Sök i Ratio Lex

Riksdagens Skrifvelse N:o 139

1899-05-14 · 6 sidor, varav 6 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 6 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Rskr. 1899:139, Riksdagens Skrifvelse N:o 139

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Riksdagens Skrifvelse N:o 139.

1

N:o 139.

Uppläst och godkänd hos Första Kammaren den 14 maj 1899.

— — — — Andra Kammaren den 14 — —

Riksdagens skrifvelse till Konungen, i fråga om upphörande af det

från viss jord i Skåne, Halland och Blekinge utgående

landgillet, äfven kalladt smörränta.

(Statsutskottets utlåtande n:o 100.)

Till Konungen.

I en inom Riksdagen väckt motion har föreslagits, att Riksdagen måtte

i skrifvelse till Eders Kongl. Maj:t anhålla om vidtagande af åtgärder till

en fullständig utredning angående det från viss jord, de s. k. halländska

kyrkohemmanen, i Halland äfvensom det från viss jord i Skåne och Blekinge

till kyrkor och presterskap utgående landgillet och smörräntan samt derefter till

Riksdagen afgifva det förslag angående deras fullständiga upphörande, hvartill

berörda utredning kunde föranleda.

Till stöd för sitt förslag har motionären hufvudsakligen anfört följande:

Genom lagen den 2 december 1892 om afskrifning af.grundskatterna

hade våra uråldriga skatteförhållanden underkastats en genomgripande förändring.

En vigtig grundsats hade fastslagits genom ifrågavarande lagstiftning,

nemligen att all jord, oberoende af natur, skulle efter lika och samma

grunder beskattas. Genom grundskatteafskrifningen hade väl i hufvudsak

Bill. till Riksd. Prot. 1899. 10 Sami. 1 Afd. 1 Band. 35 Höft. (N:is 139, 140).

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Riksdagens Skrifvelse N:o 139.

berörda syfte vunnits, men på grund af den olika historiska utvecklingen i

det egentliga Sverige och de fordom danska provinserna Skåne, Halland,

Blekinge och Bohuslän hade i dessa provinser, trots afskrifningen, en hel

del oegentligheter i jordens beskattning kommit att qvarstå. Det vore naturligt,

att dessa förhållanden skulle ådraga sig lagstiftarnes uppmärksamhet.

Också hade på Eders Kongl. Maj:ts derom framstälda propositioner sistförflutne

Riksdag beslutat afskrifning af den på viss jord inom Skåne m. fl.

provinser livilande kyrkotionden och upphörande af den i Göteborgs och

Bohus län utgående landskylden äfvensom upphörande af den i Skåne, Halland

och Blekinge utgående helgonskylden. Härmed komme nämnda qvarlefvor

af ett urgammalt och föråldradt skattesystem att försvinna. I den mån

andra med nu nämnda pålagor likartade, från viss jord utgående afgifter

ännu qvarstode, borde åtgärder vidtagas för deras upphörande. Denna uppfattning

hade äfven Riksdagen förklarat sig hysa. I skrifvelsen om och i

hvad mån landskylden i Bohuslän måtte kunna upphöra, hade nemligen

Riksdagen yttrat, att Riksdagen hyste den åsigt, att de uråldriga skatteforhållandena

i vårt land, så vidt möjligt, borde ordnas, och det, vare sig

oegentligheter i skatteväsendet berörde större eller mindre delar af landet,

samt att Riksdagen i öfverensstämmelse med denna uppfattning ansåge önskvärdt,

att den under benämning landskyld inom vissa delar af Göteborgs

och Bohus län utgående skatt, som vore en qvarlefva af föråldrade skatteformer,

måtte kunna försvinna. Med stöd af detta Riksdagens eget uttalande

har motionären nu fästat Riksdagens uppmärksamhet på den från

viss jord i Halland under namn af landgille eller smörränta utgående skatten.

Att detta landgille vore af väsentligt samma natur som omförmälda afgifter,

om hvilkas upphörande beslut fattats, vore otvifvelaktigt.

Den med reformationen sammanhängande indragningen af kyrkans

egendom till kronan hade, enligt hvad motionären vidare anfört, olika omfattning

i Sverige och Danmark. I Sverige hade så väl biskoparnes

som kyrkornas öfverflödiga egendom äfvensom */3 af tionden indragits; i

Danmark hade reduktionen egentligen endast rigtats mot biskoparnes egendom

och den dem förbehållna Ys af tionden. För Danmarks del hade berörda

förhållanden ordnats genom 1537 års kyrkoordinans och Ribe artiklar af år

1542. Vid de fordom danska provinsernas afträdande till Sverige hade

ingen förändring skett i det genom omnämnda författningar ordnade förhållandet

mellan kronan och kyrkan. Härmed sammanhängde den olikhet i

de på jorden hvilande afgifter, som förefunnes mellan dessa landskap och

det egentliga Sverige. Ty då i det egentliga Sverige den från kyrkan indragna

tionden och räntorna inginge i grundskatten och med dennas afskrifning

komme att försvinna, vore i de fordom danska provinserna så väl

s. 3 Kontrollera mot PDF

Riksdagens Skrifvelse N:o 139. 3

kyrkofonden som en del till kyrkorna anslagna räntor kyrkorna fortfarande

förbehållna, och berördes dessa från jorden utgående skatter icke .af grundskatteafskrifningen,

ehuru de eljest hade samma ursprung som grundskatten.

Smörräntan utgjordes i allmänhet till kyrkorna, men stundom också

till presterskapet med olika belopp på olika hemman. Den utginge både

från krono-, skatte- och frälsehemman. Numera erlades den icke in natura,

utan löstes efter medelmarkegångspriset. Huru denna från viss jord i Halland,

de s. k. halländska kyrkohemmanen, under namn af landgille eller smörränta

utgående skatten uppkommit, kunde svårligen med full säkerhet utredas.

Med landgille förstodes ju i allmänhet den afgift, som brukaren af annans

jord hade att till jordegaren erlägga. Och landgillet, så fattadt, sammanfölle

med den från viss jord i Göteborgs och Bohus län utgående landskylden,

som ju närmast vore en afgift till kyrkan från densamma tillhörigt

jordområde. Kammarkollegium hade i sitt utlåtande i fråga om upphörande

af landskylden erinrat, att den företedde åtskilliga beröringspunkter med

landgillet i Skåne, Halland och Blekinge. Detta vore rigtigt endast i den

mån landgillet utginge såsom ersättning för ett oftast till läge och storlek

okändt, kyrkan tillhörigt jordområde, som vanligen benämndes »fästa».

Emellertid kunde det genom Falkmans undersökning om de s. k. halländska

kyrkohemmanen anses vara till fullo bevisadt, att rätt till landgille icke

nödvändigt grundade sig på eganderätt till den jord, från hvilken landgillet

utginge. På ett öfvertygande sätt hade han nemligen visat, att i Lunds

Landebok, som upprättades för att lemna upplysning om kyrkornas och presterskapets

egendom, beskrifning alltid lemnades på jorden, om kyrkan hade

eganderätt både till jorden och det derifrån utgående landgillet, samt att,

då endast landgillet omnämndes, kyrkan ej heller gjorde anspråk på den

jord, från hvilken detsamma utgick. Hvad den s. k. smörräntan anginge,

så erlades den också i de flesta fall, utan att såsom grund för dess utgörande

kunde åberopas någon som helst eganderätt till hemmanet i dess helhet, på

hvilket den hvilade, eller visst inom detsamma beläget område, s. k. »fästa».

I sjelfva verket borde en närmare undersökning kunna visa, att smörräntan

oftast hade samma ursprung som tionden. I förut omnämnda 1537 års

kyrkoordinans hette det nemligen, då föreskrift lemnades om tiondens utgörande:

»dock skola de uti Halland, Blekinge och Lister, som icke gifva

sädestionde, betala smörränta eller annat, som de af gammal tid gjort hafva».

Af denna föreskrift framginge, enligt motionärens förmenande, otvetydigt, att

smörräntan vore att likställa med tionden.

Möjligen kunde äfven smörräntan i vissa fall vara likartad med den i

det öfriga Sverige frän jorden utgående gamla liemmansräntan, hvilken utgick

in natura och stundom äfven erlades i smör. 1 så fall hade denna ränta

s. 4 Kontrollera mot PDF

Riksdagens Skrifvelse N:o 139.

4

blifvit kyrkan förlänad antingen af kronan eller enskilda. Det var icke

ovanligt, .att hemmansräntor anslogos till kyrkan, och särskildt i Danmark

vid reformationens införande hade en del kyrkor fått sina inkomster ökade

derigenom, att de försågos med hemmansräntor. Kristian III hade nemligen,

som det heter, låtit »rikligen försörja kyrkor, skolor, hospitaler och prester med

tillbörligt underhåll, och njöto dessa icke allenast hvad de haft i biskoparnes

tid, men de, som icke förr voro tillbörligen försörjde, blefve nu med mera

räntor och underhåll försedde».

Denna kortfattade öfversigt gåfve, enligt motionärens åsigt, vid handen,

att den från de s. k. halländska kyrkohemmanen utgående smörräntan stundom

vore ersättning för brukandet af en kyrkan tillhörig fästa, men att dock i

de flesta fall ingen som helst kyrkans eganderätt förefunnes till den jord,

från hvilken smörräntan utginge; och borde den då vara att betrakta såsom

en af jorden utgående skatt, i intet afseende olik den vanliga hemmansräntan

eller tionden. Endast i det fallet, att smörräntan berodde på eganderätt

till jord, hade, enligt hvad motionären vidare anför, genom kong!, kungörelsen

den 22 oktober 1886, angående försäljning af vissa kyrk olägenhet er,

möjlighet beredts den jordegare, inom hvars område en dylik till läge okänd

fästa förefunnes, att på vissa vilkor befria sig från erläggande af det från

detsamma utgående landgillet.

Dessa under olika namn från viss jord utgående afgifter vore efter

motionärens mening föråldrade. De uppbures ej längre af det allmänna

rättsmedvetandet. De gåfve ofta anledning till tvister; den till utgifvande

af landgille pligtige, som med full eganderätt kommit i besittning af sin jord,

kunde icke förlika sig med eller finna rättvist, att å hans jord skulle hvila

andra och större bördor än å annan i öfrigt fullkomligt likstäld jord.

Till den del smörräntan vore af samma natur som vanliga hemmansräntan

eller tionden, fastän kyrkan och presterskapet förbehållen, syntes

det motionären, som om rättvisan och billigheten fordrade, att denna ränta

afskrefves i likhet med hvad redan skett med grundskatten och kyrkotionden,

eller att åtminstone någon utväg anvisades, hvarigenom berörda ränta kunde

upphöra att utgå. Och syntes det motionären, som om man härvid äfven

borde undersöka, huruvida icke beträffande upphörande af den ränta, till grund

för hvilken en verklig jord eganderätt förefunnes, mera effektiva bestämmelser

kunde uppställas än de i nyss berörda kongl. kungörelse den 22 oktober

1886 angifna; och förestälde sig motionären, att de rörande landskyldens

i Göteborgs och Bohus län upphörande antagna grunder äfven i detta fall

borde kunna finna tillämpning.

Då emellertid en fullständig utredning vore af nöden för ett rätt bedömande

af detta skatteförhållande, och denna utredning, som för en enskild person

s. 5 Kontrollera mot PDF

Riksdagens Skrifvelse N:o 139.

5

erbjöde nästan oöfverstigliga svårigheter, endast kunde vinnas genom myndigheternas

försorg, så ville motionären framställa det förslag, förevarande

motion innefattar.

Till en början har Riksdagen velat erinra, att ifrågavarande, frivilligt

åtagna skatt icke, på sätt motionären antydt, kan vara att hänföra till det

slags onera, som inbegripes under benämningen grundskatter, der de med

hänsyn till deras uppkomst och beskaffenhet ansetts böra afskrifvas.

Landgillet eller smörräntan kan anses vara af två slag. En del utgår

från inom visst hemmans egoområde befintlig jordlägenhet, hvars läge i öfrigt

numera icke är kändt. I afseende å denna afgäld är tillfälle beredt till dess

upphörande genom att mellan församlingen och egaren af det hemman, inom

hvars område lägenheten finnes, aftal kan uppgöras om lägenhetens försäljning

enligt kongl. kungörelsen den 22 oktober 1886.

Det andra slaget af dessa räntor är en afgäld, som ursprungligen vid

särskilda tillfällen förlänats kyrkor att utgå af viss jord och som fortfarande

qvarstår. Denna afgäld synes närmast vara att förlikna med den från hemman

och lägenheter i Göteborgs och Bohus län utgående landskylden, om hvilken

kammarkollegium i skrifvelse den 21 december 1894 yttrat, bland annat,

att, då den icke utgjorde någon af kronan på kyrkor och presterskap öfverlåten

rättighet, hvarken rättvisa eller billighet syntes kräfva, att den skulle

indragas till statsverket mot ersättning af statsmedel, ej heller att staten

eljest för dess afskaffande skulle ikläda sig ekonomiska uppoffringar, men

att vid sådant förhållande, och då vederbörande kyrkor och presterskap måste

anses berättigade att allt fortfarande åtnjuta den inkomst, landskylden för

dem innebure, annan utväg ej syntes kollegium vara att anlita för landskyldens

upphörande, än att möjlighet bereddes vederbörande landskyldsgifvare

att friköpa sig från skyldigheten att utgöra landskyld mot erläggande

af ett belopp, som motsvarade denna, kapitaliserad.

Eders Kongl. Maj:ts i enlighet härmed till nästlidet års Riksdag

aflåtna proposition angående landskyldens upphörande blef ock af Riksdagen

bifallen.

Anledning till åtgärd från statens sida i fråga om upphörande af

landgillet och smörräntan synes för närvarande egentligen ej förefinnas annat

än beträffande det sistnämnda slaget af denna afgäld; och en utredning i

detta afseende anser Riksdagen böra åvägabringas för utrönande, hvilka

åtgärder lämpligen böra vidtagas för upphörande af detta slag af landgille

och smörränta. Då emellertid vid en sådan utredning äfven det andra slaget

af förenämnda afgäld måste komma att beröras, torde utredningen böra omfatta

äfven dessa räntor, för den händelse deras upphörande skulle kunna

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Biksdagens Skrifvelse N:o 139.

befrämjas och särskildt den i ofvannämnda kungörelse af den 22 oktober

1886 omförmälda försäljning af vissa kyrkolägenheter skulle kunna underlättas.

Riksdagen får derför, hos Eders Kongl. Maj:t anhålla, att Eders

Kongl. Maj:t täcktes låta verkställa utredning angående det från viss jord

i Skåne, Halland och Blekinge utgående landgillet eller smörräntan och

derefter vidtaga de åtgärder, som till befrämjande af denna afgälds upphörande

må befinnas vara af förhållandena påkallade.

Stockholm den 14 maj 1899.

Med undersåtlig vördnad.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.