Sök i Ratio Lex

Skrifvelse till Konungen, i anledning af väckt motion om ändrade föreskrifter rörande bestämmande af arfvode åt konkursförvaltning.

1897-04-24 · 3 sidor, varav 3 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 3 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Rskr. 1897:37, Skrifvelse till Konungen, i anledning af väckt motion om ändrade föreskrifter rörande bestämmande af arfvode åt konkursförvaltning.

Dokumentets text

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Riksdagens Skrifvelse N:o 37.

N:o 37.

Uppläst och godkänd hos Första Kammaren den 24 april 1897

— — — — — Andra Kammaren den 24 — —

Riksdagens skrifvelse till Konungen, i anledning af väckt motion

om ändrade föreskrifter rörande bestämmande af arfvode

åt konkursförvaltning.

(Lagutskottets utlåtande n:o 8.)

Till Konungen.

Vid innevarande riksdag har enskild motionär framhållit behofvet

af ändrade föreskrifter i fråga om bestämmande af arfvode åt gode män

och sysslomän i konkurs. Dervid har anförts, att ehuruväl af stadgandet

i detta afseende i 67 § af gällande konkurslag, att berörda arfvode skall

bestämmas af borgenärerna, det kunde synas, som vore allan rättfärdighet

härutinnan uppfyld, då samma personer, som skulle betala arfvode!,

äfven hade rätten att bestämma detsamma, klagan ofta hördes

deröfver, att vid konkurser större delen af konkursmassans tillgångar

uppslukades af konkurskostnaderna, enkannerligen af arfvoden till gode

män och sysslomän, så att litet eller intet i många fall återstode till

borgenärernas förnöjande. Orsaken till denna klagan torde vara den,

att i många, för att icke säga de flesta, fall beslutet om arfvodenas

storlek afgjordes af några få personer, som kunde hafva nytta af, att

dessa arfvoden blefve så höga som möjligt och som sålunda gjorde allt

för att vid denna frågas afgörande representera stora fordringar och på

grund deraf disponera öfver ett stort röstetal. Förhållandet torde ofta

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Riksdagens Skrifvelse N:o 37.

vara så, att redan vid valet af gode män och isynnerhet vid valet af

syssloman personer, som sjelfva hade ganska obetydliga fordringar, för

att kunna förtjena på förvaltningen af konkursboet, gjorde stora ansträngningar

att förskaffa sig fullmagter från på andra orter boende

fordringsegare och sålunda sjelfva kunna välja sig till sysslomän och

sedermera på grund af dessa fullmagter så godt som enväldigt bestämma

öfver sina arfvoden. Ett sådant tillvägagående syntes i högsta grad

förkastligt; och likväl vore det allmänt bekant, att det icke sällan förekomme.

Om dylikt kunde förebyggas genom införande i konkurslagen

af bestämmelser derom, att gode män och sysslomän vid bestämmandet

af de dem tillkommande arfvoden icke finge på något vilkor utöfva rösträtt

på grund af fullmagt, så skulle säkerligen de öfverklagade missbruken

blifva i väsentlig mån stäfjade.

Riksdagen har funnit syftet med berörda framställning väl förtjent

af beaktande. Det torde nemligen ej kunna förnekas, att arfvodena åt

gode män och sysslomän ofta af borgenärerna bestämmas till belopp,

som vida öfverstiga rimliga värdet af det arbete och besvär som med

förvaltningen af konkursboet äro förenade. Visserligen innehåller konkurslagens

67 § häremot korrektiv så till vida som pröfningen af gode mansoch

sysslomansarfvodets storlek kan, der gäldenären eller borgenär så

anser nödigt, hänskjutas till rätten, men dels torde rätten oftast sakna

möjlighet att så noggrant och i detalj bedöma det med gode mans- och

sysslomansskapet förenade arbete, att deraf kan hemtas anledning att

mot borgenärernas vid sammanträde fattade beslut nedsätta det gode

männen och sysslomännen tillerkända arfvodesbelopp, dels torde en

borgenär, som anser arfvodet för högt tilltaget, ofta föredraga att låta

saken hafva sin gång framför att utsätta sig för det personliga obehag,

som af klander mot borgenärsbeslutet i de flesta fall honom beredes,

särskildt om arfvodets storlek ej synnerligen inverkar på beloppet af

den honom i konkursen tillkommande utdelning. För gäldenären sjelf

är det i de flesta fall alldeles likgiltigt — der han ej sjelf är god man

eller syssloman och sålunda har intresse af högt arfvode — till hvilket

belopp arfvodet fastställes, då merendels den besparing, som kan för

konkursboet uppkomma genom minskning af arfvodet icke för honom

medför annan och närmare fördel än en relativt obetydlig minskning af

den skuld, som efter konkursen fortfarande kommer att hvila å honom.

Erfarenheten vittnar ock, att borgenärers beslut i fråga om arfvode

åt gode män och sysslomän ganska sällan öfverklagas, i alla händelser

långt mindre ofta, än arfvodena åt dessa konkursboets handhafvare

bestämmas till oskäligt höga belopp.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Riksdagens Skrifvelse N:o 37.

Riksdagen, som sålunda är ense med motionären i fråga om önskvärdheten

af lagstiftningsåtgärder, egnade att råda bot för de angifna

missförhållandena, finner jemväl den af honom antydda utvägen härför,

att förbjuda gode män och sysslomän att sjelfva på grund af fullmagt

utöfva rösträtt vid bestämmandet af ifrågavarande arfvoden vara både

välbetänkt och rättvis. En sådan lagbestämmelse torde komma att i

hög grad befordra det af motionären åsyftade målets vinnande, och ännu

mera skulle detta underlättas, om gode männen och sysslomännen icke

ens för egen del finge i arfvodets bestämmande deltaga, då de eljest

genom sin blotta närvaro skulle komma att öfva tryck på öfriga i sammanträdet

deltagande borgenärer och borgenärsombud.

På grund af det anförda får Riksdagen anhålla, det Eders Kongl.

Maj:t täcktes låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till

sådan lagändring, att inskränkning må vinnas i den rätt, som enligt nu

gällande lagstiftning tillkommer gode män och sysslomän att å egna

och andras vägnar utöfva rösträtt vid bestämmande af arfvode för dessa

befattningar.

Stockholm den 24 april 1897.

Med undersåtlig vördnad.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.