Skrifvelse till Konungen angående stämpelafgiften.
1898-03-26 · 5 sidor, varav 5 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,1 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
- Sidnummer: alla 5 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Rskr. 1898:29, Skrifvelse till Konungen angående stämpelafgiften.
Dokumentets text
12
Riksdagens Skrifvelse N:o 29,
N:o 29.
, \ s f. (f • jri f; ■''} • \ • • • • • t, • ; •
Uppläst och godkänd hos Första Kammaren den 25 mars 1898.
— — — — Andra Kammaren den 26 — —
• '' '' • ‘ ''t ,;| j| , r»| i ! ; ■ ]. . j ; !•*''
Riksdagens skrifvelse till Konungen angående stämpelafgiften.
(Bevillningsutskottets betänkande n:o 2 samt memorial n:is 7 och 9.)
Till Konungen.
Enligt kongl. förordningen angående stämpelafgiften den 9 augusti
1894 är stämpelfrihet medgifven för protokoll angående lagfart å fång
till fast egendom genom giftorätt eller arf, der taxeringsvärdet å den
egendom, hvarå lagfart sökes, icke uppgår till 1,000 kronor. Ett förslag
om sådan utsträckning af stämpelfriheten för lagfartsprotokoll, att
densamma komme att gälla äfven vid fång genom köp, gåfva, testamente
eller byte, har inom Riksdagen förekommit till behandling.
I vissa trakter af Dalarne lärer jorden vara till stor del styckad
i mycket små lotter af högst obetydligt värde, hvilka, tillhörande olika
egare, ligga blandade om hvarandra. Yid fång till sådana små jordstycken
kan ofta stämpeln till lagfartsprotokollet, hvilken i vanliga fall
är utan nämnvärd betydelse, anses vid jemförelse med köpeskillingen
betungande. Genom ett borttagande af stämpeln i sådana fall skulle
möjligen kunna underlättas ett i omförmälda trakter uppkommet sträfvande
att genom inköp af nämnda små jordlotter söka samla dem, som
gränsa till hvarandra, i samma egares hand och sålunda åstadkomma en
13
Riksdagens Skrifvelse N:o 29.
förbättring i det missförhållande, som i antydda afseende nu är rådande.
Äfven för landet i dess helhet skulle eu lindring i stämpelafgiften i nu
ifrågavarande hänseende kunna medföra en fördel, i det att en sådan
åtgärd måhända skulle, om ock i ringa mån, kunna bidraga till att bereda
möjlighet för mindre bemedlade att förskaffa sig egna hem. Riksdagen
har derför funnit en ändring i den föreslagna rigtningen kunna
vara gagnelig, om den än eger sin hufvudsakligaste betydelse allenast
för en liten del af landet, och har Riksdagen ansett, att ett värde af
400 kronor eller det belopp, intill hvilket enligt nu gällande stämpelförordning
frihet från stämpel eger rum för bröstarfvinges arfslott, lämpligen
kunna stadgas såsom gräns mellan de fång, för hvilka den föreslagna
skattelindringen skall gälla eller icke.
I enlighet härmed har Riksdagen beslutit, att 3 § af förordningen
angående stämpelafgiften skall i nedan angifva del erhålla följande förändrade
lydelse:
»Protokoll angående lagfart å fång till fast egendom genom giftorätt eller
arf, der taxeringsvärdet å den egendom, hvarå lagfart sökes, icke
uppgår till 1,000 kronor, eller å annat fång, der taxeringsvärdet eller
köpesumman för egendomen icke uppgår till 400 kronor.....fritt.»
Vidare har Riksdagen i anledning af väckt motion beslutit, att
rubriken »Vexel» under § 8 i förordningen angående stämpelafgiften
skall erhålla följande förändrade lydelse:
»Vexel, godkänd eller protesterad, lika med skuldebref.
Der vexel ställes att å utrikes ort betalas eller är utfärdad å
utrikes ort, skall, oberoende af den stämpel, som i allmänhet
är stadgad, vexeln, då den utställes eller, om den utfärdas utom
riket, innan den här i riket öfverlåtes eller till godkännande eller
betalning företes, förses med stämpel af 50 öre för belopp, ej
öfverstigande 1,000 kronor, och derutöfver 50 öre för hvarje
påbörjadt tusental kronor, hvarå den lyder; dock att frihet från
stämpel eger rum för vexel, som är dragen af bank eller bankir
inom riket å bank eller bankir å utländsk ort samt är betalbar
endast i utlandet vid uppvisandet, äfvensom för vexel, som är
dragen från utlandet på utlandet och endast är betalbar i utlandet.
14
Riksdagens Skrifvelse N:o 29.
År vexel utfärdad i flere exemplar och har ett af dem blifvit
med nyssnämnda särskilda stämpel försedt, vare de öfriga från sådan
stämpel fria.»
I fråga om stämpelförsäljningsmans skyldighet att återbära uppburen
provision, då stämpelafgift debiterats till högre belopp än som
vederbort, har Riksdagen funnit ett förtydligande af nu gällande bestämmelser
böra ega rum.
Äldre stämpelförordningar anvisade den, som påförts för hög
stämpelafgift, ingen annan utväg att härutinnan vinna rättelse än genom
åtal mot den embets- eller tjensteman, som handlagt stämpelfrågan. Om
i aktionsmålet blef utredt, att stämpelafgift debiterats till högre belopp
än som vederbort, förpligtades då tjenstemannen att mot återfående af
de obehörigt åsätta stämplarne återbetala den uppburna afgiften, hvaraf
blef en naturlig följd, att någon provision å det återburna beloppet ej
kom att utgå.
Genom 26 § i nu gällande stämpelförordning infördes emellertid
ett enklare förfarande för erhållande af restitution af för högt debiterad
stämpelafgift, i det att rätt till sådan restitution medgafs, utan att tjenstemannen
behöfde inblandas i saken. Talan om återfående af erlagd
stämpelafgift kan numera anhängiggöras i den hofrätt, hvarunder tjenstemannen
lyder, hvarefter hofrätten eller Kongl. Maj:t, derest talan dit
föllföljes, eger förordna om återbetalning af för högt debiterad stämpelafgift,
hvilken den dertill berättigade då eger att i statskontoret uppbära.
Vid detta förfarande möter emellertid den oegentligheten, att den
tjensteman, som verkstält en debitering, hvilken sedermera befunnits
origtig, icke, utan att särskildt åtal mot honom anställes för felaktigt
förfarande, synes kunna förpligtas att återbära den provision, som belöper
på den restituerade, men af honom redovisade stämpelafgiften.
Något rimligt skäl synes dock icke föreflnnas, att statsverket skall behöfva
vidkännas provision för det stämpelbelopp, som origtigt debiterats.
Och då den restituerade stämpeln kan uppgå till betydande belopp —
såsom vid testamenten, fideikommiss och bouppteckningar — har Riksdagen
funnit frågan vara af den praktiska betydelse, att den icke får
förbises. Riksdagen har derför ansett nödigt att för de fall af restitution,
som i 26 § stämpelförordningen afses, genom ett tillägg till 51 § i
samma förordning uttryckligen stadga skyldighet för embets- eller tjensteman,
som verkstält origtig debitering af stämpelafgift, att återbära af
15
Riksdagens Skrifvelse N:o 29.
honom åtnjuten provision för det för högt debiterade beloppet; samt i
enlighet härmed beslutit, att sistnämnda paragraf skall i nedanintagna
delar erhålla följande förändrade lydelse:
»I redovisning — — — — två procent.
Har i den ordning 26 § stadgar genom beslut, som eger laga kraft,
blifvit bestämdt, att erlagd stämpelafgift må återbekommas, skall derå belöpande
provision gå åter.
Der särskilda — — — — — stadgadt.»
Äfven rörande stämpelkontrollants rätt till provision har Riksdagen
funnit ett förtydligande i stämpelförordningen erforderligt.
Med den i 60 § 2 mom. af nämnda förordning beviljade provision
af femton procent å de medel, som inflyta med anledning af gjord anmärkning
för uraktlåten stämpelbeläggning eller för lågt debiterad stämpelafgift,
har tydligen afsetts att bereda en godtgörelse åt vederbörande
tjensteman allenast i det fall, att på grund af gjord anmärkning staten
erhållit någon inkomst, om hvilken den eljest gått miste.
Ej sällan lärer emellertid förekomma, att, sedan vid granskningen
af de till hofrätten insända renovationerna befunnits, att någon dertill
hörande stämpel saknas, vid framstäld anmärkning blifver utrönt, att den
handling, som i protokollet afses, väl blifvit i vederbörlig ordning belagd
med stämpel, men att kontrollstämpeln af glömska från domhafvande^ sida ej
kommit att medfölja renovationen; samt att dombafvanden efter erhållen del
af anmärkningen med upplysning om nämnda förhållande insänder den
kontrollstämpel, som fattats. I sådana fall bör dock någon anmärkningsprovision
icke af statsverket utbetalas, helst som den granskande tjenstemannen
redan genom 41 § blifvit tillförsäkrad särskild^ af stämpelmedlen
utgående granskningsarfvode, utan torde provision böra utgå endast i det
fall, att handling, som bort beläggas med stämpel, antingen ej fått sådan
sig åsatt eller ock blifvit belagd med stämpel till mindre belopp än det
stadgade.
Då förordningens ordalag emellertid gifvit anledning till en tolkning
i motsatt rigtning mot Riksdagens sålunda uttalade åsigt, har Riksdagen
till förtydligande af stadgandet rörande den provision, som i
anledning af anmärkning af nu ifrågavarande slag bör till ofvanbemälde
tjensteman utgå, beslutit, att 60 § 2 mom. i gällande förordning angående
stämpelafgiften skall erhålla följande förändrade lydelse:
16
Riksdagens Skrifvelse N:o 29.
»Har anmärkning af särskild enligt 41 § förordnad tjensteman föranledi,
att högre stämpelbelopp, än vid handlings stämpelbeläggning varit beräknadt,
kommit statsverket till godo, utgår anmärknmgsarfvode å dessa
medel med 15 procent, hvaraf hälften tillfaller denne tjensteman och
hälften advokatfiskal i hofrätten.»
Med anmälan härom får Kiksdagen anhålla, det täcktes Eders
Kongl. Maj:t låta till allmän efterlefnad kungöra de sålunda beslutade
förändringarna i förevarande förordning.
Stockholm den 26 mars 1898. t
Med undersåtlig vördnad.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.