Sök i Ratio Lex

Skrifvelse till Konungen, i anledning af justitieombudsmannens framställning angående stämning stider nas förkortande m. m. i.v t • • \Ui< , -v }''■ >v-''r< niii: L . = : ;. >;;'' . .liv*.i .b

1896-05-13 · 7 sidor, varav 7 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,6 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 7 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Rskr. 1896:58, Skrifvelse till Konungen, i anledning af justitieombudsmannens framställning angående stämning stider nas förkortande m. m. i.v t • • \Ui< , -v }''■ >v-''r< niii: L . = : ;. >;;'' . .liv*.i .b

Dokumentets text

s. 5 Kontrollera mot PDF

Riksdagens Skrifvelse N:o 58.

5

IC.o 58.

; - "ior"; (O I !''!: :T) ;V/?. JJbd )’K ■ !., /rf:

Uppläst och godkänd hos Första Kammaren den 12 maj 1896.

— — — — Andra Kammaren den 13 — —

Riksdagens skrifvelse till Konungen, i anledning af justitieombudsmannens

framställning angående stämning stider nas förkortande m. m.

i.v t • • \Ui< , -v }''■ >v-''r< niii: L . = : ;. >;;'' . .liv*.i .b

(Lagutskottets utlåtande n:o 16.)

Till Konungen.

Uti sin till innevarande Riksdag afgifna embetsberättelse har justitieombudsmannen

framhållit önskvärdheten af förändrade föreskrifter i afseende

på stämningstid och dermed sammanhängande frågor, särskilt i

syfte att stämningstiderna måtte varda förkortade. Justitieombudsmannens

hemställan i detta hänseende är, enligt hvad embetsberättelsen gifver vid

handen, närmast föranledd af en från Sveriges advokatsamfund till honom

ingifven skrift, hvari anhålles, att justitieombudsmannen måtte hos Riksdagen

väcka förslag i syfte, bland annat, att nu gällande bestämmelser

om stämningstid måtte ändras i den rigtning, att sådan tid för svarande,

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Riksdagens Skrifvelse N:o 58.

boende utom staden eller häradet der domstolen är, måtte väsentligen

förkortas.

Justitieombudsmannen har, såsom nämndt, i anledning af berörda

skrifvelse — hvarvid fogats utdrag af advokatsamfundets protokoll för

den 9 juni 1894, hvilket protokoll innehöll de närmare skälen för advokatsamfundets

framställning — upptagit frågan om stämningstidernas förkortande

till behandling och dervid anfört följande:

Vidkommande frågan om förkortad stämningstid innehölles de nu

gällande bestämmelserna angående tiden för stämnings delgifvande i

tvistemål i 11 kap. 4 och 5 §§ rättegångsbalken, sådana dessa lagrum

lydde genom kongl. förordningen den 18 april 1849. § 4 hade följande

lydelse:

»Käranden vare skyldig att låta svaranden få stämning fjorton dagar

förut, der han inom häradet bor: utom häradet eller i annan stad, tre

veckor: utom länet, sex veckor: i tredje eller fjerde länet, eller längre

bort nio veckor. Stockholms stad räknas för särskildt län. År den utom

riket, som stämmas skall, hafve sex månaders tid ifrån det han stämningen

fick. Der stämning genom offentligt anslag sker å rättens dörr,

skall ock sex månaders dag föreläggas. Om stämning i konkursmål är

särskildt stadgadt. I alla dessa fall, der stämning fordrar längre tid, än

om lysning till ting stadgadt är, må den svarande stämmas till viss månad,

och underrätte han sig sedan sjelf å hvad dag tinget hållas skall.»

I § 5 föreskrefves, att »till rådstufvurätt stämmes åtta dagar förut; utan

så är, att målet ej tål uppskof och derå förr svaras kan».

Stämningstiderna afsåge enligt vår rätt ej mindre att lemna den

stämde lämpligt rådrum för beredelse till svaromål än äfven, derest domstolen

hade sitt säte å annan ort, än der den stämde bodde, att gifva

honom behöflig tid för resan till domstolen. Stämningstiderna måste

derför i viss mån rätta sig efter samfärdselsförhållandena, och då våra

nu stadgade stämningstider i hufvudsak vore desamma, som galt i 200

år eller allt sedan tillkomsten af den »Stadga och Förordning, innehållande

någre mål til vidlyftigheters afkortande och lindring uti Rättegångar för

the Stridige Parter, både vid öfver- och Under-Rätterna», som den 4

juli 1695 utfärdades och hvars föreskrifter i detta hänseende upptogos i

1734 års lag, torde knappast kunna förnekas, att dessa tider, tillmätta

efter helt andra samfärdselsförhållanden än nutidens, lämpligen kunde betydligt

förkortas.

Advokatsamfundet hade ansett nu gällande stämningstider af åtta

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Riksdagens Skrifvelse N:o 58.

dagar i stad för svarande, bosatt i staden, och fjorton dagar på landet

för svarande, som bodde inom häradet, böra bibehållas. Då vid stämning till

stadsdomstol den tid, som åtginge för att förflytta sig från hemvistet till

rättens lokal, icke kunde tagas i beräkning, skulle ett bibehållande af

åtta dagars stämningstid till rådstufvurätt innebära, att just denna tid

utgjorde det anstånd, som skäligen borde förunnas den stämde att bereda

sig till svaromål. Med denna beräkning skulle en stämningstid af fjorton

dagar till häradsrätt för den, som bodde inom häradet, således lemna den

stämde så lång tid för resan till domstolen, att den äfven inom de i afseende

å kommunikationer sämst lottade delarne af landet torde vara mer

än tillräcklig. Då emellertid den stora olikheten i detta afseende mellan

särskilda delar af landet — en olikhet, som säkerligen länge komme att

fortfara — gjorde det omöjligt att finna en för alla förhållanden lika

passande stämningstid, men en likhet måste anses önskvärd ur synpunkten

af reda och enhet i lagstiftningen, måste tiden tilltagas så lång, att den

under alla omständigheter blefve tillräcklig. Mot bibehållande af stämningstiderna

af åtta och fjorton dagar för svarande, som bodde inom

staden eller häradet, syntes justitieombudsmannen alltså någon befogad

anmärkning icke kunna göras.

Men 11 kap. 5 § innehölle äfven, att, der målet ej tålde uppskof

och derå förr svaras kunde, den eljest stadgade stämningstiden af åtta

dagar kunde förkortas. Domaren, som utfärdade stämningen, hade alltså

här pröfningsrätt i afseende å stämningstidens längd. Saknaden af hvarje

bestämmelse, i hvilka slag af mål en förkortning af den normala stämningstiden

skulle kunna medgifvas, gjorde dock, att stadgandet knappast någonsin

torde komma till användning. Om stadgandet bibehölles, torde deri

böra intagas bestämmelse om hvilka mål, som vore att hänföra till dem,

sona »icke tåla uppskof».

Lagkomitén föreslog i detta hänseende följande bestämmelse: »Vill

man söka någon för vexelbref eller annan löpande förbindelse vid rätten

i den domsaga, der han finnes, vare han skyldig till svars komma, ändå

att stämning honom ej kungöres förr än å dagen näst före den, som

i stämningen utsatt är». Såsom skäl härför åberopades allmänna kreditens

kraf.

Äldre lagberedningen ansåg, att stadgandet borde utsträckas äfven

till de mål, der talan fördes om återställande af besittning eller annat

förhållande, som blifvit rubbadt, då nemligen käromålet ej rörde tvist om

bättre rätt till det, som skulle återställas, äfvensom till de fall, då fråga

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Riksdagens Skrifvelse N:o 58.

vore om hyresmans flyttning i eller ur hus, om tjenstehjon rättighet eller

skyldighet att flytta i eller ur tjenst, eller om någons berättigande att af

annan njuta försörjning. I fråga om vexel- och sjörättsmål hänvisades till

vexel- och sjölagarne.

I sammanhang härmed torde böra erinras, att om stämning i vexelmål

vore nu, genom § 5 mom. 3 i förordningen om nya vexellagens införande

och hvad i afseende derå iakttagas skall den 7 maj 1880, stadgadt,

att stämning i dylikt mål skulle, der sökanden det äskade, meddelas

till samma dag som den söktes, om rätten då sutte och svaranden vore

så till hands, att han kunde före rättegångstimmens slut sig infinna.

För dem, som bodde utom staden eller häradet, men inom riket,

vexlade nu stämningstiderna mellan tre och nio veckor, och för den,

som vore utom riket, vore stämningstid sex månader. För samtliga dessa

kategorier, med undantag möjligen af utom Europa boende, ansåge

advokatsamfundet en gemensam stämningstid af en månad kunna fastställas.

Att den för stämningstidens längd nu gällande beräkningen efter

andra, tredje eller fjerde länet borde, såsom föråldrad och i vissa fall

otydlig, utbytas mot annan, torde icke kunna bestridas, men att stadga

lika lång stämningstid för alla, som bodde utom häradet eller staden,

med undantag möjligen af utom Europa boende, syntes justitieombudsmannen

vara att gå för långt i sträfvan efter likformighet i detta hänseende

och skulle dessutom — då en sådan stämningstid ju måste tilltagas

så lång, att den äfven för utomlands aflägse boende vore tillräcklig —

i vissa fall icke leda till förkortande, utan till förlängning af nu gällande

stämningstid.

Lagkomitén föreslog, bland annat, olika långa stämningstider, allt

efter som svaranden hade sitt hemvist inom rättens domsaga, inom den

öfverrätts domsaga, hvarunder rätten lydde, eller inom annan öfverrätts

domsaga, och yttrade för öfrigt: »I afseende på tiden för stämnings

kungörande är således föreslaget: att den skall räknas efter den ort, der

svaranden har sitt hemvist, ehvar han för öfrigt må uppehålla sig, vore

det än utomlands, så vida hans utrikes vistande beror af hans eget fria

val, ty eljest skulle käranden mista sin talan, om svaranden behagade

resa öfver riksgränsen mot stämningstidens slut: att den åter, som måst

öfvergifva sitt hemvist, för att utomlands tjena Konungen eller riket, skall

åtnjuta lika lång stämningstid, som verklig utländing, hvilken ej inom

riket finnes, och att stämning å den, som intet veterligt hemvist eger och

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Riksdagens Skrifvelse N:o 58.

hvars vistande man ej känner, skall så tidigt kungöras, att man skäligen

kan vänta, det den kommer till hans vetskap, hvar helst han må uppehålla

sig».

Äldre lagberedningen gillade lagkomiténs förslag härutinnan, dock

att, såsom redan vore nämndt, rätten att förkorta den vanliga stämningstiden

ansågs böra utsträckas äfven till andra mål än de af lagkomitén

föreslagna.

I fråga om utom riket boende vore naturligtvis svårigheten att finna

en för alla förhållanden någorlunda lämplig stämningstid större än eljest,

och det kunde derför ifrågasättas, huruvida icke i detta fall den fixa

stämningstiden borde öfvergifvas och åt domaren, som hade att utfärda

stämning, öfverlemnas att pröfva stämningstidens längd. En dylik bestämmelse

återfunnes t. ex. i danska lagen af den 11 april 1890, och,

såsom redan vore päpekadt, vore ett öfverlemnande åt domaren att pröfva

stämningstidens längd icke alldeles främmande för vår egen lagstiftning.

Ett i 11 kapitlet 4 § af rättegångsbalken förekommande stadgande,

som advokatsamfundet icke vidrört, vore, att, der stämning skedde genom

offentligt anslag å rättens dörr, sex månaders dag skulle föreläggas. Det

torde vara tvifvelaktigt, om detta stadgande nu egde någon tillämplighet.

I 1734 års lag slöt sig omedelbart dertill en punkt af denna lydelse:

»Hvad den åligger att fullgöra, som låter dess borgenärer således instämma,

sägs i 16 kapitlet handelsbalken.»

Vid granskning af lagkommissionens förslag till 1734 års lag anmärktes

härvid, att »det borde utsättas i Indika mål edictal citation eger

rum». Dertill svarade lagkommissionen: »De mål, hvari edictal stämning

sker, finnas i 16 kapitlet handelsbalken, 8 kapitlet 2 § rättegångsbalken

samt 13 kapitlet 4 och 6 §§ giftermålsbalken —- alla casus kunde ej i

lagen införas, utan komme af domaren efter förenämnda kapitel eller

sakens beskaffenhet att dermed förfaras.»

Då nu om stämning i konkursmål, hvarom förut funnos bestämmelser

i 16 kapitlet handelsbalken och 8 kapitlet 2 § rättegångsbalken, vore särskild!

stadgadt, skulle ifrågavarande föreskrift vara tillämplig allenast på

13 kapitlet 4 och 6 §§ giftermålsbalken; men ehuru enligt dessa lagrum

en offentlig kallelse — dock ej genom anslag å rättens dörr — skulle ske,

syntes stadgandet om sex månaders stämningstid dock icke tillämpligt.

Det kunde äfven ifrågasättas, att stadgandet skulle gälla, då en hel menighet

stämdes enligt kongl. resolutionen den 29 maj 1752 och Svea hofrätts

bref den 27 september 1753, men denna mening hade blifvit ogillad

Bill. till Iiiksd. Prut. 1896. 10 Sand. 1 Afd. 1 Band. 14 Häft. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Riksdagens Skrifvelse N:o 58.

genom en Kongl. Maj:ts dom den 21 juli 1857. Skulle ifrågavarande

stadgande, såsom justitieombudsmannen för sin del på nu anförda skäl

vore böjd att anse, numera icke ega någon tillämplighet, borde detsamma

ur lagen borttagas för att icke föranleda misstag.

Om ock, såsom advokatsamfundet yttrat, frågan om stämningstidernas

förkortning icke väsentligen ingrepe i lagstiftningen i öfrigt, torde dock

redan det anförda visa, att ett utbyte af nu gällande stämningstider mot

kortare icke kunde ega rum, utan att åtskilliga dermed sammanhängande

spörsmål samtidigt vunne en lösning.

I sådant hänseende kunde vidare erinras, att vår gällande lag lemnade

obestämdt, huruvida delgifningsdagen och inställelsedagen skulle inräknas

i de stadgade stämningstiderna, en brist, som både i teori och praxis gifvit

anledning till olika meningar, och hvars undanrödjande derför vore af

behofvet påkalladt.

I det kapitel, som handlade om behörig domstol i hvarje mål, hade

lagkomitén, för att undanrödja det tvifvelsmål, som stundom yppat sig

om hvad lagen rätteligen menade med bo och hemvist, föreslagit, att den

ort skulle anses för hemvist, hvarest man för sin person vore skattskrifven.

Dermed var ock en säker grund lagd för beräkning af stämningstiden i

de fall, då denna skulle rätta sig efter svarandens hemvist. Vår gällande

lag bestämde i 10 kapitlet 1 § rättegångsbalken i fråga om laga domstol

i mål, som rörde någons person, att dessa skulle instämmas till den rätt,

hvarunder han hade sitt bo och hemvist. I 11 kapitlet 4 § samma balk

stadgades olika stämningstider för svarande, som bodde inom eller utom

häradet eller staden. Ehuru man i praxis temligen allmänt tillämpat

förstnämnda lagrum så, att bo och hemvist vore att anse lika med mantalsskrifningsorten,

vore saken dock ej oomtvistad, och ännu mindre kunde

anses klart, att uttrycket »bor» i 11 kapitlet 4 § rättegångsbalken syftade

på inantalsskrifningsorten. Då i detta senare lagrum sades: »är den utom

riket, som stämmas skall», syntes väl detta uttryck afse den faktiska

uppehållsorten, men för att detta ej skulle leda till orimligheter, måste

man antaga, att med uttrycket åsyftades icke ett tillfälligt, utan ett mera

stadigvarande förhållande. Äfven i detta fall syntes lagen behöfva förtydligas.

Slutligen ville justitieombudsmannen fästa uppmärksamheten på den

vigtiga frågan om hvilken påföljd, uraktlåtandet att iakttaga de stadgade

stämningstiderna borde medföra. Nya lagberedningen yttrade i detta

hänseende i sitt förslag till rättegångsväsendets ombildning: »Enligt nu

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Riksdagens Skrifvelse N:o 58.

gällande lag är uttagen stämning ogin, om den ej tillstädes svaranden

inom den i lag föreskrifna tiden. Detta stadgande innebär en oskälig

stränghet emot käranden och föranleder gång efter annan dertill, att hans

talan, till följd af mellankommen preskription, afskäres. Den enda rimliga

påföljden deraf, att svaranden icke fått åtnjuta föreskrifven stämningstid,

synes vara, att han ej må anses pligtig att inlåta sig i svaromål å den

inställelsedag, hvarå stämningen lyder, utan först å efterföljande rättegångstillfälle,

sedan uppskofsbeslutet blifvit honom inom laga stämningstid

kungjordt och han sålunda fått åtnjuta det honom tillkommande rådrum

för svars afgifvande. Målet bör följaktligen icke förfalla, utan endast

uppskjutas till det sistnämnda tillfället.»

Såsom redan vore antydt, ansåge justitieombudsmannen en förkortning

af stämningstiderna vara af behofvet påkallad, men funne tillika, att samtidigt

med denna fråga borde behandlas vissa andra frågor, som dermed

egde nära sammanhang, och att en fullständig utredning häraf lämpligast

torde ske genom Kongl. Maj:ts försorg.

Riksdagen, som, utan att ingå i närmare undersökning af samtliga

utaf justitieombudsmannen berörda frågor, lika med justitieombudsmannen

finner en förkortning af stämningstiderna i vissa fall vara af behofvet pakallad

och lika med honom anser, att en fullständig utredning af dessa

och andra dermed sammanhängande frågor lämpligast sker genom Eders

Kongl. Maj:ts försorg, får på den grund hemställa,

att Eders Kong!. Maj:t täcktes låta utarbeta och för Riksdagen frapalägga

förslag till förändrade föreskrifter i afseende på stämningstid och

dermed sammanhängande frågor, i syfte att stämningstiderna, då svaranden

bor utom staden eller utom häradet, må varda förkortade.

Stockholm den 13 maj 1896.

Med undersåtlig vördnad.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.