Skrifvelse till Konungen, i anledning af väckta motioner angående ändring i vissa delar af gällande strafflagstiftning.
1898-05-13 · 6 sidor, varav 6 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 6 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Rskr. 1898:133, Skrifvelse till Konungen, i anledning af väckta motioner angående ändring i vissa delar af gällande strafflagstiftning.
Dokumentets text
Riksdagens Skrifvelse N:o 133.
1
N:o 133.
Uppläst och godkänd hos Första Kammaren den 13 maj 1898.
— — — — Andra Kammaren — 13 — —
Riksdagens skrifvelse till Konungen, i anledning af väckta motioner
angående ändring i vissa delar af gällande strafflagstiftning.
(Lagutskottets utlåtande n:o 69.)
Till Konungen.
Vid innevarande riksdag hafva af två enskilda motionärer gjorts framställningar
om ändringar i gällande strafflagstiftning i hufvudsakligt syfte
att åstadkomma inskränkt användning af det kortvariga fängelsestraffet i
dess nuvarande form. Derutöfver, om ock i visst sammanhang dermed,
innehåller emellertid den ena motionen förslag dels om ändrade bestämmelser
angående bötesstraff, dels ock om straffskärpning för brott mot
person vid iteration eller eljest försvårande omständigheter.
Hvad beträffar förslaget om inskränkt användning af det kortvariga
fängelsestraffet, vare sig såsom särskild straffart eller såsom förvandlingsstraff,
anser Riksdagen en sådan reform i strafflagstiftningen vara af
verkligt behof påkallad. Den praktiska erfarenheten har, såsom jemväl af
motionärerna framhållits, till full evidens ådagalagt, att det kortvariga
fängelsestraffet är såsom allmän straflfart högeligen otillfredsställande, enär
detsamma endast i undantagsfall förmår utöfva en afskräckande inverkan
Bill. till Riksd. l''rot. 1S98. 10 Sami. 1 AJd. 1 Band. 29 Höft. (N:is 133—137) 1
2 Riksdagens Skrifvelse N:o 133.
på den bestraffade. Det är också, enligt Riksdagens tanke, helt naturligt,
att så blifvit fallet. Vid anordnandet af denna straffart har man nemligen,
sjmes Riksdagen, alltför mycket låtit sig bestämmas af hänsyn till brottslingens
kroppsliga välbefinnande och deremot alltför litet beaktat ett af
straffets liufvudsyften, nemligen dess afskräckande verkan och dess förmåga
att bibringa den brottslige en kraftig maning att för framtiden taga sig
till vara för öfverträdelse!'' af samhällets bud. Äfven om det ej låter tänka
sig, att man i det praktiska lifvet skall kunna komma derhän att, såsom
för den teoretiska uppfattningen framträder såsom önskemål, lämpa straffets
art liksom dess utsträckning efter hvarje särskild brottslings individuella
natur, bör man naturligtvis noga tillse, att ett af samhället ådömdt straff
i hvarje fall verkar såsom sådant, d. v. s. medför sådant obehag för den
brottslige, att han redan deraf erhåller väckelse till eftertanke och ånger
öfver °sin brottsliga gerning. Sker ej detta, ligger faran nära till hands,
att, såsom i fråga om det kortvariga fängelsestraffet kan sägas, straffet, i
stället för att verka afskräckande, alstrar liknöjdhet för efterlefnad af samhällets
lagar, och det kan rent af komma derhän, att bestraffningen uppammar
brottsligheten i stället för att förqväfva densamma.
Riksdagen vill visserligen erkänna, att humanitära sträfvanden äfven
i fråga om de allmänna straffarternas beskaffenhet hafva sitt stora berättigande,
men man får ej låta dylik hänsyn vara allena afgörande vid fastställande
af medel för vinnande af straffrättens egentliga syfte: en i möjligaste
måtto minskad brottslighet.
En förändring i angifna hänseende anser Riksdagen alltså vara önskvärd;
det gäller allenast att pröfva och afgöra, huru densamma bör på
lämpligaste och från alla synpunkter mest tillfredsställande sätt åvägabringas.
Äfven härutinnan hafva motionärerna, enligt Riksdagens tanke, lemnat
värdefulla anvisningar.
Hvad vidkommer framstäldt förslag att i vår lagstiftning upptaga det
i ett flertal utländska lagstiftningar erkända rättsinstitutet vilkorlig straffdom
— hvilket, sådant detsamma framträder i de utländska lagstiftningarna,
innebär, att domaren vid ådömande af straff för ringare brott eller
förseelser kan för vissa fall förordna om uppskof med straffets verkställighet
och att, derest den dömde sedermera ej inom viss tid gör sig till brott
eller förseelse å nyo skyldig, det ådömda straffet förfaller — så är det
uppenbart, att, då det kortvariga fängelsestraffet, vare sig detsamma direkt
ådömes eller användes såsom förvandlingsstraff för böter, i det stora flertalet
fall just utgör den påföljd, som enligt vår lag följer på ringare brott
eller förseelser, den vilkorliga domens införande skulle i afsevärd mån bi
-
3
Riksdagens Skrifvelse N:o 133.
draga till inskränkt användning af det kortvariga fängelsestraffet. Från
denna synpunkt måste alltså den vilkorliga domens upptagande i vår lagstiftning
vara att förorda. Äfven betraktadt i och för sig synes ifrågavarande
straffmedel särdeles lämpligt. Att den vilkorliga domen utgör en
förmån för den brottslige — då han derigenom beredes möjlighet att undslippa
straff — ligger i öppen dag; frågan gäller alltså uteslutande, huruvida
det från samhällets synpunkt kan vara något att mot nämnda straffmedel
erinra.
I detta afseende har uttalats farhåga, att uti den vilkorliga straffdomen
skulle ligga alltför ringa straffbot för att afskräcka personer från
begående af sådana brott eller förseelser, för hvilka den vilkorliga domen
komme till användning. Denna farhåga synes dock vid närmare eftersinnande
ogrundad.
Visserligen skulle, derest en person, som hade böjelse att begå ett
visst brott, på förhand kunde vara säker, att han för detsamma komme
att endast vilkorligt domfällas, en sådan omständighet i många fall verka
mindre kraftigt för brottets förhindrande än medvetandet, att straff följde
brottet omedelbart i spåret; men om, såsom i utländska lagstiftningar är
föreskrifvet, det vilkorliga domfällandet ej kommer till användning i andra
fall, än då domaren, med hänsyn till särskilda förmildrande omständigheter,
finner sådant lämpligt, och alltså icke någon brottsling kan ega anspråk
på nämnda förmån, torde man ej behöfva befara någon sådan menlig inverkan
af den vilkorliga domens upptagande i lagstiftningen.
Vid jemförelse särskilt med det kortvariga fängelsestraffet, sådant
det i vår rätt tillämpas, lärer den vilkorliga domens företräde i afseende på
förbättrande och från brott återhållande kraft ej vara tvifvel underkastadt.
Erfarenheten från de främmande länder, der det vilkorliga domfällandet
brukas såsom straffmedel, vittnar ock synnerligen fördelaktigt om dess
verkningar i straffrättsligt hänseende. Särskildt såsom hämsko mot återfall
i brott har den vilkorliga domen visat sig besitta förvånansvärd kraft,
en omständighet, som är förtjent af den största uppmärksamhet, då just
uti de ofta förekommande återfallen ligger eu af de djupaste skuggsidorna
i vårt nutida straffsystem.
Det ofvan uppstäda önskemålet, inskränkt användning af det kortvariga
fängelsestraffet, kan emellertid ej i tillbörlig grad vinnas allenast
genom den vilkorliga straffdomens införande. För det stora antal fall, då
iden vilkorliga domen ej lämpar sig att sättas i stället för det nuvarande
kortvariga fängelsestraffet, måste alltså utfinnas andra utvägar att nä
nämnda syfte.
Härutinnan synes det Riksdagen, som om motionärernas förslag om
4 Riksdagens Skrifvelse N:o 133.
skärpning af fängelsestraffet utgör en följdrigtig konseqvens af den uppfattning,
som Riksdagen med motonärerna delar om olämpligheten af det
kortvariga fängelsestraffet i dess nuvarande form, enär dess bristande
effektivitet har sin hufvudorsak i det förhållandet, att ett stort antal
brottslingar under sin bestraffangstid åtnjuta väsentligt större förmåner
i fråga om sitt kroppsliga välbefinnande än dem, hvarpå lifvet utom
fängelsets murar kan bjuda. Vid detta förhållande och då frihetens förlust
som eljest i och för sig utgör ett verksamt straffmedel — näppeligen
kan . under kortare tid ensam fylla straffets ändamål, synes den
rigtning gifven, hvari eu förbättring af det nuvarande tillståndet är
att vinna.
Då det sedermera gäller att utfinna lämpliga former för den önskan
da skärpningens genomförande, kan god ledning hemtas från den utländska
lagstiftningen, der vind er senare årtiondet ett flertal affliktiva straffarter
kommit till användning. Först möter här en straff-form, som tillförene
varit i vår lagstiftning upptagen, men år 1884 afskaffades, nemligen
fängelse vid vatten och bröd. Rörande detta straff har erfarenheten från
den tid, som föregick dess upphäfvande i vår lagstiftning, visserligen ådagalagt,
att detsammas undergående i oafbruten tidsföljd ett större antal
dagar kan för den bestraffades helsa medföra verkliga vådor: och det bör
naturligtvis derför ej ens sättas i fråga att återinföra detsamma, utan att
samtidigt vidtagas betryggande åtgärder mot menliga följder deraf för den
bestraffade. Detta later sig emellertid, efter hvad erfarenheten utvisar,
val gorå; genom vissa, obligatoriska, efter hygieniska hänsyn afpassade
afbrott i dylik bestraffning och stadgande om kontroll af läkare vid straffets
verkställighet kan åt vatten- och brödstraffet utan svårighet gifvas
sådan anordning, att dess upptagande i lagstiftningen väl kan ifrågasättas.
Att nämnda straff besitter en hög grad af effektivitet i straffsrättsligt hänseende,
torde vara allmänt erkändt och styrkes äfven af erfarenheten från
den tid, da detsamma här i landet användes. Riksdagen vågar derför antaga,
att dess återinförande skall komma att utöfva ett från straffrättslig
synpunkt välgörande inflytande.
Såväl mörkt .fängelse som fängelse med hardt nattläger måste äfven
anses såsom lämpliga medel att hos den dermed bestraffade framkalla den
varaktiga känsla af obehag, som straffet bör medföra, och sålunda bibringa
brottslingen skräck mot förnyad lagöfverträdelse. Då tillika sistnämnda
straff ej är förenadt med någon fara för den brottsliges helsa
samt .rörande mörkt fängelse enahanda försigtighetsmått, som vid tilllämpningen
af vatten- och brödstraffet kunna vidtagas, synes Riksdagen
Riksdagens skrifvelse N:o 133. 5
intet vara att erinra mot deras upptagande bland vår svenska lagstiftnings
straffmedel.
I öfrigt kunna åtskilliga andra affliktiva straff tänkas såsom lämpliga
skärpningsformer af fängelsestraffet, och Riksdagen anser alltså, att icke
någon väsentlig svårighet skall från denna synpunkt möta mot genomförande
af den reform inom strafflagstiftningen, som ofvan framhållits
såsom önskvärd.
Hvad beträffar framställningen om ändrade bestämmelser angående
bötesstraffet, har Riksdagen här ofvan, vid behandlingen af frågan om det
kortvariga fängelsestraffet, redan uttalat sig om behöfligheten att i lagstiftningen
införa ett mera effektivt förvandlingsstraff för böter än det
nuvarande, och anser Riksdagen, att införande af vilkorlig straffdom och
skärpning af förvandlingsstraftet för böter i det närmaste göra till fyllest
att undanrödja olägenheterna af de nuvarande stadgandena angående bötesstraffet
och dess förvandling. Beredes derjemte möjlighet för domaren
att, efter sig företeende omständigheter, kunna bestämma tiden och sättet
för förvandlingsstraffets verkställande, torde i bötesstraffbestämmelserna ej
ligga något hinder mot vinnande af det straffrättens syfte, som Riksdagen
ofvan betecknat såsom eftersträfvansvärdt, att afpassa straffet efter hvarje
särskild brottslings individuella natur.
Hvad slutligen angår förslaget om skärpning vid iteration eller eljest
försvårande omständigheter af straffen för brott mot person, anser Riksdagen
fullgiltiga skäl förefinnas för en sådan lagändrings vidtagande. Erfarenheten
från våra domstolars verksamhet vittnar nogsamt om den oroande
tillväxten af dylika brott under senare tider.
Utöfver de affliktiva straff, som ofvan förordats i fråga om allmän
skärpning af det kortvariga fängelsestraffet, synes emellertid för yngre
manliga brottslingar kroppsaga vid dylika brott böra komma till användning,
då erfarenheten visar, dels att brott mot person i stort antal begås
af sådan ungdom, dels ock att tillfogande af kroppsligt lidande har eu
mägtig kraft att böja ett ungt, mot samhällsordningen trotsigt sinne.
På grund af hvad sålunda anförts, får Riksdagen anhålla, det täcktes
Eders Kongl. Magt taga i öfvervägande, dels huruvida vilkorlig straffdom
lämpligen må vid ringare brott och förseelser i vår svenska rätt införas,
dels huruvida i de fall, der enligt nu gällande lag enkelt fängelse antingen
ådömes omedelbart på kortare tid eller sättes i stället för bötesstraff,
andra mera affliktiva frihetsstraff böra komma till användning, vare sig
såsom allmän regel eller då domstol derom förordnar, dels ock huruvida
sådana eller andra affliktiva straff böra särskildt stadgas för brott mot
person, vid iteration eller eljest försvårande omständigheter, när straff
6
Riksdagens Skrifvelse N:o 133.
arbete likväl ej anses böra å brottet följa, samt, om förhållandena dertill
föranleda, för Riksdagen framlägga förslag till de förändrade lagbestämmelser,
som för vinnande af ofvan angifna syften kunna erfordras.
Stockholm den 13 maj 1898.
Med undersåtlig vördnad.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.