Sök i Ratio Lex

Skrifvelse till Konungen, i anledning af väckta motioner angående ändring i vissa delar af gällande strafflagstiftning.

1898-05-13 · 6 sidor, varav 6 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 6 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Rskr. 1898:133, Skrifvelse till Konungen, i anledning af väckta motioner angående ändring i vissa delar af gällande strafflagstiftning.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Riksdagens Skrifvelse N:o 133.

1

N:o 133.

Uppläst och godkänd hos Första Kammaren den 13 maj 1898.

— — — — Andra Kammaren — 13 — —

Riksdagens skrifvelse till Konungen, i anledning af väckta motioner

angående ändring i vissa delar af gällande strafflagstiftning.

(Lagutskottets utlåtande n:o 69.)

Till Konungen.

Vid innevarande riksdag hafva af två enskilda motionärer gjorts framställningar

om ändringar i gällande strafflagstiftning i hufvudsakligt syfte

att åstadkomma inskränkt användning af det kortvariga fängelsestraffet i

dess nuvarande form. Derutöfver, om ock i visst sammanhang dermed,

innehåller emellertid den ena motionen förslag dels om ändrade bestämmelser

angående bötesstraff, dels ock om straffskärpning för brott mot

person vid iteration eller eljest försvårande omständigheter.

Hvad beträffar förslaget om inskränkt användning af det kortvariga

fängelsestraffet, vare sig såsom särskild straffart eller såsom förvandlingsstraff,

anser Riksdagen en sådan reform i strafflagstiftningen vara af

verkligt behof påkallad. Den praktiska erfarenheten har, såsom jemväl af

motionärerna framhållits, till full evidens ådagalagt, att det kortvariga

fängelsestraffet är såsom allmän straflfart högeligen otillfredsställande, enär

detsamma endast i undantagsfall förmår utöfva en afskräckande inverkan

Bill. till Riksd. l''rot. 1S98. 10 Sami. 1 AJd. 1 Band. 29 Höft. (N:is 133—137) 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Riksdagens Skrifvelse N:o 133.

på den bestraffade. Det är också, enligt Riksdagens tanke, helt naturligt,

att så blifvit fallet. Vid anordnandet af denna straffart har man nemligen,

sjmes Riksdagen, alltför mycket låtit sig bestämmas af hänsyn till brottslingens

kroppsliga välbefinnande och deremot alltför litet beaktat ett af

straffets liufvudsyften, nemligen dess afskräckande verkan och dess förmåga

att bibringa den brottslige en kraftig maning att för framtiden taga sig

till vara för öfverträdelse!'' af samhällets bud. Äfven om det ej låter tänka

sig, att man i det praktiska lifvet skall kunna komma derhän att, såsom

för den teoretiska uppfattningen framträder såsom önskemål, lämpa straffets

art liksom dess utsträckning efter hvarje särskild brottslings individuella

natur, bör man naturligtvis noga tillse, att ett af samhället ådömdt straff

i hvarje fall verkar såsom sådant, d. v. s. medför sådant obehag för den

brottslige, att han redan deraf erhåller väckelse till eftertanke och ånger

öfver °sin brottsliga gerning. Sker ej detta, ligger faran nära till hands,

att, såsom i fråga om det kortvariga fängelsestraffet kan sägas, straffet, i

stället för att verka afskräckande, alstrar liknöjdhet för efterlefnad af samhällets

lagar, och det kan rent af komma derhän, att bestraffningen uppammar

brottsligheten i stället för att förqväfva densamma.

Riksdagen vill visserligen erkänna, att humanitära sträfvanden äfven

i fråga om de allmänna straffarternas beskaffenhet hafva sitt stora berättigande,

men man får ej låta dylik hänsyn vara allena afgörande vid fastställande

af medel för vinnande af straffrättens egentliga syfte: en i möjligaste

måtto minskad brottslighet.

En förändring i angifna hänseende anser Riksdagen alltså vara önskvärd;

det gäller allenast att pröfva och afgöra, huru densamma bör på

lämpligaste och från alla synpunkter mest tillfredsställande sätt åvägabringas.

Äfven härutinnan hafva motionärerna, enligt Riksdagens tanke, lemnat

värdefulla anvisningar.

Hvad vidkommer framstäldt förslag att i vår lagstiftning upptaga det

i ett flertal utländska lagstiftningar erkända rättsinstitutet vilkorlig straffdom

— hvilket, sådant detsamma framträder i de utländska lagstiftningarna,

innebär, att domaren vid ådömande af straff för ringare brott eller

förseelser kan för vissa fall förordna om uppskof med straffets verkställighet

och att, derest den dömde sedermera ej inom viss tid gör sig till brott

eller förseelse å nyo skyldig, det ådömda straffet förfaller — så är det

uppenbart, att, då det kortvariga fängelsestraffet, vare sig detsamma direkt

ådömes eller användes såsom förvandlingsstraff för böter, i det stora flertalet

fall just utgör den påföljd, som enligt vår lag följer på ringare brott

eller förseelser, den vilkorliga domens införande skulle i afsevärd mån bi
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Riksdagens Skrifvelse N:o 133.

draga till inskränkt användning af det kortvariga fängelsestraffet. Från

denna synpunkt måste alltså den vilkorliga domens upptagande i vår lagstiftning

vara att förorda. Äfven betraktadt i och för sig synes ifrågavarande

straffmedel särdeles lämpligt. Att den vilkorliga domen utgör en

förmån för den brottslige — då han derigenom beredes möjlighet att undslippa

straff — ligger i öppen dag; frågan gäller alltså uteslutande, huruvida

det från samhällets synpunkt kan vara något att mot nämnda straffmedel

erinra.

I detta afseende har uttalats farhåga, att uti den vilkorliga straffdomen

skulle ligga alltför ringa straffbot för att afskräcka personer från

begående af sådana brott eller förseelser, för hvilka den vilkorliga domen

komme till användning. Denna farhåga synes dock vid närmare eftersinnande

ogrundad.

Visserligen skulle, derest en person, som hade böjelse att begå ett

visst brott, på förhand kunde vara säker, att han för detsamma komme

att endast vilkorligt domfällas, en sådan omständighet i många fall verka

mindre kraftigt för brottets förhindrande än medvetandet, att straff följde

brottet omedelbart i spåret; men om, såsom i utländska lagstiftningar är

föreskrifvet, det vilkorliga domfällandet ej kommer till användning i andra

fall, än då domaren, med hänsyn till särskilda förmildrande omständigheter,

finner sådant lämpligt, och alltså icke någon brottsling kan ega anspråk

på nämnda förmån, torde man ej behöfva befara någon sådan menlig inverkan

af den vilkorliga domens upptagande i lagstiftningen.

Vid jemförelse särskilt med det kortvariga fängelsestraffet, sådant

det i vår rätt tillämpas, lärer den vilkorliga domens företräde i afseende på

förbättrande och från brott återhållande kraft ej vara tvifvel underkastadt.

Erfarenheten från de främmande länder, der det vilkorliga domfällandet

brukas såsom straffmedel, vittnar ock synnerligen fördelaktigt om dess

verkningar i straffrättsligt hänseende. Särskildt såsom hämsko mot återfall

i brott har den vilkorliga domen visat sig besitta förvånansvärd kraft,

en omständighet, som är förtjent af den största uppmärksamhet, då just

uti de ofta förekommande återfallen ligger eu af de djupaste skuggsidorna

i vårt nutida straffsystem.

Det ofvan uppstäda önskemålet, inskränkt användning af det kortvariga

fängelsestraffet, kan emellertid ej i tillbörlig grad vinnas allenast

genom den vilkorliga straffdomens införande. För det stora antal fall, då

iden vilkorliga domen ej lämpar sig att sättas i stället för det nuvarande

kortvariga fängelsestraffet, måste alltså utfinnas andra utvägar att nä

nämnda syfte.

Härutinnan synes det Riksdagen, som om motionärernas förslag om

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Riksdagens Skrifvelse N:o 133.

skärpning af fängelsestraffet utgör en följdrigtig konseqvens af den uppfattning,

som Riksdagen med motonärerna delar om olämpligheten af det

kortvariga fängelsestraffet i dess nuvarande form, enär dess bristande

effektivitet har sin hufvudorsak i det förhållandet, att ett stort antal

brottslingar under sin bestraffangstid åtnjuta väsentligt större förmåner

i fråga om sitt kroppsliga välbefinnande än dem, hvarpå lifvet utom

fängelsets murar kan bjuda. Vid detta förhållande och då frihetens förlust

som eljest i och för sig utgör ett verksamt straffmedel — näppeligen

kan . under kortare tid ensam fylla straffets ändamål, synes den

rigtning gifven, hvari eu förbättring af det nuvarande tillståndet är

att vinna.

Då det sedermera gäller att utfinna lämpliga former för den önskan

da skärpningens genomförande, kan god ledning hemtas från den utländska

lagstiftningen, der vind er senare årtiondet ett flertal affliktiva straffarter

kommit till användning. Först möter här en straff-form, som tillförene

varit i vår lagstiftning upptagen, men år 1884 afskaffades, nemligen

fängelse vid vatten och bröd. Rörande detta straff har erfarenheten från

den tid, som föregick dess upphäfvande i vår lagstiftning, visserligen ådagalagt,

att detsammas undergående i oafbruten tidsföljd ett större antal

dagar kan för den bestraffades helsa medföra verkliga vådor: och det bör

naturligtvis derför ej ens sättas i fråga att återinföra detsamma, utan att

samtidigt vidtagas betryggande åtgärder mot menliga följder deraf för den

bestraffade. Detta later sig emellertid, efter hvad erfarenheten utvisar,

val gorå; genom vissa, obligatoriska, efter hygieniska hänsyn afpassade

afbrott i dylik bestraffning och stadgande om kontroll af läkare vid straffets

verkställighet kan åt vatten- och brödstraffet utan svårighet gifvas

sådan anordning, att dess upptagande i lagstiftningen väl kan ifrågasättas.

Att nämnda straff besitter en hög grad af effektivitet i straffsrättsligt hänseende,

torde vara allmänt erkändt och styrkes äfven af erfarenheten från

den tid, da detsamma här i landet användes. Riksdagen vågar derför antaga,

att dess återinförande skall komma att utöfva ett från straffrättslig

synpunkt välgörande inflytande.

Såväl mörkt .fängelse som fängelse med hardt nattläger måste äfven

anses såsom lämpliga medel att hos den dermed bestraffade framkalla den

varaktiga känsla af obehag, som straffet bör medföra, och sålunda bibringa

brottslingen skräck mot förnyad lagöfverträdelse. Då tillika sistnämnda

straff ej är förenadt med någon fara för den brottsliges helsa

samt .rörande mörkt fängelse enahanda försigtighetsmått, som vid tilllämpningen

af vatten- och brödstraffet kunna vidtagas, synes Riksdagen

s. 5 Kontrollera mot PDF

Riksdagens skrifvelse N:o 133. 5

intet vara att erinra mot deras upptagande bland vår svenska lagstiftnings

straffmedel.

I öfrigt kunna åtskilliga andra affliktiva straff tänkas såsom lämpliga

skärpningsformer af fängelsestraffet, och Riksdagen anser alltså, att icke

någon väsentlig svårighet skall från denna synpunkt möta mot genomförande

af den reform inom strafflagstiftningen, som ofvan framhållits

såsom önskvärd.

Hvad beträffar framställningen om ändrade bestämmelser angående

bötesstraffet, har Riksdagen här ofvan, vid behandlingen af frågan om det

kortvariga fängelsestraffet, redan uttalat sig om behöfligheten att i lagstiftningen

införa ett mera effektivt förvandlingsstraff för böter än det

nuvarande, och anser Riksdagen, att införande af vilkorlig straffdom och

skärpning af förvandlingsstraftet för böter i det närmaste göra till fyllest

att undanrödja olägenheterna af de nuvarande stadgandena angående bötesstraffet

och dess förvandling. Beredes derjemte möjlighet för domaren

att, efter sig företeende omständigheter, kunna bestämma tiden och sättet

för förvandlingsstraffets verkställande, torde i bötesstraffbestämmelserna ej

ligga något hinder mot vinnande af det straffrättens syfte, som Riksdagen

ofvan betecknat såsom eftersträfvansvärdt, att afpassa straffet efter hvarje

särskild brottslings individuella natur.

Hvad slutligen angår förslaget om skärpning vid iteration eller eljest

försvårande omständigheter af straffen för brott mot person, anser Riksdagen

fullgiltiga skäl förefinnas för en sådan lagändrings vidtagande. Erfarenheten

från våra domstolars verksamhet vittnar nogsamt om den oroande

tillväxten af dylika brott under senare tider.

Utöfver de affliktiva straff, som ofvan förordats i fråga om allmän

skärpning af det kortvariga fängelsestraffet, synes emellertid för yngre

manliga brottslingar kroppsaga vid dylika brott böra komma till användning,

då erfarenheten visar, dels att brott mot person i stort antal begås

af sådan ungdom, dels ock att tillfogande af kroppsligt lidande har eu

mägtig kraft att böja ett ungt, mot samhällsordningen trotsigt sinne.

På grund af hvad sålunda anförts, får Riksdagen anhålla, det täcktes

Eders Kongl. Magt taga i öfvervägande, dels huruvida vilkorlig straffdom

lämpligen må vid ringare brott och förseelser i vår svenska rätt införas,

dels huruvida i de fall, der enligt nu gällande lag enkelt fängelse antingen

ådömes omedelbart på kortare tid eller sättes i stället för bötesstraff,

andra mera affliktiva frihetsstraff böra komma till användning, vare sig

såsom allmän regel eller då domstol derom förordnar, dels ock huruvida

sådana eller andra affliktiva straff böra särskildt stadgas för brott mot

person, vid iteration eller eljest försvårande omständigheter, när straff

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Riksdagens Skrifvelse N:o 133.

arbete likväl ej anses böra å brottet följa, samt, om förhållandena dertill

föranleda, för Riksdagen framlägga förslag till de förändrade lagbestämmelser,

som för vinnande af ofvan angifna syften kunna erfordras.

Stockholm den 13 maj 1898.

Med undersåtlig vördnad.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.