Sök i Ratio Lex

Skrifvelse till Konungen, angående åtgärder till höjande af den svenska sjöfartsnäringen och till främjande af svenska alsters afsättning i utlandet.

1898-05-13 · 6 sidor, varav 6 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 6 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Rskr. 1898:120, Skrifvelse till Konungen, angående åtgärder till höjande af den svenska sjöfartsnäringen och till främjande af svenska alsters afsättning i utlandet.

Dokumentets text

s. 15 Kontrollera mot PDF

Riksdagens Skrifvelse N:o 120.

15

■VT

N:o 120.

Uppläst och godkänd hos Första Kammaren den 18 maj 1898.

— — — — Andra Kammaren den 13 — —

Riksdagens skrifvelse till Konungen, angående åtgärder till höjande

af den svenska sjöfartsnäringen och till främjande af

svenska alsters afsättning i utlandet.

(Första Kammarens tillfälliga utskotts [n:o 2] utlåtande n:o 2.)

(Andra Kammarens tillfälliga utskotts [n:o 4] utlåtande n:o 24.)

Till Konungen.

I en inom Riksdagen väckt, motion har framhållits angelägenheten af

åtgärders vidtagande till höjande af vår utrikes handel och sjöfart, särskilt,

för åstadkommande af direkta sjöfartsförbindelser, medelst svenska fartyg,

mellan Sverige och transmarina länder.

I afseende härå har i motionen anförts hufvudsakligen följande.

Under det att regering och Riksdag en lång följd af år på mångahanda

sätt direkt och indirekt understödt och omhuldat landtbruksnäringen och särskildt,

sökt genom tullar gynna denna näring likasom ock den inhemska industrien,

hade vår utrikes handel och den deraf beroende sjöfartsnäringen

lemnats så godt som obeaktade. Hvad särskildt den sistnämnda anginge, hade

densamma, i stället för att understödjas, i motsats till andra transportmedel

anlitats såsom en skattekälla, och detta i mycket hög grad. På den svenska

utrikes sjöfarten hvilade nemligen — förutom kostnaderna för skeppsmätning —

konsulatafgifter, lastpenningar, lotspenningar, fyr- och båkafgifter, tonafgifter

till sjömanshusen samt hamnafgifter och grundpenningar; och alla dessa

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Riksdagens Skrifvelse N:o 120.

afgifter utginge efter fartygets hela tontal, lotspenningar dock äfven efter den

lotsade vägens längd, samt i regel utan hänsyn till den omfattning, hvari

detta tontal för handelsoperation toges i anspråk och alltså utan hänsyn till

fartygets förmåga att erlägga afgifterna.

Redan i de yttranden, som med anledning af Riksdagens skrifvelse den

14 maj 1888, angående undersökning af den svenska sjöfartsnäringens tillstånd,

afgåfvos till kommerskollegium, hade betonats, att svenska fartyg vore

i flera hänseenden mera betungade af afgifter och pålagor än andra nationers.

Detta förhållande hade sedan dess skarpare framträdt derigenom, att dels

numera i allt högre grad användes stora, lastdryga ångfartyg, hvilka kunde

göra tätare resor än segelfartyg och dervid finge, med någon modifikation,

hvarje gång oberoende af lastens myckenhet erlägga afgifter för sitt stora

tontal, dels fartygsafgifterna i vårt grannland Danmark blifvit i sammanhang

med frihamnens i Köpenhamn öppnande betydligt nedsatta, dels ock vissa afgifter

såväl der som i några tyska hamnar och äfven i Frankrike numera

beräknades efter lossadt och lastadt tonnage.

Den med anledning af Riksdagens berörda skrifvelse tillsatta sjöfartsnäringskomitén

hade på sin tid föreslagit åtskilliga åtgärder till den svenska

sjöfartsnäringens höjande, men om också åtskilliga åt komiténs framställningar

ledt till afsedt resultat, vore dock flertalet deraf ännu oafgjordt.

I sammanhang med nu berörda förhållanden borde en annan sak uppmärksammas.

På sätt sjöfartsnäringskomitén framhållit, hade den svenska

handelsflottan förlorat den betydelse, som densamma en gång egt i afseende

å den större transoceana fraktfarten. Statistiken bekräftade detta allt fortfarande.

Under det att numera nödvändigheten för de gamla kulturländerna

att uppsöka de transmarina afsättningsfälten med allt större makt gjorde sig

gällande, besörjdes vår utförsel till dessa liksom vår import af så kallade

kolonialvaror från desamma till öfvervägande grad af främmande länder. Icke

nog med, att vi redan till följd af vårt aflägsna läge egde sämre förutsättningar

för seger i täflingskampen om de transmarina marknadsfälten, förvärrades

vår ställning således än ytterligare deraf, att vår omsättning med

transoceana länder icke skedde direkt. Omlastningen i de europeiska trafikcentra

—■ London, Hamburg, Antwerpen och andra städer — medförde icke

blott i regel högre fraktkostnader, utan deraf vållades äfven uppehåll, osäkerhet

i leveransers fullgörande, fara för skada å godset vid omlastningen, svårkontrollerade

uppmätningar, magasinerings- och andra kostnader, allt olägenheter,

som stälde våra affärsmän i sämre läge än deras konkurrenter i land,

som egde direkta förbindelser med transmarina länder. Doge man dertill i

betraktande, hurusom vi sjelfva med våra ofvan omförmälda dryga sjöfartsafgifter

tyngde ned de krafter, vi kunde föra fram i täflingsstriden, och att

s. 17 Kontrollera mot PDF

Riksdagens Skrifvelse N:o 120.

17

våra konkurrenter, åtminstone Danmark och Tyskland, egde institutioner,

särskildt egnade att främja och lätta exporthandeln och den derför arbetande

industrien, borde det icke förvåna någon, att vår handel och vår sjöfart samt

den industri, som arbetade för export, icke nått den utveckling, som de under

gynsammare förhållanden kunde vinna.

Efter antydan om de åtgärder, som syntes böra vidtagas för att råda

bot mot de ogynsamma vilkor, hvarunder vår utrikes handel och vår sjöfart

arbeta, framhålles slutligen i motionen behofvet af en omfattande utredning

rörande de olika utvägarne till höjande af dessa näringsgrenar.

Af de för Riksdagen tillgängliga statistiska utredningar i nu förevarande

ämnen har Riksdagen funnit framgå, att vår sjöfartsnäring icke nått den utveckling,

hvarför vårt land med sitt läge och sina tillgångar torde lemna

förutsättningar. Såvidt nämnda utredningar visa, har vår handelsflottas procent

af verldstonnaget nedgått; och om jemförelse verkställes särskildt med Norge,

visar det sig, att vår handelsflotta, som år 1850 motsvarade omkring % af Norges,

nu nedgått till ej fullt y3 af den sistnämnda hvad tontalet beträffar. Den

andel, svenska fartyg, barlastade och lastade, taga i våra sjöfartsförbindelser,

har, oaktadt det uppsving i användandet af svenska fartyg, 1896 års statistik

hvad de absoluta talen beträffar utvisar, dock relativt nedgått, och

näringen har icke kunnat hålla jemna steg med utvecklingen af vår utrikes

handel, som i allt för hög grad besörjes af främmande flaggor. Visserligen

har under nästlidna år, som var utmärkt af en allmän lifaktighet, användandet

af svenska fartyg ökats, men häraf lära icke några bestämda slutsatser

för framtiden kunna dragas.

Riksdagen har äfven fäst sin uppmärksamhet dervid, att, ehuru vår

exporthandel i icke ringa grad är rigtad äfven på transoceana länder, och

ehuru Sverige i sin ordning måste skaffa sig dessa länders alster, den häraf

påkallade varuförseln dock nära nog uteslutande är öfverlemnad åt mellanhänder

att besörja. Vårt land är nästan alldeles i saknad af direkta förbindelser

med sagda afsättningsfålt och produktionsorter, icke blott medelst

svenska fartyg, utan ock medelst främmande nationers. Dessa omständigheter

hafva intvingat vår handel på aflägsna länder under ogynsamma konkurrens

vilkor, de der tynga och hämma, i vissa fall till och med omöjliggöra

denna handel.

Vår direkta utrikes sjöfart, liksom vår direkta utrikes handel, är till

öfvervägande grad inskränkt till östersjö- och nordsjöländer, af hvilka Danmark,

Tyskland och England upptaga fulla tre fjerdedelar af sjöfarten på

Sverige. I ungefär samma förhållande är den svenska sjöfarten rigtad på

dessa tre länder, och af vår utrikes handel kommer ej långt ifrån samma

höga andel på sagda länder. Dessa förhållanden blifva särskildt betänkliga

Bih. till Riksd. Frot. 1898. 10 Sami. 1 Afd. 1 Band. 25 Häft. 3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18 Riksdagens Skrifvelse N:o 120.

i våra dagar, då eu rastlös täflingskamp just om de transoceana marknadsfälten

råder.

Anledningarna till de antydda förhållandena äro naturligen många och

skiftande. En orsak utgöres af de dryga afgifter, som äro lagda på sjöfarten

och ej hafva sin motsvarighet i afseende å andra transportmedel. Sålunda

tryckes vår sjöfart icke blott af sådana pålagor, som med nödvändighet kräfvas

för upprätthållande af inrättningar, de der uteslutande afse dess nytta,

utan ock af sådana, som äfven tjena dels andra näringsgrenar, dels till och

med för sjöfarten främmande statsförvaltningsändamål; och när varor sjöledes

ankomma och afgå, beskattas de af kommunerna med hamnafgifter, hvilka

icke hafva sin motsvarighet, då gods ankommer eller afgår med jernväg

eller landvägen.

Än vidare må i förevarande afseende framhållas sättet för våra sjöfartsafgifters

beräknande, hvarigenom de uttagas af hela transportmedlet, fartyget,

om detta ock endast till en ringa grad användes för handelsoperation.

En icke ringa orsak till sjöfartsnäringens mindre tillfredsställande utveckling

är antagligen att söka i bristen på målsmän att fora dess talan och i

det mindre lifliga intresse, som för denna näring rådt i vårt land. Detta

förhållande synes så mycket mera anmärkningsvärd!, som, om äfven handelns

och sjöfartens utveckling betingas af jordbrukets och industriens, å andra

sidan både jordbruket och industrien äro för en vinstgifvande afsättning af

sina alster beroende af handeln och sjöfarten.

Hvad nu angår medlen att råda bot för ofvan anmärkta förhållanden,

erbjuda sig flere utvägar, och snart sagdt i afseende å hvarje sjöfarten åliggande

afgift föreligger, genom komitéutredningar eller myndigheters eller enskildes

till Eders Kongl. Maj:t gjorda framställningar, ett eller flera förslag,

som bida sin lösning. Det synes lämpligt, att alla dessa förslag och de

ytterligare, som kunna ifrågakomma, tagas i öfvervägande på eu gång, ty

det är naturligtvis af vigt, att arbetet för sjöfartsnäringens höjande och lindrandet

af dess bördor sker efter eu viss utstakad plan, grundad på fullständig

utredning af de vilkor, hvarunder näringen verkar. Såsom ledande

principer vid detta arbete lära kunna uppställas, att sjöfartsnäringen, för inkomst

hvaraf bevillning erlägges till staten liksom för annan rörelse, icke

bör beläggas med afgifter i vidare mån, än nödigt är för upprätthållande af

de anstalter och inrättningar, som afse dess nytta, och ej heller må tagas i

anspråk såsom särskildt skatteobjekt vare sig för ändamål, främmande för

densamma, eller för statens allmänna utgiftsbehof, samt att i öfrigt alla de

åtgärder vidtagas, som, tjenande till näringens tidsenliga utveckling, af dess

idkare eftersträfvas och ej strida mot andra lika berättigade intressen eller

möta andra giltiga hinder.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Riksdagens Skrifvelse N:o 120.

19

Företrädesvis torde härvid följande åtgärder böra tagas i öfvervägande.

Från åtskilliga håll har lastpenningarnas afskaffande framstälts såsom

ett önskemål, och onekligen utgör denna afgift en på sjöfartsnäringen hvilande

särskild skatt, närmast jemförlig med de s. k. grundskatterna. Eu

successiv afskrifning af denna skatt har derför icke utan skäl blifvit ifrågasatt.

Ett hinder deremot har emellertid ansetts ligga i den omständigheten,

att, till följd af våra sjöfartstraktater, borttagande af eller nedsättning i så

väl lastpenningarne som öfriga af sjöfarten utgående afgifter, konsul atafgifterna

undantagna, skulle tillgodokomma äfven främmande nationer.

Om af denna anledning en afgiftslindring fortfarande skulle finnas icke

vara lämplig, har man att tillse, huruvida icke en afgift, hvilken, såsom lastpenningarne,

utgöres af sjöfarten utan att tjena särskilda anstalter för densamma,

må kunna på ett eller annat sätt till näringen direkt eller indirekt

återföras eller ock omregleras så, att fartyg vid upprepade besök kunde fä

lättnader vid beräknandet af denna afgift, enligt enahanda princip, som tilllämpas

i afseende å lotspenningar samt fyr- och båkafgifter.

Hvad vidare beträffar de likaledes från liera håll föreslagna ändrade

grunderna för vissa sjöfartsafgifters beräknande, kan Riksdagen visserligen

icke utan närmare utredning uttala något omdöme om ändamålsenligheten

eller möjligheten af en sådan åtgärd, men finner äfven denna fråga förtjena

att undersökas.

En lättnad för sjöfartsnäringen, som synes Riksdagen vara af billighet

påkallad, vore, att staten öfvertoge kostnaderna för här i riket nybyggda

fartygs skeppsmätning. Särskilt vill Riksdagen tillika framhålla önskvärdheten

af förvaltningsbidrag af statsmedel för sjömanshusens verksamhet.

Riksdagen har äfven fast sin uppmärksamhet vid behofvet af åtgärder

för att underlätta tillförandet .till rederirörelsen af nödiga kapital. För befordrande

af detta mål är bildande af stora bolag ett medel, rätt till inteckning

i fartyg ett annat. Att sistnämnda fråga, som redan förut varit under

öfvervägande, dervid fått förfalla, torde hafva berott hufvudsakligen på myndigheternas

varsamhet, då de saknade fullständig utredning om åsigterna i

sjöfartskretsar om detta rättsinstituts behöflighet. Riksdagen är emellertid

af den åsigt, att, äfven om ifrågasatta åtgärder icke skulle medföra all den

nytta, som deraf förväntas för sjöfartsnäringen, lagstiftningen åtminstone icke

får undanhålla, utan bör öppna möjlighet för begagnande af desamma, naturligtvis

under förutsättning, att icke öfvervägande motskäl kunna frambäras.

En del af de åtgärder till sjöfartsnäringens upphjelpande, som blifvit

ifrågasatta, afse handelns intressen ej mindre än sjöfartens. Särskilt ur

handelns och industriens synpunkt synes utredningen af sjöfartsafgifternas

beräknande efter annan grund än hittills påkallad. Säkerligen vore också

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Riksdagens Skrifvelse N:o 120.

ur handelns och industriens synpunkt frågan om lämpligheten af subventioner

för vissa direkta ångfartygsförbindelser förtjent af en omfattande undersökning.

Dervid vore gifvetvis åt vigt att åstadkomma en såvidt möjligt noggrann

utredning om de handelsvågar, vår export och import nu begagna.

Vidare torde skäl tala för ett fortgående på den redan inslagna vägen att

genom understöd åt exportagenter, som vilja sätta sig ned inom främmande

handelscentra, möjliggöra upprättandet derstädes af svenska handelshus för

förmedlande af svenska alsters afsättning. Hvad handeln beträffar, bör man

söka att sätta de svenska affärsmännen i omedelbar förbindelse med affärsmän

å produktions- och afsättningsorterna. Det synes ock vara angeläget,

att ytterligare åtgärder vidtagas för tillhandahållande af snabba och tillförlitliga

underrättelser om utländska affärsmarknader, handelsbruk, lagstiftningsåtgärder

m. m.

Då de för vårt land lika naturliga som vigtiga näringarna, sjöfarten

och den utrikes handeln, råkat i ett mindre gynsamt läge,

då det måste vara statsmagternas pligt att tillse, det dessa näringar må

komma i åtnjutande af och i sin mån bidraga till det mägtiga uppsving, som

på olika områden gjort sig gällande inom landet, och

då frågan om hvilka åtgärder, som i sådant afseende lämpligast böra

vidtagas, förutsätter en allsidig utredning,

får Riksdagen, med erinran att de åtgärder, som kunna ifrågakomma,

fördela sig i sådana, som bero af Eders Kongl. Maj:t allena, och sådana, de

der äfven fordra Riksdagens medverkan och bifall, samt att Riksdagen i

skrifvelse den 6 innevarande maj angående regleringen af utgifterna under

riksstatens tredje hufvudtitel begärt, att Eders Kongl. Maj:t, vid förestående

behandling af väckta frågor om den svenska sjöfartsnäringens utveckling,

äfven måtte taga i öfvervägande, huruvida,* i hvad mån och på hvad sätt

lindring i afseende å konsulatafgiften må kunna beredas den svenska utrikes

sjöfarten, anhålla, det täcktes Eders Kongl. Maj:t dels — i samband, i den

mån så anses lämpligt, med väckt fråga om lindring i konsulatafgifterna för

svenska fartyg — taga under öfvervägande, hvilka åtgärder må kunna ytterligare

vidtagas till beredande af lättnader för och till höjande af den svenska

sjöfartsnäringen samt till främjande af Sveriges direkta utrikes handel, särskild!

på aflägsnare länder, dels ock derefter för Riksdagen framlägga de

förslag, hvartill omständigheterna må föranleda.

Stockholm den 13 maj 1898.

Med undersåtlig vördnad.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.