Sök i Ratio Lex

Skrifvelse till Konungen, i anledning af Kongl. Maj:ts propositioner till Riksdagen dels med förslag till lag om ändrad lydelse af vissa paragrafer i grufvestadgan den 16 maj 1884, dels ock om tillgodogörande af den kronan tillkommande jordegareandel i grufva, äfvensom i ämnet väckta motioner.

1898-05-12 · 11 sidor, varav 11 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 11 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Rskr. 1898:98, Skrifvelse till Konungen, i anledning af Kongl. Maj:ts propositioner till Riksdagen dels med förslag till lag om ändrad lydelse af vissa paragrafer i grufvestadgan den 16 maj 1884, dels ock om tillgodogörande af den kronan tillkommande jordegareandel i grufva, äfvensom i ämnet väckta motioner.

Dokumentets text

s. 7 Kontrollera mot PDF

Riksdagens Skrifvelse N:o 98.

7

f ■ror-Liv o;

k
faf>rn;

löp: i

tf .ni-arvii

it tjitj

s>r;cjj''

!->f) ! itLiia it.1» /!;>•

t> J .OUJ:(*''V!i;r ? ju)• i^fj''*Jl t;

; rf • t [ffWi Vi • VVp *ii tf i: • j ?:rn ^**•» it*

‘»pir//- .O* ;> : m ./• • 71 f ;^/a >

‘vJ;ri;riii.• ;• t, / : ''>*• Vh:< , *• i/*

- .i?.i> v?;- »• >'':

N:o 98.

r.. .**t j i -ti.; -,r-'' Jk*" ! feloni; ] >,:: i-/

Uppläst och godkänd hos Första Kammaren den 12 maj 1898.

Andra Kammaren — 12 — —

''fri) f * v ■ ■

i.<-... • '';j{ ''i''-*''‘T-''v, >> tfgb-jj-T/ J: Iiin

I >■'' J.: *rmiM<-nc..‘ -''is :''.:;j:v; . :i;f XÖÖ6 U9l»k''lB»16Ssint-(

Riksdagens skrifvelse till Konungen, i anledning af Kongl.

Maj:ts propositioner till Riksdagen dels med förslag till

lag om ändrad lydelse af vissa paragrafer i grufvestadgan

den 16 maj 1884, dels ock om tillgodogörande af den

kronan tillkommande jordegareandel i grufva, äfvensom

i ämnet väckta motioner.

(Sammansätta stats- och lagutskottets utlåtande n:o 7.)

Till Konungen. i. , ? i

.« ■ . • .. •:> : .''-nr . Va\h: jV ■ ■

Genom en den 22 januari 1898 till Riksdagen afliden proposition

(n:o 29) har Eders Kongl. Maj:t, under åberopande af propositionen

bifogade, i statsrådet och högsta domstolen förda protokoll, föreslagit

Riksdagen att antaga lag om ändrad lydelse af vissa paragrafer i grufvestadgan

den 16 maj 1884.

Vidare har Eders Kongl. Maj:t i proposition (n:o 30) af samma dag,

den 22 januari 1898, med åberopande af propositionen närlagdt statsrådsprotokoll

öfver civilärenden, föreslagit Riksdagen att, derest det i ofvannämnda

proposition för Riksdagen framlagda förslag till lag om ändrad

lydelse af vissa paragrafer i grufvestadgan den 16 maj 1884 blefve i

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Riksdagens Skrifvelse N:o 98.

hvad det afsåge 17, 22 och 65 §§ grufvestadgan till lag upphöjdt, medgifva,

att Eders Kongl. Maj:t tills vidare skulle ega, i den ordning, som

af Eders Kongl. Maj:t närmare bestämdes,

dels att åt svenske män, mot årlig afgift och under de vilkor i

öfrigt, Kongl. Maj:t faststälde, under en tid för hvarje gång af högst

trettio år upplåta begagnandet af den kronan tillkommande jordegareandel

i grufva, med rätt derjemte för den, som erhållit upplåtelsen, att vid

upplåtelsetidens utgång ega företräde till jordegareandelens öfvertagande

äfven för en förnyad upplåtelsetid, derest sådan ifrågakomme;

dels ock att, om icke någon funnes, som ville och kunde öfvertaga

begagnandet af jordegareandelen, efter omständigheterna i hvarje särskildt

fall antingen vidtaga erforderliga åtgärder för bevarande åt kronan af

jordegareandelen eller ock låta rätten till densamma förfalla.

I sammanhang med förenämnda kongl. propositioner har Riksdagen

jemväl förehaft tre i ämnet väckta motioner.

En motionär har anfört, att i samma mån som kännedomen om de

inom vårt lands nordligaste delar förefintliga mineralrikedomar ökades,

och den enskilda företagsamheten visade sig allt mera lifaktig i sträfvandena

att tillgodogöra dessa derstädes blott foga anlitade naturtillgångar och

dymedelst inom ifrågavarande ödemarker, der staten vore så godt som

ensam jordägare, bryta bygd och sprida kultur, desto mera oafvislig blefve

fordran att utan ytterligare uppskof få slutligen afgjord den magtpåliggande

frågan, huruvida, i hvilken utsträckning och på hvad sätt

staten skulle begagna sig af sin jordegareandel. Vid 1897 års riksdag

hade i sådant syfte väckts två motioner, den ena förutsättande, att staten

skulle frånträda alla sina anspråk härutinnan, den andra afseende, att

berörda andel skulle komma staten till godo i form af en viss »royalty»,

som det ålåge grufegaren att erlägga, samt att lagutskottet måtte utarbeta

och framlägga förslag till bestämmelser af sådan art. Ingendera af

nämnda motioner hade emellertid lyckats tillvinna sig Riksdagens bifall,

den förra så mycket mindre, som Riksdagen och de bland dess utskott,

som under senast förflutna nio åren yttrat sig i ärendet, äfvensom myndigheter,

som blifvit deruti hörda, omfattat åsigten, att det allmänna ej utan

vederlag borde afstå sin jordegarerätt. Förslaget att låta statens andel

utgå såsom en afgäld på den brutna malmen hade strandat hufvudsakligen

på rent formella betänkligheter hos lagutskottet. Då det dock syntes

motionären uppenbart, att detta system, hvilket förordats af såväl brukssocietetens

fullmägtige i jernkontoret och kommerskollegium som läns
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

• Riksdagens Skrifvelse N:o 98.

styrelserna i de nordligaste länen och bergmästaren i norra distriktet,

egde afgjorda företräden framför utarrenderingen af merberörda rätt ej

mindre än bestämmelser rörande viss anpart af grufvans årliga bruttoafkastning,

för att icke tala om att såsom delegare direkt deltaga i grufdriften

med deraf följande risker, tilläte sig motionären hemställa, att i

grufvestadgan af den 16 maj 1884 vidtoges sådan ändring, att inmutare

af malmfyndighet å odisponerad kronojord måtte komma i åtnjutande af

kronans jordegareandel mot godtgörelse af en viss årlig afgäld, hvars

storlek af Riksdagen bestämdes i samma ordning, som för bevillningar

stadgadt vore.

En annan motionär har yrkat, att Riksdagen måtte besluta, att staten

skulle vid inmutning på odisponerad kronojord uttaga sin jordegareandel

i form af en afgäld eller s. k. royalty, som för hvarje grufföretag särskildt

bestämdes, samt att befrielse från denna afgäld måtte medgifvas inmutare

åtminstone under de första fem åren.

Motionären erinrar dervid, att han i en förlidet år väckt motion

föreslagit, att Riksdagen måtte i skrifvelse till Eders Kongl. Maj :t anhålla,

det täcktes Eders Kongl. Maj:t till all kraft och verkan upphäfva kongl.

kungörelsen rörande inmutning å kronojord af den 19 augusti 1889.

Denna motion hade af båda kamrarne afslagits. Af den diskussion, som

förts vid tillfället i fråga, hade, enligt motionärens mening, framgått, att

hufvudmotivet för afslag varit, att staten borde göra sig till godo sin

jordegareandel på odisponerad kronojord, och att denna frågas lösning

borde föregå den nämnda författningens upphäfvande. Flera olika sätt,

på hvilka staten skulle begagna sig af denna sin rätt, hade föreslagits.

Ehuru motionären för sin del icke trodde, att utvecklingen af bergsbruket

i Lappmarken skulle befrämjas, vare sig att jordegareandelen uttoges på

det ena eller andra sättet, ansåge sig motionären dock vid den utgång,

som frågan vid förliden riksdag erhållit, böra bland de olika förslagen

söka finna det, som syntes vara på en gång för kronan gagneligast och

för det norrländska bergsbruket minst skadligt. Detta förslag vore

otvifvelaktigt det, som ginge ut derpå, att en afgäld eller s. k. royalty

åsattes malmen. Ty på samma gång som staten derigenom finge en

inkomst från alla de olika bergverken, så betryggades den enskilde inmutaren

mot alla de obehag och den ovisshet, som vore förenade med

t. ex. arrendesystemet.

Emellertid syntes det vara omöjligt att en gång för alla bestämma,

huru stor afgäld staten borde uttaga i hvarje särskildt fall, i det att

Bill. till Riksd. Prof. 1898. 10 Sami. 1 Afd. 1 Rand. 21 Häft. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Riksdagens Skrifvelse N:o 98.

fyndigheterna vore af olika värde, och det vore klart, att den ena kunde

bära en större afgäld än den andra. Med hänseende dertill syntes

skäl vara för handen, att afgäldens belopp bestämdes för hvarje grufforetag

i förhållande till malmens värde och andra på frågan inverkande

faktorer.

Äfven syntes billigheten fordra, att vissa frihetsår från ifrågavarande

afgäld beviljades inmutarna. Åsigterna om, huru många sådana borde

medgifvas, vore olika; men motionären trodde sig ej begära för många,

om han föresloge fem. I enstaka fall, der det vore af nöden, borde flera

frihetsår kunna beviljas.

Slutligen har i en tredje motion, i anledning af Eders Kongl. Maj:ts

förevarande propositioner, anförts, att befogade anmärkningar kunde framställas

mot det s. k. arrendesystemet.

Sålunda blefve det, enligt motionärernas åsigt, till en början svårt

eller måhända till och med omöjligt att bestämma en arrendeafgift, som

utgjorde ett rigtigt uttryck för en grufvas värde. Det kunde knappast

behöfva erinras, att grufföretag, på grund af den nyckfullhet, med hvilken

malmfyndigheter uppträdde, vore mera än andra företag förenade med

risk. Våra mest kända grufvor lemnade härpå de bästa exempel. En

fyndighet kunde synas lofvande i dagen och till ett visst djup, men

sedermera alldeles upphöra eller förskjuta sig på sådant sätt, att brytningen

icke längre med fördel kunde bedrifvas. Ett motsatt förhållande

kunde ega rum, då ett utmål på djupet visade både större förekomst

och rikare malm, än hvad man efter malmens blottande kunnat antaga.

Ett arrende af en grufva vore derför i de flesta fall ett äfventyrsaftal,

på hvilket staten näppeligen borde inlåta sig; och på ett dylikt hade

staten helt visst större utsigt att göra förlust än vinst, då det med

temligen stor säkerhet syntes kunna förutsättas, att vid den täflan i

afgifvande af arrendeanbud, som det kongl. förslaget förutsatte, ingen

anbudsgifvare vore hågad att lemna högre anbud, än som kunde anses

betingas af det malmutbyte, han med största möjliga säkerhet kunde

beräkna.

Derigenom att, såsom i Eders Kongl. Maj:ts förslag innefattades,

dispositionsrätten till grufvans hälft inskränktes till viss tid, förminskades

grufbrytarens kredit och försvårades alltså anskaffandet af de medel,

som erfordrades för grufhandteringens idkande i nödig omfattning. Då

de grufföretag, hvilka kunde uppstå på den odisponerade kronomarken

— fjellbygden — i regel anlades på aflägsna punkter i öde trakter,

s. 11 Kontrollera mot PDF

Riksdagens Skrifvelse N:o 98.

11

måste ett dylikt företag ensamt för sig bära kostnaden för de kommunikationsmedel,

som af företaget betingades. På grund häraf och då såväl

arbetskrafter som lifsmedel och andra förnödenheter samt byggnadsmateriel

vore väsentligt fördyrade på dylika arbetsplatser, erfordrades för grufhandteringens

igångsättande och fördelaktiga bedrifvande betydande kapital,

för hvilkas anskaffande en inskränkning i tiden för dispositionsrätten

gifvetvis skulle verka hindrande.

Vid arrendets slut skulle arrendatorn icke erhålla ersättning för de

arbeten för framtida brytning, som han bekostat. Detta innebure en

orättvisa, som alls icke uppvägdes af den honom gifna företrädesrätten

till förnyadt arrende. För en rationel grufbrytning måste dessa förarbeten

ofta göras för en lång följd af år, ibland för en längre tidrymd än den i

Eders Kongl. Maj:ts proposition omförmälda maximiarrendetiden, 30 år.

Följden af en dylik lagstiftning blefve helt säkert den, att arbetena under

senare delen af en arrendeperiod bedrefves lamt eller inskränktes till s. k.

rofbrytning.

Klart vore, att den omständigheten, att arrendatorn vid blifvande

afträde icke egde någon fordringsrätt för verkstälda förarbeten, byggnader

o, s. v., i hög grad försvårade erhållandet af nödigt driftkapital.

Ville man, att kronan skulle tillgodogöra sig jordegareandelen, vore

onekligen en afgäld, lagd å den i en grufva brutna malmqvantiteten, rättvisare

än arrende. Dock mötte stora svårigheter att redan från början

bestämma afgäldens storlek. Såsom ofvan vore antydt, kunde ett malmbrytningsföretags

framtidsutsigter icke på förhand uträknas. Afgälden å

en grufva, som saknade kommunikationer, måste naturligtvis sättas lägre

än å en grufva, vid hvilken redan funnes moderna transportmedel. Om

sedermera, efter det afgälden blifvit bestämd, jernväg opåräknadt och utan

uppoffring från grufbrytarens sida droges förbi den förra grufvan, kunde

afgälden vid densamma befinnas för låg. A andra sidan måste afgälden,

om det nödiga driftkapitalet skulle kunna erhållas, bestämmas en gång

för alla för en och samma inmutning, så länge denna vore gällande.

Utsigten att en redan åsatt afgäld i en framtid kunde komma att höjas

skulle helt visst omöjliggöra månget grufföretag, hvars verksamhet eljest

kunnat baseras på en vinst af måttlig storlek.

En afgäld in natura vore utan tvifvel den i princip bästa beskattningen.

Men svårigheterna för ett noggrant bestämmande af brytningens

storlek i en grufva vore så stora, att tanken på ett sådant afgäldssystem

vid närmare undersökning syntes böra öfvergifvas. Det skulle förutsätta

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Riksdagens Skrifvelse N:o 98.

— då ju all statskontroll måste vara noggrann och effektiv — att den

för hvarje dag brutna malmqvantiteten uträknades och bestämdes antingen

till vigt eller till rymd, hvilket icke läte sig praktiskt genomföra. Och

äfven om staten skulle försöka sig på en dylik kontroll, skulle denna medföra

så stora kostnader, att dessa näppeligen uppvägdes af de fördelar,

staten skulle hafva af systemet.

Af alla de uppgjorda förslagen till lösning af denna fråga före folie

motionärerna det bästa vara det, som framstälts af kommerskollegium i

dess yttrande den 15 juni 1893. Enligt detta förslag skulle afgälden

utgå å den verkliga vinst, som folie af ett grufföretag. Förslaget egde

alltså ett afgjordt företräde framför de andra derutinnan, att det afsåge

att undanrödja faran deraf, att staten skulle beskatta en affär, som till

äfventyrs ginge med förlust, eller att den enskilde skulle, med användande

af statens jordegareandel, göra en oskälig vinst på statens bekostnad.

Svårigheterna att rätt bedöma storleken af denna vinst syntes motionärerna

visserligen stora, men långt ifrån oöfverstigliga.

Beträffande afgäldens storlek, ansåge motionärerna denna böra bestämmas,

icke såsom kommerskollegium föreslagit, till 25 procent, utan till

20 procent af den årsvinst, som å grufrörelsen kunde uppstå, sedan sex

procent ränta å deri nedlagdt kapital afräknats.

De närmare bestämmelserna om grunden för afgäldens beräkning

och om sättet för dess utgörande syntes böra meddelas af Eders Kongl.

Maj:t.

På grund af hvad motionärerna sålunda anfört, hafva de hemstält,

att Eders Kongl. Maj:ts proposition af den 22 januari 1898 om tillgodogörande

af den kronan tillkommande jordegareandel i grufva samt Eders

Kongl. Maj:ts proposition af samma dag med förslag till lag om ändrad

lydelse af vissa paragrafer i grufvestadgan den 16 maj 1884, i hvad propositionen

afsåge ändring af § 65 i bemälda kongl. stadga, icke måtte vinna

Riksdagens bifall, samt att Riksdagen måtte för sin del besluta, att

§§ 17 och 22 i samma kongl. stadga och det erforderliga öfvergångsstadgandet

skulle erhålla följande lydelse:

17.

Å kronojord, som under ständig besittningsrätt innehafves eller är

till boställe anslagen, skall kronoåboen eller boställsinnehafvaren njuta den

s. 13 Kontrollera mot PDF

Riksdagens Skrifvelse N:o 98.

13

jordegaren enligt 16 § tillkommande rätt till godo; egande lian ock, om

han begagnar jordegareandelen, att samma andel sedermera behålla såsom

sin enskilda tillhörighet.

Till jord, som under ständig besittningsrätt innehafves, skall i detta

hänseende hänföras äfven grufveskog.

Å annan kronojord tillkomme jordegareandelen inmutaren, dock att

denne skall vara pligtig att af den årsvinst, som af grufrörelsen må uppstå,

sedan å deri nedlagdt kapital afräknats sex procent årlig ränta, till kronan

erlägga tjugu procent i afgäld.

Närmare bestämmelser om grunden för afgäldens beräkning och om

sättet för dess utgörande meddelas af Konungen.

1 mom. Ansökning om utmål skall ske skriftligen och deri uppgifvas

till namn och hemvist den eller de jordegare, på hvilkas mark

utmålet kan komma att läggas; och vare bergmästaren skyldig att, så fort

ske kan och tjenlig årstid är för handen, den sökta utmålsläggningen på

stället företaga.

2 mom. Kostnaden för utmålsförrättningen skall gäldas af grufegaren;

och vare sökanden pligtig att, der bergmästaren det fordrar, denna kostnad

inom förelagd tid förskjuta, vid äfventyr, om den tid försittes, att

ansökningen icke anses hafva inkommit tidigare, än förskottet sedermera

erlägges, hvilken påföljd bör i föreläggandet intagas.

Har någon förr än denna lag trädt i kraft förvärfvat besittningsrätt

till kronojord, skola i fråga om befogenhet för honom att njuta jordegarens

rätt hittills gällande föreskrifter tillämpas; och skall denna lag i

hvad den afser 17 § grufvestadgan ej ega tillämpning emot den, som före

dess trädande i kraft gjort ansökan om inmutning och ej varit underkastad

det förbehåll, hvarom i kungörelsen rörande inmutning å kronojord

den 19 augusti 1889 är sagdt.

Vid granskning af de framlagda förslagen, i hvad angår tillgodogörandet

af kronans jordegareandel, har Riksdagen funnit de kongl. propo
-

22.

Öfvergång sstadgande.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Riksdagens Skrifvelse N:o 98.

sitionerna å ena sidan samt motionerna å den andra hvila på sins

emellan skiljaktiga grundsatser. Denna principiella skiljaktighet hänför

sig mindre till den frågan, huruvida staten bör tillgodogöra sig sin anpart

i grufföretag enligt det s. k. arrendesystemet eller enligt afgäldssystemet.

Olikheten gäller framför allt spörsmålet, huruvida staten skall för framtiden

behålla i sin hand eganderätten till sin anpart i grufvan, eller om

staten skall frånhända sig denna och öfverlåta den till inmutaren.

Eders Kongl. Maj:ts förslag är bygdt på den förra af dessa båda

olika grundsatser. Motionerna deremot synas samtliga utgå från den

meningen, att staten skulle frånhända sig sin andel i grufvorna, allenast

förbehållande sig en viss intägt från desamma. I den tredje här ofvan

omförmälda motionen är detta uttryckligen sagd! genom den formulering,

som i nämnda motion gifvits åt 17 § grufvestadgan, men samma uppfattning

torde tvifvelsutan hafva varit den bestämmande för de af öfrige

motionärer väckta förslag.

Det synes med skäl kunna sättas i fråga, om ej grundtanken i det

kongl. förslaget är att föredraga framför den, som gjort sig gällande i

motionerna. Blefve den grundsatsen fastslagen genom lagstiftningen, att

i de grufföretag, om hvilka här är fråga, statens jordegareandel tillkomma

inmutaren, låt vara med skyldighet för denne att utgöra en viss årlig

afgäld, hade staten dermed afskurit sig möjligheten att i framtiden ingripa

bestämmande i grufföretag, i hvilka staten dock från början egt hälften,

i vidare mån än som till äfventyra kunde följa af en eventuelt förbehållen

rätt att ändra eller jemka den afgäld, som skulle af inmutaren utgöras,

eller grunderna för dennas bestämmande. Fråga blir dock, om icke staten

genom ett sådant förfarande frånträdt mera, än som varit erforderligt, och

förhållanden kunna tänkas uppstå, då det för staten kunde befinnas önskvärdt

att hafva möjligheten öppen för ett mera fritt och efter olika tidsförhållanden

mera lämpadt ingripande och reglerande än det, som — sedan

eganderätten till statens jordegareandel väl vore afhänd — kunde stå

staten till buds.

Men om man nu ansluter sig till grundtanken i Eders Kongl. Maj:ts

förslag, följer dock ej deraf, att samma förslag till sina öfriga hufvudsakliga

delar är att obetingadt förorda. I sakens natur ligger, att, om

man vill bibehålla grundsatsen om kronans fortfarande eganderätt till

jordegareandelen och förvara åt staten befogenheten att kunna i framtiden

efter då varande förhållanden fritt förfoga öfver denna, rätten till densammas

begagnande måste komma att i hvarje fall disponeras allenast för

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Riksdagens Skrifvelse N:o 98.

viss bestämd tid. Men det synes icke vara nödvändigt att för detta ändamål

tillvägagå enligt den regel om andelens utbjudande till arrende, som

det kongl. förslaget innehåller. Den tanken, att staten bör behålla eganderätten

och den framtida dispositionsrätten till sin jordegareandel, kan enligt

Eiksdagens förmenande genomföras på ett sätt, som i det väsentliga ansluter

sig till det s. k. afgäldssystemet. Sådant skulle innebära, att begagnandet

af statens andel skulle för en viss bestämd tidsperiod tilläggas

inmutaren, och detta på sådant sätt, att hans öfvertagande af statens jordegareandel

för den bestämda perioden mot utgörande af en viss, till sina

grunder faststäld afgift skulle blifva ej blott hans rättighet, utan ock

hans skyldighet, derest han ville bearbeta grufvan.

Enligt Eiksdagens förmenande förtjenar det att noga tagas i öfvervägande,

huruvida icke den förevarande frågans lämpligaste lösning är

att söka i nu angifven rigtning. Onekligen har afgäldssystemet företräde

framför arrendesystemet derutinnan, att de ganska omfattande procedurer

och förhandlingar, som vid upplåtande å arrende ej kunna undgås, icke

der förekomma, och de förvecklingar, till hvilka bolagsförhållandet mellan

inmutare och arrendator kan gifva anledning, äro der uteslutna. Svårigheterna

i fråga om afgäldssystemet hänföra sig hufvudsakligen till frågan

om lämpligaste sättet att bestämma afgäldens storlek eller de grunder, efter

hvilka den bör fastställas. Dessa svårigheter, som onekligen icke äro obetydliga,

få dock en väsentligen minskad vigt, då det, såsom nu af Eiksdagen

ifrågasättes, blott gäller att disponera statens rätt för vissa begränsade

perioder. Ett missgrepp i fråga om grunderna för afgäldens bestämmande

kan då efter vunnen erfarenhet lättare rättas, än om det blifvit

begånget samtidigt dermed, att staten för all framtid afhände sig sin rätt

i grufföretagen.

Att i detalj utföra den af Eiksdagen nu framstälda tanken rörande

frågans lämpligaste lösning, torde icke af Eiksdagen fordras. Åtskilliga

frågor äro att härvid närmare utreda. Det måste således öfvervägas, huruvida

lämpligaste sättet för afgäldens bestämmande är att söka i den s. k.

rena royaltyprincipen, eller i den grundsats om viss anpart af grufrörelsens

nettovinst, som uttalas i den tredje af ofvan omförmälda motioner,

eller huruvida ej afgiften skulle kunna utgöra en viss, i penningar

satt andel af den uppbrutna malmen i förhållande till dess värde, genom

hvilket sistnämnda förfaringssätt skulle kunna undvikas den pröfning af

de öfver grufverksamheten förda räkenskaper, hvilken blefve nödvändig,

der afgälden skulle bestämmas till viss andel af nettovinsten. Ett val

s. 16 Kontrollera mot PDF

16 Riksdagens Skrifvelse N:o 98.

härutinnan måste träffas, ett val, som visserligen, efter hvad ofvan blifvit

antydt, icke har så stor betydelse, som det skulle hafva, om kronans andel

skulle för alltid nu öfverlåtas till inmutaren, men som dock, för att

träffas, kräfver en från den angifna ståndpunkten om jordegareandelens

bibehållande i statens hand utförd undersökning af natur att endast kunna

genom Eders Kongl. Maj:ts försorg åvägabringas. Likaledes måste komma

under noggrant öfvervägande, för huru lång tid hvarje gång en allmän

reglering från statens sida af upplåtelserna bör ega rum, och i samband

dermed tillses, att i hvarje fall den enskilde inmutaren alltid blir tillförsäkrad

en viss längre tids orubbad besittning, i hvilket afseende den af

Eders Kongl. Maj:t angifna tidsbegränsning förefallit Riksdagen kunna

vara lämplig. Likaså kräfver den frågan att uppmärksammas, huru

inmutarens ställning gent emot staten vid upplåtelseperiodens utgång bör

tänkas närmare bestämd, och särskildt huru hans rätt att oförkränkt bibehållas

vid bearbetande af sin halfpart af grufvan då bör under alla förhållanden

rättvisligen förvaras.

I betraktande af hvad Riksdagen nu anfört har Riksdagen icke

kunnat bifalla de kongl. propositionerna, i hvad de afse tillgodogörande

af statens jordegareandel, ej heller de framstälda motionerna. Deremot

har Riksdagen funnit sig böra i skrifvelse till Eders Kongl.

Maj: t göra en framställning i det syfte, som af det ofvan sagda

framgår.

Den kongl. propositionen n:o 9 innehåller åtskilliga ändringsförslag

rörande grufvestadgan, hvilka icke beröras af frågan om statens jordegareandel.

Det torde enligt Riksdagens förmenande vara mindre lämpligt att

i sistberörda punkter af allenast sekundär betydelse företaga ändringar i

stadgan särskildt för sig, utan vill det synas, som kunde med

samma ändringar lämpligast anstå, till dess frågan om jordegareandelens

tillgodogörande å nyo varder till Riksdagens pröfning framlagd,

hvilket Riksdagen förutsätter vara att emotse till nästkommande

riksdag.

På grund af det nu anförda får Riksdagen, med tillkännagifvande,

att Riksdagen afslagit de kongl. propositionerna, hos Eders Kongl. Maj:t

anhålla, det täcktes Eders Kongl. Maj:t taga i öfvervägande, huruvida

icke frågan om tillgodogörandet af statens jordegareandel uti sådana grufföretag,

om hvilka i detta ärende är fråga, må kunna lösas i den af

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Riksdagens Skrifvelse N:o 98.

Riksdagen angifva rigtning, samt att Eders Kongl. Maj:t ville efter

utredning härutinnan till nästkommande Riksdag i ämnet afgifva nytt

förslag.

Stockholm den 12 maj 1898.

Med undersåtlig vördnad.

Bih. till Biksd. Prof. 1898. 10 Sami. 1 Afd, 1 Band, 21 Raft.

3

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.