Skrifvelse till Konungen, i anledning af justitieombudsmannens framställning om åtgärder till förebyggande af oskäligt dröjsmål med återföretagande af till annan domstol förvisade ransakningar.
1898-04-23 · 4 sidor, varav 4 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,6 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
- Sidnummer: alla 4 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Rskr. 1898:57, Skrifvelse till Konungen, i anledning af justitieombudsmannens framställning om åtgärder till förebyggande af oskäligt dröjsmål med återföretagande af till annan domstol förvisade ransakningar.
Dokumentets text
Riksdagens Skrifvelse N:o 57.
1
U97tJ
-llf!
N:o 57.
Uppläst och godkänd hos Första Kammaren den 22 april 1898.
— — — — Andra Kammaren den 23 — —
Riksdagens skrifvelse till Konungen, i anledning af justitieombudsmannens
framställning om åtgärder till förebyggande af
oskäligt dröjsmål med återföretagande af till annan domstol
förvisade ransakningar.
(Lagutskottets utlåtande n:o 9.)
Till Konungen.
Uti sin till innevarande års Riksdag afgifna embetsberättelse har
justitieombudsmannen till behandling upptagit frågan, om och genom
liviJka åtgärder skulle kunna åstadkommas snabbare förfaringssätt i fråga
om till annan domstol förvisad ransaknings företagande, och i sådant
afseende hemstält, att Riksdagen måtte i underdånig skrifvelse anhålla,
det Eders Kongl. Maj:t täcktes dels taga i öfvervägande, huruvida de i
kongl. brefvet den 22 maj 1816, jemfördt med kongl. brefven den 18
november 1762 och den 15 april i774, stadgade expeditionstider skulle,
till förebyggande i någon mån af oskäligt långa dröjsmål med till annan
domstol förvisade ransakningars återföretagande, kunna förkortas, samt
meddela härför erforderliga föreskrifter, dels ock i sammanhang dermed
låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till bestämmelser i
Bih. till Riksd. Prat. 1898. 10 Sami 1 Afd. 1 Band. 6 Häft. (Näs 57—66) 1
2
Riksdagens Skrifvelse N:o 57.
syfte att underdomare, som i dylikt fall underlåter att inom föreskrifven
tid fullgöra sin expeditionsskyldighet, må drabbas af ansvar efter allmän
lag.
Till stöd för sin ifrågavarande framställning har justitieombudsmannen
hufvudsakligen anfört följande:
Genom kongl. brefvet den 22 maj 1816, kungjordt genom särskilda
universal af Svea hofrätt den 10 och af Göta hofrätt den 14 juni
samma år, meddelades den föreskrift, att underdomare, som, när fortsättning
af ransakning med häktad person till annan domstol förvisades,
underläte att till Konungens befallningshafvande eller den domstol, till
hvilken fullföljden af ransakningen blifvit hänskjuten, inom den i kongl.
brefven den 18 november 1762 och den 15 april 1774 utsatta tid aflemna
handlingarna, skulle anses förfallen till enahanda ansvar, som för
dröjsmål med ransakningars insändande till öfverrätt i understälda brottmål
vore stadgadt. Härom hade i kongl. brefvet den 18 november 1762,
hvars noggranna iakttagande ytterligare inskärpts genom kongl. brefvet
den 15 april 1774, stadgats, att i brottmål, som borde underställas hofrätt,
skulle underrätt i stad inom fjorton dagar och underrätt på landet
inom en månad från den dag, slutligt utslag gifvits, insända »sin ransakning
och dom» till hofrätten, vid äfventyr af tre dalers bot för hvarje
dag sådant försummades.
På de områden af lagstiftningen, till hvilka anförda föreskrifter
hörde, hade sedermera vidtagits väsentliga förändringar i frågor, som
med omförmälda föreskrifter stode i nära samband, men hade samma
föreskrifters giltighet ej derigenom rubbats. Genom kongl. förordningen
angående expeditionslösen den 7 december 1883 hade beträffande underrätts
slutliga utslag i 20 § 1 momentet stadgats: »Underrätts utslag i
mål angående häktad skall af domaren på landet senast inom sex dagar
och af rätten i stad senast inom fyra dagar efter afkunnandet afsändas,
om den häktade förvaras i länsfängelset, till Konungens befallningshafvande,
men om han finnes å annat kronohäkte, omedelbart till tillsyningsmannen
eller föreståndaren vid häktet.» Enligt 21 § i samma
förordning skulle öfverträdelse eller underlåtenhet af hvad i förordningen
blifvit stadgadt anses efter allmän lag. I 17 § af 25 kapitlet strafflagen
hade åter meddelats följande bestämmelser: »Visar embetsman vårdslöshet,
försummelse, oförstånd eller oskicklighet i sitt embete, och är
ej särskildt ansvar derå satt; straffes med böter eller mistning af embetet
på viss tid. Äro omständigheterna synnerligen försvårande, må
till afsättning dömas.» Af en jemförelse emellan 3 § och 18 § tredje
punkten i förordningen om strafflagens införande framginge emellertid,
3
Riksdagens Skrifvelse N:o 57.
att nyss anförda lagrum i strafflagen, ehuru dess innehåll synnerligen
väl kunde passa för en försummelse af den i kongl. brefvet den 22 maj
1816 underdomare ålagda skyldighet, likväl icke gälde för sådan försummelse.
I händelse sådan inträffade, vore derför de i de äldre föreskrifterna
meddelade tids- och straffbestämmelserna under alla förhållanden
de enda tillämpliga.
Dessa föreskrifter, hvilka sålunda fortfarande reglerade underdomares
skyldighet att aflemna protokollsutdrag rörande häktad person,
med hvilken fortsatt ransakning skulle ega rum vid annan domstol,
torde dock numera knappast kunna anses såsom tidsenliga. Så vore
det väl otvifvelaktigt, att den frist, inom hvilken aflemnandet skulle ske,
numera vid förbättrade samfärdselförhållanden skulle kunna åtminstone
i någon mån förkortas, ett antagande, som torde vinna stöd genom en
jemförelse med ofvan intagna föreskrift i förordningen angående expeditionslösen.
Och att en sådan förkortning vore önskvärd, syntes deraf,
att af de så rymligt tillmätta expeditionstiderna samt gällande föreskrifter
om den tid, inom hvilken ransakning med häktad skulle företagas,
kunde i de fall, då sådan ransakning förvisades till annan domstol,
förorsakas oskäligt långt dröjsmål med ransakningens återföretagande.
Så kunde, der ransakningen förvisades från en domstol på
landet till annan dylik, den tilltalade få i mera än sju veckor i häkte
afbida sitt fortsatta lagförande.
Det för försummelse i fråga om ransakningshandlingarnas aflemnande
stadgade ansvar vore vidare allt för ringa. En dagabot af tre
daler (en krona femtio öre) kunde vara ett tillräckligt äfventyr för dröjsmål
med insändande till hofrätt af renoverade småprotokoll, men kunde
icke anses vara rätt afpassadt straff för ett embetsfel, som innebure
oaktsamhet om den personliga friheten och föranledde förlängd häktningstid
för de tilltalade. Särskilt framträdde detta, då försummelsen blifvit
begången af en rådstufvurätt, samt det låga bötesbeloppet sålunda fördelades
på flera ledamöter.
Ett upphäfvande af de särskilda straffbestämmelser, som gälde
för embetsfel af ifrågavarande beskaffenhet, hade justitieombudsmannen
derför funnit vara i hög grad önskvärdt, och justitieombudsmannen hade
trött sig böra i sammanhang med denna fråga gifva uttryck åt sitt
antagande, att de stadgade expeditionstiderna kunde förkortas.
Riksdagen delar justitieombudsmannens uppfattning, att nu gällande
bestämmelser om ej mindre tiden för ransakningshandlingars aflemnande
för det fall, att ransakning med häktad person förvisats till
4
Riksdagens Skrifvelse N:o 57.
annan domstol, än äfven ansvar för försummelse härutinnan ingalunda
äro tidsenliga, hvadan förändring af dessa bestämmelser, hvilka kunna
föranleda till oskälig förlängning af häktningstiden, väl är af behofvet
påkallad. Likaså anser Riksdagen, i öfverensstämmelse med hvad justitieombudsmannen
föreslagit, den önskvärda förändringen böra åvägabringas
dels genom förkortning af den tid, inom hvilken underdomare skall eg a
skyldighet att till Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande eller den
domstol, till hvilken fullföljden af ransakning med häktad person blifvit
hänskjuten, aflemna ransakningshandlingarne, dels ock genom skärpt
ansvar för försummelse i angifna hänseende, dock att förstnämnda tid,
med hänsyn till ransakningshandlingarnes större omfattning, icke torde
kunna lämpligen likställas med den i 20 § af expeditionsförordningen
stadgade tid för insändande af utslag i mål angående häktad.
Hvad åter angår formen för den ifrågasatta förändringens genomförande
i lagstiftningen, anser Riksdagen sig icke böra för det närvarande
härom ingå i närmare undersökning, då i allt fall utredning i detta
hänseende lämpligast sker genom Eders Kongl. Maj:ts försorg.
Riksdagen anser sig emellertid böra framhålla, att det syfte, justitieombudsmannen
med sin framställning afser, torde kunna vinnas på det
sätt, att ofvan omförmälda kongl. bref den 22 maj 1816 varder upphäfdt
och de i 20 och 21 §§ af förordningen angående expeditionslösen den
7 december 1883 inrymda bestämmelser blifva — hvad vidkommer förstnämnda
paragraf, dock under iakttagande af ofvan antydda modifikation
— tillämpliga äfven i fråga om insändande af ransakningshandlingar i
det af justitieombudsmannen omförmälda fall.
Slutligen vill Riksdagen uttala den mening, att den ifrågasatta
reformen väl kan genomföras utan samband med förändringar uti andra
stadganden rörande tid för expeditions utgifvande.
Riksdagen får alltså anhålla, att Eders Kongl. Magt täcktes vidtaga
erforderliga åtgärder i syfte att dels den tid, inom hvilken ransakningshandlingar
i mål angående häktad, som för fortsatt ransakning
blifvit till annan domstol hänvisad, skola aflemnas, må i möjligaste mån
förkortas, dels ock ansvar för försummelse härutinnan må bedömas efter
allmän lag.
Stockholm den 23 april 1898.
Med undersåtlig vördnad.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.