Sök i Ratio Lex

Skrifvelse till Konungen, angående åtgärder för beredande af lämplig uppfostran åt minderåriga förbrytare samt vanartade och i sedligt afseende försummade barn.

1896-04-25 · 8 sidor, varav 7 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 7 av 8 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Rskr. 1896:37, Skrifvelse till Konungen, angående åtgärder för beredande af lämplig uppfostran åt minderåriga förbrytare samt vanartade och i sedligt afseende försummade barn.

Dokumentets text

s. 7 Kontrollera mot PDF

Riksdagens Skrifvelse N:o 37.

7

N:o 37.

Uppläst och godkänd hos Första Kammaren den 24 april 1896.

— — — — Andra Kammaren den 25 — —

Riksdagens skrifvelse till Konungen, angående åtgärder för beredande

af lämplig uppfostran åt minderåriga förbrytare

samt vanartade och i sedligt afseende försummade barn.

(Första Kammarens tillfälliga utskotts (n:o 1) utlåtande n:o 6.)

(Andra Kammarens tillfälliga utskotts (n:o 1) utlåtande n:o 9.)

Till Konungen.

I en hos Riksdagen väckt framställning har anförts, att man inom

allt vidsträcktare kretsar syntes komma till insigt om den allvarsamma

fara, som hotade vår samhällsordning genom den sedliga förvildningen

hos en del af det uppväxande slägtet. De berättelser, som under senaste

tiden gång på gång meddelats om våldsdåd, öfvade af minderåriga,

samt om formliga förbr}rtareligor, bestående af halfvuxen ungdom, hade

bibragt många den öfvertygelsen, att samhället genom att icke i tid

vidtaga åtgärder mot detta missförhållande låtit en svår försummelse

komma sig till last, samt att denna försummelse måste i möjligaste mån

och med det snaraste godtgöras.

En oroväckande yttring af omförmälda sedliga förvildning utgjorde

det stora antalet unga förbrytare, framför allt den fortgående ökningen

af detta antal. De statistiska uppgifterna syntes nemligen tyda på en

tilltagande brottslighet hos ungdomen inom nästan alla land. Det vore

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Riksdagens Skrifvelse N:o 37.

fara värdi, att den sedernas förbildning, hvari lagöfverträdelserna hade

sin upprinnelse, komme att sprida sig till allt större kretsar af det

uppväxande slägtet, hvaraf följden måste blifva, att framtidens mensklighet

sjönke ned till en lägre moralisk ståndpunkt än den, hvarpå

nutidens befunne sig.

Under sådana förhållanden vore det helt naturligt, att fråga om

brottsligheten bland de minderåriga under den senaste mansåldern tilldragit

sig en allt lifligare uppmärksamhet, i främsta rummet gifvetvis

bland dem, som af denna fråga omedelbart berördes, nemligen å ena

sidan dem som handhade fångvården, å andra sidan skolmännen, framför

allt folkskolemännen.

Närmaste anledningen till att de förra tagit frågan under ompröfning

vore den bland dem vunna erfarenheten om fängelselifvets förderfliga

inflytande på de minderåriga. Redan tidigt hade man kommit till

insigt därom, att förbrytare, hvilka ännu befunne sig i barndoms- eller

öfvergångsåldern, icke hade sin rätta plats i fängelset, samt att de ofta

utginge ur detta vida sämre än de gingo derin. Folkskolemännen

åter hade under sin dagliga verksamhet varit i tillfälle att steg

för steg följa det ondas utveckling samt att uppdaga de källor,

hvarur det hemtade sin näring. De hade dessutom haft flera särskildt

tvingande anledningar att med lifligaste intresse omfatta denna fråga.

De unga lagöfverträdarne utginge nemligen nästan utan undantag ur

kretsen af dessa kringstrykande och vanartade barn, hvilka genom sina

skolförsummelser och sitt dåliga uppförande beredde läraren de bittraste

bekymmer och i hög grad förlamade hans arbete. Dylika barn måste

naturligtvis utöfva en i hög grad demoraliserande inverkan på sina kamrater,

hvadan deras samvaro med välartade barn innebure en upprörande

orättvisa såväl mot dessa som mot deras föräldrar.

Att en förbättring af nu omförmälda förhållanden vore möjlig,

derpå egde man lyckligtvis ett ovedersägligt bevis. I England både

nemligen enligt statistiska uppgifter de yngre förbrytarnes antal, hvilket

varit i stigande till år 1870, sedan dess nästan oaflåtligt sjunkit, och

verkningarna häraf hade från och med 1883 visat sig i en fortgående

minskning äfven af antalet äldre förbrytare.

Hufvudorsaken till detta märkliga förhållande vore lätt funnen. Den

läge deruti, att staten allt sedan 1850- och 1860-talen kraftigt tagit saken

om hand. Den hade genom sin lagstiftning föreskrifvit »tvångsuppfostrarn)

för sådana, som häraf vore i behof: för de minderåriga brottslingarna

i förbättringshem, för de kringstrykande och varnartade barnen

i räddningshem och dermed beslägtadc anstalter. Staten hade vidare

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Riksdagens Skrifvelse N:o 37.

genom storartade anslag främjat upprättandet af dylika hem, så att deras

verksamhet kunnat erhålla nödig omfattning och anordnas på för ändamålet

lämpligt sätt, och hade slutligen underkastat dem en sakkunnig

och noggrann inspektion. Enligt den senast utgifna inspektionsberättelsen

funnes under 1894 i Storbritannien tillhopa 227 af staten understödda

anstalter af förevarande slag.

Hvad vårt land angår, vore behofvet af förbättringsanstalter^uttryckligen

erkändt i nu gällande strafflags kap. 5 § 1, hvilket lagrum

bemyndigade domstol att rörande brottsligt barn efter omständigheterna

förordna, att det »af föräldrar eller annan, under hvars vård och lydnad

det står, med aga hemma i huset rättas skall eller i allmän uppfostringsanstalt

insättas, om tillgång dertill finnes». Med tillämpning af detta

lagrums bestämmelser plägade minderåriga brottslingar intagas i den

med statsmedel understödda åkerbrukskolonien på Hall. Denna anstalt

vore emellertid otillräcklig för ändamålet, såsom framginge af det kända

förhållandet, att för närvarande ensamt inom hufvudstaden funnes många

minderåriga, som på grund af domstols beslut skulle förpassas till Hall,

men af brist på plats ej kunde der intagas.

Då förbättrings- och räddningshem redan, utan stöd af statsbidrag,

blifvit upprättade på olika orter i vårt land, vore det anledning att hoppas,

att man hos såväl enskilda personer som kommuner och landsting hade

att påräkna en ganska stor offervillighet för anstalter med detta syfte,

samt att ett tillräckligt antal sådana helt visst inom kort skulle uppstå,

såvida nemligen staten äfven hos oss trädde emellan, dels genom beviljande

af anslag, dels genom vidtagande af de lagstiftningsåtgärder,

som kunde för ändamålet anses erforderliga.

Yrkandena på verksamma åtgärder i fråga om den brottsliga,

vanartade eller sedligt försummade ungdomen hafva, såsom redan nämnts,

kommit hufvudsakligen från de två håll, der man på grund af sakens

natur måste träda i omedelbart förhållande till dennahingdom, nemligen

från fängelseväsendets och från uppfostringsväsendets målsmän. Hvad

särskildt vårt land beträffar, kan i detta afseende hänvisas dels till fångvårdsstyrelsens

berättelser, dels till talrika uttalanden från folkskolelärarecorpsens

sida.

De utdrag ur fängelsepredikanternak redogörelser, hvilkä årligen

pläga i fångvårdsstyrelsens berättelser meddelas, utgöras till en stor del

af mycket mörka skildringar öfver ungdomens sedliga förvildning, hvilken

fängelsepredikanterna i allmänhet anse vara stadd i en snabb och

förfärande tillväxt. De innehålla derjemte äfven många beaktansvärda

Bill. till Rfksd. Vrot. J39ti. 10 Sami. I Afl. 1 Band. r> lläft. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Riksdagens Skrifvelse N:o 37.

iakttagelser rörande denna sedliga förvildnings orsaker. Den närmaste

anledningen till förbrytelserna är, såsom det starkt betonas, vanligen

dryckenskapen. Dock framhålla berättelserna tillika, att om denna last

än utgör så att säga den yttre och sista orsaken, så ligger dock i de

allra flesta fall den innersta och egentliga grunden till det onda i den

unge brottslingens sinnesart och sinnesrigtning, sådan denna blifvit hos

honom utpreglad genom hela hans föregående utveckling, vanligen allt

ifrån barndomen. En vanvårdad och försummad uppfostran visar sig i

allmänhet vara den egentliga källan till det öfverklagade förderfvet.

Bland dem, som ofta äro i hög grad utsatta för dylik vanvård,

anföra fängelsepredikanterna sådana föräldralösa barn, livilka bortackorderas

till fosterhem af så dålig art, att de hvarken kunna eller vilja

uppfylla ett hems uppfostringsförpligtelser. Särskildt har detta, enligt

predikanternas utsago, varit fallet på de orter, der bortauktioneringssystemet

kommit till användning.

Äfven der föräldrar lefva, äro dock, såsom fängelsepredikanterna

betona, förhållandena i hemmet ofta så usla, att barnets uppfostran måste

blifva i hög grad missrigtad.

I flera berättelser framhålles, att vanvården i hemmet nästan alltid

har till följd, att barnet blifver i saknad äfven af den uppfostran, som

skollifvet med sina kraf på punktlighet, ordning och göda seder eljest

skulle kunnat gifva. Dåliga föräldrar afhålla nemligen sina barn från

skolan och använda dem i stället till förvärf, vanligen genom att utsända

dem för att tigga, ofta uppenbart, men ännu oftare under formen

af något slags försäljning.

Vidare anföres, att brottsligheten bland ungdomen är jemförelsevis

mindre inom sådana bygder, der befolkningens lefnadsförhållanden i

allmänhet medgifver ett verkligt liemlif, och der barnen derför kunna

hafva förmånen af föräldrarnas tillsyn. Detta anses ännu vara förhållandet

bland större delen af vårt lands jordbrukande befolkning, dock med

undantag för åtskilliga landsdelar samt för vissa till främmande hem

bortackorderade barn. Sämst uppgifves det vara stäldt, der på grund

af särskilda förhållanden föräldravård och liemlif i större eller mindre

grad saknas.

Fångvårdsstyrelsen han nyligen haft tillfälle att inför Eders Kongl.

Maj:t uttala sig i denna fråga, nemligen i ett den 20 december 1895

afgifvet utlåtande öfver eu af styrelsen för åkerbrukskolonien Hall under

nämnda år hos Eders Kongl. Maj:t gjord framställning, hvaruti sistbemälda

styrelse fäst uppmärksamhet derå, att de vid Hall tillgängliga

elevplatserna icke på långt när vore tillräckliga för att mottaga ens de

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Riksdagens Skrifvelse N:o 37.

inträdessökande, som blifvit dömda att i allmän uppfostringsanstalt intagas,

och förklarat sig, under förutsättning af tillräckligt bidrag af allmänna

medel, vara villig att öka antalet platser från 175 till 200.

Om fångvårdsmännen, såsom af det nu anförda torde framgå, haft

riklig anledning att uppmärksamma de förhållanden, i hvilka brottsligheten

bland de minderåriga har sina hufvudsakligaste orsaker, så måsto

detta gifvetvis i ännu högre grad gälla om uppfostrarne, hvilka varit i

tillfälle att följa de unga under flera år af deras utveckling och att iakttaga

de omständigheter, hvilka förnämligast medverkat att gifva denna

utveckling dess rigtning. Af redan antydda skäl hafva särskildt folkskolans

män måst känna sig kraftigt manade att påyrka åtgärder, som

kunna vara egnade att rädda de sedligt försummade barnen från undergång

samt att skydda den stora massan af icke vanartade från moralisk

smitta. Stockholms folkskolelärareförening har vid flera tillfällen framhållit

önskvärdheten af att för alla sådana Stockholms kommun tillhörande

barn, livilkas uppförande är sådant, att deras vistelse i skolan

menligt inverkar på de öfriga barnen och på arbetet i skolan, måtte

anordnas särskilda skolafdelningar eller undervisningsanstalter — helst

sådana, der barnen ständigt kunna vistas. Äfven i öfriga städer samt

på landsbygden hafva folkskolans lärare upprepade gånger förordat dylika

anstalter.

De sorgliga sakförhållanden, hvilka nu omförmälts, synas icke

lemna något tvifvel derom, att samhället här befinner sig inför ett djupgående

ondt, hvaremot det måste vidtaga allvarliga och genomgripande

åtgärder.

Lika otvifvelaktigt synes vara, att dessa åtgärder komma för sent,

i fall de vidtagas endast gent emot sådan ungdom, som redan är afgjordt

brottslig. Skall man kunna vänta sig någon verklig förbättring,

så får ingripandet uppenbarligen icke uppskjutas till den ålder, då det,

vilsekomna barnets sinnesart blifvit till den grad utpreglad, att en inre

omgestaltning af dess känslo- och viljelif samt dess sedliga föreställningar

måste stöta på nästan oöfvervinneliga svårigheter. Det gäller på

detta område liksom på andra — ja mer än på de flesta — att det är

lättare och bättre att förekomma sjukdomen än att bota densamma.

Det är derför icke nog, att man i våra fängelser söker vårda sig

om de vuxna förbrytarne och hindra deras återfall i brott. Det är icke

heller nog, att man genom de minderåriga brottslingarnas afskiljande i

enkom för dem inrättade anstalter söker förbättra dem och om möjligt

göra dem till laglydiga samhällsmedlemmar. Fastmer måste bemödandena

i främsta rummet rigta sig på det målet att i tid förekomma det

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Riksdagens Skrifvelse N:o 37.

onda genom beredande af lämplig uppfostran åt sådana barn, hvilka väl

ej äro dömda brottslingar, men genom sin vanart stå nära brottslighetens

gräns, äfvensom åt sådana, hvilka visserligen ännu ej äro vanartade,

men genom försummelse och sedlig vanvård från”föräldrarnas

eller målsmännens sida löpa största fara att blifva det.

Utomlands har man mångenstädes kommit till full insigt om nödvändigheten

att söka i tid sätta en dam för det onda, och en ganska

vidsträckt erfarenhet har redan blifvit vunnen om åtskilliga af de’medel,

hvarigenom brottsligheten och vanarten hos de minderåriga med framgång

kunna bekämpas. Efter eu mängd famlande försök hafva åsigterna

om hvad i detta afseende kräfves allt mera klarnat, och det har

härvid visat sig, att man på skilda håll genom sakens egen natur föranledts

att för ändamålet anlita väsentligen samma anordningar, nemligen

dels s. k. förbättringshem för minderåriga förbrytare, dels hem för

barn, som försumma sin skolgångsskyldighet, dels ock räddningshem för

vanartade och i sedligt afseende försummade barn.

Hos oss har behofvet af liknande anordningar varit så trängande,

att anstalter med nämnda ändamål — om än under stora svårigheter —

småningom arbetat sig fram här och der i vårt land. Förutom den här

ofvan omnämnda åkerbrukskolonien vid Hall, som kan betecknas såsom

ett förbättringshem för unga brottslingar, finnas åtskilliga anstalter, som

afse att utgöra räddningshem för vanartade barn, samt några, som äro

att hänföra till hem för barn, som försumma sin skolgångsskyldighet.

Uttalanden från olika håll visa nogsamt, att dessa anstalter äro långt

itrån tillräckliga att ens något så när fylla behofvet. Sådant synes ock

helt naturligt. Erfarenheten har nemligen ådagalagt, att en tillfredsställande

lösning af denna fråga icke står att vinna uteslutande genom

bemödanden af enskilda, äfven der dessa förfoga öfver synnerligen storartade

tillgångar. Till och med i det rika och för filantropiska företag

alltid offervilliga England hafva staten och kommunerna nödgats träda

emellan, och törst sedan detta skett, har verksamheten för »tvångsupp

fostran» '' der kunnat vinna en sådan omfattning, att brottsligheten

bland de minderåriga blifvit väsentligen minskad.

Riksdagen anser på grund häraf, att staten äfven hos oss bör taga

denna angelägenhet om hand dels genom lagbestämmelser rörande de

olika slagen af tvångsuppfostringsanstalter, dels genom beviljande af

anslag till sådana samt genom tillsyn öfver deras verksamhet.

Hvad lagbestämmelserna angår, torde de närmast kunna ansluta sig

till de stadganden i strafflagens kap. 5, hvilka röra af minderårig person

begångna förbrytelser, äfvensom till lagen angående lösdrifvares behand
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Riksdagens Skrifvelse N:o 37.

ling, hvilken lag i sitt nuvarande skick saknar hvarje föreskrift om behandlingen

af de minderåriga lösdrifvarne, samt till folkskolestadgans § 51,

som för närvarande väl gifver skolstyrelse magt öfver barn, som försumma

sin skolgångsskyldighet, men icke öfver barn, som visa sig vanartade

eller i moraliskt afseende groft försummade.

I fråga om skyldigheten att anordna anstalter för tvångsuppfostran

förefaller det Riksdagen, som om en skilnad mellan de olika slagen af

anstalter både kunde och borde iakttagas.

Hemmen för sådana barn, Indika försumma sin skolgångsskyldighet,

äro i allmänhet endast för de större stadssamhällena, med deras

många tillfällen och möjligheter till vagabondlif, af trängande nödvändighet

och torde lämpligen böra upprättas af vederbörande skoldistrikt

samt lyda under deras skolstyrelser. Riksdagen finner detta så mycket

mer i sin ordning, som dessa anstalters invånare icke äro ämnade att

vara deras stadigvarande gäster, utan böra efter lämplig tid gå tillbaka

till den allmänna folkskolan.

Att låta rädduingshemmen för vanartade och moraliskt vanvårdade

likaledes utgöra en skoldistriktets enskilda angelägenhet skulle deremot

helt visst vara olämpligt. Hvarje skoldistrikt kan visserligen någon gång

behöfva anlita ett dylikt hem, men ytterst få äro stora nog att ensamma

kunna fylla ett sådant. Det synes derför här vara skäl att icke lägga

omsorgen på de mindre kommunerna, utan i stället på de större, d. v. s.

på landstingsområdena samt på de städer, hvilka ej i landsting deltaga.

Härigenom skulle antagligen äfven den fördelen vinnas, att anstalterna

hvarken blefve så små, att medelkostnaden för barn stege till oskälig

höjd, ej heller så stora, att den personliga inflytelsen på hvarje individ

väsentligen försvårades. Der så befunnes lämpligt, borde närgränsande

landstingsområden kunna förena sig om upprättande af gemensam anstalt.

Hvad slutligen förbättringshemmen för minderåriga förbrytare vidkommer,

anser Riksdagen, att ansvaret för dem närmast åligger staten.

Då strafflagen uttryckligen gifvit domaren anvisning på att insätta den

unge brottslingen i »allmän uppfostringsanstalt» i stället för att låta honom

betunga statens fångvård, så synes det ock vara statens oafyisliga

pligt att ej lemna åt den enskilda välgörenheten att afgöra, huruvida

lagens anvisning skall kunna följas eller förvandlas till en död bokstat.

Naturligtvis bör intet hindra, att staten uppfyller sin pligt i detta hänseende

på så sätt, att han understödjer förbättringshem, hvilka blifvit

upprättade genom donation eller af kommuner eller föreningar m. in.

1 fråga om förbättringshemmens omfång omfattar Riksdagen så

mycket hellre den åsigt, att de smärre anstalterna ega företräde framför

opaginerad Kontrollera mot PDF

It Riksdagens Skrifvelse N:o 37.

de större, som Riksdagen föreställer sig, att hopförandet inom samma

anstalter af unga brottslingar från landsändar med allt för skarpa skiljaktigheter

i folklynne och lefnadsförhållanden svårligen kan vara fullt

lämpligt.

I likhet med hvad som ansetts rigtigt för andra abnormskolor —

t. ex. läroanstalterna för döfstumma och de föreslagna anstalterna för

andesvaga — torde kostnaderna för tvångsuppfostran lämpligast böra

fördelas mellan staten, det större eller mindre skolområdet samt vederbörande

målsmän, så nemligen, att förbättringshemmen upprätthölles af

staten med bidrag af målsmännen, räddningshemmen af landstingen med

bidrag af staten och målsmännen, samt hemmen för dem, hvilka gjort

sig förfallna till försummelse af sin skolgångsskyldighet, af skoldistrikten

med bidrag af målsmännen. Bidragen torde böra utgå med visst belopp

för lärjunge och underhållsdag.

Riksdagen har med det nu anförda endast velat antyda, huru Riksdagen

för sin del ansett, att denna angelägenhet möjligen skulle kunna

ordnas. Någon närmare utarbetad plan har Riksdagen på sakens nuvarande

ståndpunkt ej ansett sig i stånd att framlägga. Såväl i den

hos Riksdagen i ämnet gjorda framställning som i ofvannämnda af fångvårdsstyrelsen

afgifna utlåtande uttalas ock den åsigt, att en omfattande

utredning af denna fråga måste föregå, innan några genomgripande beslut

rörande densamma kunna med fördel af statsmagterna fattas. Riksdagen

finner denna mening grundad och får derför anhålla, att Eders

Kongl. Maj:t ville låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag om

åtgärder för beredande af lämplig uppfostran dels åt minderåriga förbrytare,

dels åt vanartade och i sedligt afseende försummade barn.

Stockholm den 25 april 1896.

Med undersåtlig vördnad.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.