Sök i Ratio Lex

Skrifvelse till Konungen, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till lag om de svenska lapparnes rätt till renbete i Sverige och till lag om renmärken samt i anledning af i ämnet väckt motion.

1898-05-13 · 30 sidor, varav 28 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,3 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 28 av 30 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Rskr. 1898:132, Skrifvelse till Konungen, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till lag om de svenska lapparnes rätt till renbete i Sverige och till lag om renmärken samt i anledning af i ämnet väckt motion.

Dokumentets text

opaginerad Kontrollera mot PDF

o

Riksdagens Skrifvelse N:o 132.

N:o 132.

Uppläst och godkänd hos Första Kammaren den 13 maj 1898.

— — — — Andra Kammaren den 13 — —

Riksdagens skrifvelse till Konungen, i anledning af Kongl. Maj:ts

proposition med förslag till lag om de svenska lapparnes

rätt till renbete i Sverige och till lag om renmärken

samt i anledning af i ämnet väckt motion.

(Lagutskottets utlåtande n:o 66 och memorial n:o 84.)

Till Konungen.

Genom en den 8 sistlidne februari aflåten proposition n:o 56 har

Eders Kongl. Maj:t under åberopande af propositionen bilagda, i statsrådet

och högsta domstolen förda protokoll, föreslagit Riksdagen att

antaga propositionen bifogade förslag till lag om de svenska lapparnes

rätt till renbete i Sverige samt lag om renmärken. Riksdagen, som i

sammanhang med dessa Eders Kongl. Maj:ts förslag behandlat äfven

sådana, framlagda af enskild motionär i anledning af Eders Kongl.

Maj:ts proposition, har visserligen ansett de i propositionen innefattade

lagförslag böra i hufvudsak godkännas, man har dock funnit dem icke

kunna i oförändradt skick antagas och får härmed redogöra för de ändringar,

hvilka Riksdagen för sin del ansett böra i dem vidtagas.

Beträffande föreskriften i § 6 af lagen om de svenska lapparnes

rätt till renbete i Sverige, att de trakter, der lapparne ega uppehålla sig

s. 3 Kontrollera mot PDF

Riksdagens Skrifvelse N:o 132. 3

under hvarje tid af året, skola indelas i lappbyar, och det der stadgade

förbud vid ansvarspåföljd för lappar, tillhörande en lappby, att under

maj, juni, juli, augusti och september månader uppehålla sig med sina

renar inom annan lappbys område, har uti ofvanberörda motion yrkats,

att förbudet mot vistelse å annan lappbys område måtte, åtminstone för

Jemtlands län, utsträckas till hela året. Härvid har framhållits, huru

angeläget det vore, att lapparne i möjligaste måtto hölles skilda från

hvarandra i afseende å de områden, der de söka bete för sina renar,

och att en dylik särskiljning borde i möjligaste mån genomföras äfven

mellan de till en och samma lappby hörande lappar beträffande betet

inom lappbyns eget område, och åberopar motionären till stöd för sitt

yrkande, att de olika lappbyarna icke borde under någon del af året

få anlita hvarandras områden, de påståenden, som under ärendets förberedande

behandling framkommit härutinnan, så ock de faktiska förhållanden,

som enligt motionärens åsigt tala för en så skarp särskiljning.

Hvad angår detta förslag tillåter sig Riksdagen att erinra om hvad

i frågan förekommit såväl vid de sammanträden med befolkningen, lappar

och bofaste, hvilka hållits af den komité, som af Eders Kongl. Maj:t

erhållit i uppdrag att vidtaga revision af gällande lagstiftning angående

de svenska lapparnes rätt till renbete i Sverige och angående renmärken

och hvars förslag i ämnet i allt väsentligt ingått uti nu ifrågavarande

lagförslag, som sedermera i de utlåtanden, hvilka afgifvits öfver komiterades

förslag. Så vidt Riksdagen kunnat finna, har i afseende å Norrbottens

län något behof af de olika lappbyarnes särskiljning jemväl för

vintertiden icke blifvit påstådt. För Vesterbottens län har lappfogden

yrkat, att förbudet mot beträdande af annan lappbys område borde gälla

äfven under oktober, ett yrkande, som väl tyckes väsentligen utgå från

den förutsättningen, att i den blifvande nya lagen lapparne skulle förbjudas

att före november månads ingång företaga sina vinterflyttningar,

men hvilket dock kan tänkas vara afsedt äfven för det fall, att, såsom

enligt det kongl. förslaget skulle blifva förhållandet, lapparnes flyttningsrätt

finge inträda redan med oktober månad. Lappfogdens ifrågavarande

yrkande bär vunnit understöd af Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande

t länet. Hvad Jemtlands län beträffar, framhölls, vid sammanträde inför

komitén, af dåvarande lappfogden Suwe, att särskildt i Ovikens, Tennäs

och Idre lappbyar intrång egt rum vintertiden af lappar från Are—Storsjö

lappby. För dem, hvilka i likhet med Tennäs-lapparne året om

stannade på sina fjäll, vållade detta stor skada saväl pa betet som derigenom,

att de främmande renarne vid återvändandet toge med sig andras

renar, hvilket försvårade renvården. När yttranden från orterna inhem
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Riksdagens Skrifvelse N:o 132.

tades öfver komiterades förslag, förnyades såväl af lappar som af bofaste

i Tennäs yrkandet, att hvarje lappby måtte året om hålla sina renar

borta från annan by. Derigenom att Åre—Storsjö lappby tilläte sina

renar ströfva in på Tennäs lappbys betestrakter, förorsakades, utom

minskning i betet, att den förra lappbyns renar, som vore i hög grad

förvildade, skingrade och bortförde en stor del af den senare lappbjms

tamda hjord, hvilken sedermera blefve ett lätt byte för vargar och tjufskyttar.

Lapparne i Idre lappby önskade jemväl att hela året vara

fredade för andra byars renar, enär betet å deras område vore behöfligt

för deras egen bergning. Nuvarande lappfogden inom Jemtlands län

förenar sig ock i yrkandet, att lappbyarne borde året om vara skilda

från hvarandras områden. Han anför, hurusom det nu ifrågavarande

förbudet väsentligen tillkommit i ändamål att bereda skydd för gräsbetet.

För Jemtlands län vore emellertid nödigt, att skydd bereddes jemväl

renmossan. Flera lappbyar uppehölle sig mestadels hela året inom egna

områden, och de öfriga med få undantag sökte för undvikande af skadegörelse

å hö qvardröja så länge som möjligt och ibland under gynsamma

år ända till årets slut, dervid renarnes föda naturligen vore renmossa.

För ändamålet sparades ock inom väl ordnade lappsamhällen en viss

trakt. Skulle nu andra lappar få ftytta dit, lede rätte innehafvarne intrång

och skada. Hvad lappfogden sålunda framstält har Eders Kong].

Maj:ts befallningshafvande i Jemtlands län för sin del biträdt.

Onekligen''tala de sålunda afgifna yttrandena för, att en utsträckning

af den i paragrafen stadgade förbudstiden beredes. Att träffa

någon allmän föreskrift härom synes emellertid icke vara af nöden och

knappast låta sig göra. För Norrbottens län har, såsom nämndt, någon

utsträckning icke blifvit föreslagen. För Vesterbottens län har den

satts i fråga, dock egentligen endast för oktober månad, och detta,

såsom det vill tyckas, hufvudsakligen för det förutsatta fall, att lapparne

icke skulle blifva berättigade att företaga sina sedvanliga flyttningar

förrän med november månads ingång. För Jemtlands län har

den påyrkats för hela året, men behofvet häraf tyckes der icke göra

sig gällande utom för vissa särskilda lappbyar. Man kunde följaktligen

löpa fara att, genom att gifva förbudet en allmän affattning, skapa

olägenheter på ett håll, medan man å andra åstadkomme en bättre sakernas

ordning. Riksdagen antager, att bästa sättet att lösa föreliggande

fråga vore att låta för budstidens utsträckning för särskilda orter ankomma

på Eders Kongl. Maj:ts pröfning, och att således frågan bäst

kunde ordnas genom en tilläggsföreskrift till 6 § af det innehåll, att,

derest för särskilda lappbyar skulle visa sig behöfligt, att förbudet att

opaginerad Kontrollera mot PDF

o

Riksdagens Skrifvelse N:o 132.

vistas inom annan lappbys område utsträcktes att gälla äfven för annan

tid af året, än som i §:en vore bestämdt, Konungen skulle ega att derom

förordna; och har Riksdagen för sin del antagit en i sådant syfte förändrad

lydelse af ifrågavarande § 6.

Efter det sätt, hvarpå de i §§ 14 och 15 af Eders Kongl. Maj:ts

förslag meddelade stadganden om lapparnes skyldighet att ersätta skada,

som af deras renar föröfvats, blifvit affattade, skulle i vissa — låt vara

mindre afsevärda — fall lappen icke blifva ersättningsskyldig för skada,

som blifvit af hans renar föröfvad å trakt, der han alls icke eger att

med renar vistas under någon tid af året.

Sistberörda förhållande har föranledt ofvanomförmälda motionär

att påyrka ändring af förevarande paragrafer i syfte att i lagen måtte

intagas bestämmelse derom, att skada, som af lapparnes renar förorsakas

å trakt, der lapparne icke ega rätt att med renar uppehålla sig under

någon tid af året, skall i hvarje fall af renarnes egare ersättas. Motionären

erinrar, att såväl flertalet inom senaste lappkomité som ock högsta

domstolen föreslagit, att i lagen måtte intagas bestämmelser i sådant

syfte, men att i enlighet med den mening, som uttalats af komiténs

ordförande, en dylik föreskrift ej influtit i Eders Kongl. Maj:ts förslag

af skäl, att den ej ansetts behöflig, men sannolikt skola föranleda talrika

tvister om tillvaron eller icke tillvaron af sedvanerätt.

I afseende härå har motionären anfört: »Förhållandet mellan lappar

och bofaste har hittills gestaltat sig så, att stridigheterna varit många,

men rättegångarne sällsynta; och de omständigheter, som gjort, att man

å ömse sidor fruktat inlåta sig på en oviss och dyr process, skola no g

fortfarande visa sig verksamma i enahanda rigtning, äfven om det föreslagna

stadgandet komme till stånd. Sannolikt skulle dettas tillämpning

ifrågasättas endast i klara fall; och enligt erfarenheten betalar lappen

oftast godvilligt, när han finner sig ej kunna undgå ersättningsskyldighet.

Men det ifrågasatta stadgandet kan derutöfver möjligen få en ganska

stor betydelse, såsom egnadt att motverka de öfverklagade olägenheterna

af sedvanerättens lagfästande, på samma gång derigenom visas ett visst

billigt tilllmötesgående mot den allmänna och ständigt återkommande

fordran från bofaste, att lappen skall ovilkorligen ersätta all skada. Då,

såsom man påstår, lappen numera, i medvetande af lagens innehåll,

mångenstädes missbrukar sin sedvanerätt, så bör hvarje hot i lagen om

ovilkorlig! och känbart äfventyr för denna rätts öfverskridande verka

till att afhålla honom derifrån. Lappen är till sin natur sorglös ocli

lättsinnig. Och man gör honom bestämdt obotlig skada genom att visa

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Riksdagens Skrifvelse N:o 132.

benägenhet lossa på sådana band, som tvinga honom att taga hänsyn

och tänka sig för något litet.

Enligt högsta domstolens erinran eger stadgandet vidare en särskild

betydelse för de orter, hvarest lappar förut icke vistats, men der å kronans

mark, såsom i § 30 förutsättes, åt lapparne upplåtas renbetesland. En

dylik upplåtelse egde 1888 rum å Sårna kronopark i Dalarne, hvaraf

bildats Idre lappby. Ett förslag till ny dylik disposition af kronoparker

inom Sårna föreligger för närvarande till behandling i finansdepartementet.

Och ingen vet, hvad framtiden i den vägen genom händelsernas

tvång eller vederbörandes välvilja ytterligare kan bära i sitt sköte.»

Hvad motionären sålunda anfört synes Riksdagen innefatta fullt

giltiga skäl att biträda den åsigt, som, omfattad af komiténs flertal, af

högsta domstolen utan meningsskiljaktighet förordats, och har Riksdagen

alltså för sin del antagit och i Eders Kongl Maj:ts förslag infört en ny

16 §, innehållande erforderlig bestämmelse härutinnan, hvaraf sedan i

sin ordning föranledts dels vissa ändringar i 14 och 15 paragraferna,

dels ändrad nummerföljd af förslagets öfriga paragrafer, dels ock ändring

af vissa der förekommande hänvisningar.

En af förslagets vigtigaste nyheter är upphäfvandet af de bofastes

renegareskap, hvilket det af många skäl blifvit en nödvändighet att afskaffa.

Enligt de i § 26 härom gifna bestämmelser är dock »tills vidare»

undantag gjordt för Norrbottens läns lappmark, der jordbrukarne ansetts

behöfva renskötseln såsom binäring till jordbruket och vederlag för intrång

af skogslappar. Härom anföres uti föreliggande motion, att genom

denna begränsning, hvarigenom ifrågavarande undantagsrätt tillagts endast

egare eller brukare af jordbruksfastighet, blifvit en följd, att från åtnjutande

af den medgifna förmånen uteslutits inhysingsfolk, backstugusittare

och andra arbetare, hvilka för sin utkomst vore mer eller mindre beroende

af besittningen utaf en eller annan dragren, att enligt en allmänt

uttalad önskan derför äfven Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande

tillstyrka, att det måtte tillåtas lapp att under sin vård hafva jemväl

dragrenar, tillhörande den icke jordbrukande befolkningen i lappmarkerna,

samt dessutom äfven personer i Pajala, Tärendö och Korpilombolo kommuner;

och har motionären föreslagit, att den i 26 § 3 mom. omförmälda

rätt för lapp att hafva under sin vård renar, tillhörande annan

än lapp, måtte utsträckas att omfatta äfven dragrenar, hvem än vore

deras egare.

Efter hvad Riksdagen inhemtat af de utlåtanden, som från Norrbottens

län afgifvits öfver komiterades förslag, har en af de anmärkningar,

som derstädes framkommit, afsett att s. k. dragrenar, hvilka lem
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Riksdagens Skrifvelse N:o 132. 7

nades i lapparnes vård, skulle åtnjuta samma skydd och rätt som lapparnes

renar, äfven om de egdes af andra bofaste än jordbrukare inom

lappmarken — en erinran, som framkommit i nästan alla från länet afgifna

yttranden. Denna anmärkning bar Riksdagen funnit befogad och

har för den skull för sin del antagit en ändrad lydelse af 26 § 3 mom.

(27 § 3 mom. i det af Riksdagen antagna lagförslaget här nedan).

Enligt 30 § af Eders Kongl. Maj :ts ifrågavarande lagförslag skulle

dels å de områden, som blifvit till lapparnes uteslutande begagnande

anvisade, under vissa förutsättningar bete och slåtter samt rätt till jagt

och fiske, dels på sådana områden, hvilka upplåtits till utvidgning af

de vid afvittringen afsätta renbetesfjäll i Jemtlands län, inegor kunna

af Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande mot lega upplåtas till begagnande

af annan än lapparne, dock först efter det de lappar, som

egde rätt att å området uppehålla sig, blifvit i ärendet hörde. Vid

granskning af förslaget i denna del har Riksdagen för sin del ansett,

att — äfven med de af Eders Kongl. Maj:t föreslagna bestämmelser,

att Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande icke må ega att meddela

sådana upplåtelser, om hvilka här är fråga, der lapparne derigenom

skulle lida skada — för vissa slag af dessa upplåtelser bör förutsättas

icke blott, att lapparne yttrat sig i frågan, utan äfven att de till upplåtelsen

lemnat sitt samtycke. Beträffande upplåtelsen af rätt till jagt

och fiske synes Riksdagen intet sådant lapparnes särskilda intresse förefinnas,

så mycket mindre, som enligt lagförslaget en upplåtelse af dessa

rättigheter icke får innebära, att lapparne derigenom beröfvas rätten att

på området jaga och fiska, medan deremot i fråga om upplåtelse. af

bete, slåtter eller inegor, det synes Riksdagen vara för lapparne af vigt

att erhålla medbeslutanderätt, då dervidlag frågan ju berör tillgången

på föda åt renarne. Af detta skäl har Riksdagen, i syfte att göra upplåtelse

af bete, slåtter och sådana inegor, om hvilka i förslagets § 30

är fråga, beroende af lapparnes samtycke, för sin del antagit den ändrade

lydelse af sistnämnda §, som § 31 här nedan innehåller.

Beträffande till sist Eders Kongl. Maj:ts förslag till lag om renmärken

har Riksdagen — som inhemtat, att komiterade i fråga om sjelfva

behandlingen vid vederbörande domstol af ansökningar om fastställelse

å renmärken föreslagit det förfarande, att vid dylik ansökning det ingifna

afklippet af renmärket skulle utlemnas till granskning utom rätten

af de församlade ordningsmännen och lapparne äfvensom åt länsmannen

och lappfogden, der han vore tillstädes, hvarefter rätten skulle åter

företaga ärendet till behandling och dervid inhemta de närvarandes på

nämnda sätt förberedda yttranden — funnit affattniugen af stadgandet

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Riksdagens Skrifvelse N:o 132.

härutinnan i förslagets § 2 ej med full tydlighet uttrycka dess mening;

och har Riksdagen af denna anledning för sin del antagit en i viss mån

förändrad formulering af nyssnämnda §.

Riksdagen, som funnit Eders Kongl. Maj:ts ifrågavarande proposition

icke kunna i oförändradt skick bifallas, har alltså för sin del

antagit

Lag om de svenska lapparnes rätt till renbete i Sverige och lag

om renmärken af den lydelse bilagorna litt. A. och litt. B. utvisa.

Stockholm den 13 maj 1898.

Med undersåtlig vördnad.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Riksdagens Skrifvelse N:o 132.

9

v,'' tf. >•., U.»t. . f; •'' •'''' ii!-i, P .fMt

’i 5*7. Lätt. A.

Lag om de svenska lapparnes rätt till renbete i Sverige.

Med upphäfvande af lagen den 4 juni 1886 angående de svenska

lapparnes rätt till renbete i Sverige förordnas som följer:

j • >‘j, : 1 '' ’> ii <• rt • > Hilvi * J'''' '' l

1. Lapparne äro berättigade att uppehålla sig med sina renar

under hvarje tid af året inom Norrbottens och Vesterbottens läns lappmarker

ofvan odlingsgränsen och å sådan mark nedom samma gräns,

som antingen tillhör kronan eller, ehuru upplåten till enskilde, vid afvittringen

förklarats utgöra renbetesland eller af ålder varit såsom

sådant land använd, samt inom Jemtlands län å renbetesfjellen, hvarunder

inbegripas såväl de vid afvittringen för lapparne afsätta renbetesfjell

som ock de till utvidgning af dessa fjell sedermera upplåtna områden.

2. Å annan mark inom Norrbottens och Vesterbottens läns lappmarker,

än ofvan sägs, så ock å de trakter utom nämnda lappmarker

och renbetesfjellen i Jemtlands län, hvilka lapparne efter gammal sedvana

hafva besökt, ega lapparne jemväl att uppehålla sig med renarne,

dock endast under oktober, november, december, januari, februari, mars

och april månader, för så vidt icke antingen aftal träffats med vederbörande

jordegare eller'' brukare om rätt för lapparne att uppehålla sig

der under annan tid af året, eller ock ovanliga väderleksförhållanden

nödga till tidigare flyttning om hösten eller hindra återflyttning om våren.

3. Der lappärne efter ty nu är sagdt äro berättigade att uppehålla

sig med sina renar, eg a de att under iakttagande af de i denna

lag meddelade bestämmelser begagna sig af land och vatten till underhåll

för sig och renarne.

2 §■

Uppehåller sig lapp med sina renar å trakt, der han icke eger

under någon tid af året vistas, eller på trakt, som i 1 § 2 mom. omförmäles,

under tid, då rätt till vistelse der icke är honom medgifven,

böte från och med tjugufem till och med tvåhundra kronor.

llih. till Riksd. Prot. 1808. 10 Sami. 1 Afd. 1 Band. 28 lläft.

9

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Riksdagens Skrifvelse N:o 132.

Finnes å trakt utom Norrbottens och Vesterbottens läns lappmarker

samt renbetesfjellen i Jemtlands län stam af renar, hvilken utan

att stå under någons vård år efter år fortlefver å trakten och förorsakar

de bofaste skada, meddelar Konungen de bestämmelser, hvilka äro erforderliga

för att denna renstam må dödas å tid, då lappar icke ega

att med renar uppehålla sig å trakten.

3 §•

I Norrbottens och Vesterbottens läns lappmarker samt å renbetesfjellen

i Jemtlands län ega lapparne att till eget behof utan betalning

använda skogen. Å sådana områden i nämnda lappmarker, der lapparne

enligt livad i 1 § 2 mom. sägs ega uppehålla sig endast viss tid af

året, må de icke för uppförande eller ombyggnad af bostad, visthus eller

stängsel taga växande träd annorlunda än efter anvisning eller utsyning,

som skall kostnadsfritt lemnas dem af vederbörande skogsbetjent; dock

ega lapparne, der stängsel vid deras visten blifvit olofligen bortfördt

eller gjordt obrukbart, att till uppförande af nytt stängsel utan anvisning

eller utsyning taga äfven växande träd.

Å de trakter utom Norrbottens och Vesterbottens läns lappmarker

samt renbetesfjellen i Jemtlands län, der lapparne enligt 1 § 2 mom.

ega uppehålla sig med sina renar, må lapparne taga endast torra träd

och vindfällen, en och videbuskar samt, för tillfälliga behof, å utmark

växande löfträd. Der skogen tillhör staten, erlägges härför ingen betalning.

Ej heller erlägges betalning för torra träd och vindfällen samt

en och videbuskar i enskild man tillhörig skog. För växande löfträd,

som lapparne taga ur sådan skog, skall deremot, der egaren det påfordrar,

gifvas en billig ersättning, som i brist af åsämjande bestämmes

af tre gode män, af hvilka hvardera parten utser en och dessa tillkalla

den tredje. Tredskas endera parten att utse god man, eller kunna de

utsedde ej enas om valet af den tredje, ege kronofogde, lappfogde

eller länsman att på begäran i stället utse god man. Emot gode männens

beslut må talan ej föras.

4 §■

Lapp, som tager mera virke än till hans eget behof erfordras,

eller som öfverträder det i 3 § gifna förbud att utan anvisning eller

utsyning taga växande träd, straffes med böter från och med fem till

och med femtio kronor, der ej förseelsen är straffbar efter allmän lag.

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Riksdagens Skrifvelse N:o 132.

Virke, som lapparne vid sina visten lagligen användt till kåtor,

stängsel eller annat varaktigt bruk, må ej af jordegaren utan lapparnes

samtycke bortföras eller göras för dem obrukbart. Jordegare, som bryter

häremot, straffes, der ej förseelsen är straffbar efter allmän lag, med

böter från och med fem till och med femtio kronor.

Lapparne må icke förmenas att flytta med sina renar emellan de

åt dem till renbete upplåtna områden; vare dock skyldiga att vid flyttning

öfver enskild mark taga väg, der minsta skada förorsakas; och

ege Konungens befallningshafvande att, der tvist uppstår, bestämma

hvar flyttningsväg må tagas. ■ V, ''

Genom rödjning eller uppodling af jord eller uppförande af hägnader

må lapparne ej beröfvas sådana gamla renvägar, som fortfarande

äro för dem behöfliga.

'' A;''A'': A,A.(, e §.

De trakter, der lapparne efter ty i 1 § 1 mom. sägs ega uppehålla

sig under hvarje tid af året, skola indelas i lappbyar; och ege

Konungens befallningshafvande att, efter det de lappar, hvilkas rätt är

i fråga, så ock lappfogde blifvit hörda, verkställa sådan indelning äfvensom

vidtaga den ändring i verkstäld indelning, som af omständigheterna

påkallas.

Inom lappby må ej andra lappar under maj, juni, juli, augusti

och september månader uppehålla sig med sina renar än de, hvilka

tillhöra lappbyn. Den, som bryter häremot eller eljest uppsåtligen eller

genom vårdslöshet förorsakar, att hans renar under nämnda tid inkomma

på främmande lappbys område, böte från och med fem till och med

tvåhundra kronor. Derest med afseende å särskilda lappbyar skulle

visa sig behöfligt, att hvad här stadgats om förbud för lappar att med

sina renar uppehålla sig inom främmande lappbys område utsträckes

att gälla äfven för annan tid af året än nu är sagdt, ankomme på

Konungen att derom förordna.

7 §•

Ej må lapp med sina renar flytta från en lappby till annan utan

att hafva dertill erhållit tillstånd på sätt här nedan sägs. Ansökning

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Riksdagens Skrifvelse N;o 132.

om dylikt tillstånd ingifves till Konungens befallningshafvande i det län,

dit den lappby hörer, till hvilken inflyttning ifrågasättes, och skall

sökanden dervid foga uppgift om antalet af de renar, med hvilka han

vill inflytta, samt afklipp af renmärke, som är renarne åsatt. Öfver ansökningen

läte Konungens befallningshafvande höra lapparne i denna

infordre ock från kronobetjening och lappfogde fullständig utredning,

huruvida utrymmet i lappbyn medgifver inflyttningen. Finnes utrymme

och pröfvas inflyttningen lämpligen kunna ske, meddele Konungens

oefallningshafvande sökanden rätt att inflytta; skolande Konungens

befallningshafvande, der lapp, hvilken sålunda erhållit rätt till inflyttning,

förut tillhört lappby inom annat län, underrätta Konungens befallningshafvande

i detta län om det beslut, hvarigenom inflyttningen

blifvit beviljad.

Befinnes inom en lappby antalet renar vara större, än lägenheten

medgifver, sa att betet ej för dem alla blifver tillräckligt eller skada å

bofastes egor förorsakas, och finnas inom lappbyn renar, tillhörande

andra än lappar, må Konungens befallningshafvande, efter det lapparne,

kronobetjeningen och lappfogden blifvit hörda, förordna, att så stort

antal af dessa renar, som pröfvas för ändamålet nödigt, inom viss förelagd

_ tid från lappbyn afföres, vid äfventyr att renarne af lappbyns

ordningsman omhändertagas och lefvande eller slagtade för lappbyns

räkning försäljas. Närmare föreskrifter i fråga om verkställighet häraf

meddelas af Konungens befallningshafvande, som dervid har att tillse,

att genom den föreskrifna åtgärden icke någon renegare framför andra

oskäligt betungas. ,8

Finnes, sedan alla renar, tillhöriga andra än lappar, från lappbyn

afförts, utrymmet ändå otillräckligt för de återstående renarne, ege

Konungens befallningshafvande att, efter det lapparne såväl i denna

lappby som i den eller de lappbyar, dit inflyttning kan ifrågakomma,

blifvit hörda, och erforderlig utredning i öfrigt åstadkommits på sätt i

7 § sägs, hänvisa en eller flere lappar till närmaste lappby, der utrymme

finnes och dit inflyttning utan olägenhet kan ske. Skall på grund af

bristande utrymme någon hänvisas till annan lappby, ege de lappar

företrädesrätt att qvarstanna, som sjelfva eller hvilkas förfäder längst

tillhört lappbyn eller inom dess område haft rätt till bete för sina renar,

dock att härvid afseende äfven må fästas å det antal renar, en hvar

lapp har under sin vard, och det utrymme, som genom flyttningen skall

beredas eller som inom annan lappby finnes.

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Riksdagens Skrifvelse N:o 132.

Hänvisas lapp att med de renar, som äro under hans vård, flytta

till annan lappby, förelägge Konungens befallningshafvande honom vid

vite att inom viss tid hafva verkstält flyttningen. Tredskas lapp att

fullgöra hvad honom sålunda blifvit ålagdt, ege Konungens befallningshafvande

fälla honom till vitet samt förelägga honom ny tid och förhöjdt

vite.

Har lapp, hvilken blifvit fäld till vite, då vitet skall uttagas, under

sin vård renar tillhörande annan, må jemväl dessa renar tagas i mät

för vitets gäldande, så framt lappen fortfarande vistas inom den lappby,

hvarifrån han skolat afflytta eller, derest han flyttat till annan lappby,

ej visas kan, att renarne icke voro under hans vård, när vitet honom

förelädes.

''V. Offt ; i; ti.”'' i VJ j, ;1 39,7,/* ''i ({t) v.'' \ ;r4;i

För hvarje lappby skall finnas en byordning, innehållande^ i den

mån sådant finnes erforderligt, föreskrifter angående ordningen för renskötselns

bedrifvande inom byn eller eljest angående förhållandet mellan

lapparne inbördes, såsom om:

fördelning af sommarbetet inom lappbyn eller ordnandet i öfrigt

af betesrättens utöfning;

renhjordarnas bevakning, antal renvaktare, som böra finnas, samt

hjordarnas ordnande och sammanhållande vid flyttningar;

renhjords samlande för märkning, för urskiljning af främmande

renar eller för annat ändamål; : V

förfarande vid renmärkning och renslagt, särskildt vid nedslagtning

af omärkta renar eller af renar, hvilkas märken blifvit förstörda

eller förfalskade, äfvensom vid försäljning af dylika slagtade eller lefvande

renar, så ock tid och förfarande vid uppvisning, som i 10 § af

lagen om renmärken sägs, af renar, hvilkas märken blifvit förstörda

eller förfalskade;

ersättning till ordningsman eller annan lapp för märkning af annans

ren eller för tillfällig vård om främmande renar, eller till ordningsman

för omhändertagande och vidare förfarande med omärkta renar eller

med renar, hvilkas märken blifvit förstörda eller förfalskade;

förvaltning, användning och redovisning af lappbyn gemensamt

tillhöriga medel; samt

sättet för öfverläggning och beslut i ämnen, som röra lappbyn

gemensamt.

Sedan lapparne inom byn lemnats tillfälle att uppgöra förslag till

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Biksdagcns Skrifvelse N:o 132.

byordning, deri jemväl må stadgas vite af två till etthundra kronor för

underlåtenhet att ställa sig i byordningen meddelade föreskrifter till

efterrättelse, ege Konungens befallningshafvande efter kronobetjeningens

och lappfogdens hörande i ämnet besluta och byordningen till efterlefnad

utfärda.

10 §.

I hvarje lappby skola de renskötande lapparne vid sammanträde,

som i enlighet med Konungens befallningshafvandes förordnande hålles

inför lappfogde eller länsman, inom sig välja en ordningsman.

Ordningsmannen åligger, utöfver hvad i denna lag och lagen om

renmärken finnes honom särskild! uppdraget:

att förskaffa sig kännedom om de till byn hörande lappars uppehållsställen

under de särskilda årstiderna samt att, i händelse det skulle

visa sig, att andra än de lappar, som tillhöra byn, sommartiden föra

renar på bete inom dess område, derom göra anmälan hos lappfogde

eller länsman;

att tillhålla lapparne att noga bevaka sina renar, samt att söka

utreda, genom hvilkens eller hvilkas renar angifven skada å bofastes

egor blifvit förorsakad;

att vaka öfver efterlefnad af lagen om renmärken och af den för

lappbyn faststälda byordning samt hos lappfogde eller länsman anmäla

förseelser deremot;

att jemväl i öfrigt söka befordra god ordning inom lappbyn och

hos lappfogde eller länsman anmäla, när något deremot stridande förekommer;
att

vid uppkommande tvister såväl emellan lapparne och de bofaste

som ock emellan lapparne inbördes söka bilägga desamma;

att inställa sig vid häradsrätt, när de till lappbyn hörande lappar

skola inför rätten höras i ärenden, som röra dem gemensamt, samt att

närvara vid de mantalsskrifningar, uppbördsstämmor eller andra allmänna

sammanträden, som hållas med lapparne, och dervid, när så erfordras,

förete den i 11 § omförmälda längd öfver antalet renar inom lappbyn;

samt

att i förekommande fall, då kronofogde, lappfogde eller länsman

å tjenstens vägnar sådant påfordran, lemna dem erforderligt biträde.

Ordningsman utses för en tid af sex år, med rätt för den utsedde

att efter två år eller ock dessförinnan vid laga förfall afgå från befattningen.

Till Konungens befallningshafvande skall lappfogde eller läns
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Riksdagens Skrifvelse N:o 132.

man ofördröjligen insända uppgift på de lappars namn och vanligaste

uppehållsställen, som blifvit inför honom till ordningsmän utsedde, jemte

utlåtande om deras lämplighet för befattningen. För de valde, om de

befinnas lämplige, utfärde Konungens befallningshafvande förordnande

och läte derom i länskungörelserna meddela underrättelse. Konungens

befallningshafvande ege ock, när så pröfvas skäligt, före tjenstgöringstidens

utgång entlediga ordningsman.

Ordningsman åtnjute i och för sin befattning enahanda skydd som

tjensteman. Visar han vårdslöshet eller försummelse i befattningen,

straffes med böter från och med fem till och med femtio kronor.

'',i '':m.y •; > ... nr''/''jb ■ " .''odfin v. : , • ''.-.,01 i:».: i

11 §•

För hvarje lappby skall vid sammanträde, som i enlighet med

Konungens befallningshafvandes förordnande årligen hålles inför lappfogde

eller länsman, efter lapparnes uppgifter eller, der enighet ej kan

vinnas, efter bestämmande af ordningsmannen och, om lapparne det

önska, två vid tillfället utsedde lappar upprättas en längd, upptagande

antalet renar tillhörande hvarje särskild lapp inom lappbyn äfvensom

hvarje annan person, som har renar i vård hos sådan lapp. Derest

lappbys område till någon del utgöres af eller ingår i sådant skadeersättningsområde,

som i 18 § omförmäles, skall särskild längd för

sådan del af lappbyn upprättas. Längden, som bör till rigtigheten

bestyrkas af ordningsmannen och två vid sammanträdet närvarande

lappar, länder sedermera, intill dess ny längd blifvit på enahanda sätt

upprättad, till efterrättelse i de fall, då enligt denna lag eller byordning

lapparnes rättigheter och skyldigheter bestämmas efter antalet

renar, så vida ej styrkas kan, att detta antal under tiden genom olycksfall

eller af annan tillfällig anledning väsentligen förändrats.

Af längden upprättas två exemplar, af hvilka det ena förvaras af

ordningsmannen och det andra insändes till Konungens befallningshafvande.

12 §.

Lapp, som med renar flyttar utom den socken, der han har sitt

hemvist, skall för hvarje socken, som under flyttning af honom besökes,

senast åtta dagar efter det han dit ankommit anmäla sig hos

länsmannen i , distriktet och dervid uppgifva namn och hemvist samt,

om han har andras renar under sin vård, egarne till dessa renar;

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Riksdagens Skrifvelse N:o 132.

egande lappen att genast utan ersättning erhålla bevis om anmälningsskyldighetens

fullgörande.

Konungens befallningshafvande ege, om det finnes nödigt, förordna

en eller flere andra personer inom hvarje socken, bosatta å platser, som

ligga i lapparnes flyttningsväg, att mottaga anmälan som här sägs och

utfärda bevis deröfver, och skall i sådant fall underrättelse om de förordnades

namn och bostad årligen intagas i länskungörelserna. Uppgifter,

hvilka af sådan person mottagas, skola af honom så fort ske

kan öfverlemnas till länsmannen, hvilken det åligger att öfver samtliga

inkomna uppgifter föra dagbok.

Försummar lapp att göra anmälan, som i denna § sägs, eller lemnar

han veterligen origtig uppgift, straffes med böter från och med fem till

och med femtio kronor.

'' 1: 13 §.

Varder å trakt, der lappar, som flytta emellan Sverige och Norge,

uppehålla sig med sina renar, antalet renar vintertiden större, än trakten

väl kan mottaga, och blifver förty, enligt förordningen den 6 juni

1883 rörande de lappar, som med renar flytta emellan de förenade

konungarikena Sverige och Norge, af Konungen bestämdt, att distriktsindelning

i sådan trakt eller anmälningsskyldighet för norska lappar,

som dit inflytta, bör eg a rum, skall hvad i nämnda förordning i sådant

hänseende stadgas tillämpas äfven på svenska lappar i den utsträckning

Konungen förordnar.

14 §.

1. Förorsaka lapparnes renar ofvan odlingsgränsen i Norrbottens

eller Vesterbottens läns lappmarker under juni, juli och augusti månader

eller å annan trakt, der lapparne under hela eller någon del af året

ega uppehålla sig med sina renar, under maj, juni, juli, augusti och

september månader skada å växande eller utskuren, men ej bergad

gröda på åker, äng eller sådana utängsslåtter, hvilka antingen äro inhägnade

eller, utan att vara inhägnade, år efter annat varit till höfångst

brukade och dertill brukas, samt genom häsjor, diken, rödjning eller

på annat sätt tydligen framträda såsom utängsslåtter, skall skadan ersättas

af egaren eller egarne till de renar, genom hvilka skadan skett.

2. Sker skada, som i 1 mom. sägs, å annan tid än der förmäles,

skall skadan ersättas af renarnes egare, såframt den, hvilken vården om

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Riksdagens Skrifvelse N:o 132.

renarne ålegat, uppsåtligen eller genom vårdslöshet vid renarnes bevakning

varit till skadan vållande.

3. Sker å trakt, som i 1 mom. sägs, genom lappames renar skada

å annan utmark än der afsedda utängsslåtter, och egde ej lapparne att,

när skadan skedde, å den utmark uppehålla sig med sina renar, skall

skadan af renegaren ersättas, när den, som haft renarne i vård, vållat

skadan genom uppsåt eller vårdslöshet vid renarnes^bevakning.

15 §.

1. För skada, som inom Norrbottens och Vesterbottens läns lappmarker

af renar förorsakas på bergad t hö, hvilket icke blifvit infördt i

lada utan lemnats utestående å mark i stack eller häsja, vare egaren

oj berättigad till ersättning i annat fall, än då skadan tillkommit med

uppsåt eller genom vårdslöshet vid renarnes bevakning. Sker skadan

inom annan trakt under tid, då lapparne ega med renar vistas å trakten,

vare lag samma.

2. Har utom Norrbottens och Vesterbottens läns lappmarker å

trakt, der lapparne under någon del af året ega uppehålla sig med sina

renar, bergadt hö lemnats utestående å tid, då lapparne icke egde att

å trakten uppehålla sig, skall skada, som derå af renar förorsakas, ersättas

af renegaren, ändå att den ej tillkommit på sätt i nästföregående

mom. sägs.

3. Finnes å viss trakt i följd af brist på virke eller af annan

orsak uppförande af lador blifva för den bofasta befolkningen oskäligt

betungande, ankomme på Konungen att förordna, att å den trakt ersättning

skall utgå för all skada, som af renar förorsakats å bergadt hö i

stack eller häsja, derest stacken eller häsjan varit försedd med sådant

stängsel, som af Konungen förordnas.

16 §.

Skada, som af lapparnes renar förorsakas å trakt, der lapparne

icke ega rätt att med sina renar uppehålla sig under någon tid af året,

skall af renarnes egare ersättas.

17 §•

Lapp, hvilken uppsåtligen eller genom vårdslöshet vid bevakningen

af sina renar vållat, att renarne gjort skada, som enligt 14, 15 eller

Rik. till lliksd. 1''rot. 1838. 10 Sami. 1 Afd. 1 Rand. 28 Raft. 3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Riksdagens Skrifvelse N:o 132.

16 § skall ersättas, böte derjemte för hvarje gång från och med fem

till och med tvåhundra kronor, der ej förlikning träffats om skadans

ersättande, eller den ersättningsskyldige gjort sådant medgifvande, att

efter ty i 20 § sägs utmätning för ersättningens belopp må hos honom

ske. För gäldande af de böter, som sålunda kunna ådömas renvaktare,

ansvare egaren till de renar, genom hvilka skadan åstadkommits.

18 §.

Aro inom en trakt, som efter hvad i 1 § 1 mom. sägs får i sin

helhet eller till någon del af lapparne begagnas till sommarbete för

deras renar, betesmarkerna så belägna, att de renar, som der föras på

bete, kunna antagas komma att, der bevakning saknas, under betestiden

ströfva omkring i hela trakten, och äro omständigheterna i öfrig!

sådana, att skada, som inom trakten af renar göres å den bofasta befolkningens

egor, kan antagas icke hafva blifvit förorsakad af renar,

tillhörande andra lappar än dem, som uppehålla sig inom trakten, kan

denna förklaras skola utgöra ett skadeersättningsområde, inom hvilket

de lappar, som der med sina renar uppehålla sig, skola i de fall nedan

sägs vara underkastade gemensam ansvarighet för skada, som af renarne

tillskyndas den bofasta befolkningens egendom. Konungen bestämmer,

hvilka trakter skola förklaras utgöra särskilda skadeersättningsområden,

och fastställer gränserna för ett hvart af dem.

Sker inom skadeersättningsområde skada af den beskaffenhet,

hvarom i 14 § 1 mom. eller i 15 § 2 eller 3 mom. sägs, och kan ej

utrönas, genom hvilkens eller hvilkas renar skadan blifvit förorsakad,

åligger ersättningsskyldigheten de lappar, hvilka uppehålla sig med sina

renar inom skadeersättningsområdet, och varde ersättningsbeloppet jemte

syne- och rättegångskostnader dem emellan fördelade i förhållande till

det antal renar, hvarmed en hvar af dem tillhörer området. Om vid

den tid, då skadan skedde, renar tillhörande andra än de lappar, som

tillhöra området, der uppehöllo sig, skola äfven dessa lappar i förhållande

till antalet af sådana renar i ersättningen deltaga. Visar lapp,

förr än förlikning träffats eller dom i målet gifvits, att skadan ej blifvit

föröfvad af hans renar, vare han från deltagande i ersättningen fri.

19 §.

Hålla flere lappar sina renar tillsammans i en hjord och sker

skada af renar, som höra till hjorden, vare, der ej utrönas kan, genom

s. 19 Kontrollera mot PDF

Riksdagens Skrifvelse N:o 132. * 19

hvilkens renar skadan blifvit föröfvad, desse lappar pligtige att i förhållande

till det antal renar, en hvar af dem har i hjorden, ersätta

skadan jemte syne- och rättegångskostnader.

20 §.

Fordrar någon ersättning för skada, som förorsakats af lapparnes

renar, ege han att för syn och värdering å skadan utse dels för egen

räkning en god man, dels för lapparnes räkning en af de personer, som,

på sätt i 22 § sägs, hafva i uppdrag att inom trakten tjenstgöra såsom

gode män å lapparnes sida, hvarefter desse båda, eller, om de ej kunna

enas om valet, kronofogde, lappfogde eller länsman utse en tredje god

man. Desse gode män skola, på kallelse af den bland dem, som utsetts

för sökandens räkning, sammanträda å stället, der skadan skett,

samt, såvidt möjligt är, åstadkomma och i protokoll intaga noggrann

utredning om skadans uppkomst och beskaffenhet, om tiden, då den

kan antagas hafva skett, så ock om annat, som gode männen kunna

finna lända till utredning i saken, och skola gode männen derjemte

efter bästa förstånd och öfvertygelse i penningar uppskatta skadan;

börande gode männen vid förrättningen hafva sin uppmärksamhet fästad

derå att den frånvarandes rätt icke förnärmas.

För det belopp, hvartill skadan af de fleste gode männen uppskattats,

äfvensom för synekostnad må utmätning ske hos lapp, som

medgifver, att han är skyldig ersätta skadan. Har den ersättningsskyldige

före synen bjudit skadeersättning, ej understigande hvad gode

männen bestämt, stånde sökanden sjelf synekostnaden.

Hvad nu är stadgadt utgöre ej hinder för den, som undergått utmätning,

att i fråga om ersättningens belopp söka domaren, eller för

den, som lidit skada, att, der utmätning ej skett, instämma sitt ersättningsanspråk

till domstol; skolande i förstnämnda fall talan anhängiggöras

inom ett år från utmätningsdagen.

21 §.

För syneförrättning, hvarom i 20 § sägs, njute god man ersättning

med fyra kronor femtio öre om dagen. Erfordras resa till förrättningsstället,

vare han berättigad till godtgörelse för skjuts efter en

häst eller för billigaste plats å ångfartyg eller jernväg, der sådant fortskatfningsmedel

lämpligen kan användas. Kostnaden för inkallande af

god man skall ersättas med det belopp, hvartill samma kostnad uppgått,

dock ej utöfver tre kronor.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

* Riksdagens Skrifvelse JS:o 132.

22 §.

Inom hvarje lappby skola lapparne vid sammanträde, som omförmäles

i 11 §, årligen inför lappfogde eller länsman välja för hvarje

trakt, som efter hvad erfarenheten visat företrädesvis är utsatt för

skadegörelse af renar tillhörande lappbyn, så många bland den bofasta

befolkningen eller bland lappar med stadigt hemvist inom trakten, som

Konungens befallningshafvande bestämmer, att under tiden till nästa

val tjenstgöra såsom gode män vid fall, som i 20 § sägs. Underlåta

lapparne att välja, anmäles sådant af lappfogden eller länsmannen hos

Konungens befallningshafvande, som i lapparnes ställe utser gode män.

Förteckning å de utsedde intages i länskungörelserna.

23 §.

Talan mot samtliga lappar inom ett skadeersättningsområde om

sådan gemensam ansvarighet, som stadgas i 18 §, anhängiggöres mot

ordningsmannen i den lappby, till hvilken lapparne höra; egande ordningsmannen

att föra talan i målet på vederbörande lappars vägnar

samt att, om skäl dertill finnes, å lapparnes vägnar ingå förlikning angående

såväl skadeersättning som syne- och rättegångskostnader. Tilltror

ordningsmannen sig kunna visa, genom hvilkens eller hvilkas renar

skada blifvit förorsakad, eller att jemte de till skadeersättningsområdet

hörande lappar äfven andra böra ansvara för skadan, ege han att låta

instämma den eller de skyldiga eller i senare fallet dem, mot hvilka

anspråk väckes om deltagande i ersättningen, på det de må sjelfva

svara i saken.

Ådömes flere lappar ersättningsskyldighet efter 18 §, skall i domen

för en hvar fastställas, huru mycket han har att gälda.

Mål, deri efter ty nu är sagdt ordningsman vid underrätt fört

talan, må ock af honom i högre rätt fullföljas.

24 §.

Lappar, hvilka efter hvad i 18 § sägs blifvit dömda till ansvarighet

för inträffad skada eller ingått förlikning om erläggande af ersättning,

vare oförhindrade att, i händelse kännedom sedermera erhålles,

att skadan är föröfvad af renar tillhörande någon annan, eller att

andra lappar vid den tid, då skadan skedde, haft renar inom ekade
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Riksdagens Skrifvelse iV.-o 132.

ersättningsområdet och sålunda böra deltaga i ersättningen, väcka talan

om godtgörelse för hvad de erlagt eller för den del deraf, som

belöper på andra lappar, dock, der ersättningen bestämts genom förlikning,

ej utöfver det belopp, hvartill skadan blifvit vid syn värderad,

med tillägg af synekostnaden. Sådan talan må ej anhängiggöras senare

än ett år efter det laga kraft egande utslag fallit eller förlikning träffats

angående skadeersättningens utgifvande.

25 §.

Den, som olofligen fäller eller misshandlar lapparnes renar eller

uppsåtligen eller genom vårdslöshet förorsakar, att renarne genom skrämskott,

af hundar eller på annat sätt ofredas på tillåtna uppehållsställen,

eller söker att fördrifva dem derifrån, straffes, der ej förseelsen är

efter allmän lag straffbar, med böter från och med fem till och med

tvåhundra kronor; ersätte ock skadan.

Lag samma vare, der någon uppsåtligen eller genom vårdslöshet

förorsakar, att vid skogsafverkning renar skadas eller dödas genom

fällning af träd. Har vid arbetet anstäld person gjort sig dertill skyldig,

vare jemväl den, för hvars räkning afverkningen sker, ansvarig

för skadans ersättande.

Ofredas ren på tillåtet uppehållsställe af hund, vare hundens egare

pligtig ersätta skadan, äfven om ofredandet skett utan någons uppsåt

eller vållande.

Under skada, som i denna § afses, skall förstås icke blott skada,

som tillfogats ren, utan ock, der i något af de angifna fallen renhjord

blifvit skingrad, kostnad och besvär, som uppkommit för renhjordens

hopsamlande, äfvensom skada, som renarne genom skingringen kunna

hafva förorsakat.

26 §.

Under tid, då lappar med renar uppehålla sig å trakt, der de

enligt denna lag då ega vistas, skola samtliga i trakten befintliga,

den bofasta befolkningen tillhöriga hundar vara försedda med halsband

utvisande egarens namn och bostad. Hundar, som kunna jaga ren,

skola derjemte hållas bundna, då de icke användas till jagt. öfverträdelse

häraf straffes med böter från och med fem till och med femtio

kronor. Hund, som anträffas jagande ren på tillåtet uppehållsställe,

må saklöst dödas.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Riksdagens Skrifvelse N:o 132.

27 §.

1. När i denna lag talas om lapparnes renar, förstås dermed

icke allenast deras egna utan ock andras renar, kvilka de, på sätt här

nedan sägs, eg a taga under sin vård.

2. Vid begagnande af sin rätt till renbete enligt denna lag må,

med de undantag, som i 3 mom. omnämnas, lapp icke hafva under

sin vård renar, Indika tillhöra annan än lapp. Anträffas under lapps

vård eller eljest inom lappbys område renar tillhörande andra än

lappar, vare dessa renar förbrutna till lappbyn, och ege ordningsmannen

att för byns räkning omhändertaga och lefvande eller slagtade försälja

dylika renar.

3. Renar, som användas till körslor, s. k. dragrenar, må lapp

vid begagnande af sin rätt till renbete enligt denna lag hafva under

sin vård, äfven om de tillhöra annan än lapp. Inom Norrbottens län

må derjemte lapp, som uteslutande sysselsätter sig med renskötsel,

tills vidare hafva under sin vård jemväl andra renar, som tillhöra annan

än lapp, derest renegaren är bosatt inom länets lappmark och der eger

eller brukar jordbruksfastighet. Upphör sådan renegare att ega eller

bruka jordbruksfastighet inom länets lappmark, åligger det honom att

inom ett år derefter hafva afhändt sig renarne, vid äfventyr att desamma

må omhändertagas af vederbörande ordningsman, som med dem

förfar på sätt i 2 mom. sägs.

4. Renegare, hvilken lemnat renar i vård åt lapp, har i fråga

om dessa renar enahanda förpligtelse!- enligt denna lag, som lappen

för sina renar.

28 §.

1. Der underhåll af renar å något visst område pröfvas för den

jordbrukande befolkningen vara i synnerlig mån betungande, kan Konungen

förordna, att det område ej vidare må till sådant ändamål

begagnas, mot det att erforderlig betesmark anvisas lapparne på annan

landsträcka, som dertill finnes tjenlig.

2. Har den i 1 § lapparne medgifna rätt att sommartiden föra

renar på bete å visst område nedom odlingsgränsen i Norrbottens och

Vesterbottens läns lappmarker visat sig medföra synnerlig olägenhet

för den jordbrukande befolkningen i trakten eller vara hinderlig för

odlingens fortgång, ankomme på Konungen att förordna, att dylikt

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Riksdagens Skrifvelse N:o 132.

område ej vidare må till sommarbete för renar begagnas; börande i

sådant fall, der det finnes nödigt, annat sommarviste anvisas de lappar,

som dittills haft dylikt viste å området.

29 §.

Der det pröfvas nödigt för samfärdselns uppehållande, ege Konungens

befallningshafvande förordna, att vissa områden vid färdväg ej

må begagnas till annat bete för renar än det, som ifrågakommer under

flyttning eller annan färd å vägen, så ock att viss trakt omkring kyrka,

tingsstad eller marknadsplats ej må användas till annat bete för renar

än för deras korrenar, som besöka sådan plats. Öfverträdelse af sådant

förordnande straffes med böter från och med tjugufem till och med

tvåhundra kronor.

30 §.

Lappande äro berättigade att till jagt och fiske betjena sig af

land och vatten icke allenast å sådana områden, der de enligt hvad i

1 § 1 mom. sägs ega vistas hvarje tid af året, utan äfven å annan

utmark inom Norrbottens och Vesterbottens läns lappmarker under den

tid de ega att å sådan utmark uppehålla sig med sina renar.

31 §.

Ej må å de områden, som blifvit till lapparnes uteslutande begagnande

anvisade, bete, slåtter, jagt eller fiske af lapparne till annan

upplåtas. Sker sådan upplåtelse, vare den ogild.

Varder bete eller slåtter å dylikt område af lapparne ej användt,

och finnes upplåtelse deraf tills vidare kunna ske utan intrång eller

skada för lapparne, ege Konungens befallningshafvande att mot lega

upplåta betet eller slåttern, intill dess behof deraf för lapparne åter

uppstår. Kan å dylikt område upplåtelse af rätt till jagt eller fiske

ske utan skada för lapparne, ege ock Konungens befallningshafvande

att tills vidare tillåta annan att emot afgift å området jemte lapparne

utöfva jagt eller fiske. På sådana områden, som upplåtits till utvidgning

af de vid afvittringen afsätta renbetesfjell i Jemtlauds län, må

jemväl inegor, som icke äro för lapparne behöfliga, utarrenderas. Vid

utarrendering af bete, slåtter eller inegor skall fästas det vilkor, att

s. 24 Kontrollera mot PDF

24 Riksdagens Skrifvelse N:o 132.

arrendator!! sjelf må freda såväl växande som bergad gröda från intrång

af renar.

Upplåtelse, som ofvan förmäles, må dock ej ega rum, utan att

de lappar, hvilka eg a rätt att å området uppehålla sig med sina renar,

blifvit i ärendet hörda samt, då fråga är om upplåtelse af bete, slåtter

eller inegor, dertill lemnat sitt samtycke. Medel, som inflyta genom

sådan upplåtelse, skola enligt de bestämmelser, som gifvas af Konungen,

användas till förmån för lapparne.

32 §.

Varder kronan tillhörig mark, belägen utom Norrbottens och Vesterbottens

läns lappmarker samt renbetesfjellen i Jemkande län, af Konungen

upplåten till renbete, ankomme på Konungen att bestämma det omfång

hvari och de vilkor hvarunder rätt till bete och skogsfång, jagt och

fiske tår af lapparne der utöfvas, äfvensom att förordna, till hvilken

lappby området skall räknas, eller om det skall utgöra särskild lappby.

33 §.

Pröfvar Konungen nödigt, att jord, som tillhör enskild, skall begagnas

antingen för det i 28 § 1 mom. omförmälda ändamål, eller för

att bereda lapparne vid de för dem afsätta områden tillgång till skogsmark

eller bete eller till vägar öfver inegor emellan områdena, eller

för att uppföra stängsel till förekommande af skada af renar, vare

egaren pligtig att afstå jorden mot ersättning, som, der godvillig öfverenskommelse

ej kan träffas, bestämmes enligt gällande förordning angående

jords afstående för allmänt behof.

34 §.

Lapp, som har renhjord under sin vård, vare vid ansvar, som i

allmän lag finnes bestämdt, pligtig att, då kronofogde, lappfogde eller

länsman för verkställande af utmätning, ransakning efter stulna renar

eller annan laga orsak påfordrar renhjordens hopsamlande, sådant

verkställa.

35 §.

Öfver de af Konungens befallningshafvande utfärdade byordnin
-

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Riksdagens Skrifvelse N:o 132.

gar äfvensom öfver de närmare föreskrifter eller åtgärder, hvilka det

enligt denna lag eljest tillkommer Konungens befallningshafvande att

meddela eller vidtaga, ege den, som anser sin rätt deraf förnärmad

eller obehörigen inskränkt, att hos Konungen anföra besvär inom den

tid, som är bestämd för öfverklagande af förvaltande myndigheters

och embetsverks beslut; skolande dock, der ej ändringssökandet derigenom

varder onyttigt, beslutet utan hinder af besvär gälla till efterrättelse,

intill dess annorlunda kan blifva vederbörligen förordnadt.

36 §.

Böter och viten, som ådömas enligt denna lag, tillfalla kronan.

Viten, ådömda för öfverträdelse af byordning, tillfalla lappbyn. Saknas

tillgång till fulla gäldandet af böter eller viten, förvandlas de enligt

allmän strafflag.

37 §.

1. Öfverträdelser af denna lag äfvensom af byordning åtalas vid

allmän domstol och höra, der ej annorlunda här nedan sägs, under

allmänt åtal.

2. De i 4 § omförmälda förseelser, hvilka endast förnärma enskild

persons rätt, må ej åtalas af allmän åklagare, der ej målseganden

angifver dem till sådant åtal. Lag samma vare beträffande förseelser,

om hvilka i 25 § handlas. Har ren blifvit olofligen fäld eller misshandlad,

och är renen omärkt eller målseganden ej känd, ege allmän

åklagare utan angifvelse tala i saken, jemväl i fråga om skadestånd,

hvilket i ty fall skall tillfalla den lappby, dit renen kan antagas

hafva hört.

3. Förseelse, som är belagd med straff enligt 2 eller 17 §, må,

der den rörer enskild persons rätt, åtalas endast af målsegande,

38 §.

1. Hvad i denna lag stadgas gälle ej i fråga om renar, som

med vederbörande jordegares samtycke året om föras på bete nedom

* lappmarksgränsen i Norrbottens län. Egare af sådana renar vare pligtig

att om dem taga sådan vård, att de ej olofligen inkomma på annans

egor. Sker det ändå, böte enligt allmän lag och ersätte skadan.

Bill. till Riksd. Prat. 1898. 10 samt. 1 Afd. 1 Band. 28 Raft.

4

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Riksdagens Skrifvelse N:o 132.

2. Denna lag eger, så vidt den stadgar förpligtelser för lapparne

utöfver hvad lagstiftningen rörande de lappar, som med renar flytta

emellan de förenade konungarikena Sverige och Norge, innehåller, icke

tillämpning å norska lappar, som vintertiden uppehålla sig i Sverige.

Denna lag skall lända till efterrättelse från och med den 1 januari

1899, dock att stadgandena i 27 § 2 och 3 mom. ej skola ega tillämpning

förr än fem år derefter förflutit.

Bil. Litt. B.

Lag om renmärken.

Med upphäfvande af lagen den 4 juni 1886 angående renmärken

förordnas som följer:

1 §•

Ren, tillhörig den, som har rätt till renbete enligt lagen denna

dag om de svenska lapparnes rätt till renbete i Sverige, skall vara försedd

med egarens af häradsrätten faststälda märke, anbragt i renens öron.

2 §•

Fastställelse å renmärke sökes vid häradsrätten i den ort, der

renegaren, eller, om han icke sjelf är renskötande lapp, den lapp, som

vårdar hans renar, har sitt hemvist, och inlemne dervid sökanden ett

afklipp af märket om tolf centimeters bredd och 3 centimeters höjd.

Häradsrätten läte de vid tinget närvarande ordningsmän och andra

lappar äfvensom länsmannen och lappfogden, der han är vid tinget

tillstädes, taga kännedom om märket och, sedan de vid sammanträde

utom rätten granskat detsamma, derefter inför häradsrätten yttra sig

öfver märket.

''"V ''-1'' -■■■'' ''• v \ >'' *V:‘ V ,*K'' '' Äi‘Å • ,V:Vt

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Riksdagens Skrifvelse N:o 132.

Finner häradsrätten märket vara så inrättadt, som i 3 § sägs,

och möter ej heller i öfrigt enligt denna lag hinder, fastställe häradsrätten

märket.

3 §•

Renmärke skall för att vinna fastställelse vara så inrättadt, att

det tydligt skiljer sig från andra inom tingslaget eller angränsande

tingslag förut faststälda renmärken, samt att detsamma ej lätt kan förändras

till sådant äldre märke, eller äldre märke förändras till likhet

med det, hvarå fastställelse sökes.

4 §•

Renmärke må ej fastställas för annan renegare, än som i 1 §

omförmäles, ej heller må renegare samtidigt hafva mer än ett faststäldt

renmärke.

5 §•

Vill den, som har faststäldt renmärke, icke vidare vid renmärkning

begagna detsamma, anmäle han sådant hos häradsrätten, som aflyser

märket. Å ren, som då är försedd med dylikt märke, må detsamma

fortfarande bibehållas, men andra renar må ej dermed märkas. Ej må

utan förre egarens samtycke sådant märke för annan renegares räkning

fastställas innan fem år förflutit från det aflysuingen skedde.

Har faststäldt märke under fem år icke varit vid renmärkning

begagnadt, anses fastställelsen hafva förfallit, ändå att aflysning ej skett,

och vare sedan ej hinder för märkets fastställande för annan renegares

räkning.

6 §.

1. Har någon genom aftal eller på annat sätt förvärfvat rätt till

annans faststälda renmärke, och vill han vid renmärkning begagna detsamma,

anmäle han sådant hos häradsrätten, som, der hinder ej möter

enligt 4 §, för hans räkning registrerar märket.

2. Flyttar lapp med renar till lappby inom annat tingslag, åligge

honom att sist inom ett år efter inflyttningen hos häradsrätten anmäla

sitt faststälda renmärke till registrering.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Riksdagens Skrifvelse N:o 132.

7 §•

t, «

Vid häradsrätten skall föras förteckning öfver de af häradsrätten

fastBtälda och registrerade renmärken jemte de renegare, för hvilkas

räkning fastställelsen eller registreringen skett. I förteckningen anmärkes

ock, när renmärke aftysta eller fastställelse derå visats hafva

förfallit. Under maj månad hvarje år skall utdrag ur nämnda förteckning,

omfattande tiden från och med maj månad föregående år till och

med april månads utgång under löpande året, insändas till Konungens

befallningshafvande i länet, som på lämpligt sätt offentliggör utdraget.

Närmare föreskrifter om förteckningarnas förande meddelas af

Konungen.

8 §.

Öfvergår märkt ren genom laga fång till ny egare, må å den ren

bibehållas det redan anbragta märket, försedt med sådant af ordningsmannen

inom lappbyn gilladt afbrott, som kan vara erforderligt för att

skilja renen från andra renar med samma hufvudmärke. Å sådant afbrottsmärke

erfordras icke fastställelse. Kalf efter renko, försedd med

afbrottsmärke, skall märkas med egarens faststälda märke.

9 §•

1. Märkning af de under året födda renkalfvar skall vara verkstäld

före den 15 oktober. Försittes denna tid, ege ordningsmannen

inom lappbyn, der han finner det lämpligen kunna ske, på den försumliges

bekostnad låta verkställa renmärkningen.

2. Anträffar lapp, som verkställer renmärkning, bland sin hjord

annans renko med omärkt kalf, vare han pligtig att mot godtgörelse

af egaren märka kalfven med moderns märke eller, om detta är afbrottsmärke

eller aflyst märke, och han eger kännedom om egarens faststälda

märke, med detta senare.

3. Anträffas inom lappby eller eljest i lapps hjord äldre omärkt

ren eller omärkt kalf, som icke följer modern, skall djuret öfverlemnas

till och omhändertagas af ordningsmannen samt nedslagtas och försäljas

eller ock lefvande försäljas samt med nye egarens märke förses.

Af medel, som genom försäljningen inflyta, erhålle ordningsmannen

skälig godtgörelse, hvarefter återstoden tillfaller lappbyn.

s. 29 Kontrollera mot PDF

Riksdagms Skrifvelse N:o 132.

29

10 §.

Anträffas inom lappby eller eljest i lapps hjord ren, hvars märke

blifvit förstördt eller förfalskadt, skall renen omhändertagas och vårdas

af ordningsmannen eller den lapp, han derom anmodar. Dylik ren

skall derefter vid tillfälle, då lapparue i trakten mera allmänt samlas,

för dem till granskning uppvisas. Finnas dervid sannolika skäl för att

renen tillhör uppgifven renegare, ege denne återtaga renen mot erläggande

af skälig skötarlön och ersättning för andra kostnader. I annat

fall skall renen genom ordningsmannens försorg nedslagtas och försäljas,

samt med inflytande försäljniugsmedel så förfaras, som i 9 § sägs.

11 §•

1. Den, som vid märkning af egna renar eller af renar, som han

har under sin vård, begagnar märke, som ej blifvit af häradsrätten för

renegaren faststäldt, i annat fall än i 8 § här ofvan sägs, eller märke,

som är aflyst, straffes med böter från och med tjugufem till och med

tvåhundra kronor.

2. Anbringar någon sitt märke å omärkt ren, till hvilken han icke

är egare, dömes, der ej förseelsen är straffbar efter allmän lag, till

böter från och med femtio till och med femhundra kronor.

3. Den, som i det fall, hvarom i 6 § 1 mom. sägs, vid renmärkning

begagnar annans faststälda renmärke, innan detsamma blifvit för

honom vid häradsrätten registreradt, eller som underlåter den i 6 §

2 mom. föreskrifna anmälan till registrering, böte från och med fem

till och med femtio kronor.

12 §.

1. Innehar någon inom Norrbottens, Vesterbottens eller .Temtlands

län oarbetad renhud, hvarå öronen blifvit bortskurna eller renmärket

eljest förstördt, och kan han ej visa, att renmärket blifvit utan bedräglig

afsigt borttaget eller förstördt, eller att huden blifvit märkt på sätt i

3 mom. sägs, böte från och med fem till och med etthundra kronor,

der han ej efter allmän lag straffas för oloflig åtkomst af godset.

2. Dag samma vare, om någon inom Norrbottens eller Vesterbottens

läns lappmarker eller renbetesfjellen i Jemtlands län anträffas

forslande kött af slagtad ren utan tillhörande renhud under sådana förhållanden,

att antagas kan, det köttet föres från slagt ute å mark.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Riksdagens Skrifvelse N:o 132.

3. Hud och kött, hvarom ofvan förmäles, må af allmän åklagare

eller ordningsman tagas i beslag och köttet försäljas. Huden skall

medelst stämpling eller på annat sätt så märkas, att deraf tydligen kan

ses, att den varit föremål för beslag. Varder den, från hvilken beslaget

gjorts, i saken fäld, skall det beslagtagna godset eller, om det är såldt,

dess behållna värde tillfalla beslagaren; finnes särskild angifvare, tage

han hälften deraf.

4. Inom Norrbottens eller Vesterbottens läns lappmarker eller

renbetesfjellen i Jemtlands län må ock beslag, på sätt i 3 mom. är

sagdt, göras å hud eller kött efter slagtad ren, som finnes doldt eller

undanstucket å plats, den der ej kan såsom vanligt förvaringsställe

anses, såsom i lada, i höstack eller ute å mark. Sålunda verkstäldt

beslag läte beslagaren ofördröjligen kungöra i socknens kyrka, och

ege den, som vill göra anspråk å godset, inom en månad derefter anmäla

sig hos beslagaren samt, der hans rätt icke finnes ostridig, instämma

denne senast till det ting, som infaller näst efter''en månad

från det anmälan gjordes. Sker det ej, eller kan den som stämde ej

visa sin rätt till godset, gånge med detsamma eller dess behållna värde

som ofvan är sagdt.

5. Hvad nu är stadgadt utgöre ej hinder för vederbörande målsegande

att, der någon fälles till ansvar efter allmän lag för oloflig åtkomst

af gods, som enligt förestående bestämmelser blifvit taget i beslag,

tillgodonjuta den rätt till godset eller dess behållna värde, som

lagligen må honom tillkomma.

13 §.

öfverträdelse af denna lag åtalas af allmän åklagare inför allmän

domstol. I fall, som i 11 § 2 mom. sägs, ege åklagaren tala i saken

jemväl i fråga om skadestånd, hvilket i tv fall skall tillfalla den lappby,

dit renen kan antagas hafva hört.

14 §.

Böter, som ådömas enligt denna lag, tillfalla kronan. Saknas tillgång

till böternas fulla gäldande, förvandlas de enligt allmän strafflag.

15 §.

• '' ■ ■ f'' ■ '' '' O--; '' >

Hvad i denna lag stadgas om märkning af ren samt fastställelse

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Riksdagens SJcrifvelse N:o 132.

och registrering af renmärke skall i tillämpliga delar gälla äfven i fråga

om renar, som med vederbörande jordegares samtycke året om föras

på bete nedom lappmarksgränsen i Norrbottens län. Fastställelse å

sådant renmärke sökes vid häradsrätten i den ort, der renarne föras

på bete, och lemne häradsrätten andra renegare i orten, som kunna

vara vid rätten tillstädes, äfvensom länsmannen tillfälle att yttra sig

öfver märket.

Denna lag skall lända till efterrättelse från och med den 1 januari

1899.

De i 1 § och 9 § 3 mom. gifna bestämmelser äro icke tillämpliga å

renar, tillhörande sådana bofaste, hvilka jemlikt lagen denna dag om

de svenska lapparnes rätt till renbete i Sverige allenast under fem år

efter det lagen trädt i kraft ega rätt till bete för renar.

Har, då denna lag träder i kraft, renegare, som i 1 eller 15 §

omförmäles, flera faststälda renmärken, åligger honom att inom ett år

derefter hos häradsrätten till registrering anmäla det af märkena, som

han för framtiden vill begagna. Underlåter han det, eller begagnar

han efter det registrering skett vid renmärkning annat märke än det

sålunda registrerade, böte från och med tjugufem till och med tvåhundra

kronor. Å förut faststäldt märke, som tillhör annan renegare,

än i 1 eller 15 § sägs, eller som icke blifvit i anledning af anmälan,

som här stadgas, registreradt, anses fastställelsen hafva förfallit sedan

fem år förflutit från det lagen trädde i kraft, der ej märket blifvit på

sätt i 6 § 1 mom. sägs för ny egare registreradt.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.