Sök i Ratio Lex

Skrifvelse till Konungen, i anledning af väckta motioner angående ändringar i förordningen om jordegares rätt öfver vattnet ä hans grund den 30 december 1880.

1896-05-13 · 5 sidor, varav 5 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,5 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 5 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Rskr. 1896:112, Skrifvelse till Konungen, i anledning af väckta motioner angående ändringar i förordningen om jordegares rätt öfver vattnet ä hans grund den 30 december 1880.

Dokumentets text

s. 9 Kontrollera mot PDF

Riksdagens Skrifvelse N:o 112.

9

W:o in.

Uppläst och godkänd hos Första Kammaren den 13 maj 1896.

— — — — Andra Kammaren den 13 — —

Riksdagens skrifvelse till Konungen, i anledning af väckta motioner

angående ändringar i förordningen om jordegares

rätt öfver vattnet ä hans grund den 30 december 1880.

(Lagutskottets utlåtande n:o 62.)

Till Konungen.

Vid innevarande Riksdag hafva flere enskilda motionärer väckt

förslag om ändringar i kongl. förordningen om jordegares rätt öfver

vattnet å hans grund den 30 december 1880.

Uti en af ifrågavarande motioner har framhållits behofvet af bestämmelser,

huru förfaras skall, då, vid fråga om uppförande i vattendrag

af ny dam för vattenverk eller förändring af äldre sådan, det

vattendrag, hvarom fråga är, sträcker sig genom eller mellan tvä eller

flere rätters domvärjo. Härom yttrar motionären:

Såsom kändt vore, förekomme på synnerligen många ställen inom

landet, att vattendrag sträckte sig genom två eller flera rätters domvärjo,

och jemväl förekomme ej så sällan, att vattendrag utgjorde gräns

mellan särskilda läns eller rätters områden, så att en del af vattendraget,

ansåges tillhöra ett läns eller eu rätts område och annan del af

vattendraget ansåges tillhöra annat läns eller annan rätts område.

Bill. till Riksd. Prof. 1896. 10 Sami. 1 Afd. 1 Band. 29 Höft.

2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10 Riksdagens Skrifvelse N:o 112.

Exempelvis kunde anföras Göta eif, som å ej obetydliga sträckningar

utgjorde ej endast länsgräns mellan Elfsborgs län och staden

Göteborg, å ena, samt Göteborgs och Bohus län, å andra sidan, än

äfven häradsgräns mellan särskilda inom nämnda tvenne län belägna

rättsområden. Här omförmälda förhållanden hade icke blifvit opåaktade

inom den processuella delen af vattenrättslagstiftningen. Så stadgades

uti kongl. förordningen angående ändring och utrifning af vattenverk

den 20 januari 1824 § 8: »Sträcker sig vattendrag, som synas skall,

längre än genom en domsaga, förordne liofrätten, på sökandens anmälan,

särskild domare, att med uthärads nämnd saken upptaga».

Vattenrättskomitén föreslog i § 84 af dess den 5 november 1870 afgifna

betänkande ett stadgande af följande lydelse: »Sträcka sig vattendrag

eller egor, hvarom fråga är, genom två eller flera rätters domvärjo,

göre ordföranden i den rätt, hvartill saken instämd blifvit, anmälan

hos hofrätten, som förordnar, vid hvilken domstol saken upptagas

må. Erfordras i thy fall ny instämning, vare tid dertill en månad,

sedan sakegaren om hofrättens beslut kunskap fått.» I 53 § af lag om

dikning och annan afledning af vatten den 20 juni 1879 stadgades:

»Sträcka sig vattendrag eller egor, om hvilka fråga är, genom två eller

flera rätters domvärjo, höre målet under den rätt, der största delen af

den jord, om hvars torrläggning fråga blifvit väckt, är belägen.»

I kongl. förordningen den 30 december 1880 om jordegares rätt

öfver vattnet å hans grund saknades deremot föreskrift, huruledes förfaras

skulle, då vattendrag, hvarom fråga vore, sträckte sig genom eller

mellan två eller flera rätters domvärjo. Bristen på föreskrift i förenämnda

syfte hade under den tid förordningen tillämpats vållat dels i

processuelt hänseende ojemnhet och sväfvande i rättskipningen samt,

dels i praktiskt hänseende, synnerligen der fråga varit om bestämmande

af kungsådras läge, stora olägenheter för vederbörande vattenverksegare.

Enär emellertid under nuvarande tidsförhållanden vattenkraften

kommit till en, då nu gällande vattenlag antogs, icke anad användning,

torde det vara af vigt, att sådana brister i lagstiftningen, genom hvilka

ej ringa skada iörorsakas industrien, blifva snart afhjelpta.

Uti de öfriga framställningar, hvarom här är fråga, framhålles det

slöseri med vattenkraft, som flerstädes framkallats af gällande bestämmelser

om kongsådra, och hurusom genom ändring i stadgandena om

flottled och kongsådra, särskild! uti forsar och vattenfall, vattendragens

stora energiförråd borde kunna bättre än no är fallet tillgodogöras för

landets industri.

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Riksdagens Skrifvelse N:o 112.

Den förändring, som 20 kap. byggningabalk^! erhöll genom kongl.

förordningen om jordogares rätt öfver vattnet å hans grund af den 30

december 1880, vore ganska märklig i så måtto, att, då fråga vore om

anläggande af nya verk och användande af hittills obegagnad vattenkraft

i våra större vattendrag, der kongsådra förekomme, det mötte

stora svårigheter att ens kunna utröna, huru mycket vatten med rätta

tillkomme en strandegare; att förändringen utestängde möjlighet att på

nyttigt sätt få använda äfven en del, större eller mindre, af den ofantliga

vattenmängd, som genom nämnda kongl. förordning blifvit tilldelad

kungsådran; och att förhållandet mellan de båda strandegarne på ömse

sidor af ett vattendrag blefve nästan omöjligt att utreda, så att en rättvis

fördelning dem emellan af den relativt obetydliga återstod, som

kungsådran lemna!, kunde verkställas. Men äfven för äldre verk, som

möjligen icke kunde förete särskild! tillstånd till sina dambyggnader

— och dessa torde vara många — hade inträdt. en osäker ställning,

alldenstund de kunde utsättas för oberäkneliga rättstvister och om, i

följd af sådana, de blefve hänvisade att i enlighet med nuvarande lag

söka rättighet till ny dambyggnad, hade de icke blott blifvit beröfvade

hvad de länge innehaft och ansett sig rätteligen innehafva, utan blefve

då, liksom en anläggare af nytt verk, utsatta för alla här ofvai! anförda

svårigheter.

Skulle då vid ett vattenfall, antingen tvärt stupande eller mer

eller mindre långsträckt, kungsådran beräknas till en tredjedel af vattendragets

bredd och framgå i djupaste vattnet, vore det otvifvelaktigt,

att den vid alla förekommande fall skulle sluka den ojemförligt större

delen af framrinnande vattenmängden och lemna relativt högst litet åt

de båda strandegarne. Derjemte komme dessa sins emellan att erhålla

väsentligt olika anparter af den dem tillkommande återstod af vattenmassan.

Ty äfven om djupaste vattnet skulle ligga midt i strömfåran,

kunde medeldjupet efter den ena strandegarens tredjedel vara betydligt

mindre och, om vattnets hastighet vore lika vid båda stränderna, betydligt

mindre vatten der framrinna än på motsatta sidan, för att icke tala

om att en olika hastighet hos vattnet kunde ytterligare förstora denna

olikhet. Här antoges dock, att kungsådran läge midt i strömmen och

att de båda strandegarne finge njuta hvar sin tredjedel af bredden.

Men lika ofta och till och med i vanligaste fall befunne sig största

djupet ej midt i strömmen, utan mer eller mindre åt ena stranden, och

då tillkomme ytterligare den orättvisan, att man icke ens af vattendragets

bredd kunde åstadkomma en rättvis fördelning, ty ingen kunde

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Riksdagens Skrifvelse N:o 112.

val ifrågasätta att ena strandegaren hos grannen midt öfver skulle tillerkännas

en del af strömmens bredd, som fattades honom.

Och likväl vore den urgammal denna grundsats, äfven upptagen

i vattenrättsförordningens 1 §, att »en hvar eger att det vatten, som

å hans grund finnes, sig tillgodogöra)) eller att eganderätten till vattnet

tillkomme den, som egde stranden; och i 4 § stode äfven dessa ord:

»efter ty å hans hälft belöper».

Uti denna ursprungliga eganderätt hade visserligen tid efter annan

en begränsning måst ske för att ej lägga hinder i vägen för vissa allmänna

och enskilda intressen, såsom farled, fiske, flottled och för att

skydda ofvan- och nedanför boende jord- och strandegare, och på 1600- talet uppkom namnet »kongsådra». Uti en sådan begränsning af deras

ursprungliga rätt, så länge den höll sig blott inom behöfliga gränser,

hade strandegarne, och det med rätta, måst finna sig. Men då denna

begränsning, som under tidernas lopp blifvit allt större och större,

slutligen utmynnat i nuvarande bestämmelse, att öfverallt i vattendraget

kungsådran skulle omfatta en tredjedel af vattendragets bredd, och derigenom,

utan att det vore behöfligt för andra allmänna eller enskilda

intressen, beröfvat strandegaren större delen af det, som ursprungligen

var hans tillhörighet, torde det vara skäl, att en utredning gjordes för

att tillse, om ej sådant kunde förekommas och vårt land kunna, äfven

utan att någons rätt förnärmades, få tillgodogöra sig den rikliga och

billiga drifkraft, som försynen beskärt oss i landets många vattenfall.

Och detta torde väl ock kunna ske, då man besinnade, huru relativt

-litet vatten i en större ström behöfde tagas i anspråk för flottning,

huru liten plats och litet vatten behöfdes, för att med ganska enkla

anordningar fiskens upp- och nedgång ej skulle förhindras, och då

segel- och båtled ej förekomme i den del af vattendragen, hvarom nu

vore fråga.

Hvad beträffar den här ofvan först omförmälda framställning, anser

Riksdagen en lagändring i det deri angifna syfte vara af behof påkallad.

Äfven öfriga ofvan berörda förslag hafva synts Riksdagen vara

förtjenta af beaktande. Det är nemligen för landets industri af vigt,

att möjlighet beredes till användning i möjligaste måtto af den billiga

drifkraft, som naturen i vårt land i och genom vattenfallen och forsarne

erbjuder, och det torde med fog kunna påstås, att särskildt bestämmelserna

angående kungsådra härutinnan ställa sig hindrande i

vägen långt mera, än hvad faktiskt befintliga intressen kunna betinga.

I många fall torde kungsådras storlek kunna i väsentlig mån inskrän
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Riksdagens Skrifvelse N:o 112.

kas, utan att något men tillskyndas de intressen, för hvilkas tillgodoseende

dess öppenliållande blifvit föreskrifvet, och under alla förhållanden

måste det anses såsom olämpligt att skapa en allmän regel för

förhållanden, som redan till sin natur äro af synnerligen skiftande art.

Kungsådras öppenhållande till nu lagstadgad bredd kan nemligen vara

af behofvet påkallad i vissa vattendrag, särskildt i de mindre eller i

sådana, der fallhöjden är ringa och stränderna låga, under det att i

andra vattendrag kungsådras bredd utan ringaste skada kan betydligt

inskränkas.

Riksdagen håller alltså före, att en med ledning af sakkunnige

personers utlåtande företagen undersökning i hvarje specielt fall bör

vara afgörande i fråga om d& inskränkningar, som kunna vara erforderliga

uti den enskilde strandegarens förfoganderätt öfver vattnet, och

hyser den uppfattningen, att med genomförande af en dylik grundsats

industriens intressen utan men för andra intressenter kunna tillgodoses

i långt högre grad, än hvad nu är förhållandet.

På grund af hvad sålunda anförts får Riksdagen anhålla, dels det

Eders Kongl. Maj:t ville låta utarbeta och för Riksdagen framlägga

förslag till sådan ändring uti gällande förordning om jordegares rätt

öfver vattnet å hans grund, att uttrycklig bestämmelse meddelas, huru

förfaras skall, då fråga om att för vattenverk göra ny eller förändra

äldre dam anses beröra rättsegande utom den underrätts domvärjo, der

den fastighet är belägen, å hvars grund byggnaden skall göras, dels

ock att Eders Kongl. Maj:t täcktes taga i öfvervägande, huru vida strandegare

bör tillåtas att i vidsträcktare mån, än nu är medgifvet, tillgodogöra

sig vattenkraften i landets forsar och vattenfall, der sådant ske

kan utan skada för fiske, flott- eller farled eller för någon, som ofvan

eller nedan eger jord, vattenverk eller annan egendom, samt, om så

anses vara förhållandet, för Riksdagen framlägga förslag till ändrade

lagbestämmelser härutinnan.

Stockholm den 13 maj 1896.

Med undersåtlig vördnad.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.