Sök i Ratio Lex

Skrifvelse till Konungen, i anledning af justitieombudsmannens framställning om åtgärder till förebyggande af oskäligt dröjsmål med återföretagande af till annan domstol förvisade ransakningar.

1898-04-23 · 4 sidor, varav 4 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,6 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 4 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Rskr. 1898:57, Skrifvelse till Konungen, i anledning af justitieombudsmannens framställning om åtgärder till förebyggande af oskäligt dröjsmål med återföretagande af till annan domstol förvisade ransakningar.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Riksdagens Skrifvelse N:o 57.

1

U97tJ

-llf!

N:o 57.

Uppläst och godkänd hos Första Kammaren den 22 april 1898.

— — — — Andra Kammaren den 23 — —

Riksdagens skrifvelse till Konungen, i anledning af justitieombudsmannens

framställning om åtgärder till förebyggande af

oskäligt dröjsmål med återföretagande af till annan domstol

förvisade ransakningar.

(Lagutskottets utlåtande n:o 9.)

Till Konungen.

Uti sin till innevarande års Riksdag afgifna embetsberättelse har

justitieombudsmannen till behandling upptagit frågan, om och genom

liviJka åtgärder skulle kunna åstadkommas snabbare förfaringssätt i fråga

om till annan domstol förvisad ransaknings företagande, och i sådant

afseende hemstält, att Riksdagen måtte i underdånig skrifvelse anhålla,

det Eders Kongl. Maj:t täcktes dels taga i öfvervägande, huruvida de i

kongl. brefvet den 22 maj 1816, jemfördt med kongl. brefven den 18

november 1762 och den 15 april i774, stadgade expeditionstider skulle,

till förebyggande i någon mån af oskäligt långa dröjsmål med till annan

domstol förvisade ransakningars återföretagande, kunna förkortas, samt

meddela härför erforderliga föreskrifter, dels ock i sammanhang dermed

låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till bestämmelser i

Bih. till Riksd. Prat. 1898. 10 Sami 1 Afd. 1 Band. 6 Häft. (Näs 57—66) 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Riksdagens Skrifvelse N:o 57.

syfte att underdomare, som i dylikt fall underlåter att inom föreskrifven

tid fullgöra sin expeditionsskyldighet, må drabbas af ansvar efter allmän

lag.

Till stöd för sin ifrågavarande framställning har justitieombudsmannen

hufvudsakligen anfört följande:

Genom kongl. brefvet den 22 maj 1816, kungjordt genom särskilda

universal af Svea hofrätt den 10 och af Göta hofrätt den 14 juni

samma år, meddelades den föreskrift, att underdomare, som, när fortsättning

af ransakning med häktad person till annan domstol förvisades,

underläte att till Konungens befallningshafvande eller den domstol, till

hvilken fullföljden af ransakningen blifvit hänskjuten, inom den i kongl.

brefven den 18 november 1762 och den 15 april 1774 utsatta tid aflemna

handlingarna, skulle anses förfallen till enahanda ansvar, som för

dröjsmål med ransakningars insändande till öfverrätt i understälda brottmål

vore stadgadt. Härom hade i kongl. brefvet den 18 november 1762,

hvars noggranna iakttagande ytterligare inskärpts genom kongl. brefvet

den 15 april 1774, stadgats, att i brottmål, som borde underställas hofrätt,

skulle underrätt i stad inom fjorton dagar och underrätt på landet

inom en månad från den dag, slutligt utslag gifvits, insända »sin ransakning

och dom» till hofrätten, vid äfventyr af tre dalers bot för hvarje

dag sådant försummades.

På de områden af lagstiftningen, till hvilka anförda föreskrifter

hörde, hade sedermera vidtagits väsentliga förändringar i frågor, som

med omförmälda föreskrifter stode i nära samband, men hade samma

föreskrifters giltighet ej derigenom rubbats. Genom kongl. förordningen

angående expeditionslösen den 7 december 1883 hade beträffande underrätts

slutliga utslag i 20 § 1 momentet stadgats: »Underrätts utslag i

mål angående häktad skall af domaren på landet senast inom sex dagar

och af rätten i stad senast inom fyra dagar efter afkunnandet afsändas,

om den häktade förvaras i länsfängelset, till Konungens befallningshafvande,

men om han finnes å annat kronohäkte, omedelbart till tillsyningsmannen

eller föreståndaren vid häktet.» Enligt 21 § i samma

förordning skulle öfverträdelse eller underlåtenhet af hvad i förordningen

blifvit stadgadt anses efter allmän lag. I 17 § af 25 kapitlet strafflagen

hade åter meddelats följande bestämmelser: »Visar embetsman vårdslöshet,

försummelse, oförstånd eller oskicklighet i sitt embete, och är

ej särskildt ansvar derå satt; straffes med böter eller mistning af embetet

på viss tid. Äro omständigheterna synnerligen försvårande, må

till afsättning dömas.» Af en jemförelse emellan 3 § och 18 § tredje

punkten i förordningen om strafflagens införande framginge emellertid,

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Riksdagens Skrifvelse N:o 57.

att nyss anförda lagrum i strafflagen, ehuru dess innehåll synnerligen

väl kunde passa för en försummelse af den i kongl. brefvet den 22 maj

1816 underdomare ålagda skyldighet, likväl icke gälde för sådan försummelse.

I händelse sådan inträffade, vore derför de i de äldre föreskrifterna

meddelade tids- och straffbestämmelserna under alla förhållanden

de enda tillämpliga.

Dessa föreskrifter, hvilka sålunda fortfarande reglerade underdomares

skyldighet att aflemna protokollsutdrag rörande häktad person,

med hvilken fortsatt ransakning skulle ega rum vid annan domstol,

torde dock numera knappast kunna anses såsom tidsenliga. Så vore

det väl otvifvelaktigt, att den frist, inom hvilken aflemnandet skulle ske,

numera vid förbättrade samfärdselförhållanden skulle kunna åtminstone

i någon mån förkortas, ett antagande, som torde vinna stöd genom en

jemförelse med ofvan intagna föreskrift i förordningen angående expeditionslösen.

Och att en sådan förkortning vore önskvärd, syntes deraf,

att af de så rymligt tillmätta expeditionstiderna samt gällande föreskrifter

om den tid, inom hvilken ransakning med häktad skulle företagas,

kunde i de fall, då sådan ransakning förvisades till annan domstol,

förorsakas oskäligt långt dröjsmål med ransakningens återföretagande.

Så kunde, der ransakningen förvisades från en domstol på

landet till annan dylik, den tilltalade få i mera än sju veckor i häkte

afbida sitt fortsatta lagförande.

Det för försummelse i fråga om ransakningshandlingarnas aflemnande

stadgade ansvar vore vidare allt för ringa. En dagabot af tre

daler (en krona femtio öre) kunde vara ett tillräckligt äfventyr för dröjsmål

med insändande till hofrätt af renoverade småprotokoll, men kunde

icke anses vara rätt afpassadt straff för ett embetsfel, som innebure

oaktsamhet om den personliga friheten och föranledde förlängd häktningstid

för de tilltalade. Särskilt framträdde detta, då försummelsen blifvit

begången af en rådstufvurätt, samt det låga bötesbeloppet sålunda fördelades

på flera ledamöter.

Ett upphäfvande af de särskilda straffbestämmelser, som gälde

för embetsfel af ifrågavarande beskaffenhet, hade justitieombudsmannen

derför funnit vara i hög grad önskvärdt, och justitieombudsmannen hade

trött sig böra i sammanhang med denna fråga gifva uttryck åt sitt

antagande, att de stadgade expeditionstiderna kunde förkortas.

Riksdagen delar justitieombudsmannens uppfattning, att nu gällande

bestämmelser om ej mindre tiden för ransakningshandlingars aflemnande

för det fall, att ransakning med häktad person förvisats till

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Riksdagens Skrifvelse N:o 57.

annan domstol, än äfven ansvar för försummelse härutinnan ingalunda

äro tidsenliga, hvadan förändring af dessa bestämmelser, hvilka kunna

föranleda till oskälig förlängning af häktningstiden, väl är af behofvet

påkallad. Likaså anser Riksdagen, i öfverensstämmelse med hvad justitieombudsmannen

föreslagit, den önskvärda förändringen böra åvägabringas

dels genom förkortning af den tid, inom hvilken underdomare skall eg a

skyldighet att till Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande eller den

domstol, till hvilken fullföljden af ransakning med häktad person blifvit

hänskjuten, aflemna ransakningshandlingarne, dels ock genom skärpt

ansvar för försummelse i angifna hänseende, dock att förstnämnda tid,

med hänsyn till ransakningshandlingarnes större omfattning, icke torde

kunna lämpligen likställas med den i 20 § af expeditionsförordningen

stadgade tid för insändande af utslag i mål angående häktad.

Hvad åter angår formen för den ifrågasatta förändringens genomförande

i lagstiftningen, anser Riksdagen sig icke böra för det närvarande

härom ingå i närmare undersökning, då i allt fall utredning i detta

hänseende lämpligast sker genom Eders Kongl. Maj:ts försorg.

Riksdagen anser sig emellertid böra framhålla, att det syfte, justitieombudsmannen

med sin framställning afser, torde kunna vinnas på det

sätt, att ofvan omförmälda kongl. bref den 22 maj 1816 varder upphäfdt

och de i 20 och 21 §§ af förordningen angående expeditionslösen den

7 december 1883 inrymda bestämmelser blifva — hvad vidkommer förstnämnda

paragraf, dock under iakttagande af ofvan antydda modifikation

— tillämpliga äfven i fråga om insändande af ransakningshandlingar i

det af justitieombudsmannen omförmälda fall.

Slutligen vill Riksdagen uttala den mening, att den ifrågasatta

reformen väl kan genomföras utan samband med förändringar uti andra

stadganden rörande tid för expeditions utgifvande.

Riksdagen får alltså anhålla, att Eders Kongl. Magt täcktes vidtaga

erforderliga åtgärder i syfte att dels den tid, inom hvilken ransakningshandlingar

i mål angående häktad, som för fortsatt ransakning

blifvit till annan domstol hänvisad, skola aflemnas, må i möjligaste mån

förkortas, dels ock ansvar för försummelse härutinnan må bedömas efter

allmän lag.

Stockholm den 23 april 1898.

Med undersåtlig vördnad.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.