Sök i Ratio Lex

Skrifvelse till Konungen, i anledning af väckta motioner om åtgärder till befrämjande af hushållningen med enskildes skogar.

1896-05-13 · 4 sidor, varav 4 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 4 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Rskr. 1896:107, Skrifvelse till Konungen, i anledning af väckta motioner om åtgärder till befrämjande af hushållningen med enskildes skogar.

Dokumentets text

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Riksdagens Skrifvelse N:o 107.

N:o 107.

»KO ••:/

Dppläst och godkänd hos Första Kammaren den 13 maj 1896.

— — — — Andra Kammaren den 13 — —

Riksdagens skrifvelse till Konungen, i anledning af väckta motioner

om åtgärder till befrämjande af hushållningen med enskildes

skogar.

(Sammansätta bevillning»- och lagutskottets utlåtande n:o 2.)

Till Konungen.

Frågan om åtgärder från statens sida till främjande af den enskilda

skogshushållningen har vid innevarande riksdag upptagits af

flera enskilda motionärer, hvilka för Riksdagen härutinnan framlagt

förslag af olika innehåll. Så har bland annat hemstälts om inköp af

skogsmarker för bildande af länsallmänningar, hvilka skulle ställas

under domänstyrelsens vård. I detta afseende har anförts, att icke

allenast vårt lands utan äfven andra länders erfarenhet visat, att man

af skogar, som befunne sig i enskildes ego, icke kunde vänta någon

uthållande afkastning eller skogarnes bevarande för framtiden af det

enkla skäl, att den privatiserande egennyttan alltid funne det förenligt

med sin ekonomiska fördel att realisera skogskapitalet i penningar i

stället för att endast taga räntan af detta kapital, hvaraf framginge,

hvad statsmagterna redan länge insett, det lämpliga uti att staten

ökade sin skogsmark.

För öfrigt har uti förevarande motioner framhållits det oafvisliga

behofvet af åtgärder från lagstiftningens sida för bevarande af de

skogar, som befinna sig i enskildes ego, samt rättmätigheten af lag
-

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Riksdagens Skrifvelse N:o 107.

stiftniugens ingripande i detta syfte, och särskild! har i detta hänseende

påpekats lämpligheten af en lag, som, utan att hindra den enskildes

rätt att fritt förfoga öfver sin växande skog, skulle ålägga honom att

efter utverkning sörja för dess återväxt.

Riksdagen vill erinra derom, att, sedan domänstyrelsen i utlåtande

den 18 februari 1895 afgifvit förslag angående åtgärder till den enskilda

skogshushållningens främjande, rikets länsstyrelser och landsting

lemnats tillfälle att deröfver yttra sig. Uti samtliga dessa yttranden

— med undantag för några få, uti hvilka dock särskild! betonats, att

de gälla endast vederbörande län — framhålles det nödvändiga i, att

något göres på lagstiftningens väg för vården af de skogsmarker, som

befinna sig i enskildes ego. Men lika enig som man är härom, lika

skiljaktiga blifva meningarne, då det gäller att afgöra, hvilka lagstiftningsåtgärder,

som i detta hänseende böra vidtagas, en meningsskiljaktighet

som förklaras, då i de afgifna yttrandena från många håll framhålles,

att förhållandena inom landets olika delar äro från hvarandra så vidt

skilda, att en skogslag icke kan i alla sina bestämmelser gälla för hela

riket eller större delen deraf. Detta förhållande har ock varit ett af de

mest använda skälen för det ganska allmänna afstyrkandet af domänstyrelsens

förslag.

Riksdagen medgifver ock, att det icke kan förnekas, att lagstiftningen

för vården om de enskilda skogarne icke kan för vårt land,

med dess olikheter i jordmån, klimat och befolkningsförhållanden, lämpligen

gifva enahanda bestämmelser för de olika delarne af landet.

Då emellertid behofvet af en förbättrad skogsvård inom landet

kan anses vara allmänt erkändt och uttalad!, och detta behof för hvarje

år blir mer trängande och är egnadt att mångenstädes framkalla berättigade

farhågor, om icke snar rättelse sker, anser Riksdagen det icke

vara välbetänkt att af denna angifna svårighet den så vigtiga frågans

lösning undanskjutes och göres helt och hållet beroende af initiativ

från landstingen, helst det kan sägas, att deras meningar i frågans

hufvudsakligaste del redan äro uttalade.

Då denna fråga vid föregående tillfälle i Riksdagen behandlades,

uttalades farhåga, att den ifrågasatta lagstiftningsåtgärden skulle kunna

fördröja eller förhindra fastställelse å förslag, som ett eller annat landsting

redan vore betänkt på att framlägga, men denna farhåga synes så

mycket mindre berättigad, som det är betonadt, att frågan icke kan

lösas endast genom antagandet af eu gemensam lag.

Ehuru således, såsom ofvan framhållits, en för alla orter lämplig

gemensam lag sannolikt icke kan erhållas, håller Riksdagen dock före,

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Riksdagens Skrifvelse N:o 107.

att det gifves vissa hufvudgrunder, hvilka kunna vara gemensamma,

och på hvilka lagen hvilar, under det att dertill komma särskilda bestämmelser,

olika för de skilda orterna med hänsyn till der betintlijra

olika förhållanden.

Att vid särskiljandet af de bestämmelser, hvilka böra såsom allmänna

antagas, och dem, som derutöfver erfordras för de särskilda

orterna, svårigheter kunna möta, vill Riksdagen icke förneka, men antager

dock, att dessa svårigheter kunna öfvervinnas, då frågan kommer

under vederbörlig pröfning, hvilken pröfning synes Riksdagen bäst kunna

verkställas genom för ändamålet särskildt utsedda personer.

I de flesta af de yttranden, som afgifvits i anledning af domänstyrelsens

förslag har betonats lämpligheten af en lagstiftning, som,

utan att ingripa i den enskildes förfoganderätt öfver skogen, endast

ålade honom att efter afverkning af skog sörja för dess återväxt; och

håller Riksdagen före, att ett stadgande om sådan skyldighet för skogsödare

är af den art, att det lämpar sig för hela landet med undantag

möjligen för de allra nordligaste delarne deraf. Frågan om sättet för

åstadkommande af återväxt, vare sig genom sådd, genom plantering

eller genom sjelfsådd, anser Riksdagen icke kunna bestämmas lika för

hela landet, utan böra bestämmelserna härom lämpas efter de olika

laudsdelarnes olika förhållanden, och det gemensamma lagstadgandet

stanna dervid, att skogsegaren inom viss tid skall visa, att föreskriften

för återväxtens befrämjande fullgjorts. Beträffande påföljden för underlåtenhet

att sörja för återväxten efter verkstäld afverkning har ifrågasatts

dels, såsom i gotlandslagen stadgas, bestämmelser om förbud för

skogsegaren att nyttja sin öfriga skog för annat än husbehof, dels ock

viten och vidtagande af de för återväxten erforderliga åtgärder på jordegarens

bekostnad, då denne oaktadt påminnelse tredskas att fullgöra

sin skyldighet i detta hänseende. Hvilken af dessa bestämmelser som

må anses eg a företräde framför den andra, derom tillåter sig Riksdagen

emellertid icke att göra något uttalande. Likaså anser Riksdagen, att

uti en för landet i dess helhet gällande lag kunde gifvas allmänna bestämmelser

mot eu skadlig öfverafverkning af skog, ehuru detaljstadgandena

härom torde höra vara olika för skilda delar af landet.

Riksdagen vill derjemte framhålla, att såsom en åtgärd i förutnämnda

syfte äfven kan ifrågasättas, att staten skulle tillerkännas rätt i vissa fall att

expropriera afverkad skogsmark, der jordegaren underlåtit hvad honom

med afseende å skogens återväxt ålegat, och att staten torde böra hafva

sin uppmärksamhet rigtad på att söka förvärfva till skogsbörd tjenliga

kalmarker vare sig för bildande af kronoparker eller allmänningar.

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Riksdagens Skrifvelse N:o 107.

Då emellertid föreskrifter om skyldighet att sörja för återväxten

i flera fall icke skulle medföra den åsyftade verkan, om ej den uppväxande

ungskogen, åtminstone under någon tid, skyddades, så anser

Riksdagen, att stadgandena i detta syfte böra meddelas vare sig genom

begränsning af betesrätten eller på annat sätt.

Såsom en allmän bestämmelse bör ock ingå ett stadgande om

kontroll öfver lagens efterlefnad. Mot förslaget om kommunalnämnden

såsom kontrollerande i detta fall hafva af många utaf de myndigheter,

som uttalat sig i frågan, invändningar gjorts, under det att å andra

sidan detta förslag af flere förordats. Utan att bestämdt gifva företrädet

åt den ena eller andra af dessa meningar, anser Riksdagen dock,

att ifrågavarande kontroll icke bör öfverlemnas uteslutande åt kommunalnämnden

utan i sista hand åligga skogsstatens tjenstemän.

Till sist vill Riksdagen framhålla, hurusom det synes Riksdagen

önskligt vara, att undantag från de förpligtelser, som åläggas enskild

skogsegare rörande vården af hans skog, må kunna medgifvas egare

af mindre skogsområde.

Af dessa skäl får Riksdagen anhålla, det Eders Kongl. Maj:t

ville tillsätta en komité af sakkunnige män för att utreda, hvilka åtgärder

lämpligen kunna vidtagas för vinnande af en tillfredsställande

vård af de enskilda skogarne och derefter framlägga de förslag, hvartill

denna utredning, med hänsyn till de inom olika landsdelar rådande

förhållanden, gifver anledning.

Stockholm den 13 maj 1896.

Med undersåtlig vördnad.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.