Skrifvelse till Konungen, i anledning af väckt motion om ändrade straffbestämmelser för brott, som om-förmälas i 18 kap. 6 och 13 §§ strafflagen.
1899-05-10 · 2 sidor, varav 2 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,7 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
- Sidnummer: alla 2 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Rskr. 1899:91, Skrifvelse till Konungen, i anledning af väckt motion om ändrade straffbestämmelser för brott, som om-förmälas i 18 kap. 6 och 13 §§ strafflagen.
Dokumentets text
Riksdagens Skrifvelse N:o 91.
6
HT:o 91.
* «■
Uppläst och godkänd hos Första Kammaren den 10 maj 1899.
— — — — Andra Kammaren den 10 — —
Riksdagens skrifvelse till Konungen, i anledning af väckt motion
om ändrade straffbestämmelser för brott, som om-förmälas
i 18 kap. 6 och 13 §§ strafflagen.
(Lagutskottets utlåtande n:o 37.)
Till Konungen.
Vid innevarande riksdag har enskild motionär väckt förslag om
ändrade straffbestämmelser för brott, som omförmälas i 18 kap. 6 och
13 §§ strafflagen.
I likhet med motionären anser Riksdagen, att, för den händelse en
embets- eller tjenstebefattnings rätta handhafvande ställer särskilda kraf
på innehafvarens sedliga vandel, det är befogadt att för afgörande af frågan,
huruvida afsättning från embetet eller tjensten skall å brottet följa, tillmäta
sedlighetsbrotten större betydelse än öfriga brott.
Sådana särskilda kraf föreligga, enligt Riksdagens mening, i fråga
om innehafvare af embets- och tjenstebefattning af sådan art, att densamma
är att hänföra under de i 18 kap. 6 § 1 mom. gifna bestämmelser,
således i fråga om religions- eller skollärare eller innehafvare af
annan tjenstebefattning, hvilken innebär uppgift att såsom uppfostrare
eller läromästare omhänderhafva ungdom till undervisning eller uppfostran.
För att t. ex. en religions- eller skollärare skall rätt fylla sin uppgift, är
det nemligen ej nog, att han besitter duglighet att bibringa undervisning;
han måste ock i sin vandel verka såsom ett föredöme för de unga. Sedlighetsbrott,
begånget af en lärare, bör derför, vid bedömande af lärarens
lämplighet att vid sin befattning bibehållas, tilläggas väsentligt större vigt
Riksdagens Skrifvelse N:o 91. 7
än andra brott, hvilkas allmänna straffbarhet är densamma som sedlighetsbrottets.
Af dessa skäl anser Riksdagen, att lagen bör medgifva möjlighet att
döma sådana einbets- och tjensteman, hvilkas befattningar kunna hänföras
under de i 18 kap. 6 § 1 mom. gifna bestämmelser till afsättning äfven
för brott enligt 18 kap. 13 §, ehuru straffet ej uppgår till straffarbete.
Härvid torde emellertid icke böra fastställas en bestämd gräns på straffskalan,
vid hvilken denna afsättningsmöjlighet skall inträda, utan det
torde vara bäst att medgifva domstolarne full frihet att bedöma, huruvida
i det särskilda fallet ett brott enligt 18 kap. 13 § är af beskaffenhet
att ådagalägga en sådan einbets- eller tjenstemans olämplighet för sin
befattning samt att för sådan händelse döma till afsättning.
För brott enligt 18 kap. 6 § 1 mom. skall redan enligt nu gällande
lagstiftning i regel dömas till straffarbete, hvarmed jemväl följer afsättning
från embete eller tjenst. Men straffet kan likvisst stanna vid fängelse
och den brottslige sålunda undgå att träffas af afsättningsbestämmelsen
i 25 kap. 20 §. I öfverensstämmelse med det ofvan sagda och
då det i berörda moment omförmälda brott, äfven der förmildrande omständigheter
föreligga, synes Riksdagen innefatta ett afgörande bevis för
brottslingens olämplighet att bibehållas vid tjenstebefattning af sådan art,
som finnes i momentet åsyftad, anser Riksdagen lagändring erforderlig
i syfte att förhindra, att en innehafvare af dylik befattning, som gjort
sig skyldig till brott af i momentet omförmäld beskaffenhet, kan, ehuru
allmänna meningen kräfver hans aflägsnande, qvarstå i utöfning af det
embete eller tjenst, hvartill han genom brottet visat sig alldeles olämplig.
På grund af det anförda får Riksdagen alltså anhålla om framläggande
af förslag till sådan ändring af gällande lagbestämmelser, hvarigenom
kunde ernås, att, då religions- eller skollärare eller innehafvare
af annan embets- eller tjenstebefattning, hvilken innebär uppgift att
såsom uppfostrare eller läromästare omhänderhafva ungdom till undervisning
eller uppfostran, gör sig skyldig till brott, som oinförmäles uti
sjette eller trettonde § af 18 kap. strafflagen, under sådana förhållanden,
att hans bibehållande vid embetet eller tjensten måste anses olämpligt,
afsättning komine att i hvarje fall följa på den brottsliga gerningen.
Stockholm den 10 maj 1899.
Med undersåtlig vördnad.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.