandling å sjukhus ej blott medför en lindring af den sjukes

tillstånd, utan äfven kan medföra ett återställande af den sjukes arbetsduglighet

och förvärfsförmåga, åtminstone för en tid och ofta i ganska

väsentlig grad, hvadan ändrade och förtydligande bestämmelser för dessa

sjukes intagning å lasaretten måste anses vara af nöden.

Innehållet uti ifrågavarande kungörelse gifver, på sätt ofvan framhållits,

icke anledning till att lasaretten skola hållas öppna för barnaföderskor,

som till intagning sig anmäla; och sjukvården vid länslasaretten

är icke heller ordnad för förlossningar, hvartill erfordras särskilda sjukrum

och en sjukvårdsbetjening med speciel öfning. För biträde vid förlossningar

hafva kommunerna dessutom dragit försorg genom att anställa barnmorskor,

som erhållit utbildning dertill uti statens undervisningsanstalter.

Men om än i allmänhet taget för förlossningar lasarettsvård icke är erforderlig

eller bör få anlitas, torde dock vid tillfallen, då för en barnaföderska

operativ behandling är af nöden eller af andra orsaker den goda

vård, som lasaretten erbjuda, är högeligen behöflig, det icke bryta mot

grunderna för länslasarett sväsendet, att barnaföderskan å lasarettet intages,

utan snarare synes ett afvisande under sådana omständigheter strida emot

den medkänsla för andras lidande, på hvilken lasarettsinstitutionen är byggd.

Den utvidgning, som länslasaretten och kurhusen efter verkställa nyoller

ombyggnader på många orter undergått, samt den starka tillväxten

i antalet af å dem vårdade sjuke äfvensom de nya eller ändrade sjukvårdsmetoder,

som vetenskapliga rön infört, hafva särdeles vid de större

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Riksdagens Skrifvelse N:0 85.

lasaretten påkallat ökning af läkarekrafterna. Vid åtskilliga lasarett kafva

derför anstalts underläkare, hvilka aflönas med medel, som af vederbörande

landsting dertill anslagits. Hvad instruktionen för läkarne vid länens

lasarett innehåller rörande tillsättning af tjenstår samt läkarnes rättigheter

och skyldigheter m. m. eger ej tillämpning å sådana underläkare. Utan

tvifvel bör det dock lända till båtnad såväl för sjukvården som äfven

för dem, som egna sig åt läkarekallet, att jemväl underläkarnes ställning

blifver i viss mån likformigt ordnad vid de särskilda lasaretten, hvarför

det synes Riksdagen, som hvad härutinnan ofvan påpekats icke bör af

vederbörande lemnas obeaktadt. ''

Möjligen torde instruktionens stadganden om formerna för sjukes

intagning och om afgiftsfri vård för medellösa personer, som tillhöra

annat lasarettsdistrikt, jemväl vara i behof af uppmärksamhet.

Då således flerfaldiga bestämmelser i instruktionen för läkarne vid

länens lasarett och kurhus äro af den beskaffenhet, att densamma synes

kräfva omarbetning i åtskilliga stycken till vinnande af större klarhet och

fullständighet samt närmare anslutning till nu allmänt gängse uppfattning

om lasarettsväsendet, får Riksdagen anhålla, det Eders Kong]. Maj:t ville

låta verkställa omarbetning af kungörelsen angående förändrade instruktioner

för direktioner, läkare och sysslomän vid länens lasarett och kurhus

af den 21 oktober 1864, och att dervid hänsyn måtte tagas till den

erfarenhet, som efter 1864 vunnits, och de behof, som uppstått med afseende

på anordnandet af en tillfredsställande lasarettsvård.

Stockholm den 16 maj 1895.

Mod undersåtlig vördnad.

Rik till Riksd. Viol. I till Ii. 10 Sami. t Afd. 1 Rand. .20 Höft.

O

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.