Sök i Ratio Lex

Skrifvelse till Konungen, i anledning af väckt motion angående tillägg till förordningen om offentlighet vid under domstolarne.

1898-05-13 · 2 sidor, varav 2 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,9 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 2 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Rskr. 1898:134, Skrifvelse till Konungen, i anledning af väckt motion angående tillägg till förordningen om offentlighet vid under domstolarne.

Dokumentets text

s. 7 Kontrollera mot PDF

Riksdagens Skrifvelse N:o 134.

7

N:o 134.

. , .... j i j i . «y( » t ^ f *. " i i , • * * ’'', i * *

Uppläst och godkänd hos Första Kammaren den 13 maj 1898.

— — — Andra Kammaren — 13 — —

Riksdagens skrifvelse till Konungen, i anledning af väckt motion

angående tillägg till förordningen om offentlighet vid

under domstolarne.

(Lagutskottets utlåtande n:o 56 och memorial n:o 81.)

Till Konungen.

Vid innevarande riksdag har enskild motionär väckt förslag angående

tillägg till förordningen om offentlighet vid underdomstolarne i syfte att

minderåriges närvaro vid rättegångsförhandlingar skulle kunna förhindras.

Till stöd för denna sin framställning har motionären anfört, bland

annat:

Äfven för den, som icke varit i tillfälle att förvärfva någon djupare

och mångsidigare erfarenhet om barn och deras naturliga egendomligheter,

borde det vara påtagligt, att bevistandet af de dramer, hviska utspelades

inför domstolens skrank, svårligen kunde på dem utöfva någon helsosam

inverkan. De vilsekomna existenser, som der uppbure hufvudrollerna,

vore raka motsatsen till de mönsterbilder af sund och ädel mensklighet,

efter hvilka man helst önskade se ungdomen dana sig sin uppfattning af

lifvet. För den vuxne kunde åsynen af brottslingarnas lefnadsbanor och

öden understundom måhända verka såsom en väckelse och en varning.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Riksdagens Skrifvelse N:o 134.

På barnet och den halfvuxne deremot blefve intrycket lätteligen ett motsatt.

Barndomsåldern och kanske i än högre grad den närmast derpå

följande s. k. öfvergangsåldern kännetecknades nemligen af en naturlig

böjelse att med beundran blicka upp till de egenskaper, som företrädesvis

utmärkte ett tidigare, råare, mera primitivt stadium af mensklig utveckling:

den obändiga kraft, som trotsade hvarje tvång, den smidiga list, som

kringginge hvarje hinder, det sorglösa öfverdåd, som kastade sig från

äfventyr till äfventyr. Men egenskaper af detta slag träffades ej sällan i

hög grad just inom förbrytarens verld, och den faran läge derför ingalunda

fjerran, att ungdomen kunde komma att finna föremålen för sin

beundran och sympati just hos denna verlds hjeltar och hjeltinnor. Man

utsatte sig helt visst icke för misstag, om man påstode, att ungdomens

närvaro vid domstolsförhandlingar utgjorde eu af källorna till den samhällssjukdom,

som man brukade sammanfatta under benämningen: ungdomens

»förvridning». Visserligen vore denna benämning icke så litet öfverdrifven

och vilseledande, men de missförhållanden, som man dermed velat uttrycka,

vore allt för allvarsamma, för att man ej till deras undanrödjande borde

anlita hvarje lofligt medel.

Sa vidt^ motionären förstode, funnes icke heller någon vigtig grundsats

eller något berättigadt intresse, som kräfde, att minderåriga skulle

hafva obehindradt tillträde till underrätternas förhandlingar. Tvärtom

syntes alla skäl tala för att denna rätt borttoges, och att tillträdet gjordes

beroende af för hvarje särskildt fall lemnadt medgifvande.

I likhet med motionären hyser Riksdagen den uppfattning, att närvaron

vid och åhörandet af muntliga rättegångsförhandlingar särskildt

rörande vissa slag af brott kan utöfva ett skadligt inflytande på outvecklade

sinnen samt hos minderåriga väcka och främja brottsliga anlag och

böjelser.

Riksdagen, som fördenskull icke anser det lämpligt, att ungdom

skall ega ovilkorlig rätt att närvara vid rättegångsförhandlingar, får alltså

anhålla, att Eders Kongl. Maj:t täcktes föranstalta utredning om och i

hvilken utsträckning rätten eller domaren bör tillerkännas befogenhet att

i förekommande fall förbjuda minderårige att närvara vid domstols förhandlingar,

samt, om utredningen dertill föranleder, för Riksdagen framlägga

förslag till erforderliga bestämmelser i ämnet.

Stockholm den 13 maj 1898.

Med undersåtlig vördnad.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.