Skrifvelse till Konungen, angående inrättande vid fullständiga och femklassiga allmänna läroverk af en utaf viss kompetens åtföljd af gångsexamen för lärjungar i 15—16-års-åldern m. m.
1899-05-06 · 8 sidor, varav 8 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 8 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Rskr. 1899:84, Skrifvelse till Konungen, angående inrättande vid fullständiga och femklassiga allmänna läroverk af en utaf viss kompetens åtföljd af gångsexamen för lärjungar i 15—16-års-åldern m. m.
Dokumentets text
Riksdagens Skrifvelse N:o 84.
1
N:o 84.
Uppläst och godkänd hos Första Kammaren den 6 maj 1898.
— — — — Andra Kammaren den 6 maj 1898.
Riksdagens skrifvelse till Konungen, angående inrättande vid fullständiga
och femklassiga allmänna läroverk af en utaf
viss kompetens åtföljd af gångsexamen för lärjungar i
15—16-års-åldern m. m.
(Första Kammarens tillfälliga utskotts (n:o 2) utlåtande n:o 8.)
(Andra Kammarens tillfälliga utskotts (n:o 1) utlåtande n:o 15.)
Till Konungen.
Med anledning af motioner, väckta inom Riksdagens båda kamrar,
har Riksdagen under ompröfning tagit deri framstälda förslag dels till
inrättande vid de allmänna läroverken af en utaf viss kompetens åtföljd
afgångsexamen för lärjungar i 15—16-års-åldern, dels ock till vissa
dermed i samband stående ändringar i läroverkens organisation.
Den uppfattning, som ligger till grund för motionerna, nemligen
att en förändring i organisationen af de allmänna läroverken är af
behofvet påkallad, delas äfven af Riksdagen. De många yrkanden i
detta afseende, som sedan åtskilliga år tillbaka flera gånger framkommit
både i offentliga och i enskilda förhandlingar, tyckas också gifva vid
handen, att denna mening är ganska allmänt utbredd.
I fråga om den rigtning, i hvilken eu reform af läroverken bör
ske, kan Riksdagen icke heller annat än gilla motionärernas uppfattning,
Dih. till Rikta. Prot. lödd. 10 Sami 1 Afd. 1 Rand. 16 Raft. (N:o 84.)
2
Riksdagens Skrifvelse N:o 84.
att de båda syften, för hvilka det måste vara läroverkens uppgift att
arbeta, nemligen att meddela medborgerlig bildning och att lägga
grund till fortsatta vetenskapliga studier, böra träda i någon mån i sär
inom läroverket derigenom, att dels en särskild afslutningskurs jemte
dermed förbunden, af viss kompetens åtföljd afgångsexamen anordnas
för lärjungar, som vid 15—16-år6-åldern önska sluta sin skolgång, dels
ock vid slutet af femte klassen en delning sker af de fullständiga läroverkens
hittills varande nioåriga kurs i två afdelningar, en lägre och
en högre, den ena byggd på den andra, motsvarande de före år 1849
existerande skolformerna gymnasium och skola.
Betydande fördelar synas genom en sådan anordning beredas både
dem, som ämna genomgå läroverket i dess helhet, och dem, hvilka af
en eller annan anledning tidigare lemna studierna. De senare finge
tillfälle att inhemta en kurs, som utgjorde ett mera afslutadt helt och
som vore för dem af mera omedelbart gagn för inträdet på de praktiska
banor, åt hvilka de ämna egna sig, och de besparades frestelsen
att för genomgående af läroverkets öfverstå klasser spilla en dyrbar
tid, som skulle kunna bättre användas till förberedelse för det blifvande
kallet. För dem åter, som genomgå läroverket i dess helhet,
skulle vinsten blifva den, att arbetet i de öfverstå klasserna, sedan
dessa blifvit befriade från en del för teoretiska studier mindre väl
skickade ynglingar, skulle kunna bedrifvas med vida större intensitet
och dermed en fastare grund läggas för fortsatta studier samt större
mogenhet förvärfvas för öfvergången till universitetet. Detta sistnämnda
syfte skulle utan tvifvel också främjas, derest metoden för
undervisningen i den högre afdelningen blefve i någon mån en annan
än i den lägre, så att man lemnade åt lärjungarne något större frihet
i deras studier och något mera sökte öfva dem i sjelfverksamhet, hvarjemte
borde tagas i öfvervägande, huruvida icke mogenhetsexamen
skulle kunna delas på det sätt, att två eller flera ämnen finge afslutas
tidigare. Hvad den ifrågasatta afgångsexamen beträffar, synes det
vara i alla hänseenden lämpligast, att densamma förlägges till en klass,
parallel med nedre sjette klassen.
Då nemligen afslutad konfirmationsläsning bildar en vigtig vändpunkt
i ungdomens lif, och statistiken otvetydigt visar, att vid genomgången
af nedre sjette klassen det allra största antalet af läroverkens
lärjungar slutat sin nattvardsläsning samt det vida öfvervägande flertalet
af lärjungar, eller öfver 80 procent, i nämnda klass vid höstterminens
slut nått en ålder af 14, 15 eller 16 år, finnes det goda
skäl för att förlägga slutpunkten af en allmän medborgerlig bildnings
-
3
BiJcsdagens Skrifvelse N:o 84.
kurs till detta stadium. Visserligen förete för närvarande nämnda
ålderskategorier starka siffror äfven i femte klassen; men dervid är att
märka, dels att femte klassen länge betraktats såsom ett slags afslutningsklass
för de lärjungar, som der uppnått lämplig afgångsålder, och
dels att medelåldern för lärjungarne både å real- och latinlinien i senare
tider visat nedåtgående tendens. Blifver en nyupprättad klass,
jemnstäld med nedre sjette klassen, bestämd till afslutningsklass, torde
den normala afgångsåldern på detta stadium i förhållande till den stadgade
inträdesåldern vid läroverket snart nog reglera sig i önskvärd
rigtning.
Vid ifrågavarande stadium är alltså för de flesta lärjungar den
lämpliga tidpunkten hunnen för inträde i det praktiska lifvet eller i de
förskolor, som förbereda dertill. Vidare skulle efter genomgången af
femte klassen kurserna i flera ämnen lättare kunna ordnas så, att en
viss utslutning ernåddes, hvarjemte slutligen det afgörande valet i
fråga om en ynglings lefnadsrigtning då säkrare kan träffas.
Den farhåga, som uttalats, att den nya afslutningsklassen skulle
komma att ofördelaktigt återverka på hela nederskolan i så måtto, att
efter dess upprättande undervisningen i de fem lägre klasserna skulle
komma att ensidigt bedrifvas i rigtning af att utgöra en förberedelse
för det praktiska lifvets värf och grundläggningen för de vetenskapliga
studierna derigenom varda försummad, finner Riksdagen icke vara befogad,
utan anser fastmer, att undervisningen på det lägre stadiet både
kan och bör ordnas så, att den gagnar såväl dem, som skola egna sig
åt fortsatta studier, som dem, hvilka ämna utgå i det praktiska lifvet.
I fråga om det sätt, hvarpå man ungefär tänkt sig den föreslagna
afslutningsklassen inrättad och bragt i anslutning till läroverkets fem
nedre klasser, vill Riksdagen, utan att för sin del uttala något godkännande
af detaljerna, i afseende å hufvuddragen hänvisa till det förslag
till en s. k. praktisk afslutningsklass, hvilket år 1897 uppgjordes
inom Nya elementarskolans läroverkskollegium. Visserligen finner Riksdagen
det försök, hvilket vid denna skola gjorts att bringa nämnda
förslag till verkställighet, icke kunna betraktas såsom varande i organisatoriskt
afseende vägledande, enär ifrågavarande klass icke satts i
organiskt samband med det lägre stadiet och ej heller afslutats med
en af särskild kompetens åtföljd afgångsexamen. Genom det nitiska
arbete, som af lärarne i omförmälda klass nedlagts för att lämpa
undervisningen efter det nya ändamålet, torde dock i metodiskt afseende,
i fråga om läroböcker m. m., hafva vunnits erfarenhet för meddelande
af en utbildning af det slag, hvarom här är fråga.
4
Riksdagens Skrifvelse N:o 84.
Skall emellertid den nu ifrågasatta afslutningsklassen varda till
verklig nytta såväl för läroverken som för lärjungarne, torde den böra
upprättas vid samtliga fullständiga och femklassiga läroverk samt åtföljas
af en examen, medförande kompetens för vissa praktiska banor,
något som derför vid dess upprättande lärer böra stadgas. För att
utröna, i hvilken utsträckning sådan kompetens skulle kunna vara att
påräkna, hafva de Riksdagens utskott, som handlagt ifrågavarande
motioner, i den ordning § 46 riksdagsordningen stadgar inhemtat upplysningar
från vissa administrativa myndigheter, hvilka vid anställande
af åtskilliga under dem lydande tjensteinnehafvare kunde väntas draga
fördel af ifrågavarande examen, nemligen generalpoststyrelsen, telegrafstyrelsen,
generaltullstyrelsen, domänstyrelsen och medicinalstyrelsen,
hvarjemte Stockholms handels- och sjöfartsnämnd samt Stockholms
fabriksförenings fullmägtige, hvilka styrelser måste anses vara förtrogna
med de af dem representerade näringsgrenarnas intressen, på begäran
afgifvit yttranden i ämnet.
Af den sålunda förebragta utredningen, hvilken visserligen icke
kan göra anspråk på fullständighet, framgår såsom resultat, att förutom
generaltullstyrelsen, som ansett andra ålders- och kompetensvilkor för
dess underlydande tjenstemän vara af nöden, samtliga de statsmyndigheter
och representanter för olika näringar, som haft tillfälle att yttra
sig öfver förslaget, stält sig välvilligt till detsamma och mer eller
mindre bestämdt uttalat såsom sin mening, att en afgångsexamen vid
läroverken af ungefär det omfång och vid den ålder, som af motionärerna
ifrågasatts, skulle, med eller utan derpå följande specialkurs, i
vidare eller trängre omfattning visa sig för ändamålet lämplig. Stockholms
handels- och sjöfartsnämnd har till och med betecknat en reform
af den nuvarande läroverksorganisationen i åsyftad rigtning såsom
»en bjudande nödvändighet» och anfört skäl för den uppfattningen, att
den föreslagna »afgångsexamen kraftigt borde bidraga att höja bildningsnivån
hos dem, som egna sig åt de praktiska yrkena».
Af dessa uttalanden framgår för öfrigt, att i många fall, exempelvis
hvad angår anställning i handel och yrke, eu examen, som vid konfirmationsåldern
afslutar en för det praktiska lifvets behof afsedd kurs af
allmän medborgerlig bildning, bör vara fullt tillräcklig samt att i andra
fall åter, exempelvis för anställning i en mängd befattningar vid postoch
telegrafanstalterna, vid jernvägarne m. m., hvarvid genomgående
af en redan påbjuden eller tillämnad specialkurs utgör ett kompetensvilkor,
den ifrågasatta afgångsexamen bör komma att väl lämpa sig
såsom inträdesfordran för en dylik specialkurs. På flera af nu nämnda
5
Riksdagens Skrifvelse N:o 84.
områden visade sig en tid stark tendens att få maturitetsexamen, antingen
fullständig eller i vissa ämnen, uppstäld såsom kompetensvilkor,
men följden häraf blef på somliga håll, att man fick nöja sig med de
mindre väl underbyggde studenterna, och på andra, att man rent af kom
att lida brist på väl qvalificerade sökande. Den åsigten har derför hos
de administrativa myndigheterna allt mera vunnit insteg, att en mindre
och tidigare aflagd afgångsexamen med derpå följande specialkurs
för yrket innebure en bättre garanti för att erhålla lämpligt personligt
material för besättande af en mängd befattningar än fasthållande
af maturitetsexamen såsom kompetensvilkor, ett vilkor, som i öfrigt
qvarhölle den blifvande tjensteaspiranten tre år längre vid läroverket,
men dervid ofta komme honom att öfverskatta bokstudiers värde och
blifva olämplig för praktiska värf.
För den allmänna brukbarheten af en dylik, till läroverkets mellanstadium
förlagd mindre afgångsexamen talar äfven den i våra grannländer
Norge och Danmark under en längre följd af år vunna erfarenheten.
Med denna erfarenhet och förutnämnda utredning för ögonen tvekar
Riksdagen icke att såsom sin mening uttala, att inrättandet af en afgångsexamen,
ungefärligen af den beskaffenhet och förlagd till det stadium,
som af motionärerna angifvits, bör uppställas såsom ett af de
vigtigaste målen vid läroverkens omorganisation.
Att en sådan afgångsexamen till undvikande af ungdomens öfveransträngning
och för att ej omintetgöra frukterna af studierna i afslutningsklassen
ej bör göras alltför rigorös, utan tvärt om noga lämpas
efter ifrågavarande åldersstadiums förmåga, torde knappt behöfva särskilt
framhållas. Men då examen skulle åtföljas af kompetens i olika
rigtningar, är naturligen af nöden, att den ställes under offentlig kontroll
och enhetlig ledning. För att åt densamma inför allmänheten
och lärjungarne må tilläggas vederbörlig vigt och anseende, bör den
vidare ega rum under något högtidligare former än en vanlig årsexamen
och öfver densamma fullständigt afgångsbetyg enligt faststäldt
formulär meddelas. De former, under livilka denna examen bör afläggas,
torde, liksom äfven omfattningen af den kompetens, som bör
åtfölja afläggandet af densamma, böra öfverlemnas åt en kommande
utredning att närmare föreslå.
Hvad angår öfriga ändringar i läroverksorganisationen, som af
motionärerna stälts i samband med den nya afslutningsklassens och
afgångsexamens inrättande, har Riksdagen redan tillkännagifvit sin anslutning
till den vigtigaste af dessa, nemligen återupplifvandet. af den
6 Bilisdagens Skrifvelse N:o 84.
gamla indelningen af läroverket i två för olika åldrar och olika uppgifter
afsedda stadier: skola och gymnasium, hvilka likväl hädanefter
såsom hittills skulle kunna stå under gemensam ledning och begagna
gemensamt läroverkshus.
Enligt Riksdagens uppfattning har uppgifvandet af nämnda, både
af psykologiska och af rent praktiska grunder betydelsefulla tudelning
af läroverket i flera afseenden menligt inverkat på vårt skolväsendes
utveckling “efter 1849. Icke minst har detta framträdt deruti, att det
lägre stadiet i följd af studentexamens fortplantade tryck nedåt blifvit
lidande särskilt i afseende å sin kursfördelning, och att det högre
stadiet i följd af lexläsningssystemets fortsättande upp till högsta klassen
förlorat deri sjelfständigt ställning i afseende å studiernas bedrifvande,
det fordom intog. Det är att hoppas, att dessa menliga verkningar
småningom skulle kunna aflägsna^, om den gamla delningsprincipen
åter infördes och hvartdera stadiet, såsom motionärerna föreslagit,
organiserades för sitt specifika ändamål: det lägre, klasserna 1—5, att
vara en skola för barna- och öfvergångsåldern med uppgift att meddela
allmän medborgerlig bildning, det högre, klasserna 6: l—7:2, att vara
en skola för ynglingaåldern med uppgift att gifva förbildning för studier,
afsedda att fortsättas vid universitetet eller annan högre tillämpningsskola.
Ur antagandet af denna vigtiga princip angående läroverkets delning
i två åldersstadier följa betydelsefulla konseqvenser med afseende å
studiernas anordning. Utan att ingå i sådana undervisningsplanens detaljer,
hvilka det bör tillhöra en kommande utredning att klargöra, vill
Riksdagen här endast erinra, huru derigenom möjligheter öppnas att
vida mer än hittills inrätta metod och kursfördelning efter de olika
åldrarnes behof.
På det högre stadiet bör dervid valfrihet, särskildt i fråga om
språken, kunna införas i större omfång än nu. Vidare bör genom en
dylik anordning, såsom af motionärerna framhållits, undervisningssättet
lättare kunna ändras derhän, att gymnasiet, såsom förr var fallet, må
kunna uppfostra till börjande sjelfständiga studier och sålunda åter
blifva ett mellanled mellan nederskolan och universitetet. Den brist på
förmåga att drifva vetenskapligt arbete på egen hand, hvaröfver i fråga
om våra dagars abiturienter klagomål ofta försports, skulle man derigenom
söka få afhjelpt.
Vid den förestående omarbetningen af undervisningsplanen bör derjemte
enligt Riksdagens mening uppställas det af motionärerna framhållna
önskemålet, att det nationella bildningselementet måtte förstärkas.
7
Riksdagens Skrifvelse N:o 84.
Icke minst bör detta ske derigenom, att inom afslutningsklassen och på
gymnasialstadiet tillräcklig tid tillmätes åt modersmålet och historien.
Åt lärjungen måste beredas tillfälle att under lärarens ledning få läsa
det bästa af våra egna klassiska författare från olika perioder för att
rätt bringas att fatta, huru deras framställning står i samband med den
inhemska kulturens utveckling. Åt lärjungen måste äfven meddelas en
efter stadiet lämpad kännedom af vår statsförfattning och våra samhällsförhållanden,
en kännedom, af hvilken han en gång såsom fullmyndig
samhällsmedlem bör kunna draga gagn. Särskild! bör på det högre
stadiet, der mottagligheten är större och förutsättningarna för att anställa
jemförelser med förhållandena annorstädes förefinnas, mera utrymme
än hittills gifvas åt en fyllig framställning af fosterlandets historia
under senare tider. I dessa afseenden finnas väl ansatser i den nuvarande
undervisningsplanen, men de måste genom anvisande af ökad
tid och lämplig kursfördelning förstärkas. Det närmare sättet, hvarpå
detta lämpligast bör genomföras, måste öfverlemnas åt en blifvande utredning
att föreslå, men Riksdagen anser ändamålet vara af den vigt,
att andra syften här få vika något tillbaka.
Särskild! har Riksdagen ej kunnat underlåta att taga i öfvervägande
det af motionärerna i samband med reformförslagen framstälda
yrkandet, att början af undervisningen i latin skulle framflyttas till nedre
sjette klassen. För en sådan anordning synes i främsta rummet tala
den förmån, som skulle ligga deri, att man finge en enhetlig nederskola,
och deri, att man kunde för lärjungarne och deras målsmän
framflytta valet af studierigtning till en tid, då anlagen träda mera
tydligt fram. En annan förmån skulle, enligt hvad motionärerna framhållit,
vara den, att de främmande språken på skolans mellanstadium
(= 4:de och 5:te klasserna) icke skulle så tätt på hvarandra inträda, som
nu är fallet. Slutligen skulle äfven genom latinundervisningens framskjutande
till 6:te klassen en besparing i utgifter vinnas, hvarigenom
till god del medel skulle kunna erhållas till inrättande af den nya afslutningsklassen.
Beträffande latinstudiets betydelse i våra dagar har, såsom de!
synes Riksdagen, icke utan skäl framhållits, att detsamma numera icke
kan, förutom för några få undantagsfall, afse latinets användande i tal
och skrift, utan endast att kunna tillgodogöra sig innehållet hos latinske
författare. Det har då satts i fråga, om icke, för vinnande af den del
af detta mål, som kan och bör tillkomma allmänna läroverken, eu fyraårig
kurs kunde vara tillräcklig, särskild! om hänsyn tages dertill, att
genom den föreslagna afgångsexamen vid konfirmationsåldern med deraf
8
Riksdagens Skrifvelse N:o 84.
följande kompetens ett stort antal för gymnasialstudier mindre lämpliga
lärjungar utan tvifvel skulle dragas ifrån sådana studier och alltså
latinklasserna erhålla ett bättre urval af lärjungar. En vigtig omständighet
att beakta har ock ansetts vara, att med den utveckling i språkligt
hänseende, lärjungen på gymnasialstudiet vunnit, latinet der skulle
kunna läsas på ett helt annat och mera fruktbärande sätt än på ett
lägre stadium.
Emellertid hafva inom Riksdagen dels betänkligheter mot latinets
uppflyttning till sjette klassen uttalats och modifikationsförslag satts i
fråga, dels ock å andra sidan en bestämd åsigt om denna uppflyttnings
lämplighet och nytta gjort sig gällande. Vid sådant förhållande anser
Riksdagen, att åt en blifvande utredning bör öfverlemnas att föreslå
bästa sättet för nämnda frågas lösning.
På grund af hvad ofvan blifvit anfördt, får Riksdagen hos Eders
Kongl. Maj:t anhålla om utarbetande och framläggande inför Riksdagen
af förslag till inrättande vid rikets fullständiga och femklassiga allmänna
läroverk af en under offentlig kontroll stäld och af viss kompetens
åtföljd afgångsexamen för lärjungar, som vid 15—16-års-åldern
önska sluta sin skolgång, samt till de ändringar i läroverkens organisation,
som dermed stå i samband.
Stockholm den 6 maj 1899.
Med undersåtlig vördnad.
Stockholm, K. L. Beckmans Boktryckeri, 1899.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.