Sök i Ratio Lex

Skrifvelse till Konungen, i anledning af Riksdagens år 1895 församlade revisorers berättelse angående verkstäld granskning af statsverkets jemte dertill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1894.

1896-05-11 · 28 sidor, varav 28 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 28 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Rskr. 1896:76, Skrifvelse till Konungen, i anledning af Riksdagens år 1895 församlade revisorers berättelse angående verkstäld granskning af statsverkets jemte dertill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1894.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Riksdagens Skrifvelse N:o 76.

1

N:o 76.

Uppläst och godkänd i Första Kammaren den 12 maj 189G.

— — — — i Andra Kammaren den 13 — —

Riksdagens skrifvelse till Konungen, i anledning af Riksdagens år

1895 församlade revisorers berättelse angående verkstäld

granskning af statsverkets jemte dertill hörande fonders

tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1894.

(''Statsutskottets utlåtande n:o 41.)

Till Konungen.

Efter pröfning af hvad Riksdagens nästlidna år församlade revisorer

rörande verkstäld granskning af statsverkets jemte dertill hörande fonders

tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1894 uti afgifven berättelse anmält

samt vederbörande förvaltande verk och myndigheter uti deröfver

afgifna förklaringar hos Eders Kongl. Maj:t andragit, äfvensom i ämnen,

som blifvit i revisorernes berättelse berörda, af enskilde motionärer föreslagits,

får Riksdagen i nedannämnda ärenden anföra följande.

Statskontoret.

Revisorerne, som egnat särskild uppmärksamhet åt Nya Trollhätte

kanalbolags åtgöranden beträffande de af detta bolag från Trollhätte kanal
Bih.

till Riked. Prot. IS96. 10 Samt. 1 AJd. 1 Band. 17 Häft. (i\'':o 76.) 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Riksdagens Skrifvelse N:o 76.

och slussverk förvärfvade fastigheter, hafva i detta ämne, jemte bifogande

af afskrifter af de för Trollhätte kanal- och slussverks bolag den 13 december

1793 och för Nya Trollhätte kanalbolag den 2 februari 1838 utfärdade

privilegier samt af det emellan Kongl. Maj:t och kronan å ena

samt sistnämnda bolag å andra sidan den 20 mars 1838 upprättade kontrakt

angående Trollhätte kanals utvidgande och dermed sammanhängande

arbeten, hufvudsakligen anfört följande.

Den 13 december 1793 hade Kongl. Maj:t utfärdat privilegier för

Trollhätte kanal- och slussverks bolag att fullborda och sedan allt framgent

underhålla Trollhätte kanal och slussverk med vissa vilkor och förmåner.

Åt bolaget hade Kongl. Maj:t från 1794 års början upplåtit:

Gustafs och Gustaf Adolphs slussar med deraf fallande slusspenningar

jemte de dertill hörige sluss-skrifvarehus samt den vid Brinkebergs kulle

utdömda sluss och dervid belägna dam;

ett åttondedels mantal Hulan vid Carls-graf, undantagandes den plats,

som derifrån var tagen för kronobränneriet, hvilken plats dock, i fall

bränneriet komme att upphöra, då skulle tillfalla bolaget;

ett fjerdedels mantal Hjulqvarnen; fem sextondedel mantal Håjum;

en fjerdedel i Olidan samt den rättighet, Kongl. Maj:t och kronan af enskilde

sig tillköpt att draga kanalen öfver Trollhättebergen;

två mjölqvarnar, den ena vid Carls-graf och den andra vid Trollhättan;
en

finbladig såg med de husbyggnader, som åtföljde sågen och berörda

två qvarnar;

en kalk- och en cementugn samt krutbodarne;

byggmästarebostället säteriet Lilla Hult med derunder lydande hemmanet

Qvarntorp;

hela Kafledammen vid Trollhättan med stranden derifrån till öfra

änden af slussen vid Polhems kanal.

Trollhätteströmmarne skulle dock alltid förblifva under Kongl. Maj:ts

och kronans ego och förvaltning; men bolaget förbehölls den rättighet att

blifva hördt, innan några vattenverk deruti anlades, på det bolaget måtte

ega tillfälle anmäla, om något intrång slussverket derigenom förorsakades.

Ofvannämnda slussar, hemman och lägenheter öfverlemnade Kongl.

Maj:t åt bolaget, att med bibehållande af deras krononamn och natur

under perpetuelt arrende tillträda, innehafva och nyttja samt med det nya

kanal- och slussverket för alla tider införlifva och inkomsterna deraf uppbära

och gagna, utan att någon afsöndring deraf vore tillåten.

Sedan med anledning af Göta kanals öppnande för sjöfarten det befunnits

nödvändigt att utvidga Trollhätte kanals slussar till samma dimen
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Riksdagens Skrifvelse N:o 7€.

sioner som den förstnämnda kanalens, men Trollhätte kanal- och slussverksbolag

förklarat sig icke kunna åtaga sig kanalens föreslagna ombyggnad,

både bildats ett nytt bolag för arbetets utförande, hvilket bolag

Kongl. Magt genom öppet bref och privilegium af den 2 februari 1838

oktrojera!, att under namn af Nya Trollhätte kanal-bolag i enlighet

med ett emellan storamiralembetets tredje afdelning och det nya bolaget

afslutadt kontrakt om Trollhättekanalens utvidgande, byggandet af slussar

vid Trollhättan och verkställande af öfriga dermed förenade arbeten i Göta

eif efter af Kongl. Maj:t faststäld plan — nämnda arbeten företaga och

fullborda samt kanalen och dess slussar med allt hvad dertill hörde eller

densamma genom berörda kongl. bref tillagdt blefve, allt framgent i

everldliga tider ega, underhålla och afkastningen deraf sig till nytta

använda.

Till aktieegarne i Trollhätte kanal- och slussverk skulle det nya bolaget

erlägga kontant lösen för kanal- och slussverket med alla dess tillhörigheter

till det af förbernälde aktieegare fordrade belopp med femtiofem

riksdaler banko för hvarje aktie, eller för alla aktierna med en sammanräknad

summa af 419,375 riksdaler banko; och skulle det nya bolaget

derjemte ansvara för uppfyllandet af alla det gamla bolagets åligganden

och förbindelser; »kunnande i följd häraf de till gamla Trollhätte kanaloch

slussverksbolag, genom nådigt privilegium af den 13 december 1793,

förlänte lägenheter icke af nya bolaget från kanalverket afsöndras».

Genom omförmälda kongl. bref och privilegium af den 2 februari

1838 tillförsäkrades det nya bolaget att i tjugufem år ifrån och med ar

1838 till och med år 1862 af handels- och sjöfartsfonden erhålla ett årligt

bidrag af 60,000 riksdaler banko. Bolaget deremot skulle efter tjugufem

års förlopp ifrån arbetets början till Kongl. Maj:t och kronan årligen

erlägga en afgift af 10,000 riksdaler banko samt dessutom allt, hvarmed

behållna inkomsten öfverstege 100,000 riksdaler banko.

Samtidigt med privilegiernas beviljande eller den 2 februari 1838

utfärdade Konlg. Maj:t »regler för Nya Trollhätte kanalbolag», i hvilka upprepades

bestämmelsen, att de till gamla Trollhättebolaget förlänte och af

nya bolaget förvärfvade lägenheter icke finge af detta från kanalverket

afsöndras.

Med anledning af Kongl. Maj:ts förenämnda bref upprättades den 20

mars 1838 kontrakt emellan Kongl. Maj:t och kronan, å ena, och Nya

Trollhätte kanalbolag, å andra sidan, enligt de vilkor, hvilka i det kongl.

brefvet finnas upptagna i afseende å de ifrågavarande arbetenas utförande.

I detta kontrakt förbinder sig bolaget till, bland annat, att öfvertaga alla

det gamla bolagets åligganden.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Riksdagens Skrifvelse N:o 76. ''

Förutom de genom 1793 års privilegier till Trollhätte kanal- och

slussverksbolag upplåtna hemman och lägenheter förvärfvade sig bolaget

åtskillig annan för kanalverket erforderlig jord. Denna utgjordes, enligt

hvad i den af Nya Trollhätte kanalbolags revisorer den 11 juni 1868 afgift18''

revisionsberättelse upplyses, af följande fastigheter, nemligen halfva

skattefrälsehemmanet Åker, halfva frälsehemmanet Lilla Håjum och fem

sextondedels mantal kronoskatte Stora Håjum med underliggande lägenheter

och vattenverk, enligt Vane in. fl. häraders fastedom den 30 juni

1796;

tre åttondedels mantal kronoskatte Stora Håjum n:o 2, enligt kaminarkollegii

skatteköpebref den 11 augusti 1795;

fem tjugufjerdedels mantal kronoskatte Stafvered med en fjerdedel i

Stafvereds mosse, enligt förenämnda häraders fastedom den 9 augusti

1826;

ett stycke af staden Venersborgs donationsjord enligt Venersborgs

rådstufvurätts fastebref den 24 augusti 1835; samt

tullhusplatsen vid Lilla Edet, enligt ett den 30 januari 1832 hållet

auktionsprotokoll.

Då det gamla bolaget förvärfvade dessa fastigheter för kanalens behof

och för dess räkning samt då det nya bolaget enligt privilegierna åtagit

sig dels att med viss summa lösa denna egendom såsom tillhörande kanalverket

och ingående i de nya privilegierna och dels att ansvara för alla

det gamla bolagets åligganden och förpligtelser, hade, enligt hvad i revisionsberättelsen

vidare meddelas, det redan häraf synts revisorerne, som

om berörda fastigheter bort uteslutande för kanalverket användas och

såsom dess egendom betraktas. Ett särskildt stöd för denna åsigt funne

revisorerne deri, att uti 1838 års för Nya Trollhätte kanalbolag utfärdade

privilegier bolaget tillförsäkrats att »kanalen och dess slussar, med allt

hvad . dertill hörer eller densamma härigenom tillagdt varder, allt framgent

i everldliga tider ega, underhålla och af kastningen sig till nytta

använda». Berörda uttryck »kanalen och dess slussar med allt hvad dertill

hörer» funne en motsvarighet i § 2 i samma privilegier, deri föreskrefves,

att det nya bolaget skulle erlägga kontant lösen för »kanal- och

slussverket med alla dess tillhörigheter»; och häraf borde alltså enligt revisorernas

föreställning framgå, att Nya Trollhätte kanalbolag berättigats kanaloch

slussverket med alla dess tillhörigheter i everldliga tider ega, och afkastningen

deraf sig, d■ v. s. kanalbolaget såsom sådant, till nytta använda.

Denna revisorernes uppfattning hade emellertid icke gjort sig gällande

inom det nya kanalbolaget.

Såsom ofvan nämnts, skulle Nya Trotthätte kanalbolag först efter 25

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Riksdagens Skrifvelse N:o 76.

år, eller från och med år 1863, till statsverket inbetala viss andel af bolagets

behållna vinst. Sålunda kunde hvad bolaget under nämnda 25 år besparat,

vare sig genom inköp af fastigheter, som ej direkt erfordrats för sjelfva

kanalen, dess bankar m. in., eller genom ej utdelad vinst, skäligen anses

såsom aktieegarnes enskilda egendom. Till sådan egendom hade emellertid

bolaget hänfört ej allenast sistnämnda tillgångar, utan äfven de af det

gamla bolaget inköpta fastigheterna. Härvid vore dock att märka, att,

enligt hvad revisionsberättelserna för åren 1863—1866 utvisade, bland

kanalverkets inkomster, i livilka statsverket efter den bestämda grunden

skulle erhålla del, upptagits arrenden af bolagets s. k. enskilda fastigheter

och verk, utgörande

för år 1863 .......................................... kronor 2,937: —

» » 1864............................................. » 5,169: 83.

» » 1865............................................ » 3,416: 67.

» » 1866............................................ » 4,465: 48.

1 fråga om berörda »bolagets enskilda fastigheter och verk» hafva

revisorerne erinrat, att de hufvudsakligen utgjorts af den utaf det gamla

kanalbolaget inköpta egendom, enär, såvidt revisorerne af tillgängliga

handlingar kunnat inhemta, bolaget år 1862 utom sådan egendom innehade

endast följande efter år 1838 förvärfvade fastigheter, nemligen kappland

åker- och ängslyckan n:o 255 vid Venersborg, ett från landeriet

Nabbensberg vid Venersborg samt från Nygårdsängen och kronoskatteheinmanet

Hede i Vane härad afsöndradt område äfvensom en qvarnlägenliet,

benämnd Stubberud.

I detta sammanhang hade revisorerne velat lemna närmare upplysning

om en bolaget tillhörig fast egendom, som stode i en undantagsställning

vid jemförelse med bolagets öfriga fastigheter, eller den så kallade

Trollhätte skeppsdocka. Den plats, hvarå dockan anlagts, vore belägen å

ett Ijerdedels mantal Olidan, hörande till de hemman, som jemlikt 1793

års privilegier af staten öfverlemnats åt gamla Trollhättebolaget. Platsen

hade den 24 april 1798 af bolagets dåvarande direktion upplåtits till ett

intressentskap, som skulle ega att densamma fritt begagna till varfs- och

dockanläggning för en faststäld tid af 100 år, räknadt från och med år

1798, å hvilken upplåtelse Kongl. Maj:t den 25 september 1801 meddelat

stadfästelse. Sedan varfs- och dockanläggningen tid efter annan kommit

i olika händer, hade nyttjanderätten till densamma slutligen den 8 juni

1843 blifvit transporterad på Nya Trollhätte kanalbolag.

Platsen för skeppsdocka!!, hvilken senare icke någonsin varit i bolagets

allmänna räkenskaper upptagen, skulle jemlikt upplåtelsehandlingen

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Riksdagens Skrifvelse N:o 76.

ar 1898 återgå till kronohemmanet Olidan. Emellertid förekomme härvid

den omständigheten, att den mark, hvarpå skeppsdockan vore belägen,

blifvit genom laga skifte, derom här nedan vidare förmäles, under en särskild

egofigur n:o 291 såsom skogsmark med grad 10 (= af full grad)

tillagd Nya Trollhätte kanalbolags enskilda hemman».

Bland Nya Trollhätte kanalbolags tillgångar hade i räkenskaperna för

åren 1863—1866, såsom ofvan antydts, upptagits, förutom »kanalverket

oskiljaktigt tillhöriga hemman, verk och lägenheter», jemväl »kanalbolagets

enskilda hemman, verk och lägenheter».

A bolagsstämma den 28 december 1867 hade emellertid aktieegarne

beslutit, att från och med samma år och allt framgent de »bolaget enskildt

tillhörande hemman, verk och lägenheter*, i 1866 års utgående inventariekonto

upptagna till 25,434 riksdaler 89 öre, jemte afkastningen deraf

skulle från det allmänna till det enskilda bokslutet öfverföras »för att

bolaget enskildt tillgodokomma >. Till följd af detta beslut hade också,

enligt hvad i revisionsberättelsen för år 1867 meddelades, rubriken »kanalbolagets

enskilda hemman, verk och lägenheter» jemte derunder antecknade

hemmansdelar, utom ett hälft mantal Lilla Håjum och 1/2 mantal Åker,

uteslutits ur de allmänna räkenskaperna för 1867 och följande år. Berörda,

åt tjensteman till begagnande upplåtna två hemmansdelar hade deremot

utan åsatt värde öfverflyttats i kanalverkets hufvudbok under den förut

förekommande rubriken »Hemman på lön åt tjensteman». Dessa hemmansdclar

inginge alltså fortfarande i de allmänna räkenskaperna.

Ifrågavarande åtgärd, hvarigenom en del af kanalverkets fasta egendom

blifvit undandragen bolaget och såsom enskild egendom tillagd dess aktieegare,

och hvilken åtgärd för visso strede emot revisorernes här ofvan

uttalade åsigter om dispositionsrätten af berörda fastigheter, hade äfven

ådragit sig Kongl. Maj:ts särskilda uppmärksamhet, hvilket framginge deraf,

att den af bolagets revisorer för år 1867 aflåtna, till Kongl. Maj:t ingifna

berättelse, deri denna åtgärd omförmälts, af Kongl. Ma,j:t öfverlemnats till

justitiekanslersembetet.

Bemälda embete hade inhemtat yttrande från kanalbolagets direktion,

hvilket yttrande, deraf revisorerne tagit del, syntes revisorerne för vidlyftigt

att i berättelsen intagas och särskild! bemötas, helst revisorerne ansåge

detsamma vara i hufvudsak vederlagdt af hvad de förut anfört. Justitiekanslersembetet

hade emellertid funnit sig icke ega anledning att någon

vidare åtgärd i målet vidtaga; och vid sådant förhållande hade de af Eders

Kongl. Maj:t tillsatte revisorerne för granskning af Nya Trollhätte kanalbolags

förvaltning och räkenskaper saknat anledning att återkomma till

detta ämne.

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Riksdagens Skrifvelse N:o 76.

Enligt hvad i den af kanalbolagets revisorer år 1867 afgifna berättelse

meddelades, hade revisorerne af det vid ordinarie bolagsstämma med aktieegarne

i bolaget den 6 september 1866 förda protokoll inhemtat, bland annat,

att då tid efter annan hos direktionen framställningar blifvit gjorda

af egare till åtskilliga å kanalbolagets område uppförda fabriker och andra

industriella inrättningar om beredande af rättighet för dem att erhålla

eganderätt till de åt dem utlåtna byggnadsplatser, för att derigenom kunna

på fördelaktigare vilkor än förut förskaffa sig förlagslån mot inteckning i

deras verkstäder och öfriga byggnader, men en sådan fördel nu vore dem

betagen, då de endast på arrende innehade sina tomter, hade direktionen

förklarat sig hafva funnit flere skäl tala för bifall till ifrågavarande framställning;

men då det område, hvaröfver kanalbolaget disponerade, bestode

dels af sådana hemman och lägenheter, som genom privilegium af den 13

december 1793 blifvit af staten åt det gamla kanal- och slussverksbolaget

för alla tider på perpetuel arrende förlänte och således icke finge från

kanalverket afsöndras, dels ock af sådana, som genom köp förvärfvats

antingen af det gamla eller nya bolaget, och då ofvan omförmälda verk

och byggnader blifvit anlagda å förstnämnda kanalverket oskiljaktigt tillhöriga

hemmans område, hade således deruti förefunnits ett hinder för

direktionen att meddela eganderätt å de upplåtna byggnadsplatserna;

att emellertid direktionen ansett denna olägenhet kunna lättast undanrödjas

derigenom, att såväl berörda, redan upplåtna platser som annan

dertill lämplig, samma slags hemman tillhörig mark jemte vattenfall blefve

utbytta med egor af motsvarande värde, tillhörande bolagets enskilda

hemman, äfvensom direktionen ur en annan synpunkt funnit utbyte af

vissa delar utaf egorna till bolagets ofvannämnda tvenne slags hemman

mot hvarandra önskvärdt, enär till följd af grundens beskaffenhet det ej

kunnat undvikas, att större delen af kanalen och de nya slussarna blifvit

anlagda å bolagets enskilda hemmans mark, som skulle kunna till enskilda

personer afyttras, hvilket i direktionens tanke vore i alla afseenden olämpligt,

då i främsta rummet det område, hvarå sjelfva kanal- och slussverket är

beläget, naturligtvis borde tillhöra sådana hemman, som icke kunde af

bolaget kanalverket frånskiljas;

att båda ofvan antydda ändamål syntes direktionen lämpligast och

under minsta olägenhet kunna ernås, om ett utbyte egde rum emellan

det område, hvarå kanal- och slussverket blifvit anlagdt med tillhörande

dragvägar, upplagsplatser m. m., och den mark med derinvid belägna

vattenfall, som vore lämpliga för fabriks- och andra inrättningar och der

åtskilliga redan blifvit uppförda, genom hvilken anordning hela kanalverket

kornme att befinnas inom de kanalbolaget på perpetuel! arrende förlänta

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Riksdagens Skrifvelse N:o 76.

hemmans gränser, utan att kunna derifrån afsöndras, och deremot de för

industriella företag i betydligare omfattning tjenliga platser komme att

tillhöra bolagets enskilda hemman och lägenheter;

att till befrämjande af en så beskaffad bytesåtgärd direktionen ombesörjt

verkställande af laga skifte emellan de för meranämnda ändamål

lämpliga delar af bolaget oskiljaktigt tillhöriga hemman Via af Stora Håjum

och Olidan samt dess enskilda hemman Åker och n/i6 af Stora Håjum;

och att aktieegarne till alla delar gillat och bifallit hvad direktionen

sålunda yttrat och hemstält samt bemyndigat direktionen att i vederbörlig

ordning befordra det förrättade skiftet till fastställelse.

Vid skiftet hade, enligt hvad i en senare revisionsberättelse meddelades,

iakttagits, att kanalen, såvidt den haft sin sträckning öfver de skiftade

hemmanens områden, blifvit med nödigt utmål förlagd uteslutande på

kronohemmanen Olidans och 5/16 mantal Stora Håjums egor, hvaremot

marken mellan kanallinien och Göta eif tilldelats bolagets hemman; och

hade skiftesförrättningarna blifvit af Vane härads egodelningsrätt genom

särskilda beslut den 28 februari 1867 faststälda till laga efterrättelse.

Af hvad sålunda blifvit meddeladt framginge, enligt revisorernes förmenande,

otvetydigt, att anledningen till det oinförmälda skiftets anställande

ingalunda varit att bereda kanalverket en fördel, utan fastmer att

söka från detsamma skilja platser, hvilka, såsom tjenliga för industriella

anläggningar, hade högt försäljningsvärde; ty att det område, hvarå sjelfva

kanalen och slussarne med tillhörande dragvägar m. m. vore beläget, äfven

utan det vidtagna skiftet måste anses hafva varit från kanal- och slussverket

oförytterlig^ kunde väl, äfven med aktieegarnes uppfattning om

dispositionsrätten till de s. k. enskilda hemmanen, verken och lägenheterna,

icke förnekas.

Hvad lagligheten af sjelfva skiftesförrättningarna vidkomme, hade

revisorerne velat erinra, att, oafsedt att de öfvergått hemman, å hvilka

storskifte egt rum, och att genom skiftet bildats egofigurer, som stode i

strid med skiftesstadgans föreskrifter, med skiftet afsetts, att jord, som

Kongl. Maj:t i ofvanberörda bref och privilegier af den 2 februari 1838

förklarat icke få från kanalverket afsöndras, skulle detsamma frånhändas,

utan att, för så vidt revisorerne kunnat inhemta, Kongl. Maj:ts tillstånd

dertill erhållits.

Jemte uppräknande af åtskilliga försäljningar af bolagets jord och

tomter, som efter år 1862 egt rum, anföra revisorerne vidare, att, enligt

revisorernes åsigt, till omförmälda försäljningar bort utverkas Kongl. Maj:ts

tillstånd, och de inflytande köpeskillingarne bort i kanalverkets allmänna

räkenskaper redovisas.

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Riksdagens Skrifvelse N:o 76.

Enligt de för Nya Trollhätte kanalbolag utfärdade privilegier hade

bolaget till det gamla Trollhättebolaget utbetalt en lösesumma af 419,375

riksdaler banko, eller 629,062 kronor 50 öre. Någon ytterligare verklig

inbetalning å aktierna i det nya bolaget syntes icke hafva egt ram.

Alltsedan år 1863, eller det år, hvarmed bolaget skulle till statsverket

inbetala, förutom en afgift af 15,000 kronor, allt, hvarmed behållna inkomsten

öfverstege 150,000 kronor, hade bolaget kunnat tillgodoräkna sig

berörda inkomst; och att bolagets behållning under många föregående år

betydligt öfverstigit sagda summa, framginge deraf, att, jemlikt bolagets

revisorers berättelse för år 1863, eller det första år, för hvilket sådan berättelse

till Kongl. Maj:t afgifvits, bolagets behållna inkomst för detta år

utgjort 245,787 kronor 52 öre. Härtill komme, hvad bolaget tillförts från

de såsom aktieegarnes enskilda tillhörighet särskildt bokförda tillgångar.

Enligt taxeringslängd erna för inkomstbevillningen inom Trollhätte socken

hade aktieegarne för åren 1884, 1885, 1890 och 1894 taxerats för en årsinkomst

af de enskilda tillgångarne å respektive 9,166 kronor, 9,835 kronor,

16,189 kronor och 16,215 kronor.

Härvid hade revisorerne velat tillägga, att, enligt hvad revisorerne

inhemtat, för år 1895 till Nya Trollhätte kanals aktieegare utdelats, förutom

ofvannämnda belopp 150,000 kronor, en årsvinst af 45,000 kronor.

Från Handels- och sjöfartsfonden hafva under åren 1838—1862, i

enlighet med hvad i privilegierna utlofvades, till Nya Trollhätte kanalbolag

utbetalts 90,000 kronor årligen, eller tillsammans 2,250,000 kronor.

De för åren 1863—1894 till samma fond från bolaget inbetalda

medel hade enligt en af revisorerne gjord specifikation utgjort tillsammans

1,291,368 kronor 11 öre.

Vid en jemförelse emellan, å ena sidan, statsverkets betydande uppoffringar

för ifrågavarande kanalverk och dess erhållna ersättningar derifrån

samt, å andra sidan, kanalbolagets för kanalens ombyggande tillskjutna

medel och deraf hemtade ansenliga vinst hafva revisorerne efinrat

om det i 1838 års privilegier förekommande uttalandet derom, att de i

privilegierna intagna vilkor och förmåner blifvit af Kongl. Maj:t stadgade

och medgifna »med hänsigt, å ena sidan, att bereda säkerhet för arbetenas

utförande enligt den faststälda planen, att betrygga kanalfartens framgena

vidmagthållande i ändamålsenligt skick och att i sinom tid bereda staten

någon ersättning för dess kostnader i och för detta företag, och, å den

andra, att lemna bolaget skälig ersättning för de uppoffringar, detsamma

dervid kommer att vidkännas».

Derest de i detta ämne af revisorerne uttalade åsigter vunnit tillämpning,

skulle naturligtvis den statsverket tillkommande andel i bolagets

Bill. till lliksd. Prut. 161)6. 10 Sami. 1 Afd. 1 Hand. 17 llaft. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Riksdagens Skrifvelse N:o 76.

vinst hafva blifvit större; men äfven i ett annat afseende hade bolagets

åtgöranden, enligt revisorernes förmenande, ländt till minskning i denna

andel. Då ju bolaget alltsedan år 1863 först och främst varit berättigadt

till 150,000 kronor af nettovinsten, och öfverstigande vinst skolat tillfalla

kronan, hade nemligen i sjelfva verket alla de utgifter, som af bolaget

beslutats för ändamål, hvilka icke i bolagets regler föreskrifvits eller med

dess verksamhet haft omedelbart samband, bestridts af medel, som, derest

utgifterna ej förekommit, bort till statsverket inlevereras. Af sådana utgifter

hade revisorerne exempelvis velat omförmäla dem, som utgått för

väganläggningar, hvilka icke stått i något samband med kanalbyggnaden

eller trafiken å kanalen.

I sammanhang härmed hade revisorerne velat meddela, att, sedan

kanalverkets i bolagsreglerna för Nya Trollhätte kanalbolag föreskrifna

reparationsfond vid 1869 års slut uppgått till det bestämda beloppet af

150,000 kronor, Eders Kongl. Maj:t den 2 oktober 1874, på framställning

af bolagets direktion, med ändring af berörda bestämmelse förordnat, att,

då behållna årsinkomsten af kanalverket öfverstege 150,000 kronor, högst

7,500 kronor af öfverskottet skulle åidigen, räknadt från och med år 1874,

läggas till reparationsfondens kapital och med ränta på ränta förökas, till

dess fonden uppginge till 300,000 kronor, under iakttagande, att, då fonden

blifvit minskad, densamma skulle medelst förnyad insättning af högst 7,500

kronor årligen återbringas till nyssberörda belopp 300,000 kronor.

Af bolagets revisorers berättelse för år 1893 framginge, att reparationsfonden

vid det årets slut stigit till det sålunda föreskrifna beloppet.

Enligt hvad revisorerne inhemtat, hade kanalbolagets direktion i skrifvelse

den 18 juni 1894 hos Eders Kongl. Maj:t på anförda skäl hemstält,

att förenämnda fond å 300,000 kronor skulle bibehållas under namn

af reservfond för att, på framställning af direktionen, efter Eders Kongl.

Maj:ts pröfning i hvarje särskild! fall användas för bekostande af företag

af större betydenhet samt att för bestridande af sådana reparationer och

förbättringar, som, ehuru icke af den betydelse, att reservfonden derför

behöfde anlitas, dock hade den omfattning, att de icke kunde af öfverskottet

å ett års inkomst bestridas, skulle bildas en reparationsfond på det sätt,

att vid hvarje års slut räntan af det kapital, hvaraf fonderna bestode,

skulle afsättas till reparationsfonden, till dess denna växt till 300,000

kronor, och vore denna framställning på Eders Kongl. Maj:ts pröfning

beroende.

Af hvad ofvan blifvit meddeladt ansåge revisorerne framgå, att det

kunde ifrågasättas, huruvida vid förvaltningen af Nya Trollhätte kanalbolags

angelägenheter statens berättigade intresse blifvit vederbörligen

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Riksdagens Skrifvelse N:o 76.

tillgodosedt; och med anledning häraf samt med hänsyn till de högst

värdefulla tillgångar, som förefunnes i de invid kronans mark vid Trollhättan

befintliga vattenfall, och hvilkas tillvaratagande gifvetvis vore för

statsverket af största vigt, hade revisorerne, som besökt Trollhättan för

att taga närmare kännedom om kanalverket och förhållandena i öfrigt å

platsen, ansett sig böra å hvad här ofvan blifvit meddeladt fästa Riksdagens

uppmärksamhet, under uttalande af den mening, att en på allsidig

granskning grundad utredning borde åvägabringas till åstadkommande af

full klarhet angående kronans och bemälda bolags inbördes rättsförhållanden,

i sammanhang hvarmed äfven borde tagas i öfvervägande, huruvida icke

kanalverket måtte kunna genom lösen eller köp för kronan förvärfvas.

En sådan utredning syntes under närvarande förhållanden vara så mycket

angelägnare, som fråga nyligen väckts om utvidgning af Trollhätte kanal

eller om beredande af annan utfartsväg från Venern till Vesterhafvet,

hvilken frågas lösning otvifvelaktigt komme att beröra statens intressen

vid Trolhättan.

Öfver denna revisorernes framställning hafva yttranden afgifvits af

kammarkollegium, Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Elfsborgs län

och direktionen för nya Trollhätte kanalbolag.

I utlåtande den 30 sistlidne januari har kammarkollegium i förevarande

ämne anfört, att åtskilliga af de genom 1793 års privilegium till Trollhätte

kanal och slussverks bolag upplåtna hemman och lägenheter, hvilka enligt

samma privilegium skulle bibehålla deras krononamn och natur, emellertid

i jordeböckerna för tiden derefter och allt hittills förekomme under skatteeller

frälsetitel, särskild! V16 mantal Håjum, hvilket utgjorde en del af

skattehemmanet Stora Håjum n:o 2, om 1 mantal, äfvensom Olidan, hvilken

senare fastighet omfattade två särskilda hemman n:is 1 och 2, hvartdera

om Vs mantal, det ena skatte och det andra frälse; att denna omständighet

dock vore utan betydelse, då, hvad denna kategori af kanalbolagets fastigheter

anginge, deras egenskap af kronoegendom och deras oskiljaktighet

från kanalverket städse varit af kanalbolaget erkänd; att kanalbolagets

öfriga fastigheter, såvidt de funnes i jordeböckerna upptagna, derstädes vore

införda såsom skatte eller frälse; att 3/8 mantal Stora Håjum n:o 2, på sätt

revisorerne angifvit, till Trollhätte gamla bolag försålts genom kollega

skatteköpebref den 11 augusti 1795, hvaruti emellertid något särskildt

förbehåll om inskränkning i bolagets dispositionsrätt till hemmanet icke

förekomme; att kollegium i öfrigt icke ur sina handlingar, såvidt de hunnit

undersökas, vore i tillfälle att rörande kronans och kanalbolagets rättsförhållanden

meddela någonting utöfver hvad i ärendet redan funnes upplyst

och utredt; samt att kollegium, med afseende å hvad i ärendet före
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Riksdagens Skrifvelse N:o 76.

kommit, icke kunde annat än dela revisorernes uppfattning om önskvärdheten

af en närmare utredning angående dessa förhållanden; hvarjemte kollegium,

beträffande särskildt den nu väckta frågan om skyldighet för kanalbolaget

att till statsverket redovisa afkomst af åtskilliga bolagets så kallade enskilda

tillgångar — hvilken fråga, likasom den om beståndet och befogenheten

af de i ärendet omförmälda egoskiftesåtgärder, borde i händelse af

fullföljd ankomma på laga domstols pröfning — ansett sig icke böra

underlåta att erinra, hurusom uti en, såsom det ville synas, likartad fråga

rörande förvaltningen af Strömsholms kanalverk rättegång, jemlikt Riksdagens

år 1875 derom meddelade föreskrift, varit af fullmägtige i riksgäldskontoret

mot Strömsholms nya kanalbolag anhängiggjord, uti hvilken genom

Eders Kongl. Maj:ts dom den 30 juli 1878 slutligen afgjorda rättegång

fullmägtiges talan äfven bifallits.

Eders Kongl. Majt:s befallningshafvande i Elfsborgs län har den 30

januari afgifvit yttrande i detta ämne, med afseende å hvilket yttrande

Riksdagen får framhålla, att Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande funnit

hvad i ärendet förekommit innefatta skäl nog för tillstyrkande af revisorernes

gjorda framställning om en revision, dess hellre som, för den händelse, att

kronan skulle anses böra inlösa kanalverket, det för åvägabringande af

öfverenskommelse härom med bolaget syntes vara af framstående vigt att

ernå full klarhet om beskaffenheten af de rättsförhållanden, som förefunnes

emellan kronan och bolaget.

Med ytterligare skrifvelse har Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande

i Elfsborgs län till Eders Kongl. Maj:t insändt afskrift af skrifvelse till

justitiekanslersembetet, deri meddelats, att Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande

vid granskning af handlingarna rörande ofvan omförmälda skiften

funnit bolaget hafva genom skiftena, kronan till förfång, tillvällat sig

orättmätiga fördelar, samt derjemte inhemta!, att vid skiftena förelupit

vissa formella oegentligheter af sådan beskaffenhet, att klandertalan ännu

kunde af kronan anställas med utsigt att få skiftena undanröjda.

Direktionen för Nya Trollhätte kanalbolag har i förevarande ämne

hufvudsakligen anfört följande:

Såsom i revisorernes berättelse omförmäles, hade Kongl. Maj:t den 13

december 1793 utfärdat privilegium för Trollhätte kanal- och slussverksbolag,

hvarigenom, bland annat, vissa hemman och lägenheter öfverlemnats

åt bolaget att med bibehållande af deras krononamn och natur under

perpetuelt arrende tillträda, innehafva och nyttja samt med det nya kanaloch

slussverket för alla tider införlifva och inkomsterna deraf uppbära och

gagna, utan att någon afsöndring deraf vore tillåten. Att annan fast eller

lös egendom, som kanal- och slussverksbolaget kunde förvärfva, skulle på

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Riksdagens Skrifvelse N:o 76.

dylikt sätt införlifvas med kanal- och slussverket, derom förekomme icke

något stadgande vare sig i 1793 års privilegium eller i de samtidigt utfärdade

bolagsreglerna.

Emellertid hade bolaget förvärfvat flera hemman och lägenheter dels

genom köp från enskilde och dels genom skatteköp. Till dessa hemman

och lägenheter egde detta bolag alltså enligt direktionens mening oinskränkt

egande- och dispositionsrätt.

Uti Kongl. Maj:ts privilegium för Nya Trollhätte kanalbolag den 2

februari 1838 hade det nya bolagets förhållande till det gamla bolaget

reglerats på det sätt, att detta senares alla rättigheter skulle öfvergå till

och alla dess skyldigheter öfvertagas af det nya bolaget. Det ålades

nemligen det nya bolaget att till aktieegarne i det gamla erlägga lösen

med 55 riksdaler banko för hvarje aktie; och att dermed all det gamla

bolagets rätt öfvergick till det nya, framginge med all önskvärd tydlighet

deraf, att sj elfva de till innehafvaren stälda aktiebrefven i det gamla

bolaget inköptes af det nya, som — om numera gängse åskådningssätt

finge läggas till grund för bedömande af uppgörelsens natur — borde

betraktas såsom ende aktieegare i det gamla bolaget; och enligt privilegiets

§10 blefvo dessa aktier deponerade hos statskontoret, der de skulle qvarblifva,

till dess kanalens ombyggnad blifvit fullbordad, och derifrån bolaget

också först genom Kongl. Maj:ts beslut den 28 juli 1846 erhållit medgifvande

att utbekomma desamma.

I fråga om det gamla bolagets skyldigheter stadgades i privilegiets

§ 2, att det nya bolaget skulle ansvara för fullgörande af det gamla bolagets

åligganden och förbindelser, hvarefter det heter:

»kunnande i följd häraf de till gamla Trollhätte kanal- och slussverksbolag,

genom nådigt privilegium af den 13 december 1793, förlänte lägenheter

icke af nya bolaget från kanalverket afsöndras».

Reglerna för det nya bolaget, hvilka faststäldes samma dag, som

privilegiet utfärdades, innehölle i 7 § enahanda bestämmelse, i följande

ordalag:

»De af Kongl. Maj:t genom nådigt privilegium af den 13 december

1793 till gamla Trollhättebolag förlänte och nu af det nya bolaget förvärfvade

lägenheter få icke af detta ifrån kanalverket afsöndras.»

Hvarken i privilegiet eller i bolagsreglerna törekomme något dylikt

stadgande rörande det gamla bolagets öfriga, af det nya bolaget förvärtvade

egendom.

Då Kongl. Maj:t ansett lämpligt att inskärpa, att de af kronan till

det gamla bolaget förlänta lägenheterna icke finge från kanalverket afsöndras,

ehuru sådant vore eu sjelflallen och oemotsäglig följd deraf, att

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Riksdagens Skrifvelse N:o 76.

det nya bolaget i afseende på dessa lägenheter allenast inträdde i det

gamla bolagets rätt, men uttryckligen inskränkte denna föreskrift att gälla

endast de hemman och lägenheter, Indika egdes af kronan, syntes redan

deraf klart följa, att Kongl. Maj:t icke åsyftat att inskränka den fria

eganderätt till det gamla bolaget tillhöriga hemman och lägenheter, hvilken

det nya bolaget af det gamla förvärfvade genom den uppgörelse, som

det enligt privilegiet ålåg det nya bolaget att med det gamla träffa och

fullborda.

Revisorerne hade emellertid såsom sin åsigt uttalat, att dessa fastigheter

»bort uteslutande för kanalverket användas och såsom dess egendom

betraktas».

Såsom stöd härför hade först anförts, att det gamla bolaget förvärfvat

dessa fastigheter för »kanalens behof och för dess räkning». För detta i

och för sig ej fullt klara påstående hade emellertid ej något skäl anförts,

och direktionen vågade betvifla, att det hölle streck. Direktionen ansåge

troligt, att dessa hemman eller åtminstone vissa af dem förvärfvats af

det gamla bolaget i syfte att undanrödja hinder från jordegarnes sida för

kanalens framdragande öfver deras mark; men häraf följde naturligtvis

icke, att den för sådant ändamål obehöfliga jordareal vore afsedd för

kanalens behof. Efter kanalens utförande kunde denna jordareal af bolaget

antingen afyttras eller af bolaget användas till beredande af intägt vid

sidan af hvad kanalen afkastade.

Direktionen hade öfver hufvud taget hvarken i de af revisorerne

åberopade eller i andra, ämnet rörande handlingar kunnat finna ens en

antydan, att det gamla kanalbolagets dispositionsrätt öfver dessa hemman

varit på något sätt eller i något afseende inskänkt. Då revisorerne uttryckligen

erkände, att hvad det nya bolaget kunde hafva besparat genom

inköp af fastigheter, som ej direkt erfordrats för sjelfva kanalen, dess

bankar m. m., skäligen borde anses såsom aktieegarnes enskilda egendom,

syntes följdrigtigheten fordra, att det samma erkändes gälla rörande det

gamla bolagets rätt till hela den af bolaget förvärfvade egovidd, som icke

erfordrades för något kanalverkets ändamål.

Ett särskildt stöd för sin åsigt hade revisorerne trott sig finna deri,

att i 1838 års privilegium det nya bolaget tillförsäkrats att »kanalen och

dess slussar med allt hvad dertill hörer, eller densamma härigenom tilllagdt

varder, allt framgent i everldliga tider ega, underhålla och afkastningen

sig till nytta använda».

Frånsedt, att den jord, hvarom nu vore fråga, väl icke rimligen kunde

sägas höra till kanalen och dess slussar, och att genom privilegiet uttryckligen

endast de kronan tillhöriga lägenheter tillagts kanalverket såsom

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Riksdagens Skrifvelse N:o 76.

derifrån oskiljaktiga, kunde talet om den everldliga eganderätten knappast

anses vara annat än ett betydelselöst uttryckssätt. För några tiotal år

sedan hade det varit och vore måhända ännu vanligt vid köp enskilde

emellan, att säljaren sades »afhända sig fastigheten och tillegna densamma

köparen att densamma för all framtid besitta och behålla». Men lika litet

som dermed åsyftades någon inskränkning i köparens fria dispositionsrätt,

lika litet kunde de af revisorerne åberopade uttrycken i privilegiet anses

måttgifvande för bolagets rätt. Att dessa icke finge fattas efter ordalagen,

framginge bland annat deraf, att bolaget i sådant fall skulle hafva erhållit

eganderätt äfven till de af kronan upplåtna hemman med rätt enligt § 12

mom. a i privilegierna att låta dem »lagligen inteckna».

Under de 25 första åren af nya bolagets tillvaro, då jemväl inkomsten

af kanalverket odelad tillföll aktieegarne, både frågan om rätten till ifrågavarande

hemman ingen aktuel betydelse; aktieegarne egde åtnjuta all bolagets

inkomst.

Men då kronan från och med år 1863 egde erhålla allt, hvarmed

kanalverkets behållna inkomst öfverstege 150,000 kronor, väcktes år 1862

af bolagets revisorer det förslag, att dädanefter två bokslut skulle upprättas,

nemligen ett allmänt, omfattande kanal- och slussverkets samtliga

tillhörigheter äfvensom alla dess inkomster och utgifter, samt ett särskilt

för bolagets enskilda räkning, hvilket skulle innehålla

å ena sidan:

a) alla bolaget enskildt tillhöriga hemman och lägenheter samt afkastningen

deraf;

b) bolagets enskilda fordringar; och

c) det belopp, högst 150,000 rdr, som bolaget jemlikt 9 § i dess privilegium

af kanalverkets årliga afkastning kan utbekomma; samt

å andra sidan:

a) sådana bolagets möjliga skulder, för hvilka kanalverket icke är ansvarigt;
b)

den å aktierna gjorda utdelning;

c) bevillningen till staten för aktieutdelningen; och

d) alla andra sådana af bolaget bestridda utgifter, med hvilka kanalrerketa

ej får belastas.

Ä bolagsstämma den 16 december 1862 hade detta förslag bifallits,

dock med den af bolagets direktion föreslagna inskränkning, att de bolaget

enskildt tillhöriga hemman och lägenheter samt afkastningen och underhållet

deraf, med undantag endast af skeppsdockan, ej skulle i det enskilda,

utan i det allmänna bokslutet tills vidare upptagas; dervid dock aktieegarne

tillkännagåfve sig vilja hafva uttryckligen förklarat, att bolagets egande
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Riksdagens Skrifvelse N:o 76.

och dispositionsrätt till berörda hemman och lägenheter, hvilken aktieegarne

lika med bolagets revisorer och direktion funno vara obestridlig,

skulle för all framtid förblifva orubbad, samt att, i händelse inträffande

omständigheter dertill framdeles skulle föranleda, ifrågavarande hemman

och lägenheter jemte afkastningen deraf komme att från det allmänna till

det enskilda bokslutet öfverföras och komma bolaget enskildt till godo.

Såsom skäl för berörda inskränkning hade direktionen anfört bland

annat:

att de nya slussarne voro uppförda på mark tillhörande ett af de

enskilda hemmanen, och att de bolaget enskildt tillhöriga delar af hemmanet

Stora Håjum och den så kallade Bolagsqvarn vid Trollhättan vore

sammanblandade med de kanalverket oskiljaktigt tillhörande delar af samma

hemman och qvarnverk.

Med afslutandet af de laga skiften, som revisorerne omförmält, vore

emellertid de vigtigaste skälen för de enskilda hemmanens bibehållande i

det allmänna bokslutet undanröjda; och, såsom revisorerne meddelat, hade

också enligt beslut å bolagsstämma den 28 december 1867 de bolaget enskildt

tillhörande hemman, verk och lägenheter, med undantag af två, åt

tjensteman till begagnande upplåtna hemman, från och med samma år

blifvit öfverförda till det särskilda bokslutet.

Att denna åtgärd omförmäldes i berättelsen öfver granskningen af

1867 års förvaltning, hade revisorerne meddelat; till detta meddelande

borde emellertid fogas den upplysningen, att enligt berörda revisionsberättelse

samtliga revisorerne, såväl de af Kongl. Maj:t som de af bolaget

utsedde, enhälligt förklarat, att, då direktionens åtgärder ej lemnat revisorerne

anledning till någon anmärkning, revisorerne ansåge sig böra tillstyrka,

att decharge för revisionsåret måtte direktionen meddelas.

Vid föredragning af denna revisionsberättelse hade Kongl. Maj:t förordnat,

att handlingarne skulle öfverlemnas till justitiekanslersembetet,

för vidtagande af den åtgärd, hvartill omständigheterna för bevarande af

kronans rätt kunde föranleda.

Justitiekanslern infordrade yttrande i saken från kanalbolagets direktion.

För innehållet af detta yttrande hade Riksdagens revisorer icke redogjort,

enär det synts dem för vidlyftigt; ej heller hade de deri anförda

skäl af revisorerne upptagits till bemötande. Då emellertid de deri uttalade

asigter i allt hufvudsakligt öfverensstämde med dem, som den nuvarande

direktionen i denna sin förklaring sökt göra gällande, skulle ej heller

direktionen här lemna någon fullständig redogörelse för detta yttrande.

Likväl borde derur här angifvas en synpunkt, som förut ej framhållits,

nemligen följande:

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Riksdagens Skrifvelse N:o 76.

Ifrågavarande hemman, verk och lägenheter utgjorde allenast en del

af bolagets före år 1863 uppkomna behållning utöfver kanal- och slussverket

med dess tillhörigheter. Utefter den långa kanalsträckan hade i

och för arbetets fortgång åtskilliga lägenheter inköpts och åter försålts.

Det vore en tillfällighet, att en del af de medel, som af aktieegarnes

tillskott, statsmedel och kanal-intägter besparats, förblifvit placerade just

i de hemman, hvarom nu vore fråga. Kronan kunde ej ega bättre rätt

till dem än till bolagets enskilda, i lös egendom eller kontanta medel bestående

behållning; men på denna hade något anspråk från kronans sida

ej afhörts.

Såsom revisorerne meddelat, hade justitiekanslersembetet icke funnit

sig ega anledning att någon vidare åtgärd i målet vidtaga. Direktionen

ansåge härtill böra läggas den efter direktionens mening vigtiga upplysning,

att detta embetets af revisorerne ordagrant refererade beslut föreginges af

en motivering, hvilken, då den icke vore vidlyftig, men det oaktadt uttömmande,

direktionen tilläte sig att ordagrant afskrifva, helst densamma

kunde af direktionen åberopas såsom en sammanfattande afsilning af

denna del af direktionens framställning.

Justitiekanslersembetets ifrågavarande, den 27 februari 1869 meddelade

resolution lydde sålunda:

»Då hvarken Kongl. Maj:ts den 25 augusti 1837 gifna nådiga resolution

i anledning af gjordt anbud att verkställa utvidgning af Trollhätte

kanal och ombyggnad af Trollhätte slussar eller Kongl. Maj:ts den 2

februari 1838 för Nya Trollhätte kanalbolag utfärdade nådiga privilegium

eller det i öfverensstämmelse dermed emellan Kongl. Maj:t och kronan

samt bemälda bolag den 20 mars sistnämnda år afslutade kontrakt, genom

hvilka handlingar bolagets skyldigheter och rättigheter, enligt 1 § i de af

Kongl. Maj:t den 2 februari 1838 för bolaget faststälda regler, bestämmas,

efter justitiekanslersembetets omdöme, lemna stöd för antagande deraf, att

genom bolagets anmärkta åtgärd att ur dess allmänna räkenskaper utesluta

värdet af ifrågavarande hemman, lägenheter och inrättningar, hvilka blifvit

dels af det äldre Trollhätte kanalbolag genom köp förvärfvade och till

Nya Trollhätte kanalbolag mot lösen öfverlåtna, dels ock af sistnämnda

bolag före år 1863 inköpta, samt att låta dessa egendomars behållna afkastning

föras aktieegarne enskildt till godo, Kongl. Maj:t och kronans

rätt skulle blifvit förnärmad, finner justitiekanslersembetet sig icke ega

anledning att någon vidare åtgärd i detta mål vidtaga.»

För de skäl, hvilka af kanalbolagets direktion uppgifvits hafva föranledt

direktionens, sedermera af aktieegarne gillade beslut om föranstaltande

af de af revisorerne tadlade laga skiften, hade revisorerne utförligt

Bill. till Riksd. Prot. 1806. 10 Samt. 1 Afd. 1 Band. 11 Huft. 3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Riksdagens Skrifvelse N:o 76.

redogjort i sin berättelse. Direktionen hade uppgifvit, att dessa skiftesåtgärder

åsyftade en sådan fördelning af det område, öfver hvilket bolaget

disponerade och inom hvilket bolagets enskilda och kronans egor delvis

voro med hvarandra sammanblandade, att å ena sidan jord, som icke

erfordrades för kanalverkets behof, men deremot vore lämplig till försäljning,

tillädes bolagets enskilda hemman i utbyte mot annan mark af

samma värde, och å andra sidan kanalen i hela dess sträckning komme

att ligga å mark, som oskiljaktigt tillhörde kanalverket. Direktionen hade,

med ett ord, åsyftat att bereda såväl kanalverket och kronan som kanalbolagets

aktieegare en fördel, och det icke blott direkt utan äfven indirekt

genom att lemna anläggare af industriella verk och inrättningar tillfälle

att förvärfva eganderätt till derför lämplig mark och således uppmuntra

till sådana anläggningar, hvilket naturligtvis skulle lända kanalen och

trafiken till båtnad.

Revisorerne hade emellertid förklarat sig anse det otvetydigt, att anledningen

icke varit att bereda kanalverket en fördel.

Den nuvarande direktionen saknade naturligtvis möjlighet att utreda,

huruvida hennes företrädare med sina åtgärder verkligen åsyftat hvad

protokollen och öfriga handlingar angifva såsom dessa åtgärders syfte.

Men så mycket kunde direktionen med bestämdhet vitsorda, att icke någon

för henne känd handling innehölle upplysning derom, att icke de personer,

som deltogo i besluten om ifrågavarande skiftesåtgärder, verkligen i god

tro åsyftat att derigenom främja äfven kanalverkets bästa. Till den verkan,

det kunde hafva, tilläte sig direktionen meddela, att förslaget väcktes af

kanalbolagets dåvarande verkställande direktör öfverste Nils Ericson. Det

vore alltså han, hvars minne vore hvarje svensk man kärt och hvars lifliga

intresse för det allmänna en långvarig verksamhet vitsordade, — det vore

han som, derest Riksdagens revisorers påstående vore rigtigt, i främsta

rummet drabbades af beskyllningen att hafva allenast föreburit omtanke

om det allmännas bästa, under det han i sjelfva verket »fastmer» åsyftat

att bereda bolagets aktieegare en fördel på kanalverkets bekostnad.

Då revisorerne dragit sjelfva lagligheten af skiftesförrättningarne i

tvifvel, kunde det vara tillräckligt att hänvisa dertill, att de blifvit- af

vederbörande egodelningsrätt faststälda. Emellertid borde vidare upplysas,

att revisorernes uppgift, att skiftena öfvergått hemman, å hvilka storskifte

egt rum, icke vore rigtig.

Det ena skiftet afsåge de bolaget enskildt tillhöriga hemmanen 1/2 mantal

Lilla och n/16 mantal Stora Håjum samt kronan tillhöriga 7» mantal Stora

Håjum. Dessa hemmans inegor hade icke undergått storskifte, hvaremot

utmarken delats i storskifte mellan Lilla och Stora Håjum. Derför hade

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Riksdagens Skrifvelse N:o 76.

också Lilla Håjums utmark undantag^ från skiftet, utom så vidt för

erhållande af regulier rågång erfordrats; hvaremot Stora Håjums förut

samfälda utmark naturligtvis delats de båda hemmansdelarne emellan.

Det andra laga skiftet omfattade bolaget enskildt tillhöriga 1/2 mantal

Åker och kronans 1/i mantal Olidan, hvilka hemmans egor icke, så vidt

direktionen af skifteshandlingarne kunnat finna, förut delats genom storskifte.

Revisorernes förmenande, att Kongl. Maj:ts tillstånd till skiftet skulle

hafva erfordrats, berodde uppenbarligen på ett missförstånd. Att kronans

hemman förklarats icke få från kanalverket afsöndras, kunde naturligtvis

icke frikalla dem från att på yrkande af annan, som med dem hade sammanblandade

egor, ingå i skifte.

I afseende å de af revisorerne omförmälda försäljningar af bolagets

fasta egendom, har direktionen erinrat, att, äfven om man, i strid med

hvad direktionen sökt göra gällande, skulle anse bolaget oberättigadt att

utan Kongl. Maj:ts tillstånd afyttra sin fasta egendom, deraf dock icke

omedelbart följde, att, derest sådant tillstånd erhållits, köpeskillingen skulle

tillfalla statsverket. Och i alla händelser kunde denna köpeskilling icke

räknas till sådana bolagets inkomster, som enligt 9 § i privilegierna skulle

redovisas till statsverket, utan hvad som sålunda sattes i stället för bolagets

enskilda egendom finge väl, fastän ett sådant fall — enligt direktionens

mening af helt naturliga skal — icke funnes förutsatt i bolagsreglerna,

kapitaliseras och förvaltas af bolaget med skyldighet att till statsverket

redovisa afkastningen deraf.

Revisorernes påstående, att utgifter för ändamål, hvilka icke i bolagets

regler föreskrifvits eller med dess verksamhet haft omedelbart samband,

blifvit bestridda af medel, som bort till statsverket inlevereras, vore direktionen

icke i tillfälle att bemöta i vidare mån, än såvidt revisorerne angifva,

hvilka utgifter med denna anmärkning afsåges. Detta vore förhållandet

allenast med den af kanalbolagets medel bekostade anläggning

af ny väg från kyrkan till Olidan. Denna väg hade emellertid anlagts

uteslutande i syfte att främja trafiken på kanalen, då bolaget derigenom

beredt sig tillfälle att ^från trafik afstånga den äldre, längs med kanalen

framgående vägen och att använda derigenom ledigt blifvet- område till

upplagsplatser, deraf beliofvet varit i högsta grad känbart. En del af

detta område vore för det angifna ändamålet upplåtet på arrende för en

årlig afgift af 328 kronor, som inginge bland de medel, hvilka redovisats

till statsverket och utgjorde en ganska god ränta på kostnaden för väganläggningen.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Riksdagens Skrifvelse N:o 76.

Hvad revisorerne i förevarande ärende anfört är otvifvelaktigt egnadt

att ådraga sig synnerlig uppmärksamhet; och de frågor, som i revisorernes

framställning blifvit berörda, äro för visso af den omfattande betydelse,

att de jemte samtliga derpå inverkande omständigheter böra göras till

föremål för allvarlig ompröfning. Härvid har Riksdagen dock velat tilllägga,

att Riksdagen icke tilltror sig kunna afgifva något omdöme om

giltigheten af de utaf revisorerne i detta ämne uttalade åsigter, på samma

gång Riksdagen velat gifva sitt erkännande åt revisorernes åtgörande att

söka åvägabringa reda och klarhet uti ifrågavarande af dem påvisade förhållanden.

Riksdagen har dock icke förbisett, att svårigheter måste möta

i dessa afseenden, helst de åtgärder, som särskildt varit föremål för klander

från revisorernes sida, vidtagits för lång tid tillbaka, innan den nuvarande

direktionen för Trollhättebolaget öfvertagit ledningen af dess armelägenheter.

En närmare utredning angående Nya Trollliätte kanalbolags rättsförhållande

till kronan synes, såsom nämndt, önskvärd, vare sig denna

utredning kan åstadkommas genom särskildt dertill utsedde personer eller

på rättslig väg; och Riksdagen tvekar så mycket mindre att, på sätt äfven

i två inom Riksdagen väckta motioner hemstälts, hos Eders Kongl. Maj:t

göra framställning om en sådan utredning, som såväl kammarkollegium

som Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Elfsborgs län, enligt hvad

ofvan meddelats, instämt i revisorernes yrkande derom.

Med anledning af revisorernes förevarande framställning samt ofvan

berörda motioner, får Riksdagen alltså härigenom hos Eders Kongl. Maj:t

anhålla, att Eders Kongl. Maj:t täcktes föranstalta om en utredning angående

Nya Trollhätte kanalbolags rättsförhållanden till kronan.

Ecklesiastikdepartementet.

Beträffande redovisningen af det ordinarie anslaget till anskaffande af

undervisningsmateriel m. m. för folkskolorna, hvilket anslag för år 1894

utgått med 20,000 kronor, hafva revisorerne anmärkt, att den vid årets

slut å anslaget uppkomna behållning, som belöpt yeig till 12,208 kronor 7

öre, icke, för så vidt af räkenskapen framginge, blifvit, på sätt i kongl.

cirkuläret den 26 augusti 1873 föreskrifvits, insatt i bankinrättning.

Redogöraren för berörda anslag har med anledning häraf i infordradt

yttrande af den 27 januari innevarande år meddelat, att de medel, som

tillhörde anslaget och som icke behöfdes för mera löpande utgifter, varit

insatta i riksbanken men på redogörarens namn, på det att ränta måtte

komma anslaget till godo; och hade i räntevinst erhållits 55 kronor 20 öre

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Riksdagens Skrifvelse N:o 76.

för år 1892, 17 kronor 9 öre för år 1893, 185 kronor 35 öre för år 1894

och 249 kronor 56 öre för år 1895; tilläggande redogöraren, att han icke

hade andra penningar insatta i riksbanken.

I Eders Kongl. Maj:ts af revisorerne åberopade cirkulär den 26 augusti

1873 föreskrifves, att i de fall, der ej andra stadganden redan funnes meddelade,

allmänna verks och inrättningars för löpande utgifter icke behöfliga

behållningar skola, der sådant utan väsentlig olägenhet kan ega rum, uti

hankinrättning på depositions- eller upp- och afskrifningsräkning insättas

och endast vid behof derifrån uttagas.

Då den insättning i bankinrättning, som på grund af berörda cirkulär

bör verkställas, gifvetvis bör ske för vederbörande verks eller inrättnings

räkning och i dess namn, har Riksdagen, fastän den nu anmärkta insättningen

visserligen torde hafva afsett att bereda anslaget ekonomisk fördel

genom uppkommande räntevinst, ingalunda funnit den af redogöraren för

ifrågavarande anslag afgifna förklaring öfver revisorernes omnämnda anmärkning

tillfredsställande, helst det af många skäl måste anses olämpligt,

att allmänna medel varda på enskild persons räkning i penninginrättning

insatta, Vid sådant förhållande och då förenämnde redogörares förklaring

synes gifva vid handen, att han ansett sitt tillvägagående i förevarande

fall befogad!, anser sig Riksdagen böra påkalla Eders Kongl. Maj:ts åtgärd

till rättelses vinnande för framtiden. Härjemte och för den händelse omförmälda

cirkulär skulle kunna gifva anledning till missförstånd i förenämnda

hänseende, har Riksdagen trott sig böra ifrågasätta, att cirkuläret

varder i nu antydda rigtning förtydligadt.

På grund häraf får Riksdagen anhålla, att Eders Kongl. Maj:t måtte

anbefalla redogöraren för anslaget till anskaffande af undervisningsmateriel

in. m. för folkskolorna att på anslagets räkning i bankinrättning insätta

anslagets för löpande utgifter icke behöfliga behållningar, samt att Eders

Kongl. Maj:t i sammanhang dermed täcktes taga i öfvervägande, huruvida

det må befinnas nödvändigt, att särskilda föreskrifter meddelas till förekommande

deraf, att allmänna verks och inrättningars medel varda på

redogörarens namn i bankinrättning insatta.

Medicinalstyrelsens redovisning öfver de till hospitalsväsendet

anslagna medel.

Revisorerne, som besökt Göteborgs å ön Hisingen belägna hospital,

hafva anmärkt, att det till hospitalet hörande jordbruket syntes vara vanvårdadt,

men då hospitalet förfogade öfver ej obetydligt jordområde, utgörande

omkring 35 hektar inegor, måste det vara af vigt, att detta på

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Riksdagens Skrifvelse N:o 76.

ett ändamålsenligt sätt användes. Härtill komme, att, då jordbruksarbete

allmänt ansetts såsom en för sinnessjuke synnerligen lämplig sysselsättning,

det vore önskligt, att sådant arbete kunde patienterna beredas i större

utsträckning än hittills.

I afseende å hospitalets trädgård hade revisorerne inhemta!, att densamma

delvis vore upplåten till hospitalets öfverläkare och till dess syssloman,

men att brukningen vore så sammanblandad, att behörig skilnad icke

gjordes emellan hvad som skulle tillkomma hospitalet och dess bemälde

tjensteman, hvadan revisorerne påpekat nödvändigheten af snar rättelse i

berörda missförhållande.

Slutligen hafva revisorerne erinrat, att den omständighet, att hospitalets

direktion icke hölle sina sammanträden inom detsamma utan i Göteborg,

otvifvelaktigt måste inverka på direktionens förmåga att med kraft

och omsigt öfvervaka och ingripa i hospitalets förvaltning.

öfver revisorernes förevarande framställning har medicinalstyrelsen

den 24 januari innevarande år afgifvit utlåtande och dervid fogat ett från

direktionen för Göteborgs hospital infordradt yttrande i ämnet; och har

medicinalstyrelsen till en början med anledning af revisorernes anmärkning

i fråga om det till hospitalet hörande jordbruket anfört, att hospitalsdirektionen

i sin häröfver afgifna förklaring medgifvit, att jordområdet

visserligen icke användts till jordbruk i egentlig mening, men att detsamma

eljest begagnats på lämpligt sätt; dervid tillika meddelats den upplysning,

att då ett år 1887 uppgjordt förslag till ett fullständigt ordnadt

jordbruk skulle medföra högst betydliga utgifter, utan att afsevärda inkomster

kunde påräknas, och då hospitalets öfverläkare från sjukvårdens

synpunkt afstyrkt ett utvidgadt jordbruk, så hade direktionen ansett sig

icke böra vidtaga några vidare åtgärder i saken.

Med anledning häraf har medicinalstyrelsen för egen del andragit, att

äfven om jordbruk i vanlig mening, om dermed förstås sädesodling, icke

kunde med fördel bedrifvas med legda arbetare, sådant dock borde kunna

ske med tillhjelp af en del arbetsföra hospitalspatienter, samt att huru

härmed än kunde vara, så behöfde jordbruket vid hospitalet derför icke

vanvårdas, på sätt af revisorerne icke utan skäl vore anmärkt. Med det

jordområde, som förvärfvats för betydliga utgifter, afsåges dels ett obeliindradt

förfogande öfver vattnet från Alhuts källa för hospitalets behof,

dels ock hufvudsakligen att bereda de sinnessjuke ökadt tillfälle att egna

sig åt en för dem väl behöflig och välgörande sysselsättning med jordbruksarbeten,

allt på sätt vid rikets öfriga hospital, der sådant varit möjligt,

vore brukligt och af dessa hospitals öfverläkare ansåges vara särdeles

ändamålsenligt.

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Riksdagens Skrifvelse N:o 76.

Medicinalstyrelsen hade ock under flera år icke blott anmärkt vid

hospitalet rådande missförhållanden beträffande det sätt, hvarpå det inköpta

jordområdet användes, utan ock påkallat direktionens benägna medverkan

för rättelses vinnande, men allt förgäfves, och detta, oaktadt hospitalets

syssloman härför varit lifligt intresserad. Medicinalstyrelsens sträfvan att

få hospitalets jord behörigen häfdad hade ej kunnat genomföras, enär

öfverläkaren, med hvilken direktionen instämt, ständigt satt sig deremot,

under åberopande af åtskilliga hinder, såsom dels bristande arbetskrafter,

enär endast ett fåtal patienter kunde användas till jordbruksarbeten, dels

förorenande af vid hospitalet behöfligt vatten, derest ett ofvan hospitalet

beläget jordområde, kalladt Hacket, skulle något år behöfva gödslas för att

bära skördar, dels ock derför att jordbruk ej kunde bedrifvas utan förlust.

Utan att styrelsen ansåge sig behöfva inlåta sig på en närmare granskning

af dessa invändningar mot ett ändamålsenligt jordbruks bedrifvande,

borde dock lemnas några upplysningar i frågan. Att arbetskrafter ej saknats,

framginge bland annat deraf, att betydliga sådana användts på dyrbara

och vidsträckta planteringar med promenadgångar in. m. i närheten

af tjenstemännens boställshus, på gräfvandet af stora vattendammar, på

plantering af skog på ett område, hvaröfver icke hospitalsförvaltningen,

men väl domänstyrelsen förfogade. Beträffande åter vattnets förmenta

förorenande genom gödsling, derest vid Hacket odlades gräs och för omvexling

vissa år säd, syntes samma invändning i och för sig vara utan

nämnvärd betydelse, och hade numera förlorat all sådan, sedan hospitalet

försetts med fullständig vattenledning med ett rikligt och utmärkt godt

vatten. Beträffande slutligen den ekonomiska sidan af ett vid hospitalet

drifvet jordbruk, hade styrelsen aldrig ifrågasatt någon utsträckt sädesodling,

men väl odling af gräs och rotfrukter in. m., i första rummet för

hospitalets eget behof och sedan till afsalu, enär dessa varor i Göteborg

eller på stället kunde afyttras för skäliga pris. Den vid hospitalet levererade

myckna mjölken betalades för öfrigt så högt, att en del deraf borde

kunna med vinst frambringas på stället. Jemfördes det sätt, hvarpå jordbruket

bedrefves eller rättare försummades vid Göteborgs hospital, med

det fördelaktiga sätt, hvarpå jorden med tillhjelp af patienter häfdades vid

andra hospital, kunde icke förnekas, att revisorerne haft goda skäl för sina

anmärkningar.

Beträffande revisorernes framställning i fråga om hospitalets trädgård,

hade direktionen erinrat derom, att öfverläkaren, enligt godkända aflöningsstater,

från och med år 1875 till och med år 1893 såsom löneförmån tillerkänts

rättighet till trädgård, hvilken förmån tillämpats sålunda, att trädgården

brukats på hospitalets bekostnad, hvarjemte öfverläkaren ur hospi
-

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Riksdagens Skrifvelse N:o 76.

talets trädgård för sitt behof erhållit sådana produkter, som icke odlades

inom hans trädgårdsområde. Sedan sagda förmån i de efter år 1893 upprättade

aflöningsstater bestämts till trädgårdsland, och direktionens uppmärksamhet

blifvit fästad på samma förändring, hade direktionen genom

beslut den 12 november sistlidet år, och således 2 år efter det ordalagen

i utgiftsstaten ändrats, förklarat, att det trädgårdsland, som åt öfverläkaren

anvisades, skulle brukas på hans egen bekostnad, samt att han icke egde

åtnjuta något af afkastningen från hospitalets trädgård.

Direktionen hade vidare meddelat, att hospitalets syssloman efter år

1886, då ny aflöningsstat för honom trädde i kraft, icke haft rätt vare

sig till trädgård eller trädgårdsland och ej heller åtnjutit denna förmån.

Direktionen hade likväl år 1886 (och således efter det ny aflöningsstat var

faststäld) medgifvit sysslomannen rätt att å ett från hospitalets trädgård

alldeles afskildt stycke jord på egen bekostnad plantera fruktträd och bärbuskar,

hvilket medgifvande dock genom beslut den 26 mars 1895 återkallats.

Direktionens förklaring rörande denna punkt af anmärkningame

slutade sålunda: »någon obehörig upplåtelse af hospitalets trädgård till

öfverläkaren och sysslomannen hade således ej egt rum, likasom deras och

hospitalets trädgårdar ej på något sätt sammanblandats».

För ett rätt bedömande af denna revisorernes anmärkning vore, enligt

hvad medicinalstyrelsen vidare anför, nödigt meddela, att öfverläkaren vid

Göteborgs hospital, såsom till tjensten utnämnd den 7 december 1883, icke

ingått på den af Riksdagen godkända, genom kongl. bref den 6 juni 1885

faststälda aflöningsstat för vissa tjensteman vid rikets hospital, hvaraf åter

följde, att bestämmelserna i kongl. brefvet den 26 april 1872 fortfarande

gälde beträffande samme öfverläkares löneförmåner.

Uti utgiftsstaten vid Göteborgs hospital för år 1873, och således 4 år

före den tid, då sundhetskollegium, numera medicinalstyrelsen, såsom öfverstyrelse

för hospitalen öfvertog den serafimerordensgillet förut åliggande

vården om rikets hospital, funnes för öfverläkaren, utom kontant lön, upptagna

förmånerna af boställe, trädgård, ved, tvätt och fri disposition af

hospitalets hästar; och förekomme enahanda anteckning i staterna under

alla följande år till 1890, då i stället för boställe begagnats uttrycket boställsvåning.

Nytt förslag till utgiftsstat för hospitalet uppgjordes årligen

af hospitaisdirektionen, hvarefter detsamma understäldes medicinalstyrelsens

pröfning och godkännande, hvilket godkännande också af styrelsen lemnats

beträffande förevarande aflöningsfråga, enär ordalagen i direktionens förslag

befunnits öfverensstämma med föregående års utgiftsstater och medicinalstyrelsen

icke haft anledning betvifla rigtigheten af direktionens förslag.

Så snart felet observerats, hade medicinalstyrelsen genast vidtagit ändring

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Riksdagens Skrifvelse N:o 76.

i direktionens förslag, och funnes i den år 1893 faststälda staten för år

1894 öfverläkarens naturaförmåner upptagna i enlighet med bestämmelserna

i kongl. brefvet den 26 april 1872 sålunda: »fri bostad med erforderlig

ved, fri tvätt för honom och familj, trädgårdsland samt rättighet att för

resor till Göteborg begagna hospitalets hästar, då de icke för inrättningens

eget behof erfordras».

Äfven om någon skilnad skulle förefinnas mellan de olika uttrycken,

rättighet till trädgård enligt utgiftsstaterna före år 1894 och trädgårdsland

enligt ofvan åberopade kongl. bref af 1872, så anser medicinalstyrelsen

likväl, i motsats till hospitalsdirektionen, att intetdera uttrycket bort tilllämpas

på det sätt, att den åt öfverläkaren anvisade del af trädgården

finge brukas på hospitalets bekostnad, och än mindre berättiga öfverläkaren

att för sitt behof från hospitalets trädgård erhålla sådana produkter, som

icke odlades inom dennes trädgårdsområde.

Beträffande åter sysslomannens naturaförmåner hade inga sådana utöfver

boställsvåning och ved varit honom medgifna efter år 1886, dåden

af Eders Kongl. Maj:t faststälda aflöningsstaten trädde i kraft, men väl

hade direktionen samma år medgifvit sysslomannen rätt att å ett från

hospitalets trädgård alldeles afskildt stycke jord på egen bekostnad plantera

fruktträd och bärbuskar, hvilket medgifvande sedermera den 25 mars 1895

återkallats.

Med anledning af denna återkallelse hade sysslomannen i en af bilagor

åtföljd, till medicinalstyrelsen stäld skrifvelse på deri åberopade,

mycket behjertansvärda skäl anhållit, att han till sin afgång från tjensten

måtte få disponera nämnda område mot vilkor, att de honom tillhöriga

träd och buskar sedermera tillfölle hospitalet, eller ock, derest detta icke

kunde bifallas, att styrelsen ville besluta, antingen att träden skulle borttagas

eller af hospitalet inköpas. Sedan sysslomannen anhållit om direktionens

förord till nämnda ansökan, förklarade direktionen vid öfverlemnandet

af densamma till styrelsen, att direktionen ansåg skäl icke vara

för handen att nu ändra eller upphäfva sitt beslut, hvarigenom den sysslomannen

år 1886 medgifna rätt till trädgårdsland återtagits, med rättighet

dock för honom att intill slutet af år 1895 tillgodogöra sig den af trädgården

fallande afkastning — likväl med ett i det sedermera infordrade

protokollsutdraget rörande nämnda beslut befintligt tillägg, att sagda träd

och buskar »dock ej finge af honom från platsen bortföras» — samt att

direktionen för den skull afstyrkte bifall till ansökningen, under uttalande

af den åsigt, att, då växande träd och buskar icke vore att hänföra till

lösegendom, utan tillhörde egaren af den jord, hvarpå de växte, någon

inlösen från hospitalets sida af desamma icke borde ifrågakomma, hvaremot

Bih. till Rilcsd. Prof. 1866. 10 Samt. 1 Afd. 1 Band. 11 Häft. 4

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Riksdagens Skrifvelse N:o 76.

direktionen icke hade något att erinra deremot, att träden och buskarne

blefve från hospitalets område bortförda.

Vid pröfning af sysslomannens ofvannämnda ansökan syntes det tvifvelaktigt,

hvem som vore rätte egare till ifrågavarande fruktträd och bärbuskar,

och då det för öfrigt vore obilligt, om sysslomannen, som, enligt

uppgift, på trädgårdens ordnande gjort betydliga uppoffringar, skulle beröfvas

rätten till af honom inköpta, på hans bekostnad och med direktionens

uttryckliga medgifvande planterade och underhållna träd och buskar,,

så infordrades af medicinalstyrelsen nytt yttrande af direktionen genom

skrifvelse, som med uteslutande af ingressen var af följande lydelse: »Med

anledning häraf får kongl. styrelsen härigenom meddela, att, då hvarje

sammanblandning af hospitalets och derstädes anstälde tjenstemäns ekonomi

från början hade bort undvikas och snarast möjligt bör upphäfvas, der

den beklagligtvis tillåtits, sysslomannen Forsbergs ''ifrågavarande ansökan

för närvarande icke kunnat bifallas. Då emellertid i eder ofvanberörda

skrifvelse åberopas edert beslut af den 26 sistlidne mars, hvarigenom den

sysslomannen Forsberg medgifna rätt till trädgård återtogs, men detta beslut

icke bifogats de insända handlingarna, så far kongl. styrelsen anhålla

om eu afskrift af nämnda beslut; och får kongl. styrelsen tillika anhålla,

att I villen infordra och hit inkomma med uppgift från sysslomannen

Forsberg om den ersättning, han fordrar för af honom inköpta, på hospitalets

område befintliga träd och buskar med mera; äfvensom med edert

eget yttrande, huruvida I ansen priset billigt och till- eller afstyrker det

ifrågasatta inköpet». Då något svar ännu icke ingått på den sistnämnda delen

af frågan, har detta ärende ännu ej kunnat företagas till slutlig pröfning.

Af det ofvan anförda, beträffande utgiftsstaternas tillämpning och de

naturaförmåner, som dervid medgifvits åt öfverläkaren och i någon mindre

del äfven åt sysslomannen, framgår, att medicinalstyrelsen ej kan instämma

i direktionens förklaring, att »någon obehörig upplåtelse af hospitalets trädgård

till öfverläkaren och sysslomannen har således ej egt rum, likasom

deras och hospitalets trädgårdar ej på något sätt sammanblandats».

Mot revisorernes erinran, att den omständighet, att hospitalets direktion

icke hölle sina sammanträden inom detsamma, utan i Göteborg, otvifvelaktigt

måste inverka på direktionens förmåga att med kraft och omsigt

öfvervaka och ingripa i hospitalets förvaltning, hade direktionen anfört, attr

då numera direktionens samtlige ledamöter förutom öfverläkaren vore bosatta

i Göteborg, direktionen ansett sig oförhindrad att, då icke ärende

förelegat, för hvars bedömande besök på hospitalet varit behöfligt, sammanträda

i Göteborg, för att derigenom bespara ledamöterna dels de tidsödande

resorna till och från hospitalet och dels de kostnader, som vore
-

s. 27 Kontrollera mot PDF

Riksdagens Skrifvelse N:o 76. 27

dermed förenade, och för hvilka direktionens ledamöter icke kunde påräkna

någon ersättning.

Vigten af de utaf direktionen sålunda åberopade skäl ville medicinalstyrelsen

visserligen icke underkänna, ehuru styrelsen delade den af revisorerne

uttalade åsigt, att direktionen svårligen kunde med kraft och omsigt

öfvervaka och ingripa i hospitalens förvaltning, derest direktionens

sammanträden hölles annorstädes än å hospitalet; och vågade medicinalstyrelsen

antaga, att åtskilligt kunnat vara bättre ordnadt och befogade

anmärkningar undvikas, derest direktionen haft tillfälle oftare hålla sina

sammanträden å hospitalet.

Beträffande jordbruket å det till Göteborgs hospital hörande jordområde

får Riksdagen erinra, hurusom Eders Kongl. Maj:t vid 1884 års

riksdag gjorde framställning om beviljande af anslag till inköp af mark

för hospitalet samt att dåvarande chefen för ecklesiastikdepartementet till

det vid statsverkspropositionen fogade statsrådsprotokoll öfver ecklesiastikärenden

den 9 januari 1884 i detta ärende meddelat, bland annat, att, i

fråga om behofvet af tillräckligt jordområde för ett hospital, medicinalstyrelsen

anfört, att arbete i fria luften och särskildt jordarbete för sådana

sinnessjuke, som vore dervid vana, utgjorde det väsentligaste medlet för de

sjukes behandling och icke kunde undvaras utan att utöfva ett högst menligt

inflytande på sjukvården och utsigten för de sjukes tillfrisknande. Härtill

komme ytterligare förmånen för hospitalet att tillgodogöra sig produkterna

af de sålunda verkstälda jordarbetena. Denna fordran på nödigt

jordområde, .hvarmed öfriga hospital inom riket i allmänhet blifvit bättre

tillgodosedda, betraktades ock i alla civiliserade länder såsom ett af de

hufvudsakligaste vilkoren för ett väl ordnadt hospital, och utmärkte sig

hospitalen i våra grannländer Norge och Danmark, i synnerhet i det förstnämnda,

för storartade anordningar i berörda afseende. På grund af Eders

Kongl. Maj:ts förslag beslöt Riksdagen också, att nu ifrågavarande jordområde

skulle förvärfvas för att tilläggas hospitalet.

De vid områdets förvärfvande sålunda uttalade åsigter öfverensstämma

med hvad medicinalstyrelsen i nu föreliggande utlåtande anfört och äfven

med revisorernas mening derom att jordbruksarbete borde beredas hospitalets

patienter i större utsträckning än hittills.

På sätt revisorerne framhållit och medicinalstyrelsen jemväl förklarat,

har det till hospitalet hörande jordbruket vanvårdats; och har ej heller

hospitalens trädgård blifvit på ett tillfredsställande sätt förvaltad. Med afseende

härå torde kunna ifrågasättas, om det icke skulle lända till fördel

för den yttre förvaltningen vid hospitalen, derest i afseende å densamma

hospitalens syssloinän tilldelades större befogenhet än den som för närvarande

tillkommer dem.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Riksdagens Skrifvelse N:o 76.

På grund af hvad beträffande jordbruket vid Göteborgs hospital nu

blifvit upplyst, anser emellertid Riksdagen åtgärder böra vidtagas för att

bringa hospitalets jord i en bättre kultur och göra densamma fruktbärande,

vare sig detta må åstadkommas genom jordens utarrendering eller genom

ändamålsenligt bruk af densamma för hospitalets räkning. Af medicinalstyrelsens

förenämnda utlåtande framgår, att styrelsen sedan flera år tillbaka

ogillat det sätt, hvarpå hospitalets berörda jordområde användes, men, vid

en annan uppfattning hos hospitalsdirektionen och öfverläkaren, synes styrelsen

icke hafva förmått genomdrifva rättelse i berörda missförhållande.

Under sådana omständigheter har Riksdagen ansett sig böra hos Eders

Kongl. Maj:t göra framställning om att Eders Kongl Maj:t täcktes tillse,

huruvida icke den till hospitalet hörande jord må så användas, att af densamma

må dragas större nytta än hittills.

Beträffande revisorernes anmärkning derom, att hospitalets direktion

icke håller sina sammanträden inom detsamma, utan i Göteborg, har Riksdagen

velat erinra, att, enligt 12 § i kongl. stadgan den 2 november 1883

angående sinnessjuke, hospitalsdirektions sammanträden böra hållas inom

anstalten, derest icke särskilda omständigheter föranleda undantag. Och

då de af direktionen för Göteborgs hospital i ofvannämnda yttrande andragna

skäl för att direktionen sammanträdt i Göteborg icke synas grundade

på sådana omständigheter, som böra kunna föranleda undantag från

berörda föreskrift, har Riksdagen, särskilt med hänsyn till medicinalstyrelsens

uttalande derom, att styrelsen antoge, att åtskilligt kunnat vara

bättre ordnadt och befogade anmärkningar undvikas, om direktionen haft

tillfälle att oftare hålla sina sammanträden å hospitalet, ansett Riksdagen

böra hos Eders Kongl. Maj:t göra framställning om att Eders Kongl. Maj:t

täcktes tillse, att bemälda direktion nogare iakttager föreskrifterna i berörda

paragraf af gällande hospitalsstadga.

Med anledning af hvad sålunda förekommit får Riksdagen anhålla, att

Eders Kongl. Maj:t täcktes dels tillse, huruvida icke den till Göteborgs

hospital hörande jord må så användas, att af densamma må dragas större

nytta än hittills, samt dels anmoda direktionen för nämnda hospital att

nogare iakttaga föreskrifterna i 12 § af kongl. stadgan angående sinnessjuke

den 2 november 1883, i hvad de afse stället för direktionens sammanträden.

Stockholm den 11 maj 1896.

Med undersåtlig vördnad.

Stockholm, Irar Hseggströms boktryckeri, 1896.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.