Sök i Ratio Lex

Skrifvelse till Konungen, i anledning af justitieombudsmannens framställning om ändring af bestämmelserna rörande återfallspreskription.

1898-05-15 · 5 sidor, varav 5 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 5 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Rskr. 1898:146, Skrifvelse till Konungen, i anledning af justitieombudsmannens framställning om ändring af bestämmelserna rörande återfallspreskription.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Riksdagens. Skrifvelse N:o 146.

1

N:o 146.

Uppläst och godkänd hos Första Kammaren den 15 maj 1898.

— — — — Andra Kammaren den 15 — —

Riksdagens skrifvelse till Konungen, i anledning af justitieombudsmannens

framställning om ändring af bestämmelserna

rörande återfallspreskription.

(Lagutskottets utlåtande n:o 83.)

Till Konungen.

Uti sin till innevarande års Riksdag afgifna embetsberättelse har

justitieombudsmannen upptagit frågan om ändring af de i 4 kap. 11 §

strafflagen meddelade föreskrifter angående s. k. återfallspreskription.

Efter att hafva leranat eu utförlig redogörelse för de brister, som

enligt justitieombudsmannens uppfattning vidlådde nuvarande bestämmelser

angående återfallspreskription, har justitieombudsmannen angifvit hufvudrigtningen

för den omarbetning, som berörda bestämmelser syntes böra

undergå, och i sådant afseende hufvudsakligen anfört följande:

Till en början borde märkas, att anledning knappast förefunnes att

antaga, att den för återfallspreskriptionens inträde stadgade tidrymd af

tio år tarfvade ändring. Denna tidslängd syntes derför fortfarande böra

läggas till grund för bestämmelse om återfallspreskription.

Deremot ville det synas, som om icke tillräckliga skäl funnes att,

såsom förhållandet vore enligt 1890 års lag, omständigheter, som inträffat

efter den stadgade preskriptionstidens förlopp och till äfventyrs sedan gerningsmannen

redan en gång kommit i åtnjutande af den förmån, som läge

i återfallspreskription, tillädes den betydelse, att på grund af dem åter
Bih.

till Riksd. Prot. 1868. 10 Sami. 1 Afd. 1 Band. 33 Höft. (Näs 146—150.)

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Riksdagens Skrifvelse N:o 146.

upplifvades den återfå] Is ver k an, som på sin tid tillkom brott, begångna

före preskriptionstidens början. Om alltså, sedan sådan regel stadgats, att

ett brott icke kunde utöfva återfallsverkan på förbrytelser, begångna tio

år eller mer efter förstnämnda brotts afstraffande, undantag från berörda

regel ansåges vara af nöden, borde dessa undantag alltid hänföra sig till

något, som inträffat under de tio åren närmast efter det förra brottets

bestraffning. Efter en behörigen tillä,ndalupen preskriptionstid skulle brottslingen

sålunda i händelse af återfall betraktas på samma sätt, som om han

icke tillförene begått något brott af ifrågavarande beskaffenhet.

Med grunderna för återfallsskärpningen syntes justitieombudsmannen

öfverensstämma, att undantag från regeln om återfallspreskription stadgades

allenast för de fall, då brottslingen, sedan han sist blifvit för tillgreppsbrott

straffad, visat tecken till en fortfarande böjelse för dylika brott.

Detta skedde direkt derigenom, att han föröfvade ett eller derå sådana

brott, och torde derför, om undantag i förevarande hänseende ansåges vara

af nöden, ett dylikt förhållande från gerningsmannens sida i första rummet

böra beaktas dervid. Brott af denna beskaffenhet skulle derigenom komma

att i fråga om återfallsstraff utöfva inverkan på två olika sätt, allt efter

som de blifvit till fullo afstraffade eller icke. I förra händelsen skulle de

sjelfständigt verka återfallsförhöjning för efterföljande brott. Och i det

andra fallet skulle de tjena till att förmedla öfverförandet af ett tidigare

föröfvadt brotts återfallsverkan till senare inträffande förbrytelser. I detta

sammanhang ansåge justitieombudsmannen följande erinran vara på sin

plats. Inom strafflagen funnes återfallsbestäinmelser allenast för tillgreppsbrotten,

och strafflagens allmänna bestämmelser om återfall afsåge derför

närmast dylika brott. Emellertid förekomme äfven i särskilda författningar,

t. ex. förordningarna om försäljning af bränvin, och om försäljning

af Öl, värnpligtslagen o. s. v., föreskrifter om särskilt straff vid återfall.

Vid dy fika fall komme strafflagens återfallsregler i viss mån till användning.

Åt ett eventuelt, stadgande, att begående af brott, som medförde

skärpt straff vid återfall, afbröte återfallspreskription med afseende å tidigare

bestraffadt brott, finge dock ej gifvas den tolkning, att nämnda regel,

som närmast och undantagslöst skulle gälla tillgreppsbrotten, finge så tilllämpas,

att brott utom strafflagens område skulle kunna anses förmedla

öfverförandet af ett tillgreppsbrotts återfallsverkan till ett senare föröfvadt

tillgreppsbrott. Och i sakens natur torde jemväl ligga, att t. ex. eu förseelse

mot värnpligtslagen icke under några förhållanden finge inverka på

återfallsreglernas tillämpning på förseelser enligt t. ex. bränvinsförsåljningsförordningen.

Om eu häremot stridande tillämpning kunde anses vara att

befara, borde sådant förebyggas genom uttryckligt stadgande i strafflagen.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Riksdagens Skrifvelse N:o 146. 3

Förutom genom föröfvande af tillgreppsbrott kunde emellertid en

böjelse för sådana brott i viss mån, indirekt, anses gifva sig till känna

derigenom, att den brottslige beginge eller straffades för annat brott. Den,

som under preskriptionstiden visserligen afhölle sig från tillgreppsbrott

men deremot beginge andra förbrytelser, egnade att ådagalägga tillvaron

af eu förderfvad karakter, gåfve härigenom helt naturligt ett stöd för det

antagandet, att underlåtenheten att begå tillgreppsbrott haft sin grund icke

i gerningsmannens förändrade sinnesrigtning, utan i andra yttre eller tillfälliga

förhållanden. Och till enahanda antagande torde den omständigheten,

att gerningsmannen under preskriptionstiden undergått bestraffning

för annat brott gifva anledning, om ock härvid i viss man andra synpunkter

gjorde sig gällande. Så ville justitieombudsmannen erinra om dels

den omständigheten, att ett utståndet straff tjenade till att upplifva intrycket

af den föregående för tillgreppsbrottet undergångna bestraffningen.

Dertill komme att ett straff, under det att detsamma verkstäldes, i många

fall fysiskt förhindrade brottslingen att begå tillgrepp. Skulle ett annat

brott än tillgreppsbrott tilläggas sådan verkan att förhindra inträde af

återfallspreskription i förhållande till förut begångna tillgreppsbrott, torde

emellertid böra fordras, att förstnämnda brott vore af en viss gröfre beskaffenhet.

En lämplig gräns härvid hade justitieombudsmannen trott sig

finna i den i 5 kapitlet 14 § strafflagen stadgade åtskilnad emellan brott,

för hvilka straff icke kunde genom preskription förfalla, å ena sidan, samt,

å andra sidan, brott, för hvilka straff förfölle, om de ej åtalades inom två

eller fem år.

Genom de nya föreskrifterna skulle — i motsats emot hvad nu vore

gällande på grund af 1890 års lag, som införde två preskriptionstider, af

hvilka den ena räknades framåt från det förra brottets afstraffande och

den andra räknades tillbaka från föröfvandet af det brott, om hvars bestraffande

vore fråga — preskriptionstiden blifva en enda, Den torde böra

räknas från afslutandet af det för förra brottet ådömda straff. Vid afbrott

i en preskriptionstid, som sålunda börjat löpa, torde ny preskriptionstid

böra räknas från det afbrottet skedde. Vid sådant afbrott komme enligt

sakens natur den nya preskriptionstiden att i olika fall räknas från något

olika tidpunkter (t, ex. begåendet af ett visst brott, afstraffandet af ett

brott vare sig helt och hållet eller till eu del o. s. v.), men detta förhållande

torde utan svårighet kunna regleras.

Af justitieombudsmannens ofvan omförmälda redogörelse beträffande

bristerna hos nuvarande bestämmelser angående återfallspreskription fram
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Riksdagens Skrifvelse N:o 146.

går, att dessa bestämmelser lemna åtskilligt öfrigt att önska ej blott i

fråga om tydlighet, utan, i den mån deras tolkning ej är tvifvelaktig, jemväl

ur den synpunkten, att deras tillämpning leder till ojemnhet och inkonseqvenser.

I förstnämnda hänseende har justitieombudsmannen ådagalagt, hurusom

olika meningar inom domstolarne gjort sig gällande angående rätta

innebörden af de uti ifrågavarande lagrum gifna stadganden om undantag

från den i lagrummet uppstäda regeln, att ett brott bibehåller sin återfallsskärpande

inverkan under endast tio år från det straffet för brottet

aftj enats.

Härjemte har justitieombudsmannen med exempel visat, hurusom den

affattning, reglerna angående återfallspreskription erhållit, måste vid tilllämpningen

leda dertill, att en i och för afgörande af graden utaf brottslighet

så betydelselös omständighet som den, huruvida det brott, för hvilket

återfallsstraff kan komma i fråga, i tiden följt före eller efter ett annat,

med medborgerligt förtroendes förlust i strafflagen belagdt brott, kan komma

att i vissa fall utöfva bestämmande inverkan på lösningen af frågan, huruvida

återfallsstraff skall ådömas eller icke. Särskilt har justitieombudsmannen

fästat uppmärksamheten på den osäkerhet i lagtillämpningen, som

inträder för sådana fall, då personer, hvilka dömts för upprepade återfall,

sedermera, efter det återfallspreskriptionen en gång inträdt, göra sig skyldiga

till två eller flera nya återfall.

Lika med justitieombudsmannen finner också Riksdagen det vara af

vigt, att ifrågavarande lagrum, till undvikande af de olägenheter, som af

dess nuvarande lydelse kunna förorsakas, erhåller förändrad affattning, och

Riksdagen anser tillika, att den af justitieombudsmannen angifna rigtningen

för lagstiftningens omarbetning är förtjent af beaktande. Utan att

alltså vilja vidtaga någon förändring af den stadgade tiden för återfallspreskriptions

inträde, anser Riksdagen, att, derest undantag från den allmänna

regeln härutinnan befinnas nödiga, dessa endast böra hänföra sig

till något förhållande, som inträffat under de tio närmaste åren efter det

förra brottets bestraffning. Derjemte synes äfven förtjena tagas under

öfvervägande den af justitieombudsmannen framkastade tanken att annorledes,

än som nu skett, fastställa de brottsarter, hvilka skola tillmätas verkan

att kunna afbryta återfallspreskriptionen, dervid dock enligt Riksdagens

åsigt bör tillses, att stadgandet gifves sådan affattning, att ej brott utom

strafflagens område komma att utöfva inverkan på afgörande af frågan om

återfallspreskriptions inträdande.

Utöfver hvad justitieombudsmannen sålunda framstält anser emellertid

Riksdagen, att en blifvande utredning i ämnet bör låta sig angeläget

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Riksdagens Skrifvelse N:o 146.

vara att undersöka, huruvida öfver hufvud några undantag från regeln

angående återfallspreskription verkligen äro påkallade af giltiga grunder.

Det synes nemligen kunna sättas i fråga, om ej åt sjelfva begreppet återfall

skulle gifvas ett efter inre grunder mera afpassadt innehåll derigenom

att regeln om återfallspreskription gjordes undantagslös.

Med stöd af hvad sålunda anförts får Riksdagen anhålla, att Eders

Kongl. Maj:t täcktes låta utreda, huru de med nu gällande lagstiftning

angående återfallspreskription förenade olägenheter lämpligast må kunna

undanrödjas, samt för Riksdagen framlägga förslag till lagändring i sådant

syfte.

Stockholm den 15 maj 1898.

Med undersåtlig vördnad.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.