Sök i Ratio Lex

Skrifvelse till fullmägtige i riksgäldskontor et, angående riksgäldskontorets förvaltning under den tid, som förflutit, sedan ansvarsfrihet senast tillerkändes fullmägtige i nämnda kontor.

1898-03-15 · 9 sidor, varav 9 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 9 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Rskr. 1898:22, Skrifvelse till fullmägtige i riksgäldskontor et, angående riksgäldskontorets förvaltning under den tid, som förflutit, sedan ansvarsfrihet senast tillerkändes fullmägtige i nämnda kontor.

Dokumentets text

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Riksdagens Skrifvelse N:o 22.

N:o 22.

Uppläst och godkänd hos Första Kammaren den 12 mars 1898.

— — — — i»- Andra Kammaren den 15 — — —

Riksdagens skrifvelse till fullmägtige i riksgäldskontor et, angående

riksgäldskontorets förvaltning under den tid, som förflutit,

sedan ansvarsfrihet senast tillerkändes fullmägtige i

nämnda kontor.

(Statsutskottets utlåtande n:o 28.)

Till fullmägtige i riksgäldskontor.

Efter erhållen del af Riksdagens sistlidna år församlade revisorers

berättelse om den samma år verkstälda granskning af riksgäldskontorets

tillstånd och förvaltning, har Riksdagen tagit under öfvervägande, hvad

revisorerna uti denna berättelse i ett eller annat hänseende erinrat,

äfvensom hvad statsutskottet, i afgifvet utlåtande angående riksgäldskontorets

förvaltning under den tid, som. förflutit, sedan ansvarsfrihet

senast tillerkändes fullmägtige i nämnda kontor, anfört och hemstält;

och har Riksdagen i nedannämnda ämnen fattat följande beslut:

s. 33 Kontrollera mot PDF

Riksdagens Skrifvelse N:o 22.

33

l:o) Angående lånet för förändring och tillbyggnad af läroverksbyggnaden

i Skara.

Vid 1865—1866 års riksdag beviljade Rikets Ständer såsom bidrag

till förändring och tillbyggnad af eh-mentarläroverksbyggnaden i Skara

dels ett anslag af 15,000 riksdaler och dels ett låneunderstöd af 40,000

riksdaler, under förutsättning att vederbörande landsting till byggnadsföretaget

i dess helhet bidroge med 20,000 riksdaler samt att staden Skara

tillsköte hvad som, utöfver det sålunda för ifrågavarande byggnadsföretag

till 75,000 riksdaler beräknade bidrag, kunde för ändamålet erfordras.

Lånet, som skulle få innehafvas räntefritt under fem år och derefter

återgäldas medelst en annuitet af 5 procent å ursprungliga beloppet, af

hvilken annuitet 4 procent skulle utgöra ränta och återstoden kapitalafbetalning,

utbetalades från riksgäldskontoret under åren 1868 — 1869

emot två af Skara domkapitel den 17 juni 1868 och den 20 januari

1869 utfärdade skuldförbindelser, hvardera å 20,000 riksdaler.

Efter det Riksdagens år 1892 församlade revisorer omförmält, att

under åren 1889—1891 föreskrifven rånte- och kapitalbetalning ej verkstälts

å ifrågavarande lån, samt påpekat, att Skara stift byggnadskassa,

som enligt 135 § af gällande läroverksstadga vore afsedd för de allmänna

läroverkens behof, vid 1891 års slut haft en behållning af 13,104 kronor

24 öre, beslöt 1893 års Riksdag, som ansåg, att någon tvekan icke kunde

råda derom, att nämnda kassas medel finge och, om kassans ställning

sådant medgåfve, äfven borde användas till återbetalning af statslånet, att

uppdraga åt fullmägtige i riksgäldskontoret att i skrifvelse till domkapitlet

framhålla, att stiftets byggnadskassa vore skyldig att, i mån af tillgång,

till riksgäldskontoret inbetala förfallna och framdeles förfallande annuiteter

å statslånet.

Efter det fullmägtige fullgjort detta uppdrag, har domkapitlet i ränta

och amortering inbetalt år 1893 1,000 kronor och under hvardera af

åren 1894 och 1895 3,000 kronor; hvaremot under år 1896 ej någon

betalning å statslånet egt rum.

Med erinran om dessa förhållanden hafva 1897 års revisorer meddelat,

att Skara domkapitel i skrifvelse till fullmägtige i riksgäldskontoret den

17 februari 1897 tillkännagifvit, att af de kassor, ur hvilka räntor och annuiteter

för lånet borde gäldas, nemligen Skara högre allmänna läroverks

byggnadsfond och Skara stifts byggnadskassa, den förstnämnda saknade

tillgångar, men att från den senare en inbetalning af 1,300 kronor vore

att under september månad förvänta. I skrifvelse den 8 i sistnämnda

månad hade emellertid domkapitlet, med öfverlemnande af redogörelser för

Bill. till Riksd. Prut. 1628. 10 Sami. 1 Afd. 1 Band. 1 Haft. 5

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Riksdagens Skrifvelse N:o 22.

ställningen i de båda kassorna, anmält, att domkapitlet med hänsyn till

förutsedda större utgifter för byggnadskassan ansåge kassans tillgångar

för närvarande icke medgifva ytterligare utbetalning till ifrågavarande

ränteliqvid; och hade fullmägtige vid föredragning af sistberörda

skrifvelse funnit hvad i ärendet förekommit icke till någon

deras åtgärd föranleda.

Under året 1896 hade, såsom ofvan blifvit omnämndt, ingen

rånte- och kapitalafbetalning egt rum, och att döma af domkapitlets

skrifvelse af den 8 sistlidne september, syntes det revisorerna, som om

sådan betalning ej heller vore att förvänta för år 1897. Då emellertid

Skara stifts byggnadskassa, som vid 1891 års slut, på sätt förut erinrats,

enligt räkenskaperna egt en behållning af 13,104 kronor 25 öre, vid

slutet af år 1896 kunde uppvisa tillgångar af 18,648 kronor 35 öre

och den 1 september 1897 af 19,167 kronor 50 öre, ansågo revisorerna,

att medel stått domkapitlet till buds att under åren 1896 och 1897 fullgöra

föreskrifna rånte- och kapitalafbetalningar; och hafva derför

revisorerna, som ej heller i domkapitlets skrifvelse till fullmägtige

funnit anfördt, hvilka de förutsedda större utgifter vore, som för det

dåvarande icke medgåfve byggnadskassan att fullgöra rånte-och kapitalafbetalningen

i fråga, förhållandet för Riksdagen anmält.

I en den 22 december 1897 till fullmägtige i riksgäldskontoret

afgifven förklaring har Skara domkapitel anfört följande:

Revisorerna hade missförstått domkapitlets skrifvelse till fullmägtige

af den 8 sistlidne september, då de uppfattat den såsom innebärande

ett återkallande af det beslut om en utbetalning af 1,300 kronor

ur stiftets byggnadskassa till ränteliqvid å ifrågavarande lån, hvarom

tillkännagifvande blifvit gjordt genom domkapitlets skrifvelse till fullmägtige

af den 17 nästföregående februari. I berörda skrifvelse af den

8 september hade domkapitlet — under erinran om sitt förut under

året tillkännagifna beslut att, så snart medel blefve disponibla, för ändamålet

utbetala 1,300 kronor — vidare yttrat, att domkapitlet »ansåge

kassans tillgångar icke medgifva ytterligare utbetalning till ifrågavarande

ränteliqvid», det vill säga någon utbetalning utöfver den omnämnda,

redan beslutade å 1,300 kronor. Denna utbetalning hade också

— emot hvad revisorerna antagit — verkligen egt rum, hvilket domkapitlet

visade genom öfverlemnande af styrkt afskrift utaf ett den 18

sistlidne oktober dagtecknadt qvitto från riksgäldskontoret. Angående

skälet, hvarför utbetalningen skett något mera än två veckor efter

utgången af den tid, inom hvilken den enligt den 17 februari gjordt

tillkännagifvande skulle vara att förvänta, hade domkapitlets kassa
-

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Riksdagens Skrifvelse N:o 22.

förvaltare, hvilken erhållit förständigande att behörigen verkställa domkapitlets

beslut, såsom förklaring meddelat, att ett för ändamålet uppsagdt

lån influtit senare, än beräknadt varit.

Med inräkning af ofvannämnda 1,300 kronor hade domkapitlet

under de fem sistförflutna åren ur byggnadskassan för ifrågavarande

ändamål utbetalt ett sammanlagdt belopp af 8,300 kronor, hvartill borde

läggas ett år 1893 afskrifvet lån till Skara allmänna läroverks byggnadsfond

å 1,388 kronor 10 öre, hvilket. lån år 1888 till fonden utlemnats,

på det att densamma skulle sättas i stånd betala då förfallna

annuitet å skulden till rikgäldskontoret. Så höga utbetalningar hade

icke varit möjliga, såvida icke kassan under dessa fem år hade haft

ovanligt stora inkomster från lediga ecklesiastika beställningar, nemligen

sammanlagdt 9,199 kronor 85 öre från tre kyrkoherde- och en komministersbeställning.

Vid tiden för afgifvandet af domkapitlets förevarande förklaring

hade byggnadskassan en kapitalbehållning af 17,551 kronor 12 öre;

dess kontanta behållning vore 84 kronor 44 öre. De ordinarie inkomsterna

utgjordes dels af räntor, hvilka med gällande räntefot å det

utlånade kapitalet uppginge till omkring 750 kronor årligen, dels afen

årlig kollekt inom stiftet, hvilken plägade inbringa omkring 90 kronor,

dels af hyror för lägenheter inom bibliotekshuset i Skara, för år 1897

uppgående till 250 kronor. Dessutom hade kassan på grund af läroverksstadgans

§ 135 mom. 1 att i vissa fall uppbära inkomst från ledig

ecklesiastik tjenst, en inkomst, som dock enligt sakens natur icke

kunde med säkerhet påräknas och som understundom många år i följd

uteblefve. De ordinarie utgifterna utgjordes hufvudsakligen af sådana,

som afsåge underhållet af bibliotekshuset i Skara med en dertill hörande

mindre parkanläggning samt af gatorna omkring detsamma. Dessa

utgifter hade i medeltal för de senare åren uppgått till omkring 400

kronor, men kunde naturligtvis under enstaka år, då större reparationer

erfordrades, stiga till betydligt högre belopp.

Den år 1893 församlade Riksdagen hade i skrifvelse till fullmägtige

i riksgäldskontoret förklarat, att byggnadskassans medel kunde

och, om kassans ställning sådant medgåfve, borde användas till återbetalning

af ifrågavarande lån, men Riksdagen hade tillika med hänsyn

till kassans dåvarande ringa behållning förklarat skäl icke förefinnas

att vidtaga åtgärder för utfående af resterande inbetalningsbeloppen.

Domkapitlet hade ansett sig kunna uppfatta denna Riksdagens skrifvelse

sålunda, att Riksdagen icke ovilkorligen fordrade, att de tillgångar,

som kassan kunde hafva öfriga, sedan ofvannämnda oundgängliga ut
-

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Riksdagens Skrifvelse N:o 22.

gifter blifvit bestridda, skulle till det yttersta tagas i anspråk för betalande

af Skara läroverks byggnadsskuld, utan att denna för stiftets

alla läroverk afsedda och genom bidrag från hela stiftet bildade kassa

äfven skulle kunna lemna understöd till nybyggnad, förändring eller

reparation af läroverkshus inom stiftet, der sådant af domkapitlet pröfvades

vara af nöden. Nu hade domkapitlet visserligen under de två

senaste åren låtit kassans kapitalbehållning ökas med några få tusen

kronor utöfver den, som förefunnits det år, då Riksdagen aflåtit ofvan

anförda skifvelse till riksgäldskontoret. Men härtill hade domkapitlet

ansett sig ega tillräckliga skäl dels i den omständigheten, att räntefoten

å kassans utlånta kapital icke obetydligt nedgått, dels och förnämligast

i den omständigheten, att det kommit till domkapitlets kännedom, att

nybyggnad eller större förändring af läroverkshus på mera än ett håll

inom stiftet visat sig af behofvet påkallad och vore af vederbörande

påtänkt. Någon formlig ansökan om understöd ur byggnadskassan för

sådant ändamål hade visserligen ännu icke till domkapitlet ingått, men

domkapitlet hade all anledning antaga, att dylik ansökan vore att

förvänta.

På grund af den kännedom, som domkapitlet inhemtat om Skara

läroverks byggnadsfonds ställning, måste domkapitlet anse osannolikt,

att fonden skulle kunna i större mån, om ens något, bidraga till

skuldens återbetalande. Fonden, som icke egde något kapital, hade

en årlig inkomst genom lärjungarnes afgifter af 1,700 å 1,800 kronor.

Detta belopp hade under de senare åren i det närmaste åtgått till

läroverkshusets underhåll (jemte brandförsäkring, gatuunderhåll m. m.).

Beloppet kunde synas högt, men dervid vore att märka, dels att utgifterna

för underhållet under flera år inskränkts till det minsta möjliga,

blott för att fonden skulle kunna fullgöra sin betalningsskyldighet till

riksgäldskontoret, dels att byggnaden, som uppfördes för det i förhållande

till dess storlek låga priset af 106,000 kronor, kräfde jemförelsevis

höga underhållskostnader. Ehuru man icke behöfde antaga,

att dessa kostnader skulle stiga till lika högt belopp under alla följande

år, syntes det dock icke rådligt, att fonden genom att göra sig af med

möjligen blifvande öfverskott satte sig ur stånd att bekosta en större

reparation eller förändring af läroverkshuset, när sådan visade sig behöflig.

I hvarje händelse syntes något betydligare bidrag från byggnadsfonden

till lånets återbetalande icke vara att förvänta.

Vid sådant förhållande måste hela eller så godt som hela bördan

af skulden falla på stiftets byggnadskassa, något, som den Riksdag,

hvilken beviljade låneunderstödet, att döma af riksdagsförhandlingarna,

s. 37 Kontrollera mot PDF

Riksdagens Skrifvelse N:o 22.

37

icke afsett eller beräknadt. Då den återstående kapitalskulden utgjorde

32,344 kronor 13 öre och den årliga räntan alltså belöpte sig till 1,293

kronor 77 öre, hvartill komme obetalda förfallna räntor, vid 1897 års

slut uppgående till 4,195 kronor 68 öre, ansåge domkapitlet, att, derest

icke oväntadt höga extra inkomster skulle tillfalla byggnadskassan, densamma

aldrig skulle blifva i stånd att återgälda någon del af kapitalskulden.

Denna skulle till följd häraf efter all sannolikhet i everldliga

tider betunga kassan, hvilken alltså — under förutsättning att betalningsskyldigheten

utkräfdes, så långt de alldeles oundgängliga utgifterna

medgåfve — komme att försättas i den ställning, att det ändamål,

för hvilket den vore afsedd, icke kunde af densamma främjas i vidare

mån, än som skedde genom underhåll af bibliotekshuset, i Skara och

räntebetalning å Skara läroverks byggnadsskuld.

Domkapitlet hade icke, såsom kunde synas antydt i revisorernas

berättelse, haft för afsigt att afvika från sitt under de senare åren

iakttagna förfarande att hvarje år taga i noggrant öfvervägande, om

och i hvad mån byggnadskassans tillgångar kunde anlitas för återbetalande

af ifrågavarande lån. Men domkapitlet hade, på de skäl som

ofvan anförts, ansett med billighet öfverstämraaude, att vid denna pröfning

hänsyn toges dertill, att byggnadskassan äfven framgent åtminstone

i någon mån skulle kunna understödja nödiga byggnadsföretag till läroverkets

tjenst.

Domkapitlet kunde icke underlåta att uttala önskvärdheten deraf,

att, om icke fullständig afskrifning kunde beviljas, byggnadskassan måtte

med befrielse från all vidare räntebetalning tillåtas genom årliga, efter

dess ställning afpassade afbetalningar återgälda kapitalskulden.

Ehuru, mot revisorernas antagande, domkapitlet verkligen under

nästlidna år erlagt den utlofvade inbetalningen af 1,300 kronor å

omförmälda statslån, anser Riksdagen det dock kunna ifrågasättas, huruvida

under de senare åren de för lånets återgäldande tillgängliga medel

blifvit härför anlitade i den utsträckning, förhållandena medgifvit, eller

om icke domkapitlet vant i tillfälle att i vidsträcktare mån, än som

skett, fullgöra stadgade betalningsvilkor. Af de fonder, från hvilka

annuiteterna å statslånet böra utgå, hade, enligt hvad domkapitlet upplyst,

Skara stifts byggnadskassa vid 1897 års slut en kapitalbehållning

af 17,551 kronor 12 öre, hvilken behållning domkapitlet emellertid ansett

böra sparas särskild! för bestridande af förestående utgifter för byggnadsföretag

å läroverkshus inom stiftet. I saknad af närmare utredning är

Riksdagen dock icke i tillfälle att bedöma,i hvad mån detta ändamål kräfver

kassans bibehållande vid dess nuvarande,under de senare åren ej obetydligt

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Riksdagens Skrifvelse N:o 22.

ökade belopp. Med anledning häraf har Riksdagen, som icke kunnat finna

giltig anledning för den af domkapitlet ifrågasatta befrielsen från vidare

räntebetalning å statslånet, beslutat uppdraga åt fullmägtige i riksgäldskontor

att efter inhemtande af utredning, huruvida icke Skara stifts byggnadskassas

ställning kan medgifva större inbetalningar å ifrågavarande

statslån än do under senaste åren gjorda, vidtaga de åtgärder, hvartill

förhållandena föranleda.

2:o) Angående sekreterare- och ombudsmanstjenstens i riksgäldkontoret

uppehållande på förordnande tills vidare.

Revisorerna hafva ansett sig böra fästa Riksdagens uppmärksamhet

å nedan omförmälda förhållande.

I skrifvelse till fullmägtige den 12 oktober 1889 anhöll sekreteraren

och ombudsmannen i riksgäldskontoret H. Wikblad, under förmälan,

att han samma dag af Kongl. Maj:t utnämnts och förordnats till statsråd,

det fullmägtige ville bevilja honom ledighet från utöfvande af sekreterare-

och ombudsmanstjensten, vare sig för den tid, hvarunder han

komme att innehafva statsrådsembetet, eller, om fullmägtige funne detta

icke kunna bifallas, tills vidare. Med bifall till hvad statsrådet Wikblad

i senare alternativet hemstält, beviljade fullmägtige honom den sökta

ledigheten tills vidare, i sammanhang hvarmed beslöts utfärdande af

anslag och kungörelse för befattningens uppehållande medelst förordnande.

I fråga om beviljandet af tjenstledigheten var emellertid en af

fullmägtige af skiljaktig mening och yttrade: »Då efter min uppfattning

det för riksgäldskontoret gällande reglemente ej föranleder dertill, att

tjensteman, som tillträdt annat embete, kan vid sin i kontoret innehafvande

tjenst qvarstå, har jag ansett mig förhindrad bifalla herr statsrådet

Wikblads framställning.))

Enligt hvad revisorerna vidare anfört, fortfore den sålunda tills

vidare för statsrådet Wikblad beviljade tjenstledigheten ännu på nionde

året, och hans i riksgäldskontoret innehafvande tjenstebefattning uppehölles

alltjemt på förordnande.

Denna anordning syntes revisorerna icke stå i full öfverensstämmelse

med det för riksgäldskontoret gällande reglemente. Reglementets

§ 26 mom. 4 innehölle nemligen följande bestämmelse: »Tjensteman vid

riksgäldskontoret får icke annan tjenstebefattning utom riksgäldskontoret

mottaga», men dermed syntes det äfven få anses gifvet, att han ej heller

finge mottaga ett statsrädsembete, utan med frånträdande af sin förra

befattning. Det kunde för öfrigt ej öfverensstämma med riksgäldskontorets

verkliga intressen, att den, som uppehölle den vigtiga sekreterare
-

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Riksdagens Skrifvelse N:o 22.

befattningen, saknade fullmagt. Den otrygga ställning, ett blott förordnande

beredde, måste nemligen göra det för en duglig tjensteman

angeläget att så fort som möjligt söka skaffa sig eu för hans framtid

säkrare ställning utom verket. Så hade under år 1897 den tjensteman,

som dittills på förordnande uppehållit statsrådet Wikblads sekreterareoch

ombudsmansbefattning, och hvilken, enligt hvad fullmägtiges ordförande

till fullmägtiges protokoll den 20 maj 1897 uttalat, i utöfningen

af denna tjenstebefattning ådagalagt sällspordt nit och utmärkt skicklighet,

afsagt sig det honom meddelade förordnandet för att mottaga

en befattning utom riksgäldskontoret, i följd hvaraf ett nytt förordnande

för annan man nyligen måst utfärdas. Men med oftare inträffande

ombyten af sekreterare kunde den olägenheten följa, att kontinuiteten

rubbades vid behandlingen af de vigtiga ärendena inom sjelfva riksgäldskontoret.

Förvaltningen af detta verk hade uppdragits åt fullmägtige,

men dessa, som utsågos enligt § 71 riksdagsordningen, hade

sina uppdrag för kortare tider och kunde sålunda ofta komma att vexla,

och om nu äfven sekreterareförordnandena gång efter annan ombyttes,

vore det att befara, att förvaltningen af verket i dess helhet derpå kunde

blifva lidande. Under inga förhållanden kunde det emellertid vara egnadt

att befrämja det behöriga handhafvandet af de magtpåliggande göromål,

som med sekreterarebefattningen vore förenade, om befattningen komme

att af den, som förordnades att tills vidare uppehålla densamma, betraktas

allenast såsom en öfvergångsplats, som han vore färdig att lemna vid

första bästa tillfälle.

I anledning af detta revisorernas yttrande hafva fullmägtige i

riksgäldskontoret den 7 sist.lidne januari till Riksdagen afgifvit förklaring.

I denna förklaring hafva fullmägtige hufvudsakligen yttrat sig

angående den rent formella sidan af förevarande fråga. Hvad revisorerna

anfört beträffande de praktiska olägenheter, som kunna föranledas

deraf, att sekreterare- och ombudsmanstjensten i riksgäldskontoret under

längre tid uppehälles på förordnande tills vidare, har deremot icke i fullmägtiges

förklaring upptagits till bedömande. De betänkligheter, revisorerna

i sådant afseende framhållit, synas emellertid Riksdagen förtjena

beaktande. Särskilt vid det förhållande, att medlemmarne i riksgäldskontorets

styrelse jemlikt grundlagens stadgande utses endast för kortare

tider och sålunda inom få år kunna vexla, måste det vara af vigt, att

täta ombyten ej förekomma af den tjensteman, hvilken vid handläggandet

af de magtpåliggande ärenden, som tillhöra riksgäldskontorets förvaltning,

närmast har att tillhandagå fullmägtige med upplysningar om förut

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Riksdagens Skrifvelse N;o 22.

fattade beslut och vidtagna åtgärder. Med hänsyn till det sätt, hvarpå

tjenstegöromålen inom riksgäldskontoret äro fördelade, torde man icke

i allmänhot kunna påräkna att vid inträffande ledighet af sekreterarebefattningen

finna en för densammas uppehållande lämplig person bland

riksgäldskontorets öfriga tjensteman; och uppenbart är, att, då nämnda

befattning anförtros åt en person, som förut icke haft tillfälle vinna

närmare kännedom om verkets förvaltning, denne först efter någon

längre tids utöfvande af tjensten kan fullt sätta sig in i de omfattande,

ofta invecklade och svårlösta frågor, som der handläggas. Med afseende

å dessa förhållanden torde det icke förnekas, att särskildt vid tider, då

större låneoperationer förestå, ombyte af ifrågavarande tjensteman kan

vara förenadt med olägenheter för verket.

På grund af hvad ofvan anförts och i anledning af revisorernas

uttalande, att ombyte af tjenstförrättande sekreterare icke skulle i

tillräcklig mån förebyggas, så länge ifrågavarande befattning uppehälles

på förordnande, har Riksdagen beslutat uppdraga åt fullmägtige i riksgäldskontoret

att taga under ompröfning, huruvida med afseende å

föreliggande omständigheter sekreterare- och ombudsmansbefattningens

uppehållande på förordnande under längre tid för verket medför olägenheter,

samt att, derest detta skulle befinnas vara förhållandet, vidtaga

åtgärder för att tjensten må varda af ordinarie innehafvare bestridd.

3:o) Angående ansvarsfrihet för riksgäldskontorets styrelse.

Då Riksdagen funnit fullmägtige i riksgäldskontoret hafva med

nit och omsorg uppfylt sitt vigtiga och ansvarsfulla kall, har Riksdagen

tillerkänt fullmägtige full ansvarsfrihet för alla beslut och åtgärder,

som finnas antecknade i deras protokoll från den 21 januari 1897 till

och med den 20 januari 1898.

Stockholm den 15 mars 1898.

Stockholm, tryckt hos Nya Tryckeri-Aktiebolaget, 1898.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.