Sök i Ratio Lex

Skrifvelse till Konungen, i anledning af Riksdagens ar 1898 församlade revisorers berättelse angående verkstäld granskning af statsverkets jemte dertill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1897.

1899-05-10 · 14 sidor, varav 13 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 13 av 14 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Rskr. 1899:103, Skrifvelse till Konungen, i anledning af Riksdagens ar 1898 församlade revisorers berättelse angående verkstäld granskning af statsverkets jemte dertill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1897.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Riksdagens Skrifvelse B:o 103.

1

N:o 103.

Uppläst och godkänd hos Första Kammaren den 10 maj 1899.

— — — — Andra Kammaren den 10 — —

Riksdagens skrifvelse till Konungen, i anledning af Riksdagens

ar 1898 församlade revisorers berättelse angående verkstäld

granskning af statsverkets jemte dertill hörande

fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1897.

(Statsutskottets utlåtande n:o 37.)

Till Konungen.

Efter pröfning af hvad Riksdagens nästlidet år församlade revisorer

rörande verkstad granskning af statsverkets jemte dertill hörande fonders

tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1897 uti afgifven berättelse

anmält samt vederbörande förvaltande verk och myndigheter uti deröfver

afgifna förklaringar hos Eders Kongl. Maj:t andragit, får Riksdagen

i nedan nämnda ärenden anföra följande.

l>ih. till liikod. Prut. ISO!). 10 Sami. 1 Afd. 1 Band. 23 Höft. (N:o 103.) 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Riksdagens Skrifvelse N:o 103.

Jernvägsstyrelsen.

Enligt hvad revisorerne inhemtat, hade jernvägsstyrelsen genom

skrifvelse den 11 juni 1897 bemyndigat trafikdirektören i Helsingborg

att med tullpersonalen derstädes, hvilken gjort anspråk på ersättning

för det öfvertidsarbete, som föranledts af ångfärjetrafiken mellan Helsingborg

och Helsingör, träffa aftal om dylik ersättning till ett belopp al

högst 2,423 kronor att från och med 1897 års början tills vidare

årligen utgå.

Revisorerne hafva -i anledning häraf uttalat den mening, att. vid

det förhållande, att sådana anspråk på ersättning kunde beräknas alltjemt

återkomma, statsverkets utgifter för ändamålet syntes böra erhålla varaktig

reglering genom general tullstyrelsens försorg i stället för att provisoriskt

bestämmas genom direkt underhandling mellan jernvägsstyrelsen

och tullmyndigheterna på platsen.

1 sitt den 18 sistlidne januari afgifna utlåtande med anledning af

revisorernes anmärkningar har jernvägsstyrelsen beträffande förevarande

fråga meddelat, att, sedan trafikdirektören i Helsingborg i början af år

1897 hos styrelsen anmält, det tullpersonalen i nämnda stad hos honom

gjort framställning om ersättning för öfvertidsarbete för ångfärjestationens

expedition, styrelsen hos generaltullstyrelsen imder hand inhemtat,

att tullpersonalen enligt de inom tullverket gällande bestämmelser endast

vore skyldig att tjenstgöra på viss del af dygnet, samt att tjenstgöring

å annan tid berodde på godvillig öfverenskommelse mellan personalen

och dem, som tjenstgöringen påkallade, äfvensom att, om ock i vissa

fall ersättningen'' för sådan extra tjenstgöring vore bestämd i. gällande

tullförfattningar, det likväl beträffande vissa slag af tjensteförrättningar

vore öfverlemnadt åt den enskilde att med tullförvaltningen a platsen

söka träffa öfverenskommelse om ersättning åt samma personal. På grund

häraf ansåge styrelsen- sig böra, delvis för undvikande af de ökade kostnader,

som skulle hafva uppkommit, derest ersättning för berörda arbete

skulle utgått efter de för vissa fall gällande bestämmelser, bemyndiga

trafikdirektören i Helsingborg att med tullpersonalen träffa aftal om er

sättning till högst ofvan angifna belopp att tills vidare årligen utgå.

Styrelsen ansåge sig alltså i förevarande afseende hafva iakttagit

det förfaringssätt, som enligt nu gällande författningar varit att följa,

men styrelsen funne sig med föranledande af revisorernes uttalande icke

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Riksdagens Skrifvelse N;o 103.

kunna underlåta att ifrågasätta, huruvida icke genom ändring i de inom

tullverket nu gällande bestämmelser sådan anordning lämpligen kunde

träffas, att statens jernvägsförvaltning icke behöfde erlägga öfvertidsersättning

till tullverkets personal, vare sig för att denna vore tillstädes

och iakttoge hvad densamma ålåge vid de tider, då enligt internationella

trafiköfverenskommelser den reguliera trafiken från utlandet ankomme till

svenskt område, eller för att åtgärder af densamma vidtoges till vinnande

af skyndsammast möjliga tullbehandling.

Riksdagen delar revisorernes uppfattning derom, att, derest ersättning

till tullverkets personal för öfvertidsarbete bör från jernvägsförvaltningen

utgå, regleringen af sådana utgifter bör ske genom öfverenskommelse

mellan de båda centrala verken. Och skulle, på sätt jernvägsstyrelsen

ifrågasatt, sådan ersättning anses böra upphöra, torde jemväl

erfordras, att styrelserna för detta ändamål träffa öfverenskommelser

och vidtaga anordningar. Då emellertid af hvad i ärendet förekommit

icke framgår, huruvida rättelse eller ändring i det af revisorerne anmärkta

förhållandet är att emotse, får Riksdagen anhålla, att Eders Kong!

Maj:t täcktes taga i öfvervägande, hvilka åtgärder lämpligen böra vidtagas

för ifrågavarande angelägenheters ordnande.

I skrifvelse den 22 februari 1894 både jernvägsstyrelsen, enligt hvad

i förevarande revisionsberättelse vidare meddelas, till Eders Kongl. Maj:t

afgifvit förslag till anläggning af en bibana från norra stambanan vid

Vännäs till Umeå och vidare till Storsandskär samt dervid till stöd för förslaget

om banans utsträckning till Storsandskär i hufvudsak anfört följande.

Enär under dåvarande förhållanden mera djupgående fartyg icke

kunde uppgå till Umeå stad, utan nödgades lossa och lasta vid Holmsunds

lastageplats, och en påtänkt reglering af Ume eif från staden till

den närmare elfmynningen belägna Storfjärden ej ännu kommit till

utförande, hade erfordrats att utdraga den undersökta jernvägslinien från

Umeå till lämpligt ställe vid elfmynningen, hvarest tillräckligt vattendjup

för djupgående fartyg förefunnes. Vid förut verkstäld undersökning

från Vännäs till hafvet hade linien framdragits utmed Ume elfs

norra strand till Holmsund, men då jernvägen till sistnämnda ställe

skulle komma att genomgå Sandviks stora brädgård samt inkräkta på

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Riksdagens Skrifvelse N:o 103.

den redan då för trävaruskeppningen derstädes trånga lastplatsen, och

svårighet derjemte funnes att vid Holmsund erhålla tillräckligt utrymme

för upplag, samt högst betydlig och dyrbar expropriation derstädes

måste ega rum, hade vid de af jernvägsstyrelsen föranstaltade undersökningarna

Holmsund ej ansetts såsom lämplig slutpunkt för bibanan.

Den nu utstakade linien följde från staden norra elfgrenens norra strand,

men vore dragen öfver en i det närmaste igengrundad mindre elfgren

fram till den stora och för upplag särdeles lämpliga, i elfmjmningen

liggande ön Storsandskär.

Vid Storsandskär hade i förslaget beräknats uppmuddring af elfven

utmed dervarande kaj och lastbrygga, så att intill tolf fot djupgående

fartyg kunde lägga till vid stationen. För att kunna mottaga än djupare

liggande fartyg erfordrades uppmuddring af segelränna genom eu

nedanför stationen af elfvens afsättningar bildad vidsträckt sandbank,

men till dess en sådan blifvit upptagen, kunde öfverförandet af gods

till de mera djupgående fartygen ske i pråmar. Kostnaden för de elfarbeten,

som blefve nödvändiga för att bereda en farled af 20 fots djup,

hade af väg- och vattenbyggnadsstyrelsen beräknats komma att uppgå

till 500,000 kronor; och ehuru denna reglering icke behöfde omedelbart

utföras, vore det dock önskligt, att den komme till stånd inom en icke

alltför aflägsen tid.

Domänstyrelsen, t. f. chefen för generalstaben och Eders Kongl. Maj:ts

befallningshafvande i Vesterbottens län, hvilka hörts i ärendet, hade alla tillstyrkt

banans utförande; och hade härvid Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande

i utlåtande den 17 mars 1894 anfört, att frågan om förläggande

af en sidobana från Vännäs till Umeå och hafvet, om ock med något

längre sträckning till Djupvikens och Holmsunds lastageplats, sedan länge

utgjort ett önskningsmål för länets befolkning, ehuru åtskilliga svårigheter

och olägenheter varit förknippade med att förlägga banans slutpunkt

till Holmsund, samt att Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande

ansåge dessa olägenheter vara till största delen afhjelpta genom förslaget

att förlägga banans slutpunkt till Storsandskär. Af en beskrifning

öfver farleden mellan Storsandskär och Storfjärden, som Eders

Kongl. Maj:ts befallningshafvande infordrat från ordföranden i Umeå stads

hamndirektion och lotsåldermannen vid Bredskärs lotsstation, framginge,

att året 1893 farledens minsta djup vid lägsta vattenstånd utgjort 3,5

meter, och detta på en sträcka af endast 450 meter, samt att bottnen

vore så lös, att farleden genom muddring utan nämnvärda kostnader

med lätthet borde kunna fördjupas till 4,5 meter. Vid sådant förhållande

kunde nästan alla större kustbåtar, af hvilka en del redan då

s. 5 Kontrollera mot PDF

Riksdagens Skrifvelse N:o 103. 5

alltid ginge upp till staden, lasta och lossa vid Storsandskär. Hvad

åter vidkomme mera djupgående fartyg, kunde lastningen lämpligen

verkställas genom pråmar, hvilka äfven vid Holmsund och Djupviken

i allmänhet användes vid inlastning af trävaror, emedan lastningen derigenom

ansåges gå lättare och bättre. Den sträcka, som pråmarne

behöfde bogseras, vore också, såsom utgörande endast 2,400 å 3,000

meter, af ringa betydenhet. I öfrigt hade Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande

velat bemärka, att, enligt hvad ett bifogadt utdrag ur

lotsjournalen vid ofvannämnda lotsplats utvisade, jemförelsevis få lastade

fartyg varit 5,5 meter djupgående, i följd hvaraf farledens fördjupande

till 6 meter för närvarande syntes vara obehöfligt, helst som vattenståndet

under vanliga förhallanden vore omkring en meter högre, än

när det vore lägst.

På framställning af Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande hade

härefter Vesterbottens läns landsting enligt skrifvelse den 5 oktober

1894 beslutit, att, under förutsättning, att Riksdagen 1895 beslöte

anläggande af omförmälda sidobana från Vännäs till Umeå och vidare

till Storsandskär, bland annat upplåta all mark till banbyggnaden, der

den ej ginge öfver Umeå stads område, hvarjemte stadsfullmägtige i

Umeå den 2 november 1894 beslutit, att Umeå stad under enahanda

förutsättning som länets landsting skulle åtaga sig samma förpligtelser

för den del af banan, som ginge öfver stadens områden.

Sedan jern vägsstyrelsen i skrifvelse till Eders Kongl. Maj:t den

22 december 1894 förnyat sin hemställan om aflåtande af proposition

till Riksdagen rörande anläggning af sagda bana, hade ärendet den 8

mars 1895 föredragits i statsrådet, hvarvid dåvarande departementschefen

bland annat anfört följande:

»Hvad beträffar upptagandet af en djupare segelränna från Storsandskär

till Storfjärden, hvilken fråga jernvägsstyrelsen i sin skrifvelse

den 22 februari 1894 berört, så torde genom hvad Eders Kongl. Majrts

befallningshafvande anfört vara utredt, att några vidlyftiga arbeten i

detta afseende icke på länge lära erfordras; och för öfrigt torde hela

denna fråga i första hand vidkomma Umeå stad»;

och hade departementschefen med stöd af den i ärendet förebragta

utredning hemstält, att Eders Kongl. Maj:t måtte föreslå Riksdagen att,

under förbehåll, att ofvan angifna vilkor om kostnadsfri upplåtelse af

mark m. m. iakttoges, bevilja för anläggning af en bibana från norra

stambanan vid Vännäs till Umeå och vidare till Storsandskär samt denna

banas utrustning med trafikm åt eriel 2,600,000 kronor.

Proposition i ärendet hade samma dag till Riksdagen aflåtits; och

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Riksdagens Skrifvelse N:o 103.

sedan statsutskottet hemstält om bifall till propositionen, hade hvad

utskottet sålunda hemstält af Riksdagen bifallits.

Arbetena å banan hade påbörjats i juni 1895 och bandelen Vännäs—Umeå

öppnats för allmän trafik den 29 september 1896.

Bandelen Umeå—Storsandskär åter vore ännu ej fullbordad. Den

i förslaget upptagna bron öfver norra elfgrenen vore färdigbyggd och

jernvägsspåret utlagdt fram till Storsandskär, der jemväl kajbyggnad

påbörjats. Enligt hvad revisorerne inhemtat, hade arbetena å bandelen

numera afbrutits i anledning af från fjerde jernvägsdistriktets förvaltning

inkommen anmälan, att kajens fullbordande äfvensom uppförandet af

de å Storsandskär afsedda byggnaderna tills vidare vore utan ändamål,

enär elfven ej ännu uppmuddrats på sätt, förslaget förutsatt, och fartygen

sålunda ej kunde ingå.

Den utanför de påbörjade kaj byggnaderna varande sandbanken

hade under de senare åren tillväxt så betydligt, att kajen ej vidare

vore tillgänglig ens för mindre fartyg. Umeå stad hade för betydande

kostnad inköpt ett större mudderverk och dermed påbörjat muddring

utanför elfmynningen, utan att dock vid af jernvägsstyrelsen framstäld

förfrågan fullt tillförlitliga meddelanden kunnat erhållas rörande arbetets

fortgång och utsigterna för detsammas afsilande. Enligt meddelande

från jernvägsstyrelsen belöpte sig ungefärliga kostnaden för de å bandelen

mellan Umeå och Storsandskär hittills verkstälda arbeten till

285,800 kronor, och beräknades återstående kostnaden för bandelens

fullbordande till omkring 105,000 kronor.

Revisorerne hade fäst sin uppmärksamhet vid hvad sålunda förekommit,

och hade det dervid förefallit dem, som om de undersökningar

och beräkningar, hvilka legat till grund för förslaget om banans utsträckande

till Storsandskär, icke varit af den fullständighet, som man

i betraktande af frågans betydenhet haft anledning antaga.

Revisorerne förmenade, att försigtigheten fordrat, att man i förväg

förskaffat sig tillförlitliga garantier för att Umeå stad komme att verkställa

erforderlig muddring från Storsandskärs kaj ut till Storfjärden.

Något aftal med staden angående elfvens muddring hade emellertid

icke träffats, ehuru det oförtydbart förutsatts, att staden skulle bestrida

kostnaderna för detta arbete. En sådan förutsättning syntes enligt

chefens för civildepartementet ofvan angifna yttrande till statsrådsprotokollet

hafva förelegat vid ärendets föredragning i statsrådet, samt framginge

jemväl af kostnadsförslaget för banans utförande, hvilket upptoge

allenast en post å 36,000 kronor för muddring vid kajerna.

Enligt revisorerne tillhandakommen uppgift hade Umeå stad nu
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Rilcsdagens Skrifvelse N:o 103.

mera beslutat att låta uppmuddra en ränna af 14 fots djup genom

elfven direkt fram till stadens hamn. Sattes ett sådant företag i verket,

måste, enligt revisorernes förmenande, banans utsträckande till Storsandskär

komma att för trafiken blifva af ganska ringa betydelse. Det

torde nemligen icke kunna betviflas, att under sådana förhållanden

Umeå komme att blifva den hufvudsakliga slutstationen för banans

såväl person- som varutrafik.

Möjligen skulle kunna ifrågasättas, att Storsandskär i allt fall

vore en behöflig slutstation, i det att för den trävarutrafik, som efter

banan kunde väntas uppkomma, vid Umeå stad med dess relativt trånga

stationsområde icke skulle finnas erforderligt utrymme för virkesupplag

m. m. Revisorerne hölle emellertid före, att trävarutrafiken på banan

svårligen kunde blifva af synnerligen stor omfattning.

Under nuvarande förhållanden, då på grund af konkurrensen

produktionskostnaderna måste nedbringas till det yttersta, hade det alltmer

visat sig såsom en nödvändighet att för virket så långt som möjligt

använda den billigaste transportformen, eller detsammas framflottande i

oförädladt skick, och följden häraf hade blifvit, att, såsom erfarenheten

gåfve vid handen, trävaruförädlingsindustrien mer och mer dragit sig

ned till kusterna. Det vore visserligen icke revisorerne obekant, att på

öfriga bibanor, hvilka förenade norra stambanan med städer utefter

kusten, jemförelsevis ansenliga partier försågadt virke årligen transporterats,

men revisorerne förestälde sig, att, för så vidt detta förhållande

komme att för framtiden fortfara, sådant måste bero på säregna omständigheter,

hvilka vid här ifrågavarande bibana icke hade någon

motsvarighet. Enligt hvad revisorerne inhemtat, funnes för närvarande

utefter Ume elfs öfre lopp endast ett sågverk af betydenhet, och försågningen

jemväl vid detta verk hade under de senare åren alltjemt

förminskats, hvaremot de stora sågverk, genom hvilka virket i skogarne

utefter elfven hufvudsakligen tillgodogjordes, samtliga vore belägna vid

eller i närheten af elfvens mynning. Under sådana förhållanden och

då föga anledning funnes att förmoda, att sågverk eller andra förädlingsverk

framdeles mer än hittills skulle komma att i afsevärd utsträckning

förläggas utefter elfvens öfre lopp, syntes det revisorerne

svårligen kunna antagas, att trävarutransporten utefter banan skulle

blifva af större omfattning, än att vid Umeå station tillfredsställande

utrymme för upplagsplatser m. m. skulle kunna beredas.

Såsom det af jernvägsstyrelsen upprättade förslaget till ifrågavarande

jernvägsanläggning antydde, hade planen att omedelbart utsträcka

banan till Storsandskär väsentligen varit byggd på nödvändig
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

B Riksdagens Skrifvelse N:o 103.

heten att, medan det ännu utan några afsevärda kostnader kunde ske,

för jernvägens räkning försäkra sig om ön Storsandskär såsom en

synnerligen vidsträckt och lämplig lastageplats, hvilken, om ock ej för

det dåvarande af behofvet påkallad, framdeles möjligen kunde blifva

behöflig; och hade det, enligt hvad för revisorerne uppgifvits, förutsatts,

att hela denna ö skulle ingå i Vesterbottens läns landstings blifvande

upplåtelse af jord till jernvägen. Så hade emellertid icke skett. Enligt

hvad ofvanberörda skrifvelse af den 5 oktober 1894 utvisade, hade

landstinget i hufvudsak endast upplåtit mark till banbyggnaden samt

till bevakningsområden, hållplatser, bangårdar och dylikt. Ej heller

sedermera hade, så vidt revisorerne hade sig bekant, någon framställning

gjofts om förvärfvande för jernvägens räkning af ön i dess helhet;

och kunde med anledning häraf, enligt revisorernes förmenande,

antagas, att en förändrad uppfattning hos myndigheterna uppstått

rörande behofvet af Storsandskär såsom lastageplats samt att det ofvan

angifna skälet ej längre kunde anses innebära tillräcklig grund för

jernvägsbvggnadens framdragande dit.

Revisorerne, som ansåge, att under nuvarande förhållanden Storsandskär

icke vore lämplig slutpunkt för denna jernväg, och som bestämdt

hölle före, att vid en eventuel uppmuddring af elfven direkt fram till

Umeå stad ifrågavarande jernvägslinie komme att blifva ännu mer betydelselös,

hade derför velat uttala den mening, att arbeten å denna handels

fullbordande borde inställas, åtminstone intill dess visshet vunnits,

när och i hvilken utsträckning elfvens uppmuddring vore att emotse.

Jernvägsstyrelsen, hvars yttrande infordrats med anledning af

revisorernes förevarande anmärkning, har uti afgifvet utlåtande den 18

januari innevarande år anfört, att hvad anginge revisorernes uttalande,

att tillförlitliga garantier för att Umeå stad komme att verkställa erforderlig

muddring från Storsandskärs kaj ut till Storfjärden bort i

förväg förskaffas, ville styrelsen fästa uppmärksamheten derå, att af

det utaf Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Vesterbottens län,

efter verkstäld utredning om farledens mellan Storsandskär och Storfjärden

beskaffenhet, den 17 mars 1894 afgifna utlåtande öfver förslaget

om ifrågavarande banas anläggande syntes framgå, att vid tiden för

afgifvande af berörda förslag andra arbeten för elfvens upprensning,

än hvad styrelsen i förslaget beräknat för uppmuddring af elfven utmed

Storsandskärs kaj och lastbrygga, icke varit behöfliga för att derstädes

kunna mottaga ända intill 3,5 meter djupgående fartyg eller nästan

alla större kustbåtar. I allt fall skulle icke hafva erfordrats några

nämnvärda kostnader för att få farleden mellan Storsandskär och Stor
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Riksdagens Skrifvélse N:o 103.

fjärden uppmuddrad till 4,5 meters djup, och enär lastningen af de

mest djupgående fartygen lämpligen ansetts kunna, på sätt annorstädes

med fördel egt rum, verkställas genom pråmar, hade allenast uttalats

såsom ett önskningsmål elfvens uppmuddring till ett för dessa fartyg

erforderligt djup.

Efter denna genom Eders Kong!. Maj:ts befallningshafvandes försorg

yerkstälda utredning rörande farledens beskaffenhet och särskildt vattendjupet

hade, enligt styrelsens förmenande, icke förefunnits någon anledning

att ifrågasätta de af revisorerne nu antydda garantier. Vid tidpunkten

för uppgörandet af förslaget till ifrågavarande bansträcka

måste, såsom ock framginge af chefens för civildepartementet af revisorerne

åberopade uttalande till statsrådsprotokollet den 8 mars 1895,

frågan om den ifrågasatta uppmuddringen, åtminstone hvad beträffade

de mera djupgående fartygen, i första hand vidkomma Umeå stad.

Enligt hvad styrelsen inhemtat, hade jemväl stadsfullmägtige i Umeå

den 10 juli 1896 fattat beslut om uppmuddring af Ume eif till den

omfattning, hamndirektionen kunde finna för samfärdseln nödig och

nyttig, samt om inköp af ett mudderverk och en elevator. I anledning

häraf hade ock hamndirektionen beslutit dels den 27 augusti 1897 »att

muddra intill 14 fots djup efter nuvarande vattenstånd» och dels den 23

maj 1898. »att muddringen för året skulle börja nedanför Öfisket och

bedrifvas mot staden, dock endast till mindre djup, för att vinna erfarenhet,

huruvida icke strömmen visade benägenhet att uppskära rännan vidare,

och att på grundet midt emot Tufvan åtgärder skulle vidtagas för

uppläggande af mudder, då muddringen komme att der bedrifvas längre

fram på sommaren. Muddringsarbeten hade också, enligt hvad styrelsen

inhemtat, utförts i farleden, i det att under år 1897 upptagits omkring

28,000 kubikmeter utanför stadens kaj och under år 1898 20,000

kubikmeter från det stora grundet vid elfvens mynning ute vid Storfjärden.

I anledning af hvad revisorerne i öfrigt framhållit, tilläte sig

styrelsen anföra, att, äfven om utrymmet vid Umeå station och hamn

skulle kunna under de närmaste åren medgifva anordnandet af upplagsplats

derstädes för den väntade trafiken af, bland annat, trävaror och

tjära, denna trafik dock, enligt styrelsens förmenande, inom fä år kunde

förväntas hafva uppnått den betydenhet, att utrymmet vid Umeå blefve

otillräckligt. Härför kunde åberopas erfarenheter från andra sidobanor

till Norrlands kuststäder. Enligt senast tillgängliga uppgifter angående

trävarutransporter å jernväg till dessa kuststäder, hade under år 1897

Bih till Riksd. Prot. 1899. 10 8aml. 1 Afd. 1 Band. 23 Käft. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Riksdagens Skrifvelse N:o 103.

befordrats till Söderhamn ej mindre än 241,702,3 ton trävaror, till

Hudiksvall 90,687,5 ton, till Sundsvall 35,018,7 ton och till Örnsköldsvik

15,455,5 ton, hvilket gods afsändts från stationer belägna ända till

100 kilometer eller derutöfver från utskeppningsorten. Några säregna

förhållanden vid dessa sidobanor, hvilka i fråga om bansträckan Vännäs

-—Storsandskär icke skulle hafva någon motsvarighet, ansåge styrelsen

ej förefinnas. Vid de andra sidobanorna hade virkesegarne funnit med

sitt intresse förenligt att för ett bättre tillgodogörande af de mindre

virkesdimensionerna anlägga sågverk och andra förädlingsverk invid

vattendragen inuti landet. All anledning vore nu att antaga, att en

likartad utveckling af träförädlingsindustrien vore att förvänta äfven i

trakten norr och söder om Vännäs, i det att, när virkesegarne, så att

säga, inpassat sig i de förändrade förhållanden, som genom jernvägens

anläggning uppstått, sågverk och andra industriella anläggningar för

virkets förädling med all sannolikhet skulle komma att uppföras utefter

den del af stambanan, som genom ifrågavarande sidobanas tillkomst

nu erhållit en utfartsled. Redan nu vore anlagda mindre sågverk i

närheten af Hörnsjö och Vindelns stationer, och vid Nyåker vore ett

dylikt under byggnad.

Vidare ville styrelsen påpeka, att den utmed sidobanan genom

en tätt befolkad bygd framflytande Ume eif bildade både vid Norrfors

och Baggböle storartade vattenfall, invid hvilka funnes plats för betydande

industriella verk, för hvilka Storsandskär med sitt stora utrymme

för upplag skulle blifva den mest lämpliga utskeppningsort.

Äfven från statens egen synpunkt vore, enligt styrelsens mening,

jernvägsförbindelsens utsträckning till Storsandskär af behofvet påkallad,

i det att nemligen å den omkring 400 kilometer långa sträckan

från Örnsköldsvik till Luleå nu icke funnes någon punkt, hvarest för

stambanan behöfligt kol kunde lossas. Denna brist skulle med sidobanans

fullbordande och farledens erforderliga uppmuddring komma

att afhjelpas genom anordnande af upplag för stenkol vid Storsandskär.

Då emellertid med de af Umeå stad vidtagna åtgärder för elfvens

uppmuddring ännu ej syntes hafva uppnåtts tillfredsställande resultat

samt det enligt styrelsens förmenande vore tydligt, att genom de förändrade

förhållanden, som i afseende å elfvens uppmuddring under

senaste tid i ej väntad utsträckning inträdt, frågan om upptagande af

en ränna i farleden från Storfjärden åtminstone till Storsandskär inträdt

i ett nytt skede, funne styrelsen, i hufvudsaklig öfverensstämmelse

med revisorerne, att arbetet å bansträckan Umeå—Storsandskär

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Riksdagens Skrifvelse N:o 103.

icke borde återupptagas, förrän visshet vunnits, om och när elfvens

uppmuddring vore att motse; och hade styrelsen för afsigt att för

sådant ändamål inleda underhandlingar med stadsfullmägtige i Umeå

i syfte att åstadkomma en planmessig reglering och uppmuddring till

erforderligt djup af Ume eif mellan Storsandskär och Storfjärden.

Enligt Riksdagens förmenande är Storsandskär en lämplig och

naturlig utskeppningsplats för ortens produkter; och synes vid sådant

förhållande jernvägens utsträckning till denna plats vara af omständigheterna

påkallad, helst utrymmet invid Umeå icke lärer medgifva anordnandet

derstädes af större upplagsplatser för sådana skrymmande produkter

som trävaror och tjära m. m.

Arbetet å bandelen Umeå—Storsandskär anser Riksdagen dock

ej böra återupptagas förr, än, efter det fullständiga undersökningar

af vattenförhållandena i Ume eif omkring ön Storsandskär och i den

närmare elfmynningen belägna Storfjärden blifvit genom sakkunniga

personer verkstälda, fullt betryggande aftal blifvit med Umeå stad träffadt

angående segelrännas öppenhållande till erforderligt djup emellan Storsandskärs

kaj och elfmynningen; och synes så mycket större skäl härtill

förefinnas, som bandelens trafikerande är helt och hållet beroende af

sjökommunikationernas ordnande, men å andra sidan, sedan staden

Umeås hamnområde numera så utvidgats, att det sträcker sig långt

utanför Storsandskär, stadens skyldighet i afseende å segelrännans

öppenhållande för trafiken synes vara stäld utom allt tvifvel.

^Vidare har Riksdagen velat framhålla, att det torde vara nödvändigt

att före arbetenas återupptagande å ifrågavarande handel åtgärder

vidtagas för att staten må vara tillförsäkrad eganderätten till

så stor del af ön Storsandskär, som för jernvägsanläggningen samt

dertill hörande anstalter och upplagsplatser må kunna anses blifva

erforderlig.

Då emellertid det synes ligga vigt deruppå, att ofvannämnda förhållanden

varda, så fort ske kan, ordnade, får Riksdagen anhålla, att

Eders Kongl. Maj:t täcktes dels låta verkställa utredning angående

vattenförhållandena i Ume eif i hvad de kunna inverka på öppenhållandet

af en segelränna från Storsandskär till hafvet samt derefter

bringa till stånd en bestämd öfverenskommelse med Umeå stad angående

en sådan rännas upptagande och underhållande, dels ock meddela

föreskrift, att arbetena å bandelen Umeå—Storsandskär icke må

återupptagas, förr än berörda utredning och öfverenskommelse åvägabragts.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Riksdagens Skrifvelse N:o 103.

Öfverintendentsembetet.

Sedan förste landtmätaren i Vesternorrlands län i skrifvelse till

landsköfdingen i länet framhållit, att den för närvarande till landtmäterikontor

upplåtna lokal vore alltför inskränkt och att således behofvet

af större utrymme för förvaring af landtmäterikontorets handlingar

vore en tvingande nödvändighet, samt landshöfdingen i skrifvelse till

Eders Kongl. Maj:t den 30 oktober 1895, förutom yttrande angående

andra embetslokaler, derom nu ej vore fråga, vitsordat den af förste

landtmätaren anmärkta brist på utrymme i hans embetslokal, hade,

enligt hvad i revisionsberättelsen meddelas, öfverintendentsembetet efter

erhållen remiss i skrifvelse den 12 november 1896 till Eders Kongl.

Maj:t afgifvit utlåtande i detta ämne och anfört, bland annat, att de

till landtmäterikontoret upplåtna rummen i landsstatshusets i Hernösand

bottenvåning, hvilka rum sammanlagdt innehölle en ytvidd af allenast

39,04 qvadratmeter, vore för kontorets behof otillräckliga och tillika,

såsom saknande brandfritt förvaringsrum för de vigtigare bland de

kartor och andra handlingar af i många fall oersättligt värde, hvilka

måste finnas att tillgå uti länets landtmäterikontor, för ändamålet icke

fullt lämpliga.

Beträffande frågan om anskaffande åt landtmäterikontoret af annan

tillräckligt rymlig och för ändamålet tjenlig lokal, ansåge sig öfverintendentsembetet

böra omnämna, att en för landtmäterikontorets inrymmande

i alla afseenden synnerligen passande dylik funnes uti det i

närheten af landsstatshuset belägna, kronan jemväl tillhöriga länsresidenset.

I bottenvåningen af sistnämnda byggnad, som vore helt och

hållet till boställe åt landshöfdingen i länet anslagen, funnes nemligen

en lägenhet, bestående af fem rum jemte ett af nuvarande boställshafvaren

inredt kassahvalf, hvilken lägenhet, som innehölle en sammanlagd

ytvidd af omkring 124 qvadratmeter, vore af boställshafvaren till

kontorslokal uthyrd samt således och med hänsyn jemväl dertill, att

landshöfdingebostället, nämnda lägenhet oräknad, innehölle i bottenvåningen

2 rum, kök och tvättstuga, i våningen en trappa upp 11 rum

och tambur samt i våningen 2 trappor upp likaledes 11 rum eller tillhopa

24 rum, syntes vara för landshöfdingen obehöflig.

I häröfver till Eders Kongl. Maj:t afgifvet utlåtande hade Eders

Kongl. Maj:ts befallningshafvande i länet, med anmälan att den af

öfverintendentsembetet omförmälda lägenhet jemte ett rum å norra

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Riksdagens Skrifvelse N:o 103.

sidan af den genom residenset löpande förstuga och ett förvaringsrum

för upplag af ved vore af nuvarande landshöfdingen under hans tjenstetid

för en hyra af 1,800 kronor uthyrd till två enskilde personer, förklarat,

hvad den af öfverintendentsembetet föreslagna lägenhetens lämplighet

till lokal för landtmäterikontoret beträffade, att Eders Kongl.

Maj:ts befallningshafvande, lika med öfverintendentsembetet, ansåge

densamma dertill vara i alla afseenden synnerligen passande.

Efter inhemtande af hvad sålunda i detta ärende förekommit,

hade revisorerne vid det besök, som revisorerne, enligt hvad förut i

berättelsen finnes meddeladt, aflagt i staden Hernösand, tagit i betraktande

den af landtmäterikontoret disponerade lokal och funnit densamma,

på sätt af myndigheterna vitsordats, vara synnerligen inskränkt

och för ändamålet otjenlig.

Med afseende härå hade revisorerne velat uttala den mening, att

ofvannämnda lägenhet i länsresidenset, hvilken icke syntes vara för

landshöfdingen i länet behöflig, måtte efter nuvarande tjensteinnehafvarens

afgång tagas i anspråk för kronans räkning för att till länets

landtmäterikontor upplåtas.

I fråga om hvad revisorerne sålunda andragit rörande beredande

af ny lokal för landtmäterikontoret i Vesternorrlands län har öfverintendentsembetet

uti utlåtande den 3 sistlidne januari förmält sig så

mycket mindre hafva något att för sin del erinra, som, på sätt äfven

revisionsberättelsen framginge, embetet inför Eders Kongl. Maj:t förordat

att för ändamålet i fråga måtte anordnas just den lägenhet, som

jemväl revisorerne funnit härför tjenlig.

Då, enligt hvad i ärendet blifvit upplyst, de till landtmäterikontor

upplåtna rummen i landsstatshuset i Hernösand äro för kontorets behof

otillräckliga och då den af revisorerne omförmälda lägenhet inom länsresidenset,

som är af landshöfdingen i länet till enskild person uthyrd,

icke kan anses vara för landshöfdingen behöflig, har Riksdagen funnit

att sistnämnda lägenhet, på sätt revisorerna framhållit, bör, när sådant

kan ske utan förnärmande af annans rätt, upplåtas till landtmäterikontor,

dertill densamma med fördel lärer kunna användas.

Med afseende härå och under erinran, att lägenheter uti landshöfdingeresidensen

i Stockholm och Nyköping, som förut varit af landsliöfdingarne

uthyrde, sedermera blifvit vid boställsinnehafvarnes afgång

från landshöfdingebeställningarna frånskilda från boställena, får RiksBih.

till Rilcsd. Prot. 1899. 10 Sami. 1 Afd. 1 Band. 23 Häft. 3

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Riksdagens Skrifvelse N:o 103.

dagen anhålla, att Eders Kongl. Maj:t vid nuvarande laudshöfdingens

i Vesternorrlands län afgång från befattningen må taga i ompröfning,

huruvida ifrågavarande, inom landshöfdingeresidenset i Hernösand belägna,

till enskild person uthyrda lokal må tagas i anspråk för kronans

räkning till annat ändamål.

Stockholm den 10 maj 1899.

Med undersåtlig vördnad.

STOCKHOLM, ISAAC MARCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1899

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.