Sök i Ratio Lex

Skrifvelse till Konungen, angående beredande af ordnade förhållanden med afseende å vissa kringvandrare, i synnerhet de s. k. tattarne.

1897-05-08 · 4 sidor, varav 4 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 4 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Rskr. 1897:80, Skrifvelse till Konungen, angående beredande af ordnade förhållanden med afseende å vissa kringvandrare, i synnerhet de s. k. tattarne.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Riksdagens Skrifvelse N:o 80.

1

N:o 80.

Uppläst och godkänd af Riksdagens Första Kammare den 8 maj 1897.

— — — — af Kiksdagens Andra Kammare den 8 — —

Riksdagens skrifvelse till Konungen, angående beredande af ordnade

förhållanden med afseende å vissa kringvandrare, i synnerhet

de s. k. tattarne.

(Första Kammarens tillfälliga utskotts (n:o 1) utlåtande n:o 6.)

(Andra Kammarens tillfälliga utskotts (n:o 4) utlåtande n:o 4).

Till Konungen.

I en inom Riksdagen vackt motion hafva representanter från Hallands

län framhållit önskvärdheten af åtgärder för beredande af ordnade förhållanden

med afseende å vissa kringvandrare, i synnerhet de s. k. tattarne.

Till stöd för sin framställning härutinnan hafva motionärerna anfört,

bland annat:

att de s. k. lösdrifvarne, i synnerhet »tattarne» eller, som de i Halland

vanligen benämndes, »krämarne», vore en verklig landsplåga i vissa

trakter af detta landskap och äfven i vissa andra delar af landet; att desamma

saknade stadigvarande bostad, vanligen lefde i laster, kif och strid

samt af andra menniskor betraktades med en viss afsky och ovilja; att

de plågade öfriga samhällsmedlemmar med ett ständigt och stundom oförsynt

tiggeri, ej sällan äfven genom öfverfall och våldsgerningar; att deras

barn icke kunde få någon ordentlig undervisning och uppfostran, emedan

föräldrarne, som sjelfve ej vore i stånd att undervisa dem, svårligen kunde,

Bill. till Riksd. Brok 1897. 10 Sami. 1 Afd. 1 Band. 19 Höft. (N:is 80—81). 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Riksdagens Skrifvelse N:o 80.

i anseende till sitt kringströfvande lefnadssätt, skicka barnen i skola; att

de vuxne och arbetsföre bland dessa menniskor vanligen icke kunde skaffa

sig en fast boningsplats, om de ock ville det, enär vederbörande socknemän,

af en lätt förklarlig fruktan för framtida fattigvårdstunga, merendels

— och särdeles om de kringdrifvande medförde illegitim familj — icke

tilläte dem att nedsätta sig någonstädes; samt att slutligen de gamla, sjuka

och orkeslösa ej sällan måste sakna ordentlig fattigvård, då rätt ofta ingen

kommun ansåge sig pligtig att lemna dem sådan.

Beträffande de af motionärerna omförmälda missförhållanden, finnas i

några af länsstyrelsernas femårsberättelser för åren 1886—1890 omständigheter

angifna, hvilka Biksdagen funnit förtjenta att här framhållas.

Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Hallands län meddelar,

bland annat, att man inom länet, särskildt inom mellersta delen deraf,

icke sällan mötte kringströfvande följen af män, qvinnor och barn, som

ansåges härstamma från zigenarne, ehuru de skilde sig från dem både till

utseende och lefnadssätt. Af den bofasta befolkningen kallades de »kältringar»,

men sjelfve sade de sig höra till »vandringsfolket». Eu och annan

af männen hade en högst tillfällig förtjenst såsom vallackare, men i öfrigt

lefde dessa följen uteslutande af bettleri. Nästan aldrig vore de fullvuxne

konfirmerade, och lagliga äktenskap förekomme icke bland dem. Mest

beklagansvärda vore barnen, bland hvilka man kunde anträffa tioåringar

och ännu äldre, som hvarken kunde läsa eller hade ringaste kristendomskunskap.

Myndigheterna kunde i afseende å nämnda förhållanden uträtta

högst litet. De i förordningen om mantalsskrifning gifna föreskrifter

kunde ej tillämpas å ifrågavarande personer, hvilka endast några få dagar

vistades på samma ställe. Då barnen ingenstädes vore kyrkoskrifna, kunde

de ej upptagas å förteckning öfver skolpligtiga barn, och föreskriften om

obligatorisk skolgång blefve således i afseende å dem en död bokstaf. Personer

af vandringsfolket saknade vanligen ingalunda medel och kunde

derför högst sällan behandlas såsom lösdrifvare. På grund af bettleri vore

väl de flesta af dem förfallne till tvångsarbete, men den fruktan för vandringsfolket,

som vore allmänt utbredd bland allmogen, orsakade, att anmälan

för bettleri högst sällan gjordes mot detta slag af lösdrifvare, samt

att stundom till och med verkliga brott, såsom olofligt tillgrepp och misshandel,

som af vandringsfolket föröfvats, icke angåfves.

I den af Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Kristianstads län

afgifna berättelse omförmäles, att gränstrakten Hallandsås från urminnes

tider varit ett tillhåll för brottslingar och tvetydiga personer, samt att en

der framlöpande allmän landsväg vore en mycket anlitad stråkväg för

lösdrifvare och misstänkta personer, som sökte undkomma från den ena

s. 3 Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrifvelse N:o 80. 3

provinsen till den andra, hvadan särskild polisbevakning der måste anordnas.

Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Norrbottens län åter fäster

uppmärksamheten derå, att invandrande finnar qvarstannat i landet under

flera år, ofta för alltid, utan att dock anmäla sig till kyrko- och mantalsskrifning.

Det sedliga tillståndet hos en del af denna lösa befolkning

vore icke alltid det bästa. Delvis bestode de invandrande af grannlandets

sämsta element och utgjorde ibland en verklig plåga för den ort, der de

uppehölle sig. Ej sällan knöte de här i riket förtroliga förbindelser utan

äktenskapets helgd, och deras barn uppväxte utan att kunna underkastas

skolrådens eller myndigheternas kontroll deröfver, att de under skolåldern

besökte folkskolan.

Riksdagen bekjertar till fullo, att nu ifrågavarande samhällsklass för

en i många afseenden beklagansvärd tillvaro och tillika ej allenast utgör

en plåga för landtbefolkningen i vissa trakter, utan äfven medför våda för

samhällsordningen. Tvifvelsutan skulle man genom strängare tillämpning

än hittills af gällande lagar och författningar angående mantalsskrifning,

lösdrifveri, fattigvård och uppfostran kunna i ganska väsentlig mån stäfja

dessa vagabonders framfart. Likväl torde det böra tillses, huruvida gällande

föreskrifter äro fullt tillräckliga för att åstadkomma deras ovilkorliga

mantalsskrifning, och om så ej är förhållandet, böra för ändamålet

erforderliga stadganden åvägabringas.

Ett särskildt spörsmål af stor betydelse vid det åsyftade genomförandet

af nämnda kringvandrares bringande under ordnade samhällsförhållanden

är frågan om deras barns uppfostran. Det synes antagligt, att, om

barnen vid tidiga år skiljas från den vandrande skaran och öfverlemnas

till uppfostran inom en anstalt eller hos enskilda personer på eu ort, der

föräldrarne icke plåga uppträda, barnen skola kunna uppfostras till ordentliga

och arbetsamma medborgare; och gifvet är, att, under sådana förhållanden,

de vandrande skarorna skulle minskas och försvagas. Denna och

dermed sammanhängande frågor lära emellertid icke undgå att tilldraga

sig uppmärksamhet af den af Eders Kongl. Maj:t tillsatta komité

för behandling af frågan om åtgärder för beredande af uppfostran åt

minderårige förbrytare samt vanartade och i sedligt afseende försummade

barn.

Då Riksdagen anser, att samhället bör vidtaga åtgärder för att förekomma

de oordningar, som af ifrågavarande lösa och lcringströfvande befolkning

bedrifvas, får Riksdagen anhålla,

det täcktes Eders Kongl. Maj:t, med föranledande af hvad i detta

ärende förekommit, taga i öfvervägande, huruvida de af motionärerna

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Biksdagens Skrifvelse N:o 80.

påpekade missförhållanden skulle kunna undanrödjas, samt, derest det befinnes,

att sådant genom lagbestämmelser eller åtgärder från statens sida

lämpligen kan ske, för Riksdagen framlägga de förslag, som för ändamålet

anses erforderliga.

Stockholm den 8 maj 1897.

Med undersåtlig vördnad.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.