Sök i Ratio Lex

Skrifvelse till Konungen i anledning af inom Riksdagen väckta motioner i fråga om åtgärder för beredande af möjlighet för mindre bemedlade att förvärfva sig egna hem.

1899-05-13 · 10 sidor, varav 8 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 8 av 10 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Rskr. 1899:135, Skrifvelse till Konungen i anledning af inom Riksdagen väckta motioner i fråga om åtgärder för beredande af möjlighet för mindre bemedlade att förvärfva sig egna hem.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Riksdagens Skrifvelse N:o 135.

1

Av o i3<5.

Uppläst och godkänd af Första Kammaren den 13 maj 1899.

— — — — Andra Kammaren den 13 —■'' —

Riksdagens skrifvelse till Konungen i anledning af inom Riksdagen

väckta motioner i fråga om åtgärder för beredande

af möjlighet för mindre bemedlade att förvärfva sig

egna hem.

(Statsutskottets utlåtande n:o 93.)

Till Konungen.

Inom Riksdagen hafva väckts följande förslag i fråga om åtgärder

för beredande af möjlighet för mindre bemedlade att förvärfva sig

egna hem, nemligen:

dels att Riksdagen ville hos Eders Kongl. Maj:t anhålla, att Eders

Kongl. Maj:t täcktes lata utreda, huruvida och i hvilken omfattning

staten kunde anses böra medelst lån med låg ränta och lång amorteringstid

understödja arbetarne på landsbygden i deras sträfvan att

förvärfva egna hem, samt till Riksdagen inkomma med det förslag,

hvartill denna utredning kunde föranleda;

dels att Riksdagen behagade i skrifvelse till Eders Kongl. Maj:t

anhålla, att Eders Kongl. Maj:t täcktes låta utarbeta och för Riksdagen

framlägga förslag rörande lån af statsmedel åt mindre bemedlade för

liih. till Iiiksd. Vret. 1899. 10 Sand, 1 Afl. 1 Band, 31 ljuft. (N:o 135.) 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Riksdagens Skrifvelse N:o 135.

att skaffa sig egna kem, samt till de bestämmelser som i sammanhang

dermed kunde anses erforderliga; samt

dels att Riksdagen ville i skrifvelse till Eders Kongl. Maj:t anhålla,

att Eders Kongl. Maj:t täcktes låta utreda den så kallade egnahems-frågan,

så väl med afseende å denna frågas betydelse för vårt

fosterland i politiskt, socialt, ekonomiskt och sedligt hänseende som

ock med afseende å den form och de betingelser, under hvilka i vårt

land egna hem åt mindre bemedlade skulle kunna eventuelt genom

statens mellankomst beredas, samt derefter till Riksdagen inkomma

med de förslag till frågans lösning, hvartill denna utredning kunde

gifva anledning.

Till stöd för det förstnämnda af dessa förslag har af motionären

anförts följande.

Att de hittills i vårt land gjorda försöken att på lagstiftningens

väg trygga arbetsklassen mot de ekonomiska vådor, af hvilka denna

klass mer än andra hotades, icke haft framgång, vore icke, enligt motionärens

förmenande, beroende på bristande intresse hos någon af

statsmagterna, utan derpå att den rigtning, i hvilken försöken skeft,

icke varit den rätta. Den obligatoriska arbetareförsäkringens idé, hemtad

från Tyskland, hade icke ens i sitt hemland vunnit odeladt bifall,

utan erkändes det derstädes allmänt, att densammas genomförande icke

förminskat det sociala missnöjet. Hos oss hade man i tid beaktat vådorna

af en sådan försäkring, det orättvisa gynnande af en klass på

andra klassers bekostnad, som densamma innebure, tvångets menliga

inverkan, faran af den fondbildning, som försäkringen förutsatte, äfvensom

att densamma stode i strid med det hos oss brukliga och naturliga

sättet att lemna understöd åt behöfvande hufvudsakligen in natura.

Lyckligtvis kunde samma mål efter motionärens mening nås genom

andra medel, hvilka icke vore förenade med sådana olägenheter, nemligen

genom statens ingripande för att bereda arbetsklassen på landet

egna hem.

Att frågan dervid borde begränsas till arbetsklassen på landet,

berodde på flera skäl. Dels vore det oförnekligt, att arbetarne på landet

i många afseenden lefde under mindre lyckliga förhållanden än

arbetarne i städerna. Statens ingripande till förmån för stadsarbetaren

vore derför mindre behöfligt, på samma gång man skulle kunna hoppas,

att en förbättring i berörda hänseende af landtarbetarens ställning

skulle motverka den allt mer tilltagande strömningen af arbetare till

städerna och i någon mån råda bot å den redan nu förefintliga bristen

på landtbruksarbetare. Dels egde stadsarbetarne med deras rikare till
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Riksdagens Skrifvelse N:o 135.

gång på penningar och större lätthet att associera sig möjlighet att

sjelfva förskaffa sig egna hem, i den mån behof af sådana hos dem

framträdde. Dels gjorde de hygieniska fördelar, som med egna hem

vore förenade, sig företrädesvis gällande å landet. Dels kunde man

förutse, att ett allsidigt genomförande af den ifrågasatta reformen skulle

ställa så stora anspråk på statsverket, att begränsning vore nödvändig.

Att arbetarne på landet i regel lefde i afsaknad af egna hem

med dertill hörande större eller mindre områden jord berodde, såsom

motionären vidare anför, derpå, att erforderliga penningmedel för förvärfvande

af egna hem icke funnes för dem tillgängliga, och vore det

i detta afseende som det enligt motionärens förmenande vore önskvärd

t, att staten räckte arbetarne en hjelpsam hand genom att blifva

deras förlagsgifvare på billiga vilkor. Statens framträdande såsom förlagsägare

i liknande fall vore något för vårt land långt ifrån okändt.

Motionären ville särskildt erinra om de så kallade odlingslånen, enär

han förestälde sig, att utlåningen af statsmedel till förvärfvande af

egna hem i mångt och mycket skulle kunna ordnas efter samma grunder

som dessa.

Hufvudtanken skulle vara, att staten upptoge lån till belopp, som

pröfvades skäligt, och deraf i sin ordning försträckte de arbetare, som

önskade förvärfva egna hem, för sådant ändamål erforderliga medel

under närmare bestämda vilkor, rörande hvilka särskildt förtjenade att

framhållas önskvärdheten af att amortering tillätes ske på mycket lång

tid, samt att räntan sattes så lågt som för staten vore möjligt. Härigenom

skulle säkerligen lånevilkoren för arbetaren kunna ställas så

fördelaktigt, att han med en årlig afgift, icke större än den han i vanliga

fall erlade i hyra för sin bostad, inom ett antal år amorterade lånet

och sålunda utan känbara uppoffringar så väl åtnjöte fördelen att hela

tiden bo i eget hem som ock vid amorteringstidens slut i detta hem

egde en sparad kapitaltillgång. Rörande den säkerhet, som skulle erfordras

för lånens beviljande och för desammas användande för uppgifvet

ändamål, förestälde sig motionären, att praktiska bestämmelser

utan svårighet skulle kunna träffas. För den händelse sådant befunnes

lämpligt, kunde till större säkerhet för de låntagande arbetarnes familjer,

i likhet med hvad utomlands flerstädes egde rum, lånerörelsen

kombineras med lif- och lifränteförsäkring af låntagarne.

Maximibelopp för de särskilda lånen borde fastställas i kategorier,

vexlande efter låntagarens behof och öfriga förhållanden. Det blefve

ock af nöden att förbehålla staten pröfningsrätt af de lokala betingelserna,

då olika platser kunde vara olika lämpliga för anläggning af

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Riksdagens Skrifvelse N:o 135.

egna hem. Likaledes borde bestämmas, att någon jord, åtminstone trädgårdsland,

städse skulle vara förenad med bostäderna, hvaremot i öfrigt

några allmänna bestämmelser icke komme att erfordras rörande omfånget

af de egna hemmen, utan detsamma borde öfverlemnas åt låntagarens

godtycke inom de gränser, som lånesummans storlek uppdroge.

Naturligt vore, att individuella och faktiska förhållanden i sådant afseende

måste föranleda till stora olikheter. Lånerörelsen borde nemligen

i motionärens tanke omfatta alla klasser åt landtarbetare, både jordbruks-

och industriarbetare; och vore det härvid gifvet, att en jordbruksarbetare,

hvilken skulle ur jorden hemta all sin inkomst, behöfde

mycket mera jord än en annan arbetare, som hade hela sin förtjenst

elier åtminstone större delen deraf på annat håll och af det egna hemmet

hufvudsakligen begärde en hostad, liksom ock att jordens beskaffenhet,

brukningssättet, klimatet, afsättningsförhållandena och annat i

skilda delar af vårt land måste göra måttet af den jord, en jordbruksarbetare

behöfde, mycket olika. Såsom ett önskningsmål särskildt vid

arbetares förvärf af jord förtjenade framhållas, att bestämmelserna rörande

jords styckning och lagfart blefve enklare och billigare än nu

vore förhållandet.

Att arbetsklassens förvärfvande af egna hem skulle på densamma

utöfva eu särdeles välsignelserik inverkan i moraliskt, ekonomiskt och

socialt afseende vare, enligt motionärens förmenande, lika otvifvelaktigt

som att möjligheten till sådant förvärf skulle af flertalet bland arbetare

helsas med synnerlig glädje och tacksamhet, såsom innebärande ett

förverkligande af deras käraste önskningar. En egen torfva, en egen

härd vore för de allra fleste, åtminstone i vårt land, något särskildt

tilldragande. Säkerligen skulle också i följd häraf den erbjudna möjligheten

i mycket stor utsträckning anlitas af arbetarne, och deras ekonomiska

ställning derigenom betryggas i en omfattning, som aldrig skulle

kunna genom tvång åstadkommas på en väg, som de motvilligt följde.

Ett eget hem innebure en sparad penning så god som någon annan

och vore ett godt skydd mot nöd, vare sig den förorsakades af olycksfall,

sjukdom, ålderdom eller familjeförsörjarens frånfälle.

Trefnaden i de egna hemmen skulle motarbeta böjelsen för utelif

och derigenom befrämja nykterheten. Vissheten att vara oberoende af

hyresvärdar, att icke kunna godtyckligt uppsägas, skulle innebära en

hittills för de flesta arbetare okänd trygghet, särskildt värdefull för

dem med stora familjer, hvilka nu mer än andra ofta vore utsatta för

obehag i sådant afseende. De hygieniska förhållandena, hvilka i våra

dagars arbetarekaserner ofta vore mycket otillfredsställande, skulle i

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Riksdagens Skrifvelse N:o 135.

de egna hemmen blifva väsentligt gynsammare, och intresset samt ansvaret

för den egna härden skulle uppmuntra till renlighet. Brist på

bostad skulle ej längre lägga hinger i vägen för giftermål; med tidigare

giftermål följde en talrikare och kraftigare afkomma, och det nya slägtet

skulle växa upp under goda förutsättningar att få en sund andlig och

lekamlig utveckling.

Socialt skulle arbetarens ställning höjas ett trappsteg, då han

blefve jordegare, och jemväl hans politiska åskådning skulle röna inflytande

af förändringen i hans yttre förhållanden. En person, hvilken

såsom jordegare hade egna intressen, som vore beroende af samfunds- ''

ordningens bestånd, blefve ej gerna socialist eller omstörtningsman.

Erfarenheten lärde, att bofasta arbetare i allmänhet vore utmärkta

både arbetare och medborgare.

Oafsedt dessa för staten synnerligen afsevärda sociala och politiska

följder skulle egna-hem-frågans lyckliga lösning äfven ekonomiskt

för landet i dess helhet medföra en vinst, som säkert skulle på längden

vida öfverväga kostnaderna för förslagets genomförande. Folkökningen

skulle tillföra landet en rikedom af nya arbetskrafter, i samband hvarmed

äfven landets ekonomiska bärkraft och försvarskraft skulle ökas.

Emigrationen skulle aftaga, då tillfälle bereddes arbetaren att i hemlandet,

nå den trygga och sjelfständiga ekonomiska ställning, som han

nu ofta måste söka i främmande land. Den ökade efterfrågan efter

jord skulle medföra uppodlande af de delar af landet, dit odlingen hittills

ej hunnit. Härvid förtjenade att bemärkas, att de förut omnämnda

odlingslånen icke fylde behofvet af understöd till landets uppodlande,

otillräckli ga som de vore särskilt i det afseendet, att de icke lemna de

medel till uppförande af bostäder.

Att frågan om beredande af egna hem åt arbetare förtjenade allt

afseende, borde icke möta någon gensägelse. Men, hvad mer vore, det

vore nödvändigt att just staten toge frågan om hand, då den enskilda

företagsamheten och offervilligheten här alltid måste blifva otillräckliga.

Endast staten egde den möjlighet att i stor utsträckning på billigaste

vilkor anskaffa och utlåna penningar, hvilket för frågans praktiska lösning

vore en oundgänglig förutsättning. Låg ränta och lång amorteringstid

vore lifsvilkor för egna-hem-frågan.

Vidare har i förevarande ämne anförts, att frågan om bildande af

en fond för beredande af lättnader för mindre bemedlade att förskaffa

sig egna hem, vore i mer än ett hänseende af största vigt, för vårt land.

Visserligen hade ju statsmagterna under senare år vidtagit åtgärder för

att underlätta för mindre bemedlade och obemedlade att förvärfva jord,

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Riksdagens Skrifvelse N:o 135.

genom föreskrifter rörande hemmansklyfning, egostyckning och dylikt,

men såväl dertill som till bostäder på land och i stad fordrades penningar.

Utan att någon verklig hjelp i detta hänseende lemnades af

staten, kunde likväl för mången en aldrig så liflig önskan om ett hem

i eget hus ej genomföras; och det behöfdes väl ej att orda om hvad

det i socialt afseende innebure att söka utsträcka möjligheten för befolkningen

i ett land att bilda eget hem samt allt mer väcka känslan

för hemmet och dermed äfven kärleken till det stora gemensamma

hemmet, fosterlandet.

Särskilt i vårt grannland Danmark hade denna fråga också varit

föremål för representationens uppmärksamhet, och år 1897 hade af

folketinget antagits ett lagförslag, som gått ut på att åstadkomma omkring

ett tusen så kallade husmanslotter årligen i fem år, hvilket förslag

landstinget dock ej godkänt.

I vårt land vore nog särskilda förhållanden för stora delar af

Norrland att taga i betraktande vid bedömande af denna fråga, men i

öfriga trakter af Sverige såväl i stad som å landsbygden borde gemensamma

bestämmelser i fråga härom tillämpas.

När det då vore nödigt, att staten trädde emellan för att föra

denna fråga framåt, syntes det, att det skulle kunna ske på så sätt, att

af statsmedel lemnades till mindre bemedlade för att skaffa sig egna

hem å landet eller i stad amorteringslån mot samma ränta och amortering

som den, för hvilken staten kunde erhålla penningar. Dervid

borde bland annat bestämmas, till hvilket värde ungefärligen en lägenhet

eller ett hus i förevarande hänseende skulle få uppgå samt huru

stort belopp staten dertill skulle lemna, hvilket dock till en början, med

hänsyn till det antagligen störa antal lånesökande, ej borde årligen understiga

en summa af två millioner kronor. Lånen åter skulle kunna

utlemnas af riksbanken emot inteckning inom tre fjerdedelar af fastighetens

värde, efter det att Eders Kongl. Maj:ts vederbörande befallningshafvande

låtit verkställa utredning angående låneansökningens befogenhet.

Ytterligare har i en i detta ämne väckt motion andragits följande.

I vårt land hade på enskild väg en både aktningsvärd och beaktansvärd

början blifvit gjord både i ett par städer, särskild! Stockholm

och Göteborg, samt på landsbygden, att kalla egna-hem-frågan till lif

och föra den framåt. Egna-hem-föreningar hade bildats i Östergötland

och derifrån utbredt sig till närgränsande provinser. Man hade från

dessa föreningar gjort försök att intressera landsting, hushållnings
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Riksdagens Skrifvelse N:o 135.

sällskap och Riksdag att genom anslag befrämja rörelsen, hittills, för

så vidt motionären hade sig bekant, utan någon nämnvärd framgång.

Visserligen hade också i vårt land statsmagterna haft uppmärksamheten

hänvänd på önskvärdheten att åt mindre bemedlade bereda

tillfälle att förvärfva mindre jordlotter, men de hittills vidtagna åtgärderna

syntes mera hafva gått i rigtning att kolonisera Norrland och

andra aflägset belägna landsdelar samt genom utdikning och torrläggning

af mossar och sanka utmarker bereda ödlingslägenheter. Hufvudsyftemålet

i de vidtagna åtgärderna syntes nästan mindre hafva varit

en önskan att tillgodose arbetarebefolkningens trängtan efter egna hem

än tast mera eu önskan att så billigt och beqvämt som möjligt få våra

vidsträckta ut- och ödemarker koloniserade och uppodlade, således tillkomna

mera af ren statsekonomisk än social hänsyn. Detta syntes

motionären framgå så väl af Riksdagens skrifvelse i frågan den 14 maj

1891 som af den för jordbrukslägenhetskomitén utfärdade instruktionen.

Riksdagen hade i sin skrifvelse framhållit, att eu talrik befolkning af

sjelfständiga mindre jordbrukare vore i hög grad egnad att gifva samfundsbyggnaden

styrka och trygghet samt vore äfven under vissa förutsättningar

i stånd till att på ett vida fullständigare och intensivare

sätt begagna de i jorden slumrande krafterna, än förhållandet vore med

de störa jordbruken; att det för dessa större jordbruk också skulle

blifva till afsevärd fördel att i sitt granskap hafva en stam af fria

bofasta arbetare att lita på och hvilka vid de helt säkert talrika tillfällen,

då deras eget lilla jordbruk icke lade beslag på deras egen och deras

familjers hela arbetskraft, till egen fördel kunde använda en del deraf

till arbete i det stora jordbrukets och industriens tjenst; att detta sista

mål kunde och borde uppnås hufvudsakligen på privat väg genom afsöndring

från de stora godsen af afsides belägna mindre områden, men

att det på sina ställen nog kunde vara ändamålsenligt, om tillfälle

gåfves att bilda dylika mindre jordlägenheter genom utskiftning i mindre

lotter af sådana statsdomäner, som kunde afyttras, utan att staten derför

behöfde besväras med några egentliga omkostnader. I jordbrukslägenhetskomiténs

utredning och betänkande stäldes heller icke i fråga, att

staten skulle göra något som helst tillskott för att jorden skulle öfverlåtas

åt arbetare på billigare vilkor, än som svarade mot dess fulla

värde. Tvärtom menade komitén, att det vore ådagalagdt, att mindre

jordbruk och byggnadstomter på dertill lämpliga ställen vore så eftersökta,

att det icke behöfde befaras, att staten genom att taga en dylik

^styckning om hand skulle behöfva frukta någon ekonomisk förlust.

I den regeringsproposition i ämnet, som förelagtB 1894 års Riksdag,

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Riksdagens Skrifvelse N:o 135.

var ur komitébetänkandet uteslutet såväl planen om torrläggning af

staten tillhöriga sankmarker som komiténs koloniseringsförslag. Riksdagen

å sin sida plockade ytterligare sönder betänkandet och skärpte

i öfverensstämmelse med regeringsförslaget vilkoren för köpeskillingens

erläggande. I afseende å den för jordbruket ödesdigra öfverflyttningen

af arbetskraft från landet till städerna och andra industricentra har

motionären vidare anfört, att grunden till denna utvandring till städerna,

hvilken äfven hos oss gjort sig märkbar, ehuru ännu så länge i mindre

grad — år 1890 t. ex. minskades i Sverige landtbefolkningen med

5,384 personer, under det att samtidigt städernas befolkning betydligt

ökades — borde sökas i de ekonomiska, psykiska och etiska moment,

hvilka öfver hufvud ligga till grund för vår tids sociala fråga. Trängtan

efter oberoende, en högre social ställning och aktning för personligheten

trängde allt djupare ned i massan i folket. Idealen af vällefnad,

frihet och menniskovärde, som förut ansetts som de s. k. bildade klassernas

privilegium, ville delas af mängden. De intelligenta och kraftiga

personligheterna droge bort för att söka nå dessa ideal, som de

kanske ofta förgäfves — sökte i städerna, de mindre begåfvade och

svagare individerna stannade qvar på landsbygden och avancerade der

tåligt och undergifvet, som far gjort före dem, den sociala rangskalan

uppåt från vaktpojke till dräng och statkarl eller torpare och nedåt

igen till bortauktionerad understödstagare och fattighjon. Samtidigt

liotadeB på många håll jordbruket att gå under till följd af brist på

arbetsfolk.

Vid sådant förhållande måste man med- eller motvilligt, förr eller

senare ordna arbetareförhållandena på landsbygden så — och det visserligen

ej minst i jordegarnes eget intresse —, att. tillfälle bereddes

den ordentlige och skötsamme arbetaren att inom sitt eget yrke, sitt

eget verksamhetsområde kunna klättra stegen uppför till en i någon

mån åtminstone oberoende och sjelfständig samhällsställning,, såsom

egare eller arrendator af eget hem. Härigenom skulle äfven bildas en

fast stam af uppväxande jordbruksarbetare, som mot daglön biträdde

vid sådana större jordbruk, som ej kunde skötas af egaren och hans

närmaste. Äfven skulle utan tvifvel härigenom vår jord komma under

intensivare bruk och kunna föda kanske dubbelt så många yrkesjordbrukare

som nu.

Hushållningssällskapen och landstingen kunde enligt motionärens

förmenande, utan afse värda kostnader i hög grad främja frågans framgång

genom att hvar inom sitt område ställa sig i spetsen för rörelsen,

med råd och dåd understödja den enskilda företagsamheten, väcka

opaginerad Kontrollera mot PDF

Riksdagens Skrifvelse N:o 135.

allmänhetens intresse för saken och genom folkskrifter och anordnande

af föredrag sprida en allmännare kännedom om egna-hem-frågan och

dess välsignelserika verkningar. Staten hade genom sin kring hela

landet spridda jordegendom i vårt land, mera än som förhållandet vore

i de flesta andra länder, redan i sin hand en naturlig möjlighet och

på samma gång det förnämligaste medlet att genom en sannolikt ganska

enkel egostjckning underlätta bildandet af egna hem och dermed äfven

befordra skapandet af ett statsarrendesystem i vid omfattning till väsentlig

fromma för jordbruket. Derjemte måste staten träda emellan

i och för åstadkommande af ett rationelt kreditväsende, genom hvilket

å ena sidan genom billiga, kanske ofta räntefria lån möjlighet skulle

beredas obemedlade stadsborgare att förskaffa sig egna hem, på samma

gång å andra sidan en olycksbringande skuldsättning skulle förekommas.

Den fråga, som nu föreligger, är utan tvifvel af stor vigt. Också

har den ej af Riksdagen lemnats obeaktad. Afsevärda åtgärder för

beredande af egna jordbruk åt obemedlade och mindre bemedlade

hafva af Riksdagen vidtagits; och torde i sådant afseende böra erinras

om Riksdagens beslut angående försäljning af mindre kronolägenheter

samt dess ofvannämnda år 18t)4 gifna medgifvande i fråga om styckning

af och afsöndring från kronodomäner. Riksdagen vill dock ej förneka

att önskligt vore, om ökade tillfällen till förvärfvande af egna hem

kunde beredas den del af befolkningen, som deraf är i behof. Härvid

har Riksdagen emellertid trott sig finna, att åtgärder i förenämnda

syfte för närvarande böra inskränkas till underlättande af tillfälle för

mindre bemedlade arbetare att å landsbygden förvärfva denna förmån.

Frågor angående anordnande af arbetarebostäder inom städerna torde

nemligen vara af helt annan innebörd än dem, som afse beredande af

egna hem å landsbygden. Dervid torde dock höra erinras, att åtgärder

till underlättande för arbetare att förskaffa sig egna hem å landet synas

böra afse äfven de obemedlade arbetare inom städerna, för hvilka förhållandena

medgifva, att de kunna bo å närliggande landsbygd.

Det har framhållits, att ifrågavarande ändamål skulle kraftigt

främjas, om tillfälle kunde beredas dem, som sökte förvärfva sig egna

hem, att mot billiga vilkor erhålla lån af staten. Riksdagen har visserligen

ansett, hvad i sådant afseende blifvit anfördt, vara värdt, att

uppmärksammas; men då någon utredning i detta ämne icke föreligger,

har Riksdagen icke velat inlåta sig på bedömande af de antydda åtgärderna.

Att denna liksom öfriga på förevarande angelägenhet inverkande

frågor underkastas en allvarlig pröfning, syns emellertid vara

önskvärdt; och har Riksdagen derför trott sig böra med anledning af

Bill. till Rilcsd. Prof. 189,9. 10 Sami. 1 Afd. 1 Band. 31 Höft. 2

opaginerad Kontrollera mot PDF

10»-

Riksdagens Skrifvelse N:o 135.

de anförda motionerna begära Eders Kongl. Majrts åtgörande för vinnande

af denu utredning, som i förevarande afseende- kan vara erforderlig,

dervid de kostnader, som af utredningen kunna föranledas, torde kunna

af Eders (Kong!.: Maj:t af tillgängliga medel förskjutas.

Riksdagen får alltså hos Eders Kongl. Maj:t anhålla, att Eders

Kongl: Majjt ( behagade föranstalta i om utredning, huruvida och i hvilket

afseende ytterligare åtgärder må kunna vidtagas för beredande af tills

fälle för mindre bemedlade arbetare att på landsbygden förvärfva sig

egna hem, samt derefter till Riksdagen inkomma med. det förslag,

hvartill denna utredning må föranleda.

Stookholm den 13 maj 1899.

Med undersåtlig vördnad.

STOCKHOLM, P. A. NYMANS EFTERTRÄDARE, 1899.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.