Sök i Ratio Lex

Skrifvelse till Konungen, i anledning af väckt motion om åvägabringande af rättsordning beträffande slägtnamn.

1898-05-07 · 5 sidor, varav 5 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 5 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Rskr. 1898:85, Skrifvelse till Konungen, i anledning af väckt motion om åvägabringande af rättsordning beträffande slägtnamn.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Riksdagens Skrifvelse N:o 85.

1

emu;

J.

. • -a.

K t-''i. M 11: VT ’ i

♦i dre \vi ila: [''■(;

v . . ii riii 1J*‘m

Ko 85.

Uppläst och godkänd hos Första Kammaren den 7 maj 1898.

— —w — — Andra Kammaren den 7 —

• .i-" • IJiJij: «i11 •" '' I .!.!!''■ Jr ! ! -.ii--

Riksdagens skrifvelse till Konungen, i anledning af väckt motion

om åvägabringande af rättsordning beträffande slägtnamn.

(Lagutskottets utlåtande n:c>15.)

'' '' ■ U,<: /.-a..,:'' , r/Jcc .? > - a ‘-CJ. K/ ■ i ra/j , ,

‘ Till Konungen. >;v

;• I , ■ ■ j «.••-. • . . , , | , f * l «r • I ‘ ; - , • 1 . •

Vid innevarande riksdag bär af enskild motionär fråga väckts

om åstadkommande af en rättsordning beträffande slägtnamn. Motionären

har härvid erinrat, hurusom i de stora kulturländerna lagstiftningen

funnit i samhällsordningens intresse nödvändigt att

bestämma dels beträffande de enskilda samhällsmedlemmarnes rätt

och pligt att ega namn, och dels angående vilkoren för deras rätt

att ändra de namn, hvilka de redan bure. Efter en redogörelse

för gången af lagstiftningen på ifrågavarande område i åtskilliga

europeiska länder och eu kort framställning af utvecklingen bär i

riket utaf bruket af familjenamn, anför motionären vidare, att det

vore en obestridlig sanning, att det vida öfvervägande antalet af

vårt folk ännu ,i alltid vore i saknad af verkliga familjenamn, och

förklarar detta förhållande genom att påpeka den länge rätt obeBih.

till Riksd. Prof. 18.08. 10 Sand. 1 Afd. 1 Hand. 19 Käft. (N:o8r>—88.) 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Riksdagens Skrifvelse N:o $r>.

tydliga rörligheten bland de djupare folklagren och särskildt den

åkerbrukande befolkningens stora lätthet att med anlitande af namnen

på sina gårdar eller torp åstadkomma all nödig beteckning af de

enskilda personerna. Men, fortsätter motionären, det kan ej undgå

uppmärksamheten, att våra nutida erfarenheter peka åt helt annat

håll än förr. Samfärdseln inom landet är ganska uppdrifven; befolkningen

har i anmärkningsvärd grad dragit sig från landsbygden in

till städerna, och en allt mera utbredd bildning höjer nya lager af

folket till den ståndpunkt, å hvilken möjligheten af att särskilja

individerna för att kunna följa dem varder af största vigt för både

statsintresset och det samhällslif, som i skilda rigtningar i handel

och vandel allt mera utvecklar sig. Likasom staten i alla grenar af

sin omfattande förvaltning måste vara synnerligen betjenad med

att de enskilda samhällsmedlemmar, med livilka den på olika sätt

träder i förbindelse, i möjligaste mån kunna identifieras, måste ock

samma intresse göra sig gällande inom affärs- och yrkesverksamheten

likasom inom hvarje gren af den medborgerliga samfärdseln

i landet. Men sådan identifiering låter sig blott med svårighet åstadkomma,

så länge ännu största antalet af vårt folk saknar verkliga

familjenamn.

Till belysning af detta förhållande meddelar motionären några

iakttagelser, gjorda vid genomseende af polisunderrättelsernas register

för åren 1878—1884, och anför vidare, att lagstiftningen vore

lika outvecklad i hvad det gälde att begränsa och regelbinda friheten

att antaga familjenamn. Om man bortsåge från några af

motionären angifna specialstadganden härutinnan, så funnes ingen

begränsning af friheten att ändra eller antaga ett slägt- eller efternamn.

Ej sällan torde de, som af en eller annan anledning genomsåge

förteckningar eller rullor öfver häktade eller dömde torbytare eller lösdrifvare,

hafva funnit anledning att med någon undran dröja vid der

förekommande adliga familjenamn; man leddes med eller mot sin vilja

till den slutsatsen, att den svenska adeln måtte hafva råkat i ett betänkligt

förfall. Men en närmare undersökning af förhållandet visade, att

blott eu ringa del — icke tio procent — af de adliga namnen

verkligen ock bures af riddarhnsmedlemmar. De öfrigas bärare tillhörde

ej de slägter, hvilkas namn de använde, utan hade blott usurperat

dem. Samma förhållande egde ock ruin med en mängd af de

särskilda slägtnamn, livilka mera Ilek anta ofrälse slägter bore.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Riksdagens Skrifvelse N:o 85. 3

Till belysning häraf bär motionären ur polisregistren för åren

1878—1894 meddelat eu förteckning på de adliga namn, som der

förekomma, och som, såvidt. motionären kunnat utröna, burits af

personer, hvilka icke tillhört den likbenämnda adliga slägten, och

fortsätter: Friheten att antaga namn inskränker sig emellertid icke

till att antaga namn en gång; ingenting hindrar att man allt fortfarande

begagnar sig af denna sin rätt. Man gör det desto hellre, om

man fläckat det först burna eller antagna; och följden af ifrågavarande

frihetsntöfning är i ögonen fallande, då man granskar

polisregistren, domstolarnes brottmålsprotokoll eller fängelsernas fångrullor.

Rent af instinktivt tycktes dock allmänheten uppfatta antagande

eller utbytande af namn såsom eu allt för vigtig åtgärd för

att icke böra vara förbunden med någon laga form. Härifrån torde

vara att härleda den rätt allmänt praktiserade vanan att i Post- och

Inrikes Tidningar tillkännagifva dylika namnbyten; man ansåge sig

dermed hafva beredt dem någon större laglighet, än om man blott

i någon »vanlig», om än vida mer spridd, tidning kungjorde dem.

Men dessa tillkännagif vanden vitsordade ganska ofta, huru obetänkt

vederbörande begagnade sin ifrågavarande rätt, och ett studium af

dem lemnade icke mycket hopp öfrigt, att man på det fria namnbytets

väg skulle hinna till den ståndpunkt, som för både allmänt

och enskildt intresse måste synas önskvärd! Det vore icke för

tidigt att söka äfven å detta område bringa ordning och reda till

stånd. Och ville man verkligen tänka sig en allmän ålderdomsförsäkring

lagstadgad inom vårt land, torde såsom en oundviklig

förutsättning derför vara att fatta ordnandet af våra namnförhållanden

så, att lagligen stadgades dels om skyldighet att ega verkligt

efternamn, dels ock om viss ordning, i hvilken tillstånd att antaga

eller utbyta sådant namn borde sökas. I hvad fall som helst torde

ock böra beredas utväg för dem, som innehade bestämdt slägtnamn,

att värna sitt intresse i att icke detta obehörigen tillgrepps. Ty

hvarken för dessa slägter eller för det allmänna kunde det vara

likgiltigt, om genom eu äfven utan alla lagstadganden,fortgående

namn!)tidning fullt bestämda familjenamn hänsynslöst blefve prisgifna

åt hvem som helst, som af ena. eller andra anledningen kunde

vilja tillegna sig dem. Äfven i vårt land visste man lyckligtvis

att sätta värde på »ett aktadt namn»; någon möjlighet borde väl då

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Riksdagens Skrifvelse N:o 85.

ock här beredas bärare af sådana vare sig ärfda eller förvärfva

namn att, i sitt sträfvande för dess bibehållande vid sådant värde,

ej paralyseras af främmande, hvilka utan känsla för familjens

traditioner eller namnets förpligtelse!- anlade och måhända rätt snart

besudlade det. Fall torde understundom inträffa, der visst familjenamn

antoges blott för att kränka dess verkliga egare; i andra fall

toges det blott »på höft» — men någon särskild afsigt att bedra

det torde under dylika förhållanden knappast förefinnas. Det kunde

ej vara likgiltigt, om ett lands lagstiftning lemnade detta vigtiga

område utan rättsskydd. Äfven bos oss torde en »individualrätt»

af ofvan antydd omfattning böra både erkännas och fastställas.

Betänkligheter kunde möjligen göra sig gällande i fråga om

familj en amnspligt i ett land, der en talrik klass af mindre jordegare

i så hög grad som bos oss försummat att anlägga sådana. Men då

denna klass i landets nordligare landskap redan brutit med denna

sed, och i allt fall vår landtbefolknings ökade bildning samt stegrade

betydelse i både socialt och politiskt hänseende måste kräfva dess

inordnande under samma regler, som redan länge gjort sig gällande

bland öfriga kulturfolk, kunde motionären icke tillmäta dessa betänkligheter

något synnerligt afseende.

Sedan motionären härefter antydt, hurusom jemväl bestämmelser

beträffande firma i gällande lag om handelsregister, firma och

prokura den 13 juli 1887 kräfde vidtagande af nödiga lagstiftningsåtgärder

uti ifrågavarande hänseende, samt meddelat några uppgifter

angående det privaträttsliga skydd, som på senaste tid kommit

familjenamnet till del inom Tyska riket och Norge, anmärker han

till sist, att behofvet af ett individernas särskiljande genom antagna

efternamn tydligen äfven hos oss gör sig i allt högre grad gällande,

men att, då det öfvervägande största antalet af de efternamn, som

antagas, redan bäras af andra, den oreda, som genom antagandet

af sådana namn borde förekommas, derigenom blott allt mera ökas.

Hvad motionären sålunda anfört har Riksdagen funnit synnerligen

beaktansvärdt. De missbruk och olägenheter, som äro en oundviklig

följd af den rådande friheten uti ifrågavarande afseende, äro

så stora och visa sig på så många af samhällslifvets olika områden,

att det synes Riksdagen böra tagas under öfvervägande, huruvida

de icke skulle kunna genom lagstiftningsåtgärder förebyggas och

aflägsnas. Utan åt närmare inlåta sig på frågan om beskaffenheten

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Riksdagens Skrifvelse N:o 85.

af en dylik lagstiftning, anser dock Riksdagen för sin del, att lagbestämmelser,

som dels kraftigt främjade anläggandet af verkliga

slägtnamn och dels gåfve vid handen, hvilka enskilde ett en gång

antaget slägtnamn borde tillhöra och under hvilka betingelser andra

borde anses uteslutna från rätt att antaga eller bära detta namn,

likasom ock de former, hvilka för rätt att byta om slägt- eller efternamn

borde iakttagas, skulle tjena till att bringa reda och ordning

i flere af samfundslifvets förhållanden, jemte det sålunda slägtens

ideella rätt till sitt namn blefve sedd till godo. Riksdagen tror icke

heller, att en dylik lagstiftning som den, om hvilken här är fråga,

skulle stöta på afsevärda praktiska svårigheter utöfver dem, hvilka

städse följa af lagens ingripande på ett område, som förut icke af

densamma berörts.Riksdagen har funnit dessa sina åsigter bekräftade

af erfarenheten från andra länder och tillåter sig, under hänvisning

för öfrigt till hvad här ofvan i ämnet anförts, anhålla, det

Eders Kongl. Maj:t måtte vidtaga erforderliga åtgärder för åstadkommande

af en tillfredsställande rättsordning i fråga om slägt- eller

efternamn och för Riksdagen framlägga förslag till de bestämmelser,

som för ändamålets vinnande äro nödiga.

Stockholm den 7 maj 1898.

Med undersåtlig vördnad.

o; i b-iif»ilhd bdm L C b :. • •'' j| •;(<;•{ •»:

. Yr:>

''! i i'' ’ i <. r • f i *

> A • t''*!> i n'' 1 • 1 ■. ■

i i;«n

i {t < Ml

I Ij. - (

l Jr<)>

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.