Sök i Ratio Lex

Skrifvelse till Konungen, i anledning af väckt motion angående ändring af förordningen om biskopsval den 30 maj 1759.

1898-04-23 · 3 sidor, varav 2 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 2 av 3 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Rskr. 1898:62, Skrifvelse till Konungen, i anledning af väckt motion angående ändring af förordningen om biskopsval den 30 maj 1759.

Dokumentets text

opaginerad Kontrollera mot PDF

Riksdagens Skrifvelse N:o 62.

u

N:o 62.

Uppläst och godkänd hos Första Kammaren den 22 april 1898.

— — — — Andra Kammaren den 23 — —

Riksdagens skrifvelse till Konungen, i anledning af väckt motion

angående ändring af förordningen om biskopsval den 30

maj 1759.

(Lagutskottets utlåtande n:o 44.)

Till Konungen.

Vid innevarande riksdag har enskild motionär väckt förslag angående

sådan ändring af förordningen om biskopsval den 30 maj 1759,

att i dylikt val skulle ega deltaga alla till stiftet hörande innehafvare

af ordinarie presterlig befattning och vice pastorer.

Till stöd för sin framställning har motionären anfört:

Berörda förordning innehölle med afseende å rättigheten att deltaga

uti biskopsval tvenne stadganden, af hvilka i synnerhet det ena

ledde till uppenbara orättvisor.

Dessa stadganden förordnade, att i biskopsval deltoge — utom

alla kyrkoherdar och regementspastorer — »kapellanen ifrån hvart pastorat

och der flere kapellaner vore i pastoratet, då den som längst

innehaft samma syssla der i församlingen, så ock de vice pastorer, som

förestode någon ledig församling».

I pastorat med mer än en komministratur uteslötes, till följd af

nämnda bestämmelser, från rätt att deltaga i biskopsval komminister, som

icke vore äldst med afseende å sin tjenstgöring såsom ordinarie i just

det pastoratet.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Riksdagens Skrifvelse N:o 62.

Detta innebure en dubbel orättvisa. Om man betraktade saken

från synpunkten af pastoratens storlek och betydenhet, funne man nemligen,

att förordningen ledde derhän, att i större och folkrikare pastorat

(t. ex. städerna), der det funnes flere komministrar, endast en egde

rösträtt, under det denna rätt tillkomme hvarje komminister i mindre

pastorat med endast en sådan presterlig tjensteman. Medan sålunda

t. ex. i 7 små pastorat på Uplands landsbygd alla dessa 14 prester

egde rösträtt, så finge af Gefle stads presterskap, ehuru Gefle egde en

folkmängd mer än 3 gånger så stor som de nämnda pastoraten tillsammans,

endast två prester utöfva rösträtt.

Icke mindre förvänd tedde sig förordningen i den punkt, hvarom

fråga vore, om man tänkte sig den enskilde prestens ställning under

olika skeden af hans tjenstgöring. Såsom extra ordinarie egde han

redan ett eller annat år efter sin prestvigning rätt att deltaga i biskopsval,

om han nemligen då vore vice pastor i ett pastorat under dess

ledighet. Sedan blefve han ordinarie såsom komminister i ett af de

små landtpastoraten och egde då likaledes denna rätt. Efter ganska

många år vunne han befordran till en komministratur i ett stort pastorat,

t. ex. i en stad. Men nu förlorade han vid sin befordran den rätt

att i biskopsval deltaga, som han egt på en mindre magtpåliggande plats,

medan han hade färre lefnads- och tjenstår.

Stadgandet tarfvade påtagligen en rättelse, så att jemte kyrkoherdarne

alla komministrar berättigades att i biskopsval deltaga.

Att kapellpredikanter icke nämndes i nu gällande förordning om

biskopsval, vore antingen en otydlighet, i fall förordningen ville tillerkänna

dem rösträtt, eller en orättvisa, i fall förordningen ville frånkänna

dem denna rätt. Äfven kapellpredikanten vore innehafvare af

ordinarie tjenst. Hans arbete och ansvar vore detsamma som en komministers,

ja, vanligen större än en komministers i en moderförsamling,

der kyrkoherden delade arbetet med komministern. Af liknande skäl

syntes äfven brukspredikanter och pastoratsadjunkter med fast anställning

böra tillerkännas rätt att deltaga i biskopsval. Och då regementspastorer

allaredan hade denna rättighet sig medgifven, torde densamma jemväl

böra tillerkännas ordinarie domkyrkosyssloman, fängelse-, lasaretts- och

hospitalspredikanter. Dylika predikanters presterliga arbete vore knappast

mindre magtpåliggande än regementspastorernas.

Om kongl. förordningen af den 30 maj 1759 sålunda vore behäftad

med en inkonseqvens i fråga om stadgandet rörande kapellaners

rösträtt vid biskopsval, vore inkonseqvensen föga mindre vid förordningens

stadgande om vice pastorer. Detta stadgande beviljade nemligen

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Riksdagens Skrifvelse N:o 62.

rösträtt åt vice pastorn, i fall församlingen vore »ledig», men förvägrade

honom denna rätt, i fall pastoratet vore besatt.

Man skulle kunna försvara ett sådant stadgande, såsom varande

ett uttryck för den principen, att hvarje ordinarie befattning skulle vid

valet representeras af en röst. Men dels läge denna princip icke till

grund för nu gällande förordning om biskopsval, eftersom en del ordinarier

nu vore från valrätt uteslutna; dels torde den abstrakta principen

»en röst af hvarje befattning» mindre förtjena att läggas till grund för

lagstiftningen i bär ifrågavarande sak än den personliga principen: »en

röst af hvarje till rösträttens utöfning mogen prest».

Och att eu vice pastor icke vore mindre mogen till erfarenhet och

omdöme, derför att kyrkoherden i pastoratet vore i lifvet, framginge

redan deraf, att hans arbete och ansvar vore detsamma, antingen församlingen

vore »ledig» eller icke. Ja, ofta stälde ett långvarigt vice

pastors-förordnande under en ordinaries mångåriga sjukdom större kraf

på sin man än en tillfällig tjenstgöring under en vakans.

En hvar, som af domkapitlet förordnades att på eget ansvar förestå

ett kyrkoherdeembete, d. v. s. hvarje vice pastor, syntes derför böra

ega rösträtt vid biskopsval, antingen församlingen vore ledig eller icke.

Lika med motionären finner Riksdagen bestämmelserna i förordningen

om biskopsval den 30 maj 1759 i de af motionären omförmälda

hänseenden tarfva rättelse, och Riksdagen anser också, på de af motionären

anförda skäl, lämpligt, att förordningen ändras i den af honom

angifna rigtning och sålunda bringas i närmare öfverensstämmelse med

hvad redan är stadgadt beträffande val till ledamot af kyrkomötet.

Innan definitivt beslut i ämnet fattas, synes likväl en närmare utredning

af förhållandena i fråga böra ega rum, dervid jemväl torde tagas

under ompröfning, huruvida uti förordningen förekommande uttrycket

»den äldste kyrkoherden» bör förtydligas.

Riksdagen får alltså anhålla, att Eders Kongl. Maj:t täcktes taga

i öfvervägande, huruvida åt samtlige innehafvare af ordinarie presterlig

befattning samt vice pastorer må kunna medgifvas rätt att uti biskopsval

deltaga, samt, derest så befinnes vara förhållandet, för Riksdagen

framlägga förslag till ändrade lagbestämmelser i sådant syfte.

Stockholm den 23 april 1898.

Med undersåtlig vördnad.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.